Tråkigare kritik.

Kanske är litteraturen, av alla konstnärliga discipliner, den som är allra skrajast för tråkigheten. Här finns nämligen ingen rumstidsinramning; ingen biograf eller teaterscen, ingen konsertlokal och inget galleri. Bokens uttryck är fullständigt avhängigt pulikens initiativ och fortsatta läsande. I dagens textöverflöd spetsas dessutom denna uppsökandets akt till att också vara en urskiljningens. Eftersom vi drunknar i nedskriven information blir navigeringsuppgiften är så omfattande att utbudet i sig inte längre garanterar att vi väljer ”rätt”: väljer att med vår undergivna uppmärksamhet stödja de konstuttryck som enligt överordnade smakdomare borde inta en priviligerad position i samhället. Därför är det extra viktigt för auktoriteterna att lotsandet fram till dessa val sker varsamt; vi uppmanna vår uppmärksamhet till att bekräfta de etablerade utövningarna, samtidigt som utövarnas egenintresse i att tvinga oss att dela dessa åsikter måste skylas från konfrontation. Här uppfanns underhållningen.

Alla vill ju ha kul?

Anders Cullheds inleder sin recension av Pär Thörns Land skall med lag byggas med ”Vad är dekreation? Minns jag rätt var det Thomas Götselius som för svenskt vidkommande myntade den etiketten mot slutet av förra årtusendet, eller om det var ”dekreativ”: ett slags nollställning av den poesi som utgår från att någonting skapas, uttrycks eller översätts med orden, en litterär utmattning som resulterar i tystnad eller kritisk självreflexion. Sedan några år tillbaka har det här lyriska energitappet börjat vändas till någonting konstruktivt. Åtminstone bland de så kallade konceptpoeterna finns inte bara de som är krångliga utan också de som är roliga att läsa.”

(Ja, parentetiskt: Ärligt talat förstår jag inte särskilt mycket alls av vad han försöker få fram. Finns det någon annan poesi än den som utgår från att någonting skapas, uttrycks eller översätts med orden? Om nån känner till en, säg gärna till! Vilket slags ”lyriskt energitapp”? Fint uttryck etc, men, va? Vad menar han med krånglig? etc)

Rolig att läsa. Anders Cullhed vill att litteraturen ska vara rolig att läsa.

Anna Hallberg om Birgitta Lillpers Om du fick tänka dig ett hem: ”Vad som besvärar mig med ‘Om du fick tänka dig ett hem’ är inte det aggressiva samtidshatet, som på många sätt kan vara relevant, och inte den religiösa intertextualiteten i sig, som nog kan ha sina poänger, men det är bristen på humor, rörelse och energi som gör texten stel och lite förnumstig.”

Brist på humor. Anna Hallberg tycker att texter ska ha rörelse, energi och humor.

Tråkighet. Andra vanliga skällsord: omständlig, förvirrande, monoton, jobbig, publikfrånvänd. Det sistnämnda är lite mer ovanligt, kanske för att det så tydligt visar på den värderingsskala som de flesta författare och kritiker skäms för (men nästan oavbrutet ändå utövar). ”Publikfrånvänd” synliggör normbilden av författaren som den aktiva parten, med makt att vända sig hit eller dit, och publiken som en passiv massa, som liksom ligger där den ligger. Cullhed och Hallberg vill att litteraturen ska servera dem och andra tänkbara läsare rörelse och energi. Även om de kanske inte skulle använda just det ordet, propagerar de för en litteratur som är underhållande.

Ja, underhållning är ett vidrigt ord, men det måste användas här. Annars kan vi inte få ögonen på i vilken mastodontutsträckning alla värderingar om BRA och KUL och HISNANDE hela tiden implicerar en rollfördelning: en underhållare och en som blir underhållen; ett aktivt (re)producerande av världsbild och ett passivt tillägnande av dito. Här kommer en sorts bekännelse, endast avsedd för att tematisera bekännelsens omöjlighet: Jag tvivlar på att jag är den enda som då och då vidfars en suddig upplevelse av att det jag sysslar med egentligen inte är så intressant, att jag av någon märklig anledning (för att verka speciell, till exempel) tvingar mig till något som egentligen inte är kul. Inte kul – eftersom det kräver en ansträngning och ett aktivt medskapande engagemang. Inte kul – för att det har med ett tankestretande att göra. Inte kul – ja, för att jag inte blir underhållen helt enkelt.

Underhållande: som ger nöje och avkoppling (Norstedts Svenska Ordbok). Avkopplande är saker som inte fordrar att vår uppmärksamhet rör sig aktivt, inte avkräver tankebanorna egna initiativ till segare krumsprång; kort sagt, avkoppling är bekräftelse på vår invanda världsbild. Med andra ord kan man säga att avkoppling är oproblematiserad identifikation; kryddat med nöje blir det en identifikation som (oftast genom kontrastverkan mot ”sämre” eller pikant ”annorlunda” människor) ger extra bekräftelse åt den inslagna banan. Detta tillägnas alltså utifrån åskådarposition. Monamanin på underhållning springer inte bara ur den låsta hierarkin författare/läsare, utan också ur (något som visserligen skulle kunna sägas vara en konsekvens av denna hierarki) myten om den delade värdegrunden. Myten om att vi kan förstå och dela och att detta är finare och bättre än att grumla, missförstå och inte hålla med. Naturligtvis producerar den här förhärskande idén om likhet och broderskap också en viss faktiskt nivellering, eftersom människor helt förståeligt skär till sig för att platsa i formar där de slipper drabbas av de straffande konsekvenser som avvikelser medför. Vi har lärt oss att uppskatta samförstånd. Det finns en gemensam idé om vad som är kul. Vi lär oss att skratta där det passar att skratta. Vi lär oss att avgränsa vårt kul. (Är det här stycket entydigt värderande? Håller du med? Är det roligt att läsa?)

Konst kan användas som ett kul mellanfält där gränserna mellan producent och konsument, arbete och underhållning, utveckling och avkoppling suddas upp. I andra ord; ett område där den marknadsekonomiska bojan lättar på sitt grepp om våra liv. Kan. Men i realiteten händer alldeles för sällan.

När man prövar att åberopa tråkigheten som värde synliggörs den tunga inramning som begränsar den hyckleristiskt ”fria” litteraturen. Det blir liksom, jaha, och vad får du då ut av det? Litteraturens värde, alltså det som legitimerar en text till att få kallas litteratur, är i lika hög grad som (om inte högre än) övriga konstuttryck definierat som ett underhållningsvärde. Litteraturen ska framkalla en reaktion hos kritiker och läsare. Kritikern skisserar upp ett tongivande förslag på var i texten det händer något, vad som väcker känslor (och ibland också tankar), kort sagt: vad texten gör eller vad författaren gör i/med texten. Om kritikern inte reagerat nämnvärt på den text hen fått i händerna är det texten som är tråkig, inte kritikern. Kritikern är alltså en intressant maktposition i sammanhanget. Kritikern verkar aktivt och tydligt med att upprepa och reproducera vad som utgör det litterära värdet; kritikern bekräftar litterär verksamhet som giltig utövning och formulerar därmed dess konturer; kritikern försöker hjälpa oss till passiv underhållning.

Skulle man kunna tänka sig en kritik som inte fungerar på det här sättet?

En kritik med åsiktstexter som produceras i öppet förhållande till sin särskilda situation; kritiker som utan att smussla med mossig objektivism erkänner att de talar som positionerade och aktiva subjekt; kritiker som uttryckligen njuter av eller våndas under sin maktposition. Kan man tänka sig läsningar som redovisas och vidarebyggs med mer hänsyn till den personliga och lokala driften och upplevelsen än till boken som slutet objekt? Det här är läskigt för litteraturvärlden på allvar. Bokens konturer hotas. Läsandet blir inte i första hand ett tillgodogörande av något som förmedlas, utan ett användande. Boken som merit, objekt, produkt, boken som vara osäkras till förmån för en socialisering med rörliga värden där motsättningar kan frodas och stöta samman snarare än slätas ut till marknadens förmån. Där dominansförhållandet mellan producent och konsument luckras upp och det inte längre går att tjäna samma mängder social status som författare. Eller som kritiker, för den delen.

Alla, utom möjligen Björn Ranelid, verkar skämmas över att det är såhär. De flesta skanderar om och om igen att de inget gör för berömmelsen, att allt är för intresset. Men vad fan, nu lever vi väl ändå i ett samhälle där detta att vara författare ÄR något creddigt och stiligt, då kan vi väl erkänna hur vi (odelat eller ej) njuter av positionen istället för att fumligt och taffligt bygga på illusionen om att litteraturvärlden är öppen för allt och alla. Att allt möjligt kan vara litteratur; ändå motiveras inlemmandet av synbart aparta texter i litteraturvärdet med att de på ett eller annat sätt serverar ett underhållningsvärde. Om DNs bokrecensioner inte innehåller dylika plus- och minusanmärkningar kanske inte den potentiella läsaren tycker att det här med litteratur verkar vara så spännande. DN måste vara tillmötesgående. DN måste lista veckans bästa böcker för att skapa lite kittlande stämning; för ingen läser utifrån egen drivkraft och med egna syften. Hallberg och Cullhed måste hitta värderingar som klingar allmängiltigt svalt för att lotsa den vilsna konsumenten in i bokmarknaden – om deras recensioner bara ställde till med förvirringar eller sår skulle ingen längre manas till att läsa.

Puh.

Alltså.

Det är den här myten om att vi måste ange generella värden för att engagera. Att vi läsare måste stimuleras – vi är inte aktiva subjekt som utför någonting själva. Värden ses som något man antingen insuper eller avvisar: inte går i konflikt med för att förskjuta. (För ett tydligt exempel på detta, se den representativa demokratin.)

Det här sker inte bara på DNs kultursidor. Det sker också i smalare, finare sammanhang (fast gud vet att det inte direkt finns ett överflöd på litterära sådana). Där kamoufleras underhållningsvärderandet till intressanta utvecklingar eller intrikata spänningar. Om texten inte markeras som bra eller dålig (under ett tjockt lager av stiliga manövrar som döljer det subjetivt godtyckliga i värderingen samtidigt som en illusion av att man inte värderar utan bara registrerar komponenter upprätthålls) kommer ju spänningen i statusrollen som författare att osäkras, eftersom ingen längre vet vad som är en lyckad och giltig författare och vad som är en wannabe. Om spänningen i statusrollen som författare nedmonteras försvinner också kritikerns överläge. Hela havet stormar: maktrelationerna som konstituerar den litterära arenan skulle hamna i gungning.

Kritiker och författare som (med fog) räds reifikationen av sitt ansikte, räds att fastna i tolkningar som reducerar dem till deras eget kött, löser problemet genom att avpersonifiera kritiken så långt som möjligt. Om deras utläggningar tematiserar deras personliga erfarenhet, position och åsikt ses det inte som professionell kritik. Hallå, jag känner igen den här låsningen från den inverterade skambeläggningen i feminismens försök att ta avstånd från invanda roller. Frossandet i den egna köttsliga positionen blir fullständigt uteslutet, vilket bara skapar en annan version av samma gamla moralism. Det känns som om kritiken skulle behöva en injektion av bdsm och rollspel, ett uppenbart utövande av över- och underordning, våldsutövande och värderande i en smutsigt njutbar förening, lek med positioner som synliggör och därmed undviker den inövade dynamiken.

Jag är alltså inte skeptisk till skoj, jag är skeptisk till underhållningsvärdet som ett dominerande och på förhand fastställt värde. Underhållning som ett negligerande av den personliga erfarenheten; en stel skenbild istället för det röriga agenssammelsuriet. Jag är nämligen övertygad om att vi inte bara agerar som offer för möjlig stimulans; vi är aktiva i vår offerroll. Vi poserar, vi håvar in bekräftelse eller antibekräftelse från vår omgivning i förhållande till vår läsarroll, vi njuter av den materiella konsumtionen, vi tryggar vår världsbild genom att foga oss efter system. Vi värderar teman och formella kompositioner i förhållande till vår egen praktik och våra tidigare erfarenheter. Åskådandet är ett aktivt bekräftande, en ”åter”konstitution av de värden man utefter vissa antaganden anser att upphovspersonen avsåg att skapa, ett kärlformande för det logos författaren förlänar oss med sitt uttryck.

Anledningen till att jag riktar udden mot kritikerpositionen är att det är ett möjligt mellanskikt mellan skriv- och läspraktik. Här finns potential för en avhierarkisering.

EFTERLYSNING: En kritikpraktik som erkänner sin medverkan i denna ”åter”konstitution av värden och hierarkier (såsom rollfördelning läsare/författare, fallogocentrism, underhållningsfetichism etc) och kanske därmed kan tillåta sig fler och andra och mer störande uttryckssvängar. En kritisk läsart som leker med dominance & submission. En kritik som gör våld på kritikgenren och spårar ut i egna uppkastningar. En kritik som aktivt men gärna ambivalent tar parti och värderar utifrån kontext och person i positionsosäkrande sammanblandning med det textuella underlaget. En kritikpraktik som värderar sin egen personliga och/eller politiska drivkraft i läsandet framför det som författaren möjligen kan ha initierat med verket. Eller en som aktivt gestaltar den självvalda underkastelsen under det etablerade värdesystemet, och med pervers noggrannhet försöker bättra på statusrollen hos författaren i samklang med den rådande konsthierarkins koder.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: