Det uppriktiga poserandet.

Är det fjolligt, feminimt, flamsigt att posera med sina ord? Fiktionaliseringen av en personlig vardag. Författarpositionen som centrifugalkraft i dikten. Varför säger man ”platt felgrepp” när det medvetet övas upp till fulländning?

Det här blogginlägget om imagekonstruktionens litterära potential började när någon avfärdade Martina Lowdens Allt som poseartat identitetsbygge. Någon menade implicit: trams. Hm. Nej, Allt är inte trams. Ja, Allt innehåller stiliga poser, imagedetaljer och sken, smidiga små och mödosamma övergripande identitetsbyggen. (Bland annat, naturligtvis.) Hm.

1. Finns det en särskild tendens att läsa kvinnlig självupptagenhet som navelskåderi och ömkande? Hur kommer det sig att Lars Norén sätter en metafysisk problematik inom vardagslivets ram, när Lowden är tramsig och ytlig?

(Det här kommer naturligtvis inte att handla om Allt.)

2. Det kan inte understrykas nog: författarpositionen är äckligt manligt kodad. Bara att träda in i den som feminimt subjekt är på sätt och vis ett slags drag; ett utmejslande och maskeraderande som avslöjar naturlighetens fåfänglighet. Någons beskyllning ”identitetsbygge” implicerar att skuffandet och bufflandet med subjektspositionen egentligen inte borde behövas (och verkligen inte behöva synas), författaridentiteten är klar innan författandet; behöver inte skrivas fram, behöver inte göras. Hallå? Det här pågår ständigt i samtliga författarskap. Bara mer eller mindre omärkt: troligen tar det sig mer vägguppsparkande uttryck om man inte tilldelats alla den vita heteromannens privilegier.

3. Det kan inte överskattas nog: subjektsbråkandet tar sig oväntade och spektakulärt skevande uttryck i språket. Synliggörandet av identitetskonstruktionen, det öppna problematiserandet och detaljbesattheten, är alltså något ytterligt intressant. Vrängandet, egofixeringen, leken med det egna platstagandet – hej diktjaget, vi gillar när du pekar på dig själv. Intet nytt under hjältesolen: åberopa Stein, ta fatt i Djuna Barnes, jamen kalla på Genet och Anaïs Nin.

Vad är det som är så provocerande i Lowdens synbart lätthänta, kitschiga uppradanden av ”konsumentprofiler” och stilbildande vardagspraktiker? Varför utgick denna någon ifrån att det inte ligger ett medvetet syfte bakom konstruktionen av Allt? Vad är det som är så obehagligt intressant i petandet i den egna ytan att människor måste skjuta det ifrån sig med förringande kommentarer?

Gombrowicz om Gombrowicz:

”Han skulle till exempel i sin dagbok kunna beskriva hur det gick till att komma upp i smöret, inträda i historien, förvandlas från en liten och grå författare till en personlighet – som om det inte handlade om honom, som om triumfen bestod i att låta sig påtvingas en ny och inte särskilt bekväm ‘form’ – som var ‘gjord’ för honom och som till och med ‘förvanskade’ honom. […] Men någonting stod hindrande i vägen… vad var det? Först och främst visade det sig i praktiken (då vår författare i Dagboken tog itu med att förverkliga detta program och började införa smärre, återhållsamma omnämnanden om sin berömdhet) hur svårt det var att bryta med den konvention som förbjuder skribenten att ‘skryta med sig själv’ och som säger att den sortens information är ‘långtråkig’ – mycket svårare än om det hade handlat om att på vanligt Gombrowiczmanér orera om sig själv (vilket ju också hade väckt en del invändningar). Hur kom det sig att människor reagerade så negativt? Det borde ju ha varit tvärtom. Succé, ära, framgång, växande prestige – det är ju läckerbitar, den grå läsaren svärmar för glansfulla romaner som är uppdiktade från början till slut, så hur skulle det då inte vara med en riktig dagbok som handlade om ett verkligt öde, en självbiografi? Och ändå märktes här tydligt att man blev arg, hade tråkigt och till och med skämdes… alldeles som om läsaren verkligen ‘inte ville höra talas om detta’.”

3. När Gombrowicz publicerade sitt jonglerande med storhetsframtoningar i Dagboken blev andra litterära storheter illa berörda. Inte konstigt, deras kamp med att hålla den articifiella karaktären hos sin image dold rivs upp i ett rafs när någon annan gör precis motsatt. Att visa upp sömmarna, upprepningarna, vikningarna bakom sin framtoning, att nästla sig in i det smutsiga med platstagande och hålla upp fåfänglighetens skylt under näsan på kritikerna, att ta sig ett steg längre, att visa identiteten som artefakt istället för att smussla med ett underförstått ”naturligt” subjekt. Här närmar vi oss något oavvisligt intressant. Jo, jag säger det igen. När litteraturen ger sig i kast med friktionen vid inträdandet istället för ”min plats i världen”. När man talar från och hur och som man blir. Egofixeringen är i sådana texter ingen låsning vid en fast punkt, utan en upptagenhet vid rörelsen och blivandet. Det behöver inte ske med ett höglitterärt röstprövningsanslag, det kan handla om kassar och hårspännen. En inblandning och omrörning, en chans att frilägga nytt utrymme, kasta annat ljus över det självklaras godtyckliga konstruktion.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: