En prestationsprinsessas försvarstal.

Vi tjejer behöver inga fiender. Vi är våra egna största fiender. Utbrändhet är en välkänd kvinnofälla. Stress drabbar var tredje ung tjej. Ätstörningar drabbar oftast tjejer med höga krav på sig själva. Högstadietjejer bränner ut sig själva av prestationsångest. I duktighetsfällan hamnar ofta de som har enorma krav på sig själva och orimliga förväntningar på vad de ska/måste prestera. Vad är det som gör att kvinnor är så kritiska mot sina egna kroppar? Tjejer ska alltid prestera 150 procent och är fortfarande inte nöjda. Om det sen är prestationsångest eller dumdristighet vet jag inte.

Sedan googlar jag ”självkänsla” och snubblar rakt in i ett självtest. Här får jag säga ja eller nej till frågor som ”Jag funderar ofta på vad andra tänker om mig?” och ”Jag undviker att säga saker innan jag vet vad andra tycker? Antingen/eller-situationen känns absurd. Konsekventa ”nej” målar upp en kall, fullkomligt oberoende och hänsynslös person som glatt lever sitt liv utan att registrera hur det sociala samspelet konstituerar vilka vi är och hur vi uppfattar oss själva. Testet är framtaget av Comunicera KB, ett företag som ”erbjuder behandling mot bl.a. ångest, stress, depression, anorexi, bulimi, missbruk, alkohol och relationsproblem.” När jag får höga poäng på testet lotsas jag varsamt vidare med budskapet om att jag inte ska behöva leva med så dålig självkänsla. ”Kognitiv terapi har visat effektivt för att bättra på självkänslan. Om du har några frågor kan du konatkta Nanna Annika Marie eller Sara.”

Jag googlar duktighet. Duktighet.se är en sida som marknadsför boken Duktighetsfällan av Joanna Rose och Aleksander Perski. Här finns testet ”Är du en prestationsprinsessa?”. Det andra påståendet jag ska ta ställning till lyder ”Jag känner ibland att jag måste vara lite bättre än andra för att duga inför mig själv”. Nu börjar jag bli arg på riktigt. Beskyllningen ”prestationsprinsessa” osar jantelag. Är jag inte riktigt frisk när jag driver mig själv till att prestera mer än min direkta omgivning? Varför skulle detta med ”att duga inför mig själv” vara det optimala tillståndet, den utopiska lyckoplatån? Är det uppnåbart, eller ens eftersträvansvärt?

Nej, jag försöker inte säga att Rose, Perski och Comunicera KB automatiskt är onda för att de tjänar pengar på andras olycka. De försöker säkert hjälpa på riktigt. Precis som de flesta andra publikationer, behandlingsmodeller och föreläsningar som lever av vår prestationsångest, självdestruktivitet och självkritik. Säkert har många också hjälpts, kanske till och med räddats från döden, av dylika behandlingar. Min skepsis riktar sig för tillfället inte mot huruvida de lyckas med sina syften eller ej, utan snarare vilka konsekvenser detta får för min självuppfattning. Vad är det som impliceras med en sådan problemställning och behandling? Vilken neutral människomodell är det som vi självkritiska personer (oftast ”tjejer”) ska ”återställas” till? Ger inte den hjälp som erbjuds för att rädda oss från vår självkritik i själva verket upphov till en ännu mer genomsyrande och hegemonisk prestationsångest – en ständig oro inför att min självdisciplin ska slå över i något mörkt och skadat?

Vad är det som händer här?

Myten om att prestationsångesten skulle gå att upphäva vilar också till viss del på den liberala idén om egna, fria, oberoende rum. Att det skulle vara möjligt att vända centrumpraktikerna ryggen. Hörni, tyvärr. En praktik kan vara mer eller perifer, det vill säga mer eller mindre erkänd och legitim som till exempel ”poesi”, men makten att få något läst som poesi inbegriper de värden och måttstockar som konstituerar vad poesi är. Vi är medvetna om dessa värden och går deras ärenden när vi skriver poesi, vare sig vi erkänner det eller ej och även då vi aktivt bestrider dem. Det finns inga utomdiskursiva rum. Måttstockarna och motsattsförhållandena är det som möjliggör existensen av ett språk, en kultur och en poetisk praktik över huvud taget. Att gå direkt emot dem är bara att förstärka dem som urbild, och är alltid förknippat med att praktiken antingen inte erkänns som poetisk eller också inlemmas i och ockuperas av systemet. Prestationsångesten kommer alltså alltid att vara ditt problem, om du inte redan inkarnerar en position av lyckad underkastelse.

Men prestationsångest gör ju ont?

Prestationsångestens värsta konsekvenser är inte ledsenheten eller ens självdestruktiviteten – utan paralysen. Naturligtvis kan förlamning också vara en följd av ledsenhet och självdestruktivitet, men det mest självutplånande tillståndet är en annan form av paralysering. Sorg är, om vi för tillfället ska tro självanalysen, ett erkännande av förlust, en process som möjliggör adaption efter dramatiska förändringar i livet. Självdestruktivitet är, och notera att detta varken framhålls som något ont eller något gott, subjektivering i dess mest extrema inkarnation. Den egna viljan är så kraftfull att den till och med förmår angripa den egna kroppen. Självdestruktivitet blir ett uppror mot den sundhetsposition som samhället påtvingar oss. Självdestruktivitet är en enorm viljeansträngning och en manifestation av makt över den egna kroppen; en subjektivering i ordets mest bokstavliga bemärkelse. Förståelsen av exempelvis ätstörningar som viljans seger över kroppen kastar också ett viktigt raster av tvetydighet över själva viljans begrepp. Den fullständigt fria viljan är en lika stor myt som den fullständiga ofriheten; viljan finns där, men är knappast egen, utan har konstituerats av vår omgivande socialitet och vår tids uppfattning om vad som är mänskligt och normalt att vilja. Detta behöver inte nödvändigtvis betyda att det inte finns möjligheter till förändringar och förskjutningar. Den vilja som kommer oss att bryta ned oss själva, oavsett om det sker i former av utbrändhet, ätstörningar, självskadebeteenden och så vidare, är en upprorsreaktion mot auktoritära försök att inordna oss under andra disciplineringar. Den självdestruktiva har alltså, istället för att anpassa sig till ett bekvämt objekt för makten att dressera och justera (vara en ”sund” person som platsar i systemet) introjicerat auktoriteten till en självdisciplinerande och självnedbrytande funktion. Med andra ord går det att hävda att ett självdestruktivt beteende innebär att en tar makten över makten. Det sjuka behöver inte lokaliseras till viljan att vända dressyr till destruktion. Istället skulle sjukdomen kunna finnas i själva det normaliserande friskhetskonceptet, eftersom dess konsekvenser alltid utmynnar i underkastelse eller självupplösning.*

Både sorg och självdestruktivitet går således att betrakta som konstruktiva eller åtminstone styrkealstrande strategier – samtidigt som vi naturligtvis inte ska blunda för farorna med självdestruktivitet som ju kan och ibland också leder till döden. Men prestationsångestens paralysering uppstår inte primärt när vi sörjer eller skadar oss själva, utan snarare när självhatet i sig blir en källa till självkritik.

Prestationsångest är ingen okomplicerad sak att skylta med. Vi håller den helst latent, inbyggd i systemet, och hänvisar bara till dess verkningar när vi upplever att den går att inkorporera med vår identitet i sammanhanget. (Således pratas det väldigt lite om ”killars” prestationsångest.) Här blir det motiverat med en snabbkoppling till det närliggande ordet pretentiös:

Alla gör vi allt vi kan för att visa upp ambitioner som kan tyckas rimliga i relation till vår förmåga, alla undviker vi med vansinnig nit stämpeln pretentiös; vi snärjer in oss i ångestladdade nät av korrekthet för att inte riskera löjligheten i att ge oss ut för att vilja genomföra något som vi uppenbart eller förmodligen eller eventuellt inte kommer att förmå. Vår förmåga uppskattas efter våra identitetskategorier, exempelvis ålder och genus, samt det som vi redan utfört – på så vis låser vi oss till en given kronologi av lämpliga prestationer; själva önskan om att prestera mer eller mindre vid en viss tidpunkt eller identifikation är belagd med hotet om förlöjligande.

Prestationsångest riktar sig alltså inte enbart prospektivt, utan också retrospektivt i den ångestdrivna nya/upprepade omvägningen av vår tidigare bevisade prestanda. Prestationsångest är ångest inte bara inför att våra krafter inte ska räcka till för det vi utgett oss för att utföra; prestationsångest är ångesten vi upplever över att förhållandet mellan ambition och produktion inte är givet på förhand. Vi får lära oss vad vi förväntas göra men förväntas också fullfölja denna förståelse själva, disciplinera oss själva till punkten där våra förmågor kan få maximal produktiv funktion. Prestationsångest är oron för att vi ska under- eller överprestera, inte fylla vår funktion i sammanhanget rätt, kanske störa och uppröra sammanhanget; prestationsångest är också inkarnationen av skräcken för att ta plats med den här problematiken. Ångest inför att inte prestera rätt mått av oro och nervositet i förhållande till uppgiftens prioritet, storhet och svårighetsgrad. Dessutom riktar sig prestationsångesten mot prestationsångesten; när den inte finns där uppstår ofta en känsla av tomhet, farhågor inför att en skulle ”ta för lätt på saken”, inte stå beredd att anstränga sig tillräckligt eller vara avstängd från sina känslor. När den finns där kritiserar den sig själv för dess hämmande verkan på presterandet. Självanklagelsen är den ultimata disciplineringen.

Problemet med prestationsångest är alltså att den med nödvändighet finns närvarande i alla försök att såväl motsätta sig som uppfylla det liberala samhällets värden, samtidigt som den vägras existensberättigande i det sociala och självkonstituerande rummet. Prestationsångesten är bannlyst till en evigt latent existens, ett förlamande pyrande inuti självuppfattningen. Vad skulle hända om den bejakades, fick syre, fattade eld, slog ut i full blom?

Om prestationsångest är den osäkerhet som uppkommer då vi tvivlar på om vi kan leva upp till de krav som vi och andra ställer på oss, är ”du ställer för höga krav på dig själv” det ultimata paralystillståndet. Vad kan du svara på beskyllningen om att du är inkapabel att prestera ett sunt förhållningssätt till dina prestationer annat än ”hjälp, normalisera mig”? Kan det inte vara så att själva ångesten uppkommer när du på grund av genus eller annat ”fel” över- eller underskrider prestationskraven för din tilldelade roll, och därmed vägras den bekräftelse som andra på samma prestationsnivå beviljas? De där höga kraven som tjejer skulle ställa på sig själva är ofta till förvillelse lika ambitioner i allmänhet; att ha ambitioner som kvinna är ingen given förutsättning utan något som måste erövras (även om ambitionsbegreppet i sig sedan borde problematiseras och eventuellt också förkastas). Prestationsångesten kan fungera som signal för att vi är ute på områden av subjektiviering som gör oss oanpassliga eller till och med farliga för systemen, ungefär som skamkänslor kan signalera åt oss att vi är ute på fördömda och upphävda njutningsområden. Prestationsångestens lampa tänds ofta när vi försöker prestera något som, kanske bara i försöken, kommer att göra oss starkare – i och med att den för bort oss från våra anvisade positioner.

Om det finns en punkt där prestationsångesten upplöses skulle den vara där det som efterfrågas av systemets konvergerar med våra förmågor att uppfylla det. Nöjer vi oss med att stanna där kommer vi alltså inte heller att möjliggöra någon annan form av skapande än den som efterfrågas i diskursen. Såhär: När vi underpresterar känner vi prestationsångest i förhållande till vad det väntas av oss (eller vad vi föreställer oss att det väntas av oss) att vi ska prestera; vi vägrar alltså att inkarnera den produktiva funktion som samhället har anpassat oss till. När vi överpresterar sätter vi upp krav för oss själva som överskrider vår givna position; detta väcker en självkritik som eventuellt får presterandet att eskalera in till det självdestruktiva eller belägger oss med en ständigt närvarande prestationsångest inför att prestera exakt rätt självkrav som inte skadar oss själva, eller, vilket förmodligen är standard, en infekterad blandning av båda. Vi driver oss ”för långt” och är konstant rädda för att vi ska driva oss ”för långt” och/eller göra för lite och känner ständig ångest för att vi inte gör mer.

Prestationsångesten är den röst som närvarar vid alla tillfällen när vi misslyckas med att passa in i de omgivande systemen. Om detta är sant innebär prestationsångesten i sig en möjlig punkt för gryende systemskepsis och -förskjutningar.

Prestationsångest föds ur en medvetenhet om samhällets krav. Visst, den här medvetenhet är kanske inte alltid formulerad, men likväl tar den sig uttryck som en känsla av brist, fel och självhat. Jag vill hävda att verbaliseringen av denna medvetenhet inte behöver vara den huvudsakliga utgångspunkten för en förändring av situationen; istället kan vi använda själva sinnesupplevelsen av prestationsångest för att vidga vårt utrymme. Bejakandet av fördömda känslor såsom skam och självhat kan bli subversiva strategier som inte behöver medföra den sinnesstympande självdistans som blir konsekvensen av en medvetenhet som alltid ger rationaliteten förtur framför köttet. Vi sitter inte bara fast i ett ständigt mätande och vägande; vi utgörs av dessa mekanismer och tillämpar dem ofrånkomligen på oss själva. Obehaget som uppstår när de blir synliga, det vill säga när vi som subjekt korsar eller låter bli att uppfylla gränserna för var vi uppfattas som giltiga subjekt, måste inte förstås som något entydigt negativt utan kan i själva verket bli utgångspunkten för en uppsjö av friläggningsstrategier och ompositioneringar. Vi måste inte sterilisera våra sinnesupplevelser till förnuftsoperationer fullständigt för att de ska bli möjliga verktyg i kampen mot förtryck.

I normaliseringsprocessen lär vi oss inte bara att anpassa sig efter det hegemoniska måttet ”människa”, vi lär oss också att lära oss att göra det själva. Den autodidaktiska självövervakningen tvättar bort de härskande krafterna ur synfältet och bygger istället in makten i det som utgör själva vår uppfattning om vad vi är. Kortfattat: vi hatar oss för att vi hatar oss. Vi skyller självanklagelsen, oavsett om den är ett uttryck för att vi inte lyckas anpassa oss tillräckligt eller ett självhat för att vi anpassar oss, på oss själva. Duktighetsfällan! Och vägen ut ur den är inte att fördöma alla aktiviteter eller förhållningssätt som kan göra våra komplex manifesta. Att bara avvisa prestationsångestens problematik berövar oss på redskap för att förstå oss själva och inverka i sammanhangen – dessutom underkastar vi oss i avvisandet av den också prestationsångestens makt, eftersom det blir en ständig prestation att vägra prestationsångesten tillträde. Att frivilligt misslyckas, till exempel genom att vägra prestera över huvud taget, kan vara pragmatiskt politiskt motiverat vid vissa tillfällen, men riskerar att med inversionens logik bara bekräfta den normativa urbilden för utförandets gränser. Att eftersträva hybridformer mellan framgång och självhat torde således vara en bättre lösning; alla strategier som vi strävar efter att lyckas fullt ut med riskerar att bara gå maktens ärenden eftersom det ultimata tecknet på adaptionsprestationer är att de ”lyckas” – att prestationsångesten har släckts ut. Hur vore det om vi istället prövade att se prestationsångesten som ett viktigt område för subjektskonstitution? Om vi insåg vilken kraft som finns ackumulerad i just denna friktionspunkt mellan uppror och anpassning, destruktion och produktion; skulle vi då mellan de med systemets mått lyckade och misslyckade prestationerna kunna frilägga ett utrymme, ett gränsnittsområde för subversiva praktiker? Ett utrymme där prestationsångest och självdestruktivitet inte automatiskt förvisar subjekten till passiva och ”skadade” offerpositioner, utan där självdestruktivitetens erkänns som ett uttryck för viljestyrka och ångesten som en kreativ osäkerhet?

Prestationsångest är medvetenheten om de mått vi är uppvuxna efter och omges av. Om vi odlar prestationsångesten frivilligt kan dess växande kvantitet kanske töja på normens gränser, bräcka, bryta eller överskrida dem. Eller blygare: om vi istället för att med blind avsky bara avvisa allt som andas prestationsångest öppnar ögonen lite i smyg och spejar ut i självhatet, kanske vi kan uppfatta korn till möjliga drivkrafter, subjektiveringar eller utrymmen. Men när vi lyckas med att prestera den ultimata prestationsångesten har den annulerat sig själv, och våra praktiker stelnar i brist på kreativ självkritik.

*Jag är skyldig Leo Nordwall tack för perspektivet på självdestruktivitet som subjektiverande; vilket naturligtvis har fyllt mig med stimulerande prestationsångest för inte lyckas förvalta problematiken tillräckligt väl i mina resonemang.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: