Uppmärksamma mig!

”Bekräftelsebehov” verkar kusligt ofta vara ett skällsord från de som redan fått sin törst efter uppmärksamhet stilllad. Slängt mot de för vilka det är en skam att vilja synas. Men det är också ett sätt för de i den sistnämnda kategorin att trycka ner varandra; stirra sig omkring med molande jantehot och upprört protestera ”uppmärksamhetshora!” så snart någon sticker upp näsan ur brunnen.

Generaliserar jag nu? Visst. Alltså hallå, vet jag inte själv hur irriterande det känns att se andra håva in bekräftelse genom att anpassa sig till normen, spela efter de regler som ger poäng i offentligheten? Jo… vem har inte suckat över relationsanarkistiska queers som överger sin ”tonårslivsstil” för en pojkvän, experimentiella debutanter som släpper en slätstruken relationsroman som andrabok, manliga feminister som ändå spelar unka könsroller för att få heteroligg…* Men den där irritationen är av en annan sort. Det är besvikelsen över att någon man identifierade sig ”går över till andra sidan”. (Och lite klämkäckt överslätande kan man alltid säga: att blanda norm med radikalitet gör vi alla på ett eller annat sätt. Vilket är oundvikligt och kan vara nyttigt och perspektivvidgande och subversivt och allt möjligt. Behovet att peka ut ”de våra”, de goda, kan kännas lite instängt och svartvitt ibland. För att inte säga kontraproduktivt.) Sen finns det den där föreställningen om helt absurt uppmärksamhetsslukande tillstånd. Och visst, det finns mer eller mindre patologiska versioner av uppmärksamhetstörst. Det slår över till negativt när vi söker bekräftelse genom något vi egentligen inte vill vara.

*(lite kul att ordet ”rolig” ingår i heteroligg)

Men bekräftelsebehovet finns där! Våga se det! Det driver oss framåt! Att lära sig använda det kan vara ungefär lika vettigt som att inse att man vill knulla och att det finns olika intressanta sätt att göra bruk den driften. Mer eller mindre trevliga, mer eller mindre förbundna med att spela roller man inte trivs med eller tvärtom, roller man går igång på. Mer eller mindre medvetet utforskad, också.

Och nu kommer en liten klyscha medan jag samlar/sprider tankarna: det som inte syns finns inte.

Alltså: uppmärksamhet = existensberättigande.

Problemet med diskussioner om bekräftelsebehov är att de ofta fastnar i ett mossigt det-fixerade-subjektet-tänk. Det blir bilden av det essentialistiska och överdrivna JAGET. Här blir det intressant att inta en annorlunda utgångspunkt när man tittar på suget efter att synas. Är det inte i bekräftelsebehovet som vårt beroende av varandra blir allra tydligast, är det inte här som gränserna för subjektets konstitution är som mest osäkra? För att bli kulturellt begripliga behöver vi varandras blickar på oss. Också de som avvisar upprättar oss som subjekt, om än inte trovärdiga. Vi behöver varandras uppmärksamhet för att få utrymme att vara. För utrymme är inte tom rymd, utan diskursens upprättade plats för mening. Här finns naturligtvis ett multumtjockt lager av maktrelationer; desto viktigare att inte avfärda det som nåt smutsigt utan istället dyka in i hur och när vi uppmärksammar, hur vi själva vill bli uppmärksammade och hur vi skaffar oss den uppmärksamheten.

Det fina med internationella kvinnodagen tycker jag är att det är ett av de få tillfällen då kvinnor (framförallt, ja), till och med heterosexuella kvinnor, uppmärksammar varandra som kvinnor. Många definierar efter Beauvoir ”det kvinnliga könet” som det bara finns till som det Andra, som ett objekt, vissa hävdar att det till och med saknar subjektsstatus: bara ett suddigt outtalbart gränsland för att markera mannens status som subjekt (Irigaray). Och det är lite suddigt, lite disigt, lite oklart exakt vad ”vi kvinnor” vill; eftersom ”vi” knappast är en gruppsammanslutning med gemensamma ståndpunkter, utöver att alla har upplevt konsekvenserna av att inta en underordnad position i samhället. Men det är ett moln av ömsesidig uppmärksamhet, upprörd, glad och bekräftande sådan. Vi försöker inte objektifiera varandra (okej, kanske lite). Vi försöker inte leta efter en manlig och myndig stämma mitt i vimlet av brudar. Och symbolvärdet som dagen fyller påminner oss om vilken fallogocentrism som alla de andra dagarna är fyllda av; den gör vår erfarenhet av att vara osynliga kulturellt begriplig genom att uppmärksamma den.

Sen är det ju rätt festligt också.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: