Inte bara vara vara.

Majoriteten mänskliga kärleksrelationer är så deprimerande likartade. Våra inövade mekanismer att stänga in den sprängkraft som ett ömsesidigt uppblossande intresse kan ha i ordnade former är äckligt välsmorda och snabba. Vi konsumerar idealbilder av monogam kärlek tills vi ser alla andra relationssituationer som misslyckanden. Vi iklär oss beteenden och benämningar för att skydda oss mot den rörlighet, flexibilitet och potentiella omstörtning av vår världsbild som en mer utökad lyhördhet inför den andras signaler skulle kunna innebära. Vi är rädda för att vara rädda. I vår inlärda avsmak för all osäkerhet angående grundvalarna för den personliga existensen, positionen och uttrycket (en sådan osäkerhet skulle ju kunna göra vår funktion inom bl.a. marknadsekonomin problematisk) sublimeras de här potentiellt kreativa tvivlen till något mer ”lätthanterligt”, som typ svartsjuka. Normer för hur relationer ”byggs upp” och ”bibehålls” åberopas för att man ska slippa utsätta sig för den osäkrande och utvecklande kapacitet som finns i att efter varje relationssituation omformulera sin utgångspunkt för vad man upplever och vad man begär. Känslor som skulle kunna vara omstörtande uttryck, utbyten och sammanhang blir stum representation.

Charles Bernstein (om den amerikanska poesin under 70-talet): ”Poesin uttryckte sig inte på ett konventionellt poetiskt vis, utan fokuserade snarare vissa extrema tillstånd, oavsett om det var fråga om punk eller beat. Man skulle kunna kalla den anti-social, men det fanns fortfarande en klart identifierbar person som talar mot samhällets konventioner, eller till och med mot poetiska konventioner. Här var texter som det refererades till under beteckningen language inte välkomna. De var för intellektuella och inte tillräckligt emotionella. Känsla betraktades alltså som någonting som representerades snarare än någonting som utspelades. Och jag tror att det fortfarande är så. Det finns fortfarande en vilja till en mer självexpressiv poesi där känslan representeras genom uttrycksmarkörer, snarare än till en formellt undersökande poesi som ifrågasätter olika representationsmodus.” (Intervju i Oei #6, min fetning)

Något som ofta åberopas till försvar för bruket av förstelnade relationsformer är behovet av trygghet. Tillit. Well, bittra fakta är naturligtvis att vi inte kan lita på beständigheten hos någonting (inte ens hos den psykiska funktion som får oss att efterfråga ”beständighet”). Omkastningar kan komma och kommer när som helst, oavsett vilka titlar och poser vi använder för att tränga undan den vetskapen med. ”Pojkvän” idag behöver inte betyda ”pojkvän” imorgon. Skillnaden som uppstår med benämningen är snarare att ett svartvitt antingen-eller-läge uppstår: sexuell, emotionell och intellektuell närhet imorgon också: eller också infinner vi oss i rollerna ”ex”, kulturellt kodade som problematiska och blödande. Medvetenheten om ett sådant potentiellt scenario av totalt sammanbrott alstrar inte tillit, snarare en ständig spänning i relationen som omöjliggör förlösande konflikter; eftersom de ju skulle kunna leda till att man ”gör slut”.

I parrelationen finns det en inbyggd misstro inför det utopiska som den monogama modellen gör anspråk på – någonstans vet man att man omöjligtvis (lyckligtvis) kan vara allt för varandra. Men om tillit inte uppnås ur monogamins normativa krav på tillit (”litar du inte på att jag älskar dig?”), hur kan man då någonsin känna sig trygg? Problemet, som jag ser det, uppstår bara ur anspråket på det absoluta. Nej, fullständigt trygg kan du aldrig vara. Däremot föder tillit tillit och i vissa situationer kan man vila i varandras ömsesidiga känslor på ett svårförklarligt stärkande sätt. Dessutom kräver oformulerade kontinuerliga relationen inom den rådande kulturen att tilliten ges andra och förmodligen starkare uttryck än titlar; olikartade små handlingar som upprepande visar att man ”är där” för varandra.

Varför nu värde och trygghet alls skulle behöva mätas utifrån kontinuitet. Jag skulle vilja föreslå ett mer tillfällesbaserat system för värdering, där en ökad benägenhet att ta hänsyn till hur den omgivande kontexten formar den akuta upplevelsen skulle kunna inkluderas. Där och då kände jag kärlek, intellektuell upphetsning, emotionella svallvågor… en sådan omformulering öppnar också upp för mer upphävda former av sexualitet, eftersom det blir tal om sexuella situationer och upplevelser snarare än på förhand formgivna sexuella akter. Men nu blir jag utopisk igen.

”Du förstår, känslan uttrycker sig inte bara i ord vi redan känner till. Men människor som talar om känsla här vill egentligen inte uppleva den, de vill bara ha dess simulationer i form av ord de redan har hört. Med andra ord, de vill bara höra vad de redan vet, och de kallar denna repetition, vilket trots allt ger en liten tröst, ‘känsla’. ” (Bernstein, Utopia finns bara i nuet)

Jag försöker inte jämställa alternativa textpraktiker med alternativa relationspraktiker, vilket torde ha blivit uppenbart i de stora glappen mellan de inledande styckena, bara peka på en del alltför uppenbara samband. Det man stöter emot om och om igen är reifikationen, de färdigförpackade former genom vilka vi förväntas leva, tänka och känna. Genrebestämningar i stil med ”vänskap” och ”kärlek”, ”självbiografisk lyrik” och ”romaner”, falska kategoribildningar som begår våld på våra uttryck.

Gamle C.B igen: ”För det mesta är estetiska värden uppövade under i hög grad färdigförpackade och innehållsbaserade former. Det estetiska är helt genomsyrat av varuformen eller informationsformen i vilken det är inrymt. […] Genom att använda icke-traditionella och obekanta modus av estetisk erfarenhet är man helt enkelt förmögen att arbeta med en större uppsättning estetiska förmågor. Det finns en risk att det estetiska mer och mer reduceras till ett väldigt begränsat val mellan två snarlika produkter. Det är inte så att den estetiska funktionen försvinner, men den blir ytterst begränsad och förutbestämd. Om man vill öppna ett större område av estetiska erfarenheter, vilket jag uppfattar som ett större område för tänkandet och problemlösandet, måste man försöka bryta sig ut ur dessa invanda och automatiska former. Om det enda sättet att framkalla känslan av en riktig sockerkick vore att äta en Mars bar står vi inför en slutgiltig reduktion av smakområdet. Erfarenheten av sötma behöver inte vara en emulgerad fetmättad chokladbit, det finns ett helt fält av varierande söta smaker. Och likväl kan den reduceras till det.”

Men det finns naturligtvis inte heller något tillgripligt tillstånd av fullkomlig öppenhet. Tyvärr? Eller tursamt nog, då det ger oss en chans att medverka i rekonstruerandet av de rådande förhållandena. Priviligerade som ogiltigförklarade, vi befinner oss alla inom samma diskurs, där makten ständigt omkonstituerar sig själv genom en rad genomkorsande upprättande upprepningar. Relationsanarkism och poesi som är kritisk mot sina egna former är verktyg, tankesätt som destabiliserar de rådande systemen. (Däremot utgår de naturligtvis inte från någon objektiv utifrånposition, utan kan snarare ses som lagens inbyggda självdestabiliserande funktion; verksamheter vid gränsen av betydelsekretsen.) Med hjälp av dylika praktiker kan vi kanske öka våra uppmärksamheter och tillåta fler olikartade, oväntade och innerliga uttryck.

Det handlar kort och gott om att fortsätta att kämpa emot det nät av betydelsebegränsande ramar som kulturen om och om igen fortsätter att kasta över våra upplevelser. De problem som alternativa praktiker av poesi och relationer har gemensamt är att de inte tillerkänns någon trovärdighet eller relevans. En ”oseriös” sexuell relation, en text som ”bara experimenterar och inte försöker säga nåt”. Och anledning till att de tillbakavisas och förringas är att de bär på ett sprängstoff som kan rubba den rådande ordningen, synliggöra normens godtyckliga karaktär. Vilka syften tjänar de gängse formerna för relationer och poetiska uttryck; vilka hålls nere och undan från de områden där mening och värde blir möjliga? Att vidga upplevelsesfären har ett demokratiskt värde; en strävan efter att möjliggöra de existenser som gång på gång stympas av diskursen. Inom normens trånga uttrycksformer uppstår hela tiden skavande potentialer, konvergenta krafter och produktiva motsättningar. Begär och fascinationer som inte ryms inom de uppövade formerna. Så i all dess smutsighet, fragmentering, dissonans och oväntade upplevelserikedom: kämpa för att se kärleken mindre fängslad.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: