Till oss och mig.

När en så kallad man säger ”jag” är det en universiell angelägenhet. När en kvinna säger ”jag” är det en individuell erfarenhet. Det är därför frestande att i skrift försöka avstå fullständigt från det lilla ordet. Vårt mest personliga pronomen. Eftersom det tenderar att snöpa våra vidare anspråk.

Av liknande skäl undviker de flesta notoriskt att skriva under på någon form av grupptillhörighet. Att säga ”vi” är problematiskt på flera sätt, men framförallt frånkänner det talaren en komplexitet utöver de för kretsen gemensamma utgångspunkterna. Grupptillhörighet, precis som personlig röst, tycks dessutom misstänkt ofta vara en normerande förenkling som påförs utifrån. Som oskadliggör alla anspråk på att problematisera den egna positionen.

Mäh, ä probleme du ha me å använda ja å vi ba nåslags kapitulation inför hu identitetä bemöts å förminskas i åffentligheten? Äre fö’att du e skraj fö å bli föminskad? Ä ett avståndstagande från förstapersonspronomä ba en skenutväg? Och vore det i så fall möjligt att formulera en subversiv strategi för användandet av ”jag” och ”vi”?

Otydlig subjektspositionering kan åstadkommas via utelämnande av pronomen, konstruktionen av en ny utgångspunkt för talet (exempelvis, men inte uteslutande, en fiktiv karaktär), cut-up, kollektivt skrivande och ett flertal andra taktiker. Jag kan fortsätta att operera och redigera, men i förgrunden för trovärdighetsprövningen sätts mitt verk och inte mitt verkande. Sett på det viset har ingen egentlig uppgörelse med den gamla föreställningen om ett enhetligt subjekt ägt rum. Istället har det tydliga jaget bara förskjutits till att vara ett redigerande istället för ett talande jag. För att ytterligare dekonstruera subjektet måste författarpositionen i sig hamna i spel, utsättas för slump- eller kontextberoende inslag, och förhållandet mellan författaren som aktiv och läsaren som passiv måste upphävas. Eller snarare: litteraturen rör sig redan inom sådana förutsättningar, och kampen mot subjektet är en kamp för att göra oss medvetna om detta: medvetna om subjektets konstruerade karaktär.

Och sen då? Ska vi upplösa subjektet? För att ge rum åt vad? Grundar sig kampen mot subjektet bara i ännu en essentialism, som sätter sin tro till den ”obundna” rösten som ska välla ur våra själar så snart vårt konstruerade identitet är undanröjd? Nä, tillåt mig att säga misstro istället för kamp. Det konstruerade är vad vi har att röra oss med och vi måste undersöka hur vi kan använda det på bästa sätt, utan att bli förminskade, undanröjda eller ogiltigförklarade.

Vissa säger ta subjektet. Hela emancipationsprojektet bygger ju på ”kvinnans höjande till rättslig och social likställighet med mannen” (wikipedia, emancipation), att vi måste erövra den position som varit reserverad åt de så kallade männen. Att identiteten som ett starkt och trovärdigt subjekt är en rätt som har förvägrats oss. Butler käftar emot: ”Varför vore det önskvärt att tillägna sig denna auktoritära föreställning om subjektet? Varför inte eftersträva decentrering av subjektet och dess generaliserande epistemologiska strategier?” Alltså: subjektspositionen har inget egenvärde. Det intressanta är de maktstrukturer som är immanenta i ”jagets tal”, samt hur man genom att syna dessa kan formulera kritiska strategier för subversiv användning som kan göra upphävda erfarenheter kulturellt begripliga. (..känner att användandet av ordet ”subversiv” börjar bli lite mossigt, förslag på fräschare uttryck mottas tacksamt..) Alltså: bli medvetet medskapande i de strukturer som bygger mening.

A: Vilket syfte har en sådan strategi?

B: Nej alltså.

A: Nå, förbehållet inför att uttala ett mål är inte fegt, det är intelligent. ”Syfte” implicerar en linjär verksamhet, och om målet med uttryckandet av det upphävda kunde formuleras idag skulle uppgiften annulera sig själv.

B: Precis, en avsiktsstämpling hotar att oskadliggöra den kritiska praktiken genom att anvisa den till ett särskilt område.

C: Makten byter hela tiden gestalt, och därför är en oavbruten positionsprövning nödvändig för att den radikala praktiken ska kunna vara delaktig i blivandet.

B: Därav de ständigt relativt obestämda betydelserna hos language poetry och queer, till exempel.

Lee Lozano: I AM NOT ANGRY AT ANYONE OR ANYTHING BUT I FEEL RAGE.

Att fomulera en tydlig fiende är att stelna motståndet. Att prata om ett önskvärt framtidsscenario som mål för verksamheten är att föreställa sig ett tillstånd utanför diskursen. Illusionen om ett utomdiskursivt förhållningssätt är möjligt bidrar bara till att osynliggöra maktens ofrivilligt produktiva funktioner. Det juridiska ”nej”-et upphäver inte varat utan bara dess betydelse, ”homosexualitet” och ”språkmaterialism” är inte omöjliga men obegripliga praktiker; alltjämt inomdiskursiva plattformar som är möjliga att beträda på bekostnad av den trovärdighet som etiketterandet berövar en. Jag måste säga att jag är lite misstänksam mot de här ”upphävda” erfarenheterna också – eller skulle vara, om jag inte visste hur det kändes att försöka leva dem i normativa sammanhang. I och med att det universiella i upplevelsen avvisas (ja, vi har ju inga problem med att hon är lesbisk men vi är det inte), avvisas också upplevelsens ”angelägenhet” och ”verklighet”; området blir en opak artefakt som i sin abnormala karaktär bara bidrar till att bekräfta normens naturlighet.

Men (okej, lyssna nu!) om utövandet av det obegripliga sker inom en krets där vissa gemensamma utgångspunkter är givna upphör uttrycket att i första hand existera som avvikelse, utan erhåller inom den radikala gruppen en status av allmängiltighet. Och denna gemensamma utgångspunkt bör inte vara något annat än den brist på begriplighet som praktiken erhåller när den tar plats i samhälle och socialitet.

Charles Bernstein: ”Vi använder grupper som märken – sköldar – som avskärmar oss lika mycket från utsidans, andras intrång, som de skyddar oss från att invaderas av denna, dem (& beviljar oss på så sätt en plats att vistas på, bebo). Det är inte så mycket att jag betraktar en sådan tillflyktsort som bluff, onödig, som ‘låt oss kolla det, ifrågasätt strikturerna, förstå att vi kan omvandla’: ett upprop mot förlamningen av den känsla av gränser fixerade utan, eller innan, vår möjlighet att bidra till deras utformning.”

Bluff! Båg! Hittepå! Identiteten som ”radikal grupp” kanske misslyckas med sitt uttalade syfte, att förändra utåt, men den har sannerligen en funktion inåt. Inom konstigheten existerar en på andra premisser än sin konstighet; istället ges utrymme att förfina sina resonemang, erfarenheter och anspråk; en mer nyanserad bild av världen som inte är normens. (Helt plötsligt blev en lesbisk relation en kärleksrelation och ett pretentiöst brus en dikt… med den deltagande uppmärksamhet som följer på de värderande benämningarna.) Men att skriva under på att man tillhör ‘den lilla kretsen’ är att frånkänna sig betydelse i offentligheten. Frågan är om det som tillerkänns mening inom kulturens huvudscen någonsin kommer att bära en kritisk potential – frågan är om det som godkänns ändå alltid kommer att vara något som reproducerar de invanda föreställningarna om hur världen ”är” – frågan är om vi inte bara går maktens vägar om vi försöker anpassa oss efter hur man måste vara för att bli lyssnad till.

A: Var kan man vara då? I subjektet eller utanför? I samhället eller utanför?

B: Snälla du, dualismen mellan ”radikal” och ”normativ” är förmodligen i sig en fiktion, en funktion hos lagen för att oskadliggöra

Lyra: Se upp, nu kommer det igen;

B: subversiva strategier som vill placera sig precis i gränssnittet.

A: Jaha, så du menar att det vi kan göra är att både tala som ett jag som ändå inte är ett jag, vara i en grupp som ändå inte är en grupp… som… att vägra stanna?

Bernstein: Helt enkelt: väggarna måste rivas & nya hela tiden byggas upp som (er)sättning – eller snarare händer detta hela tiden vare sig vi deltar eller inte. Vi ser igenom de strukturer som har format oss och kan inte för ett ögonblick klara oss utan dem, likväl är de inte givna utan provisoriska.

Som ett skavande, läckande, obekvämt subjekt. En oinringningsbar, flytande, temporär grupp. Med den gemensamma utgångspunkten att de här föreställningarna om vad världen är inte gör rum nog.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: