Självbiografisk komma ut-berättelse.

Visst har jag såhär långt, ängsligt och teoretiskt högstämt, bara tassat runt mina egentliga angelägenheter. Blogginläggen har varit skrämmande rensade på subjektivitet och personliga erfarenheter. Men nu går vi in i nåt brännande, personligt och intimt. Nu ska jag berätta hur det kändes att bli lesbisk.

Jag börjar med att leta på internet efter lämpliga titlar för vad jag tänker göra. ”Bekännelselitteratur” har 3 230 träffar på Google. ”Självbiografi” har 376 000. ”Komma ut ur garderoben” har 52 800 träffar. ”Sexuella maktstrukturer” har 7. Jag vill ju att min berättelse ska få allmän giltighet, alltså är det bäst att kalla det här inlägget för en Självbiografisk komma ut-berättelse (57 700 träffar), och inte Kritik av bekännelselitteratur och sexuella maktstrukturer (6 träffar). Det förstnämnda låter ju som något personligt och verkligt. Det sistnämnda som en livlös teoretisk konstruktion. Jag känner mig mer som en verklig person än en livlös teoretisk konstruktion. Så, nu har jag döpt inlägget.

Ja, vad är då garderoben för en märklig möbel egentligen?

Jag var knappast den enda tjej som länge tänkte på sig själv som väldigt straight – tills man började inse att man höll på att bli förälskad i en tjejkompis. När jag successivt började omformulera min identitet efter mina nya begärsföremål, var det svårt att hantera den nya efterkonstruktion av mitt förflutna som följdaktligen mötte mig ur andras reaktioner. Varför hade jag ljugit för dem? ”Men du har ju bara varit tillsammans med killar tidigare?” (Mamma.) Eller: ”Efter flera år erkände du: det var stort.” (Vän.) Erkände att jag var vad? Ute ur vad? Jag menar, jag upplevde mig ju inte som inne i nån form av självförnekelse innan?

Berättelser om garderoben tycks alltsomoftast vara ett sätt för straighta att bevara illusion om essensen; okej, oj, vi som trodde att hela du var ute bland oss. Men nu inser vi ju att ditt egentliga jag måste ha förvarats på ett annat ställe hela tiden. Ja, den här kärleken du hävdar, den kommer nog från en helt annan plats faktiskt (och implicit: varför stannade den inte där?). Eller från icke-straighta: välkommen, äntligen har du vågat erkänna för dig själv var du hör hemma. Nu står du på vår sida. Nu kan du sluta ljuga för dig själv.

Missförstå mig inte nu. Jag vet att många människor har vuxit upp med en ofrånkomlig självmedvetenhet, en mörk och skamlig hemlighet som var omöjlig att leva ut eller uttrycka. Jag vet att många lever i ett sånt fängelse i flera år; jag vet att många aldrig har möjlighet att ta sig ur det. Jag vet att det finns ställen där du kan bli dödad för att sticka näsan ur heteronormen. Jag vet att det är viktigt att vi som kan och orkar göra det syns och tar plats med vår sexualitet. Och angående min egen självdefinition som straight: i efterhand kan jag naturligtvis se hur min uppväxt präglades av så mycket heteronormativitet att det kanske hade varit mig övermäktigt att ens släppa någon annan form för kärlek i närheten av min självbild. Kanske hade jag gått under av självhat om jag hade tänkt att jag gillade tjejer då. Kanske skulle jag idag kunna omartikulera känslor av beundran och starkt omtycke som jag hade för vissa tjejer under uppväxtåren till förälskelse.

Åh, vänta. Jag hör nåt. Ding, dong, ding, dong. Det är några frågeteckenkläppade varningsklockor som slår i gommen när jag försöker prata:

Är jag nu ”ute” ur alla former av fängelser? Är det for one time and all slut på alla former av självförnekelse? Var det sådär enkelt – ”LESBISK” – försvann alla förkvävande maktstrukturer så snart jag ”erkände” min nya identitet? Har jag äntligen hittat rätt benämningar för ”hur det egentligen” var och är? Kan jag rusa ut på den lummiga lesbiska ängen nu och bara leka med de andra flatorna i en oproblematisk sfär av självklara begär, medan jag ägnar min litterära praktik åt att skriva självbekännande och personliga små dikter om hur det kändes att ”komma ut”?

Nä. Istället sitter jag ensam och trycker på min kammare på Biskops-Arnö och dricker ljummet termoskaffe från lunchen. Istället skriver jag en lista över problematiska saker med bekännelselitteratur:

  1. Bekännelselitteratur används i allmänhet som en nedvärderande stämpel på (oftast kvinnliga) självbiografiska berättelser. Bekännelselitteratur antyder ibland att verkets ”litterära” (oklart vad som här åsyftas) kvaliteter är sekundära i förhållande till ”berättelsen”.
  2. Bekännelselitteratur kittlar vårt sug efter snaskigt nyhetsvärde. Bekännelselitteratur är, utan etiketten ”Bekännelselitteratur”, väldigt kommersiellt lyckat. Bekännelselitteratur (läs: självbiografier) sägs sälja oss unika berättelser. Men mycket Bekännelselitteratur liknar i tonfall, form, narrativ, författarjagsposition och ämnen många andra versioner Bekännelselitteratur till förvillelse. Det finns alltså fog för att misstänka att Bekännelselitteratur är en välutvecklad underhållningsprodukt, tacksam att konsumera som statiska bilder av vad en människa är, för att vi ska slippa försöka upptäcka det på egen hand.
  3. Vissa författare av Bekännelselitteratur tror att de äntligen kan få upprättelse i sin evigt osynliggjorda kamp mot systemet/sin familj/”det litterära etablissemanget”. Men det kan de inte. Bekännelselitteratur kan väcka medlidande. Bekännelselitteratur kan få oss alla att känna oss goda när vi ojar oss över hur degenererat samhället var förut, så att vi slipper se hur efterblivet det är idag. Bekännelselitteratur kan stärka en författares ego, men Bekännelselitteratur kan inte förändra system.
  4. Bekännelselitteratur får sina att läsare att tro att de läser en berättelse om hur det faktiskt var. Men det gör de inte. Bekännelselitteratur tror på det transparenta språket. Bekännelselitteratur tror att man kan säga nåt och att det faktiskt var så då. Men det var det inte.
  5. Bekännelselitteratur gör folk ledsna. Förlagens barnsliga etiketterandet av fiktion som Bekännelselitteratur (läs: Självbiografier) får efterföljand gräl som ofta tar upp all plats på kulturdelarnas debattsidor. Här diskuterar man ”sanningen”. Här får sårade manliga egon lite upprättelse. Kulturdelens debattsida är annars en plats som man skulle kunna ägna åt andra former av litteraturdiskussioner som kanske skulle kunna tänkas vara en liten smula mer intressanta än hätska interna familjeuppgörelser. (”Familj” har i sammanhanget en ganska flytande syftning, och kan till exempel avse kulturredaktionen på en kvällstidning.)
  6. Mycket som kallas Bekännelselitteratur är egentligen inte Bekännelselitteratur. Det är påhittade romaner om fiktiva kvinnor skrivna av helt andra, mer verkliga kvinnor.

Detta är inget hat mot Självbiografin. Detta är ett hat mot tron på Självbiografins sanning, för att inte tala om Behovet av Sanning för att det ska bli en Självbiografi. Sanning? Hej? Vi kan ju med ett halt poststrukturalistiskt flin hävda att allt numera är självbiografiskt. Att allt ifrån naturvetenskapen till psykoanalysen har, sedan objektivismen ogiltigförklarades, ”reducerats” till en produkt av subjektiva positioneringar och värderingar, som i sin tur formats genom dessa subjekts tidigare erfarenheter. Allt allt är min och din och min och din ständigt upprepade berättelse. Väldigt isande osann. Väldigt sannolikt ostadig. Hela världen kan läsas som en (till viss del oavsiktlig) biografiskrivning. För visst är det igenkännande, berörande och kittlande när Judith Butler skriver om ”heterosexualiteten som en oavbruten och panikslagen imitation av sin egen, naturaliserade idealisering”; visst träder det straighta jaget fram i all sin ynkedom, äntligen ute ur det skal av naturlighet det gömt sig i under så lång tid.

Bernstein: ”En metod är förvisso att återupprätta minnets erinrande på dess egna villkor, att i enlighet med erfarenhetens spår arrangera en rekonstruktion som befriats från den enhetliga framställningens tryck – ‘de enda sanna ögonblicken’ är de ögonblick vi förlorat, de som, när vi återvänder till dem, återuppstår på ett sätt som nu avslöjar vad de tidigare dolde – de samhälleliga krafter som formade dem. Så vad som var osynliga krafter är nu manifesta som spår av de psykiska slag som de samhälleliga krafterna delat ut för att tvinga ner oss i formen […]. ‘Vad vi gör är att vi återupplivar våra ord’ – för att göra våra erfarenheter synliga, eller: för att se erfarenhetens villkor. Alltså skulle man på detta sätt kunna konstruera ett verk – en ‘annan’ värld skapad av de material som finns till hands (inte bara minnets) – och på detta sätt strukturera möjligheter som annars inte skulle ha varit möjliga.” (Poesins penningvärde i De svåra dikterna anfaller)

Tillbaka till huvudkaraktärens läggning. Rent medicinskt skulle vi inte diagnosticera Lyra Ekström Lindbäck som homosexuell. Förmodligen skulle den korrekta definitionen, att döma av hennes sexuella fantasier, uttryck och praktiker hittills, vara ”bisexuell”. Ändå använder hon ordet lesbisk om sig själv. Varför?

”Samtidigt styr de sociala krafterna över alla regler för språkets ‘klara’ och ‘ordentliga’ sätt att fungera […]. Erfarenhet som pliktskyldigt översatts till dessa ‘mest tillgängliga’ koder förlorar sin aura och reduceras till det smältbara innehåll som dessa regler på egen hand kan generera. Det finns ingenting problematiskt i verk som produceras på detta sätt eftersom det inte finns något avstånd att tillryggalägga, ingen avgrund att vara medveten om och att överbrygga mellan läsare och text: vad som utger sig för att vara en erfarenhet förvandlas till varans tomma stirrande – som finns där endast för att spegla våra projektioner med en otillåten hastighet som endast är möjlig om det inte finns någon erfarenhet av en ‘annan’ i den.” (ibid)

Bisexuellt är ljummet och tolkas lätt som ”förträdesvis hetero, men hånglar väl med personer av samma kön på fester ibland”. För mig är ordet LESBISK garderoben. Det är den möbel jag kan kliva in i och säga ”tänk, här har vi ett helt litet trångt rum där det faktiskt går att titta på hur problematiskt det blir att vara sexuell”. Jag kan kliva in i en middagsbjudning eller en lektionsmiljö iklädd möbeln och göra alla andra uppmärksamma på min egen otymplighet. Tvinga dem att kämpa för att placera mig på ett lämpligt ställe som varken blockerar utgången eller de vanliga konversationerna, samtidigt som de vet att jag likt en chesirekatt alltid står beredd att ploppa upp nån helt annan stans och säga ”men hörni, jag lever ju i samma rum som ni!”. LESBISK är ett hyperboliskt och aggressivt utrymmesskapande, för att det lilla ömtåliga (och galet kraftfulla) som är mina upphävda njutningar förhoppningsvis ska kunna hitta tillräckligt med ostört syre för att våga sig fram där jag kan se och känna dem. LESBISK är en stor låda som säger ”ni kan inte låtsas att ni inte blir obekväma”. LESBISK – det stolta självutnämnandet av det obehagsväckande för att slippa besvikas efter att ha inbillat sig själv att ostraight information kommer att behandlas lika glatt och otvunget som annan.

Att tänka på den isolerande tystnaden som konstituerar allt som inte är heterosexualitet eller smutsig annanhet som en garderob känns för mig lika svårt som att föreställa mig ituslitna plankor i tusen knappt synliga träfibrer som svajar i ett hårt spänt nät genom luften och försöker hålla oss alla fixerade på våra anvisade platser. Jag är inte ute ur garderoben, jag har upptäckt att jag har den inuti mig. Jag består av garderoben; var jag än går, när jag sitter och när jag står. Samhället-i-huvudet, alla värden som jag är uppbyggd av, lägger sig i vägen och försöker lura mitt självupptäckande av banan när det ger sig ut längs nervtrådar som inte är samhälleligt sanktionerade. LESBISK är inte jag, det är ett dött föremål, protesen jag behöver stödja mig mot efter att ha insett att jag är stympad.

Butler: ”Här kommer en sorts bekännelse, endast avsedd för att tematisera bekännelsens omöjlighet: Som ung plågades jag – och som jag förmodar, många andra människor – länge av att man direkt eller indirekt sa mig att det som jag ‘är’, är en kopia, en imitation, ett härlett exempel, en skugga av det verkliga. Obligatorisk heterosexualitet etablerar sig själv som originalet, det sanna, det autentiska. Normen som bestämmer det verkliga implicerar att ‘varat’ lesbisk alltid är ett slags härmande, ett fåfängt försök att delta i den naturaliserade heterosexualitetens illusoriska fullhet, som utan undantag kommer att misslyckas.”

LESBISK blev jag när jag insåg att jag om och om igen skulle misslyckas. Att det glada budskapet om att jag var lyckligt kär i en tjej inte mottogs med varken ro eller entusiasm (men rätt ofta en tillkämpad artighet); att jag var tvungen att bekänna att jag från och med nu var en lite annorlunda person än de vanliga. Då hittade jag på att jag var LESBISK för att ha ett stort plakat-alibi att klä på mig. LESBISK är fortfarande ett stort och lite äckligt ord. En stormdräkt mot det dubbla övergreppet; när omvärlden gör våld på oss och samtidigt försöker låtsas som om den låter oss existera på precis lika villkor som de priviligerade.

Och åh, jag borde verkligen läsa Focault.

Annonser

One thought on “Självbiografisk komma ut-berättelse.

  1. Mikan Sakura skriver:

    Din text var mycket djup.Jag förstod inte allting men jag tyckte ändå att det var ett bra budskap i din text.Särskilt det sista.Själv så är jag bisexuell.Jag känner att jag kan bli kär i själen.Inte i könet.Just nu så är jag kär i en tjej men jag är så rädd att hon ska svara nej.Det är jobbigt när man inte vet om en tjej ‘r detsamma som en själv.Det är första gången jag är kär på riktigt.Tidigare har jag bara varit småförtjust(i endast killar).Men mitt hjärta säger att även om hon skulle svara nej så är jag lycklig bara av att finnas vid hennes sida.Men jag vill bekänna min kärlek för henne.Så jag googlade på bekännelser och hitta det här.Jag tycker om din text. ^^

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: