Det underlägsna skrattet.

Hej. Du sitter på en stol. Du är mitt i ett socialt sammanhang; ett styrelsemöte, en lektion, en släktträff, likgiltigt vilket. För några sekunder bryter du ditt nervösa blickflackande – avkodandet av miner, gester och tonlägen, sökandet efter signaler att rätta dig efter – och riktar istället uppmärksamheten mot din egen uppenbarelse. Du vämjs. Det här är inte du. Du märker att du är stelnad, en blek kopia av dig själv, men du kan inte bryta beteendet. Alla försök att slå dig ut blir antingen äckligt lismande eller skeva och störande. Du är oförmögen att bli hörd i någon annan position än den du har intagit. Utan underkastelsen är du ingen.

”Det var inte Georg Brandes som knäckte Victoria Benedictsson. Det var kanske inte heller ytterst det patriarkala samhället, även om det naturligtvis hade del i det. Det var tron på att idealet om den fria och sanna människan, idealet om en människa som inte låter sig styras av kön eller börd, tron på att det idealet inte kan förverkligas på något annat sätt än genom individens egna ansträngningar. När Benedictsson inte kunde leva upp till detta ideal hade hon inget annat att anklaga, ingenting annat att rasa emot, än sig själv.” (ur Fria själar av Nina Björk, kommande citat också därur. Förutom det från Björns Vänners låt ”När jag får ett eget liv”. Gissa vad.)

Den självständiga oberoende individen är bara en möjlig illusion när alla beroenden redan tillgodoses och därmed blir osynliga. Mat, vatten och skydd. Social trygghet, gemenskap och bekräftelse. För de som får det lätt, de som enkelt uppfyller sin kanske rätt fördelaktga tilldelade plats utan att behöva anpassa sig tills köttet skriker, är beroendet tillgodosett och därmed transparent. För de som inte lyckas eller inte vill lyckas med detta blir beroendet kvarstående, ringande, skavande.

En vanlig utväg är att vända det till självhat. Varför gör jag mig själv till den här underställda människan? Varför kan jag inte stå stark och oberörd? Kanske för att du inte får vad de starka och oberörda har fått. Kanske för att du måste fokusera så hårt på alla subtila sociala signaler om vad som är tillåtet att all energi går åt att fastställa exakt hur mycket annanhet du orkar uttrycka i det här forumet. Hur du måste kompensera för dina skevheter genom att smörja de ledande krafternas egon.

Det här är inget försök att propagera för determinism på voluntarismens bekostnad. (Jävla dualismskit.) Ja, man har ett visst antal valmöjligheter. Nej, man är inte fullständigt fri. Vi ges olika villkor. Det här läget på stolen är en kompromiss. Du ler på uppmaning ibland. Skrattar där skratt passar. Du har lärt dig att bekräfta och bemöta och ta emot deras ord som om det betydde så mycket som du får dem att tro. Att du klarar det. Klarar både snaran och bevarandet av det till synes klara ansiktsuttrycket och självinsikten samtidigt: Att det här är tillfällig förställning, att ett annat varande antingen skulle underkännas av dem, eller (och det är värre) vara ett för stort svek mot dig själv. Du är kanske tyst men du är fullständigt aktiv. En hundraprocentig koncentration på att bevara dina krafter på rätt ställe. På den smala randen emellan längtan efter rum och tillåtelse. Utan underkastelsen kan du inte få luft alls.

En underordnad position är den enda du tillåts tala ifrån. Hur klarar du att bli kvar där?

Kanske för att ”jag ska härifrån sedan” finns ringande i huvudets inre hålrum. Härifrån är inte fel. Härifrån måste vi alla som inte får rum. Att bli ”hörd” och att bli hörd. Det senare: få världsbilden speglad, orka upprätthålla den, få äkta gensvar och något utöver, den i sammanhanget ändå eftertraktade, acceptansen. Du måste kunna tänka ”och en dag ska jag härifrån, jag vet redan hur det känns, jag ser det när jag blundar”. Där beroendet blir ömsesidigt ljuvligt. Blickarna bygger och raserar på rätt ställe, hjärtan vågar komma nära utsagor och slå dem varma till utvecklandet. Brevväxlingar, telefonsamtal, kafékonversationer. Möten, klubbar, samarbeten. Det är inte fel att begära sina egna.

”Ja, i din lilla värld kanske”, heter det. ”Olika perspektiv utvecklar” heter det, men hur stimulerande är det att alltid behöva häva upp ett ensamt motsträvigt tonlåge mot en ström av samklang? Olika perspektiv utvecklar. Visst. Samhällen, grupper, individer. Visst. Det handlar inte alls om det. Det handlar om att de som inte utsatts för upplevelsen av att vara avvikande (eller kanske snarare: de som inte vill minnas den, de som ägnat all tid och energi åt att spackla igen sprickorna mellan sina egna impulser och samhällsformarna) inte ser hur bortskämda de är med världsbildsbekräftelse. Hur alla gester, skämt och samtalsämnen ständigt bara bygger en gemensam borg av giltigt sammanhang. Tro mig, normsamhället finns kvar. Det invaderar oss på gator och caféer. Under minsta medieanvändning. Ingen riskerar att glömma.

Trådarna är så fina. Mekanismerna så diskret justerade. Hur? Vi hindrar dem ju inte? Ändå sitter fler särskilda personer än jag kan räkna ensamma nånstans nu och försöker finna roten till sitt självhat. Ändå sitter så många av dem mitt i Normland med stelnade leenden och väntar på andningshålet när man kan ringa hen, skriva till hen, samlas i gemenskapen igen. För att inte tala om alla som försöker så jävla hårt att slipa ner sig till en form som är godtagbar för bekräftelse i de sammanhang de inte kan, orkar eller vill se utanför.

Vad har text med det här att göra? Mm, litteratur kan vara en nödvändig ensamhet med tolkningsföreträde. ”Språk är det ständiga vittnesmålet om andra människors närvaro i mitt liv.” Och i mitt eget rum underkastas deras närvaro mina egna ordningar. Men man dör om de aldrig hamnar i samspel med någon annans. Att skriva tillsammans. Att läsa varandra med hela kroppen mäktig till närupplevelse, utbyten, inbördes motsättningar. Jag söker mig dit liv kan växa utan att jag behöver begå för mycket våld på mina uttryck. Jag kämpar som fan för att hitta och få behålla de rummen. Tolerans är inte tillräckligt. Var inte rädd för att klumpas ihop i en klase med ”radikala avvikare”. Var rädd för att bli precis tillräckligt pikant för att stimulera masskonsumenternas förstummade tungor. Var rädd för att passa in i de stora sammanhangen. De stora sammanhangen står på alldeles för grovdragna verklighetsteckningar; de stora scenerna har ett hemligt avtal där alla uppträdanden tvingas avsäga sig sin nyansrikedom. Var smal. Var svår. Var oförståelig och jobbig.

Jag säger inte att: gör fullständigt avkall på det inflytande och intrycksberikande som det kan innebära att röra sig på normativa arenor. Jag säger: vi behöver varandra för att inte slukas av det.

Du behöver dina mindre rum. De kanske förändras och omformas eller försvinner fullständigt i perioder – men glöm inte behovet. Du kanske bara har fått ett par glimtar av hur det skulle kunna kännas att få använda allt som gör dig skev och besvärlig till nåt växande, kreativt, gemensamt. Behåll de glimtarna. Sug på dem och sök upp dem igen, mer, leta, kom igen, de finns, jag vet det. Dina ”små” värdevärldar. Dina bubblor. Sö upp dem med stolthet. Något att sätta emot den nötande friktionen från de normativa sammanhangen. För att inte tystna, trubbas av eller likformas. För att finna de delade världar som oavsett antalet närvarande huvud äntligen är så stora att du slipper pressa samman dig själv för att kunna andas. Där du slipper stolen med de inövade skratten, om så bara för en stund.

Men! Jag säger inte att man inte kan njuta av underkastelse i olika former. Jag återkommer, med stor förtjusning, till detta framöver.

Annonser

One thought on “Det underlägsna skrattet.

  1. Leo skriver:

    keith johnstone

    stanley milgram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: