jag och min bästis pratar om produktiva känslor

lyra: läste du flammanrecensionen?

leo andrea: jaa haha

tydligt vänsterperspektiv! är det berättigat osv

även tydliga krav på lösningar där tyckte jag

lyra: jätteroligt ändå att nån tar upp problematiken på samhällsnivå

men är lite besviken, tyckte inte att hon presenterade några lösningar själv:/

vad ska christoffer göra? revolution, eller?

leo andrea: hahahaha

ja skönheten är kanske en utväg på något sätt men ingen ”lösning”

ps lösningar är så 1900-tal

lyra: ja eller en öppning, men aldrig någon utväg

det finns inga utvägar, det är väl det folk finner så outhärdligt med den här romanen

leo andrea: ja eller skönhet som en väg till något som i alla fall är beständigt på ett sätt som nuet inte är

mmm vänstern vill ju ha sina utvägar.

lyra: hm, jag tror tvärtom, att det är i skönheten man kan försona sig med livets flyktighet

leo andrea: aha

hur då?

lyra: christoffer kämpar ju mot ångesten i att han inte kan hålla kvar några skönhetsupplevelser, när han gör det stelnar de bara till klyschor

men när han accepterar att de drar förbi som dagdrömmar kan han plötsligt känna sig mer närvarande i dem

när han slutar försöka tänka eller handla för att nagla fast dem

men de är ju såklart ändå alltid otillräckliga på något sätt

leo andrea:😥

(oj vilken ful smiley förlåt)

men det är så sorgligt med det förgängliga

lyra: ja, men det är ju inget som kan övervinnas

snarare tror jag att det blir farligt om man inte lär sig att leva med sorgen

då blir man liksom avstängd

leo andrea: kanske svårt att kunna uppleva någon glädje i nuet annars också

lyra: ja

och att kunna stå ut med andras lidande

leo andrea: ja

tycker verkligen om otillräckligheten

lyra: ja! tycker att det finns nåt lite skumt med att kräva att romaner ska svara på sina egna frågor och presentera alternativ

för då kan man ju lägga ifrån sig dem sen och känna sig helt nöjd

samt god av association

jag vill väcka osäkerhet och frustration som inte försvinner

leo andrea: ja

”skönt när man är klar” blir det liksom då. och att romanen riskerar att bli ställföreträdande i sin tillräcklighet.

lyra: bara tröstande i bemärkelsen att den får människor som vägrar att låtsas som att allt är bra att känna sig mindre ensamma

ja exakt!

leo andrea: mer osäkerhet och frustration åt folket!!!!

för egen del känner jag mig bekräftad i att det finns osäkerhet och frustration som inte försvinner eller går att göra något åt, tänker att alla upplever sådant. så trött på ”lösningar” och utvägar.

lyra: som i Adornos essä om resignation

http://platypus1917.org/wp-content/uploads/2014/10/adorno_resignation1969.pdf

leo andrea: tack!

ska jag läsa

lyra: han vänder sig emot det ständiga kravet på handling, menar att ”this is quickly transformed into a prohibition on thinking”

idag känns det också litegrann som en prohibition on feeling

i alla fall känslor som inte är tydligt ”berättigade” eller leder någon stans

jag har blivit väldigt överraskad av hur provocerade vissa verkar bli av att jag lever mig in i en så ”ointressant” person som christoffer

leo andrea: ahh intressant. håller med om detta. eftersom även känslan ses som produktiv måste den vara det. felaktiga eller improduktiva känslor blir farliga och måste kväsas. det verkar både höger och vänster eniga om.

lyra: som om det var på förhand överenskommet att människor som han (hipsters?) är menlösa och inte ska ägnas för mycket empati

leo andrea: ja huuu

lyra: ja! intressant. varför tror du att det är så?

leo andrea: därför att känslor ses som ett kapital som subjektet besitter. och att felaktiga eller onyttiga känslor ses som tecken på att subjektet (som känsloproducerande mekanism) liksom är korrupt, obrukbart och ev även sjukligt för omgivningen.

lena levin är nog en av mina favoritkaraktärer i romanen just därför. älskar att hon är så tråkig och odemonisk men ändå ständigt närvarande som verklighetskommentaror för christoffer.

lyra: ja, tror du har rätt. också därur som argument om den politiska produktiviteten hos känslor kommer, att ilskan liksom ska förvaltas till något

haha menar du linda nordin

?

leo andrea: det är väldigt obehagligt, speciellt när vänstern håller på med det

ja just det

nordin

gillar namnet ”linda” eftersom det antyder att hon inte är så mycket äldre än christoffer

lyra: tänker också på en psykoanalytiker vi har läst nyligen i skolan, wilfred bion, som skriver att tänkande uppstår ur vår förmåga att stå ut med frustration

hehe, min mamma sa en gång att jag skulle ha fått heta linda om jag hade varit blond

pga betyder söt på spanska

men sen såg jag ut som en liten trollunge så………

leo andrea: asså!

din mamma…

!!!

”tänkande uppstår ur vår förmåga att stå ut med frustration” läste ”oförmåga”

lyra: haha

nej alltså, det är förmågan att stå ut med otillfredsställelse som ger oss möjlighet att skapa abstrakta mentala representationer

leo andrea: jag tyckte ”oförmåga” made perfect sense😀

lyra: står man inte ut med otillfredsställelsen börjar man istället att hålla på med konstiga typer av projektion och identifikation

leo andrea: ah just det såklart

så genom att höja sig över frustrationens snärjande så kan vi tänka

lyra: alltså inte direkt höja sig över frustrationen

det är det som gör bion så intressant

tänkandet är liksom ett sätt att hantera frustrationen, inte att överrösta den

leo andrea: ah

lyra: som att frustrationen är inbyggd i tänkandet

tänker att det är något sådant Adorno menar när han skriver att konst är det evigt brutna löftet om lycka

leo andrea: ah ja

vad betyder ”lycka” här?

lyra: väldigt bra fråga

tror inte att det är något som man kan hitta ett entydigt adornianskt svar på

leo andrea: såklart

lyra: haha

försöker formulera något nu men det blir bara skit

leo andrea: vad försöker du formulera?

lyra: vad lycka skulle vara! skulle nog behöva tillbringa timmar med äestetische theorie för att kunna ringa in något svar på den frågan

men det är ju också det som är så spännande med adorno

att han mitt i sin dystopiska bitterhet har någon slags utopisk melankoli

leo andrea: ja men det är väl därför han e lessen

lyra: ja!

tänker på det där talesättet

gråt inte, forska!

leo andrea: hahahaha!!!

lyra: typ feministiskt 70-tal

dags att gråta lite mer nu

och sluta forska så jävla mycket

leo andrea: forska = torska

lyra: visste du att det finns en torsk som heter lyrtorsk

leo andrea: en annan parallell är att folk inom intersektionalismen inte vågar erkänna att de har felaktiga känslor eller uppfattningar. tycker det är intressantare och bättre med sårbara människor som gör fel eller inte vet.

näää vaaa???

lyra: ska aldrig forska

ska simma runt såhär istället:

12966117_10154085591384269_1254905660_n

leo andrea: http://www.fiskbasen.se/bleka.html

”Andra namn: Lyr, lyra, blanka, blanksej, sejlyra, lyrbleck, lerbleking, lyrtorsk och plank.”

hihihihihihi!!! dör

”lyrbleck”

lyra: ja! det är ju en helt annan typ av sårbarhet än den som heligförklaras

en social sårbarhet

som jag tror är så himla viktig för att man alls ska kunna vara öppen (mot något annan, mot sig själv, för förändringar)

leo andrea: verkligen

 

(sedan gullar och tramsar vi bara en stund innan vi måste vi gå och jobba)

 

Recension av Den engelske kanal

Den här recensionen skrevs i september på uppdrag av tidskriften Vagant. Redaktionen tyckte att texten var orättvis som recension och ville att jag skulle skriva om den till en mer allmän reflektion i form av en krönika eller essä. Jag vidhöll att tankarna i den här texten uppstått just som en reflektion kring Den engelske kanal, men erbjöd mig att korta ner den till en mer rättvis och konventionell recension. Men i slutändan ville inte Vagant publicera texten, även om de var generösa nog att betala mig för mitt arbete ändå.

 

DSCF9589

Titta en stund på omslaget till Den engelske kanal 2015. Försök fokusera blicken på den vita ytan, så får du en första aning av hur det känns att läsa den. Mitt på framsidan finns en liten symbol som ser ut som en kompass eller en korg. Jag har faktiskt ingen aning om vad den föreställer. På baksidan av boken står det: GUNNAR BERGE, KRISTIN BERGET, BEATA BERGGREN, KARL LARSSON, STÉPHANE MALLARMÉ, LISA ROBERTSON, CLAUDE ROYET-JOURNOUD, AMALIE SMITH, VICTORIA XARDEL. Det finns inga fotografier, ingen mer information på flikarna och inget förord. Det har inte heller dess föregångare från förra året, men de första raderna ur förordet från Den engelske kanal 2013 citeras i ett par recensioner som dyker upp när jag googlar. ”Jeg savner poesi når jeg leser norske tidskrifter”, skriver redaktören Jørn H. Sværen. ”Den engelske kanal, en årlig antologi for inviterte forfattare, er et forsøk på å bøte på detta.” Nyfiket slår jag upp den för att läsa förordet i dess helhet, bara för att upptäcka att det knappt står något mer än så. Som kritiker vet man naturligtvis omedelbart vad som förväntas av en: man ska utbrista HURRA, VILKEN UNDERBAR UTGIVNING! TACK FÖR ATT NI SER TILL ATT DET FINNS POESI!

Men jag har ingen lust. Det är inte för att dikterna skulle vara dåliga: tvärtom, de är mycket välarbetade och intelligenta. Ändå gör det mig bara trött och ledsen att läsa i antologin. Jag plockar upp den och lägger ifrån mig den, tar med den på finlandsfärjan men allt blir på något sätt värre av inredningen på Viking Line; när jag kommer hem igen packar jag av misstag ner boken i en flyttkartong, hittar den igen och mailar redaktören för att be om mer tid till att skriva den här texten.

Det är egentligen inte omständigheter i livet, utan en leda vid boken som uppehåller mig: det sammanbitna, blanka, icke-inbjudande sammanhang den utgör. Saknaden efter poesi bultar på det generöst tilltagna tomrummet på varje sida. Den extrema asketismen i formgivningen verkar understrykande på poesins martyrskap: titta, här är dikterna, genomtänkta och framvärkta i ett liv helt utan glans eller glädje.

Poesin är marginaliserad i samhället. Poesin har blivit trumpen, trött, fattig och ensam. De unga poeterna är inne i en slags post-OEI-depression, som Rebecka Kärde kallade det i en podcast tidigare i höst.  ”Ja vafan, nu då, vad ska vi hitta på liksom, vilken vall ska vi spränga. För om någon redan har gjort till sitt credo att montera ner allting, på nåt sätt, så blir man ju lite handfallen om man är generationen efter.”

Precis som Rebecka Kärde beskriver så har tidskriften OEI varit extremt inflytelserik. Nästan alla de medverkande i Den engelske kanal har någon sorts koppling till OEI. I ett och ett halvt decennium har den varit vad man skulle kunna kalla ”marginalens största centralpunkt” i den nordiska litteraturvärlden. För mig öppnade den redan på gymnasiet dörrarna till L=A=N=G=U=A=G=E poetry, brus- och nonsenspoesi, ett oräkneligt antal avantgardistiska praktiker, historier och teorier som fick möjligheterna på det poetiska fältet att kännas oändliga. Men när jag senare själv började jobba med poesitidskrifter (fikssion) och Ett lysande namn, insåg jag med stigande fascination att diskussionerna om OEI var väldigt infekterade. För att peta på såret skickade jag ut en liten enkät till alla som fanns med i Ett lysande namns adressbok: Vad tycker du om tidskriften OEI?

Denna skenbart oskyldiga fråga från en opublicerad 20-årig poet rörde upp en del häftiga reaktioner. Allt från närapå extatiska utrop (”OEI är ojämförbar, kompromisslös, OEI spelar i en annan division än alla övriga litteraturtidskrifter i Sverige”) till avståndstaganden (”Jag går in på OEI:s hemsida och läser ”OEI om OEI”. Blir trött i huvudet. Det kanske beror på att jag är lite krasslig, men jag tror snarare att det visar på deras anspråk att dominera Sveriges poesiklimat som mynnar ut i storhetsvansinne.”) till feministisk kritik (”Första gången jag var på Göteborgs Poesifestival hade arrangörsansvaret för fredagskvällen överlåtits till dem, och det var män i kostymer överallt. Jag drunknade.”) till ifrågasättande av själva frågan (”Varför är vad någon tycker om OEI intressant? ”) Faktum är att ett mailgräl blev så häftigt att en av de som svarat anonymt krävde att hens bidrag skulle tas bort från den då redan publicerade texten, en konflikt som skapade så djupa splittringar i redaktionen att jag därefter slutade i Ett lysande namn. Texten med alla de anonymiserade svaren lade jag istället upp på min blogg.

Idag, fem år senare, verkar ett sådant känslosvall kring ”tyckandet” om en tidskrift ganska överdrivet. OEI väcker knappast lika starka reaktioner som under 00-talet, och den spända stämning som rådde i poesivärlden när jag gjorde min enkättext 2011 har snarare gått över i en slags kramp. Oavsett vad man skriver för poesi tillhör man numera offentlighetens yttersta marginal, och ingen känner sig längre hotad av dikter utan diktjag eller metaforer. Alla från centrallyriker till Bonnierförläggare till slampoeter verkar ha intagit samma hållning som en av redaktörerna för OEI uttryckte i min mailenkät:

”Det är naturligtvis svårt att driva poesi- och teoritidskrifter. Särskilt när man betänker att en så formidabel tidskrift som SITE får minskat utgivningsstöd med hänvisning till bristande kvalitet. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Lika svårt att bedriva poesiförlag då bok efter bok som inte på ett uppenbart sätt skriver in sig i givna traditionella genrer (lyrik resp. prosa) får avslag från Kulturrådets efterhandsstöd. Men man måste bara fortsätta att arbeta. Det blir bara viktigare och viktigare för varje dag som nyliberalismens nihilism erövrar och tömmer fält efter fält i samhället och språket. Poesin har dessa krafter svårt att komma åt eftersom här inte finns några pengar att hämta. Så vi har en utmärkt möjlighet att göra något som ingen annan kan! Det förvånar mig kanske en aning att inte fler ser denna möjlighet. Var annars är man fri att tala och tänka?”

Poesin, en sista utpost för klara tankar. Poesi, en karg men åh-så-genuin liten klippa vid den yttersta gränsen mot den annars ruttna, klibbiga värld som helt och hållet genomsyras av kapitalismens logik. Att skriva och samla och förpacka och kartongfrakta poesi, ett arbete som kanske är hårt och ensamt, men ändå rent och gott och sant. Man måste bara fortsätta att arbeta. Det finns för lite poesi, så varje dikt innebär ett led i kampen för en bättre värld. Så tycks i alla fall utgångspunkten för antologin Den engelske kanal 2015, redigerad av Jørn H. Sværen och utgiven på Kolon forlag, se ut.

Först när man överför resonemanget till någon annan konstform förstår man hur absurt det är: det finns så lite musik nu för tiden, så vi har ordnat en konsert! Eller: välkommen på en vernissage med konst! Den påstådda öppenhet som skapas av frånvaron av förklarande texter blir förstås bara exkluderande. Känner man inte till de inblandade poeterna sedan tidigare kan man bara bete sig som en medelklassig äldre herre med ”kulturintresse”: det vill säga stå och humma uppskattande utan att egentligen bry sig om vilket verk man ställts inför.

Som sagt: antologin är inte dålig. Men jag förstår helt enkelt inte vad som är syftet med den. Som politisk kamp betraktad är den ganska patetisk. Det bor såklart en neutralitetskritik och en samhällskritik och en subjektskritik och en språkkritik och en narrativitetskritik och en postkritik i texterna, men kraften i den måste sägas vara tveksam när den möjliga målgruppen i praktiken är begränsad till poeterna själva, deras vänner och en handfull kritiker. Estetiskt är den svår och inåtvänd och knappast nyskapande. Poeterna i samlingen förenas av en självmedvetenhet som gränsar till det kliniskt intellektuella, ett självklart avståndstagande från centrallyrikens diktjag, narrativ och känslosvall. Men det var många, många år sedan detta innebar en spräckning av poesins ramar. Nu känns det bara trött. L=A=N=G=U=A=G=E-rörelsens gyllene år ekar svagt i Lisa Robertsons uppenbart Lyn Hejinian-inspirerade tid- och biografishufflande UTOPIA – men Robinson saknar den fylliga hängivelse som springer fram i Hejinians sonora upprepningar och slumpmässiga skarvar i Mitt livs konceptuella flertydighet.

Bra är helt enkelt inte tillräckligt. Åtminstone inte för att väcka mitt intresse – och då får jag ändå betalt för att läsa den här boken. Jag har aldrig tyckt att texter borde vara inbjudande och enkla, men en komplex teoretisk grundval behöver inte utesluta att de är levande, blottande, i rörelse. Den poetiska posen som kapitalistkritisk motståndsman, språklig dekonstruktör och intellektuell nonsenspratare, känns stelnad och förlegad nu. Men jag vägrar att tro att det är den enda formen för lyriskt kritisk tänkande. Och efter några fler timmar med antologin lyckas jag få upp ögonen för några andra tendenser hos texterna.

Kristin Bergets ”Jord” är vid första ögonkastet en väldigt vacker text om människa, natur, historia och skrivakt. Läser man den noga öppnas sakta något obegripligt inom en. De olika betydelsenivåerna smälter ihop, genom ett oerhört skickligt språkligt rytmarbete som får raderna att kännas enkla att ta in men svåra att avkoda. Korta bilder och utsagor utgör flera möjliga vägar in till en samlande gåta. ”Et fossilt eventyr som trekker i nøkkelbeinet”, ”Tiden er ingen markør eller overgang” och ”granitten gir også fra seg kroppsvarme”.

Här pågår en slags kritik som inte direkt tar formen av motstånd, uppror eller nedrivande. Istället böjer sig Bergets ord nästan ömt kring förhållandet mellan människa och natur, ande och materia. Det finns inget tydligt diktjag och inget direkt narrativ, men det är inte så viktigt. Texten är en subjektivitet och en materialitet i sig, som försiktigt men målmedvetet trevar sig fram mot ett slags sökande: ”Selv om vi ikke har en sjel/er det noe som drar i oss likevel”.

Sämst i antologin är Gunnar Berges ”Pascalianske øvelser”. Under rubrikerna ”Øvelse 1-12” staplar han paradoxer som ”Alle gjør det, og likevel er det ikke alla som gjør det” eller ”Det går ikke an, og likevel går det an” eller ”Fuglene synger, men de synger ikke”. Eftersom Gunnar Berge sitter i OEIs redaktionsråd och har skrivit åtskilliga filosofiska essäer i tidskriften genom åren kan man anta att denna skenbart usla poesi har någon skarpsinnig teoretisk resonansbotten. Men ärligt talat, oavsett vilken intrikat relation det finns mellan rader som ”Det som er tilstrekkelig, er kanskje ikke nok” och Blaise Pascals matematiska eller filosofiska texter så kommer det inte att göra de här dikterna intressanta.

Under hela läsningen av Den engelske kanal 2015 tvingas jag gå i närkamp med min egen post-OEI-depression. Jag kämpar med att inte irritera mig för mycket på de pedantiska klammerparenteserna som anger framsida och baksida och små justeringar av den franska redaktören i nyöversättningen av Mallarmés ”Igitur”, eller frånvaron av orienteringsprincip i den franska poeten Claude Royet-Journouds dikter. Hela tiden mal det där citatet från min OEI-enkät i bakhuvudet: Man måste bara fortsätta att arbeta. Det känns som en dummare och dummare inställning ju mer jag läser. Oavsett om man tillhör den psykoanalytiska skolan eller är mer för KBT så vet man att man inte kan komma ur en depression bara genom att fortsätta att arbeta.

Men på några ställen i antologin slutar läsningen att kännas som ett mödosamt och tappert arbete. Jag stannar till och glömmer min bitterhet, följer ett litet något som bökar sig fram genom meningarna på jakt efter något som man ännu inte vet varför det är viktigt. Något nytt, som snarare är radikalt genom sin följsamhet än genom sitt motstånd. Som i de här raderna av Beata Berggren (som förresten också sitter i OEIs redaktionsråd):

”För flera tusen år sedan ristades bilder in på stenar och bergshällar. Bilderna – som kan föreställa hästar som drar vagnar, människor som ror båtar, hjortar och renar som flyr, objekt som ser ut som musikinstrument, hjul, solar eller hattar – ser alla ut att vara placerade lite hur som helst, som om det inte finns något upp eller ner på stenen. Kanske för att stenens yta är ojämn och rund, med kanter, gropar, toppar och jack. Och att bildernas linjer följer dessa.”

Kanske vitaliserar man inte längre poesin genom att spränga vallen för vad den förväntas vara. Istället kan vi vända upp och ner på stenarna utan att skada dem, utan att ens flytta dem, utan bara genom att rista våra bilder längsmed deras linjer. Som med allt som är intressant vet jag inte exakt vad det betyder. Men för första gången på länge känner jag att jag vill vara med.

Veckans inne- och utelista

Inne:

  1. Moraliska gråzoner
  2. Krossad sammet (i dämpade färger)
  3. Lätt packning, helst ingen väska alls
  4. Gamla språk (latin, grekiska, hebreiska osv)
  5. Välgörenhet

Ute:

  1. Könsidentiteter (man, kvinna, icke-binär. alla. tyvärr ännu mer töntigt att säga: jag har ingen könsidentitet. sluta bara prata om dem.)
  2. Göra karriär
  3. Hår klippt i hela längder (typ platt och rakt alltså)
  4. Bokmässan (”Man kommer dit och allting ser medelmåttigt, påvert och fult ut. Futtigt. Det är som när man är på fest, och så plötsligt tänds alla lampor i taket, och så ser man allting för vad det egentligen är.”)
  5. Att ta avstånd från andlighet

The Natural Beauty of Sexes

”Yet something frightening lurks in the song of birds, precisely because it is not a song but obeys the spell in which it is enmeshed.”

Theodor W. Adorno, Aesthetic Theory, s. 65.

The natural beauty of sexes, eller natursköna kön, är ett begrepp som jag har skapat för att hitta en ny ingång till problemkomplexet kön. Med stöd i Theodor W. Adornos estetik, där konsten sägs kunna (indirekt) uttrycka den undanträngda naturen, diskuterar jag hur något hos kön alltid kommer att undgå våra försök att begreppsliggöra dem. Oavsett hur många identitetskategorier vi skapar finns det en annanhet, det som Camilla Flodin i sin Adornotolkning kallar för det naturskönas ”mer”, som vår upplysta förståelse inte kan fånga, oavsett om den är biologisktisk eller socialkonstruktivistisk. Detta ”mer”, som jag i uppsatsen också diskuterar som the suffering of incommensurability, kan istället nalkas estetiskt. För att exemplifiera hur kön kan framträda estetiskt använder jag mig av Judith Butlers teori om subversiva kroppshandlingar och Virginia Woolfs roman Orlando. I dem återfinner jag vissa av de karaktäristika som Adorno pekar ut för konstens kritiska potential: paradoxikalitet, negativ utopiskhet och inkommensurabilitet.

Läs uppsatsen här: The Natural Beauty of Sexes

Attityder till poesi

I början av vintern genomförde jag en enkätundersökning som besvarades av sammanlagt 238 personer. Undersökningen hette ”Attityder till texter”, men den hemliga avsikten var att undersöka hur omdömena skilde sig åt om en text när man fick läsa den som dikt, och när man fick läsa samma text med en annan genrebeteckning och rubrik. Läsarnas omdömen om hur vackra, svåra och känslosamma de fann två dikter av Johan Jönson och Ulf Karl Olov Nilsson jämförs i den här uppsatsen med deras omdömen om samma dikter falskt rubricerade som bilaga och blogginlägg. Informantgruppen har delats in i vana och ovana poesiläsare, och resultaten visar att det faktiskt händer något med texterna när de presenteras som dikter.

Klicka på länken nedan för att läsa uppsatsen som pdf:

Attityder till poesi

Attityder till poesi, bilagor

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.