Ta ställning eller håll kvar den gamla.

”Att undersöka” är för tillfället en rättså hipp målsättning bland artikulerandet av poetiska praktiker. En undersöker gränserna för var betydelse skapas, en undersöker språkets ideologiska konstitution, en undersöker hej och hå och en undersöker i osedvanligt nyansrik språkdräkt fadersdramats relevans för en poststrukturalistisk subjektsuppfattning… nej, jag ska inte börja skämta. Men ni fattar. ”Undersökning” har tappat sin politiska udd, det har blivit ett harmlöst plaskande och en undanflykt. ”Undersökning” klingar upplysningstid och vetandets oskuld – hallå, allt vi kartlägger och trevar på och rör oss i bygger och bekräftar en makt. KUNSKAP ÄR MAKT, och formerna för sökandet efter kunskap är i alla högsta grad också en maktutövning.

Om det nu i de flesta fall ens rör sig om ett sökande och inte bara ett reproducerande av statusproducerande poser. Men den aspekten lämnar vi därhän för tillfället.

”Man måste sluta att alltid beskriva maktens verkningar med negativa termer, att säga att den ‘utesluter’, ‘utövar repression’, ‘hämmar’, ‘censurerar’, ‘abstraherar’, ‘maskerar’ och ‘döljer’. I verkligheten är makten produktiv: den producerar en verklighet, den producerar ämnesområden och sanningsritualer. Individen och den kännedom man kan förvärva om honom tillhör denna produktion.” Det Focault säger om vår konstitution gäller också omvänt. Vi producerar makten om och om igen med våra positioneringar, när vi vägrar såväl som när vi bejakar såväl som när vi vägrar att vare sig vägra eller bejaka. Hör ni? DET FINNS INGEN NEUTRALITET. NEUTRALITET ÄR MAKT. Vi byggs av fomerna för det vi ägnar oss åt. Vi producerar sanningsritualerna i litteratursfären: alla dessa halvlama, städade, trevliga tidskrifter eller tillställningar… alla dessa duktiga ambitiösa undersökningar. Var är motsättningarna, kriget, bråket, upprördheten? Har all revoltanda krökts inåt till en självförgörande världsförtvivlan? Att se så vördnadsfullt sänkta ledsna ögon och möta kliande prestationsångest i alla räddhågset halvformulerade poetiker. Hallå? Vad är ni rädda för?

Jag vet vad ni är rädda för.

1. Det finns fåniga idéer om litteraturen som en upphöjd platå dit alla maktstrukturer som kletar omkring i samhället inte kan nå. Ett slutet, eget, stiligt rum.

2. Det är lögn! Också detta rum är konstituerat av maktmekanismer, maktmekanismer som också återfinns i samhället.

3. Och om det vore en sådan ostörd plats, skulle inte det bara vara beklagligt? När vi står mitt i skiten ger ju vårt stampande ringar på lervällingen och har förmågan att få saker i svängning. Saker som inte bara stannar i idén om Ordet och Rösten.

1. Det finns en fåniga idéer om vad åsikter får vara. Att de måste vara slutna, definierade rum; att det inte är möjligt att bedriva en osäker politisk praktik. Att: antingen undersökande eller plakatpoesi (ni hör ju själva vad som låter finast). Att: du måste vara tydlig med vad du tycker om du tycker nåt.

2. Det är lögn! Alla åsikter är smutsiga, sammansatta, subjektiva, sammanhangsbestämda, osäkra, svängande och ambivalenta. Alla ideal har också ”låga” ingredienser. Visst kan vi drivas av uppmärksamhetstörst eller personliga problem. Visst kan vi tycka fram frågetecken. Detta reducerar inte relevansen hos våra åsikter. Detta reducerar inte nödvändigheten för vår politiska strävan, snarare tvärtom. För att parafrasera Wittgenstein: Om det vi inte kan tala, därom måste vi uppfinna ett språk.

3. Däremot kan det ibland vara verksamt som pragmatisk strategi att reducera sina åsikter eller sitt sätt att framträda som är tillräckligt förenklat eller tillräckligt skarpt för att uppfattas i sammanhanget. Utropa sig som lesbisk i en miljö som försöker förtiga eller förneka sina egna förtrycksstrukturer, till exempel – fastän en fattat att de binära könen är båg. Förespråka uppror och höjda röster i en litteratursfär som inte vill erkänna att dess eviga ideal om ”nyansrikedom” och ”komplexitet” bara är en sorts försiktighet som bekräftar och bygger på massa konservativa och liberala ideal, till exempel – även fast en fattat att bråk inte har något egenvärde i sig.

1. Om man tar ställning för något riskerar man att reduceras till sin åsikt. Det litterära (vad nu det är egentligen) i ens praktik tas inte på allvar eftersom det bara uppfattas om uttryck för en politisk agenda. Och vem vill få sin position tilldelad och fixerad på det sättet?

2. Alltså, det här är egentligen inte lögn. Det är ju så. Åsiktspraktiker reifieras för att oskadliggöras. Men skulle det vara en anledning att låta sig tystas, att låsas i en evig tvekan? Tiden flyttar alla plattor, varje åsikt får ett nytt uttryck för varje rumsligt, tidsligt eller socialt sammanhang, och ja, det ÄR faktiskt möjligt att ompositionera sig. Låt dig inte skrämmas. Använd dig av alla möjliga och omöjliga strategier för att förskjuta din direkta omgivning i en riktning där du känner att du och andra kan andas bättre. Eller vad du nu än försöker uppnå.

3. PS. Det ”litterära” i dina texter är också politik. Är uppbyggt av ideologi. Vet du vilka maktstrukturer du bejakar när du strävar efter att förädla det? Vill du försöka välja, väja, värja, vända, vrida, ändra det?

Nå, vilken sorts politik är det då poesi ska bedriva? Det är naturligtvis upp till dig att försöka frambringa. Men bara genom att bruka litteraturen som medium axlar du ett ok av politik, ett ok av förhandsbestämda hierarkier och värden; ta till exempel den med den aktiva författaren och den passiva läsaren. Det räcker inte med att hymla fram nåt om att läsande också är ett aktivt utövande för att upplösa rollfördelningen. Nä, social status och tolkningsföreträde och (!) rätten att vara en aktivt producerande part är förbehållet författaren. (Därmed inte sagt att detta aktiva väljande och skapande skulle utgöra allas idealposition.) Det didaktiska uthällandet av sina åsikter över den passivt uppsugande läsarsvampen. Det aggressiva övergreppet med omsorgsfullt utbyggd världsbild där läsaren bara kan värja sig via marginalanteckningar som författaren aldrig kommer att läsa.

Kanske är det just här, i dominansritualens eviga återuppförande, i rollen som författare, som föreställningen om ställningstagandets influenskraft blir för överväldigande för att beröras. Skräck! Den idealiska författarrösten är i våra inövade värden den som kan percepteras av varje läsare utan motstånd. Den som uttrycker ett allmänmänskligt tillstånd och universiellt begripliga teser och känslor. Hallå? Här är det tjyvtjockt av humanism. Halleluja, alla människor är bröder och helst rätt så identiska och helst som jag så att jag slipper anpassa eller ändra mig så att jag kan tvinga på andra mina värden och samtidigt få det att se ut som om jag bara älskar min nästa. NORMALISERING. Det ekar normalisering i den politiskt förstoppade poetiska diskursen. Författare vägrar att positionera sig för att inte missa sin statusbringande roll som den allmänmänskliga talespersonen och läsare förväntas bara konsumera sådant som harmoniserar med deras egna åsiktsvärldar. Helst ska alltså alla vara lika. Konsensus. Lugn. Höj inte rösten. Bli inte hetsig. Det är naivt och ogenomtänkt och nyanslöst och obegripligt upprört när du tar ställning sådär. Dessutom kan du inte hålla på och ändra dig hela tiden. Tyst och fin, okej? Tack.

”Föreställningen om poesin som ett instrument för att uppnå politiska mål tas inte ens på särskilt stort allvar av personer som sysslar med poesi. Poesin har alltså inte den politiska funktionen. Men vilken politisk funktion kan den då ha? En intellektuell, kulturell och estetisk fråga är att formulera vad politiska mål är, det vill säga att reflektera över kommunikationens natur, hur den fungerar och verkar, och hur kommunikation på icke-traditionella vis skulle kunna se ut. Man kan kalla det en sorts gerillakrigföring. Men det är också viktigt att reflektera över hur politik formuleras och presenteras, till exempel med tanke på den enorma substantivfetischismen inom politisk diskurs, där ett substantiv förs fram och vi förväntas förstå vad det är. Detta är kanske nödvändigt för en pragmatisk politisk handling, men det är samtidigt reduktivt. Jag är inte emot reduktivitet i vissa politiska situationer, men för varje område av reduktivitet måste det finnas ett område av komplexitet, en reduktivitet som inte balanseras upp av komplexitet och som inte erkänner reduktivitetens provisoriska och pragmatiska karaktär blir tyrannisk.”

Allt detta tal om komplexitet, särskilt som en vägran till kapitalistisk effektivitet, är bra, visst, jag skriver under. Men lyssna här: en reduktivitet som erkänner reduktivitetens provisoriska och pragmatiska karaktär? En världssorg reducerad till en pinne som petar i den intorkade lergatan och rör upp ett dammoln av komplexitet som alla passerande tvingas ta i och inandas? Det finns en uppfattning hos många om att man måste förstå och förmå överblicka hela kausalitetens omfång för att få lov att uppbåda en protest åt något håll. Inte nog med att orsak-verkan är en lögnaktig framställning av orättvisornas upprätthållande; det är också en omöjlighet att uppnå en sådan objektiv blicksposition. Det räcker med att man ser, upplever, känner att något är fel och hämmande och förödande förstörande för att det ska vara relevant att man upphäver sin röst och försöker förskjuta positionerna. Förtryck förstärks av våra självpåtagna maktlösheter. Vi kan aldrig göra allt, men vi kan alltid göra något. Ställa till med trubbel i alltför välsmorda världsbilder, vara en nagel i ögat på makten, vända den där självförtärande ambivalenta kritiken till en utåtriktad praktik och förklara strukturkrig.

Vi tar en liten Bernsteinkaka till:

”Formuleringen av dessa värden, av komplexitet, svårighet, mångtydighet, kommer inte att bringa komplexitet, flertydighet, mångfaldighet, tolerans in i den globala marknaden. Det kommer att vara precis lika ineffektivt som att förespråka dessa saker på ett direkt sätt. Därför argumenterar jag också för effektivitet. Det innebär inte någon inre motsägelse. Men det är en begränsning, eftersom den politiska effektiviteten inte kommer att erhållas genom dikterna. Att skriva en svår dikt kommer inte att skapa en förståelse, som gör att folk i nästa presidentkampanj kommer att säga komplexa istället för fördummande och förenklade saker. Men den kan göra det möjligt för människor som deltar i denna kultur, att inse att det finns en annan värld, att det finns andra betydelser. Man måste vara verksam på flera nivåer. Jag röstar och fattar beslut i en pragmatisk sfär. Man samtidigt som man gör det vill man fortfarande skapa plats för denna andra slags aktivitet. Och den här aktiviteten har ett visst mått av njutning. Politiken rättfärdigar inte dikter. Dikter rättfärdigar sig själva. Samtidigt får den etiska dimensionen mig att vilja veta vilka de sociala implikationerna av denna njutningsfulla aktivitet är, eftersom det finns njutningsfulla aktiviteter som inbegriper att man skadar andra människor allvarligt. Man vill kanske veta vad exakt det är för slags njutning man talar om.”

Kära poeter. Vad är det för slags njutning ni talar om, eller snarare aldrig vågar tala om? Jag vet att det inte är såhär enkelt. Jag vet att det här inlägget inte täcker in alla aspekter av vikten att bedriva en åsikt i det konsensusängsliga klimat vi verkar inom. Vilka konsekvenser får våra värdesättanden för andra? Vilka stängs ute, vilka delar av oss själva stängs ute och vad producerar vi för litteraturfält? Och var? Kära poststrukturalister och språkmaterialister, jag vet att ni har hajat att alla uttryck är genomsura av ideologi. Men också ni kapitulerar alldeles för förutsättningslöst inför konstens traditionsetablerade former. Skulle vi kunna njuta av nåt annat? Måste det göra ont först? Varför kommer ni så bra överens?

Varför är det så tyst på Biskops-Arnö?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: