1. Preludium

Ni som känner mig vet att jag brukar hitta på ursäkter för att få dra upp Karin Boyes prosaverk Kris i de mest skilda sammanhang. Detta påstående är förstås bara trams. Vem skulle behöva en ursäkt för att finna användbara kopplingar till detta på så många plan makalösa verk? Nu tänker jag göra ännu ett (av många möjliga) försök att redogöra för dess relevans genom att i fem inlägg diskutera under rubriken ”Kris, eller upprättandet av ett eget värdesystem”. Underrubrikerna är preliminärt:

  1. Preludium
  2. Ramverkets nödvändighet
  3. Det gamla värdesystemets sammanbrott
  4. En problematisk social person
  5. Upprättandet av det egna värdesystemet

Först får ni alltså ett preludium, som kanske kan klargöra ett och annat om min så kallade utgångspunkt för de här blogginläggen. Efter det förra inlägget har jag fått ett par reaktioner på mitt användande av begreppet ”egen vilja”. Uttrycket är såklart oerhört problematiskt, men om en avhöll sig från att bruka alla ideologiskt smutsiga, paradoxala eller potentiellt farliga begrepp skulle en inte längre kunna tala. Men invändningen är relevant, och jag ägnar därför det här inlägget åt att diskutera idén om det rena språket.

Att jag tidvis ersätter ”man” med ”en” eller ”hon” och ”han” med hen ska inte uppfattas som något försök från min sida att söka mig till ett normlöst språk; något sådant finns inte. Däremot kan dylika små förskjutningar hjälpa till att rikta ljus mot de ideologier som inkarneras i vårt slentrianmässiga språkbruk. Dock kan det hända att jag avhåller mig från att använda ”alternativa” pronomen när jag upplever att det kommer att ge mig mindre trovärdighet eller legitimitet i det sammanhang jag verkar inom; särskilt om jag försöker uppnå något syfte som motverkas av mottagarens upplevelse av en sådan språklig artefaktion. Alltså: man beter sig som de andra herrarna för att de ska lyssna. Fast att formulera strategier eller invändningar med (delvis) samma retorik som de förtrycksstrukturer som en försöker bekämpa är förstås farligt, eftersom en riskerar att bara reproducera de idéer som en vill avskaffa. Samtidigt är det hegemoniska språket också det giltiga: det som ses som uttryck för vår förståelse av vad världen, en människa och en sats är. Jag består av det jag försöker bekämpa, alltså varken kan eller vill jag bekämpa det fullständigt. Jag måste upprepa, såväl i gestik som i semantik, de regler och byggstenar som jag har fått lära mig formar en begriplig verklighet. Jag är beroende av det givna ramverk som jag försöker slå mig ut ur.

Att föreställa sig det fullständiga målet, den lyckliga världen eller det fullkomligt rena språket riskerar att reducera ens praktik till en utopisk fiktion som är möjlig att avfärda med en etikett eller lägga utanför den nuvarande arenan för beslut och omformningar. Jag tror att vi måste vända oss mot det nu närvarande och underförstådda; avslöja heterosexualiteten som kärnlös imitation, omkullkasta självklarheten hos en passiviserande åskådarkultur och demontera ontologin hos begrepp som ”egen vilja” och ”friskhet”. För att göra detta måste vi operera inifrån. Vi måste tala om dem som dem, men kräva att förstås annorlunda. Vi måste således också avstå från rollen som den oantastliga godhetens riddare. Vi smutsar ned händerna för att försöka vidga utrymmet för… ja, vad? Det är möjligt att vi inte vet vad som är gott eller att de värden vi sätter upp/upplever får negativa konsekvenser för andra. Det är framförallt möjligt att det inte finns något vi och att de jag som formuleras är tvivelaktiga. Men därmed inte sagt att vi ska avhålla oss från att tala genom dem.

Märker ni förresten att det oftast är pronomen som blir problematiska? Kanske är utformandet och avskaffandet av subjekten en av våra viktigaste politiska frågor efter objektivismens fall. Eller borde det formuleras som ett omformande?

Jag talar av något som jag upplever som en livsnödvändighet. Rationalitetens språk räcker inte till för formulerandet av mina värden, därför tillgriper jag skönlitteraturen. Jag försöker tala utifrån gränssnitt mellan förnuft och känsla. Mellan determinism och voluntarism. Jag utgår ifrån att den hegemoniska idén om dualism, medvetandets åtskiljnad från köttet, är falsk, och vill leta sätt att orda som blandar hjärta och hjärna, sexualitet och tankar, själviakttagelse och självuttryck. Därför skriver jag poesi. Men i den här bloggen använder jag till stora delar ett språk som går fallogocentrismens ärenden. Detta för att jag också vill bli ”förstådd”, såväl av mig själv som av andra, och få möjlighet till ett påverkansfält som poesin sällan eller aldrig ger mig tillgång till. (Att sätta ord inom citationstecken ”renar” dem naturligtvis inte heller. Men det riktar förhoppningsvis ljuset mot att användandet kan vara problematiskt, och lämnar åt läsaren att fråga sig varför eller låta det vara.) Ju mer jag ägnar mig åt praktiker som inte premieras i samhället, desto mer blir jag varse hur sätten att tänka och formulera också grundar för, bär och utgör de priviligerade sätten att känna. Normaliseringen, som också är den olikartade normaliseringen – tvångsformandet, orättvisan och godtycket i våra tilldelade positioner – kväver och snöper mig på ett sätt jag inte kan acceptera. Jag ser också hur det drabbar andra på liknande sätt. För att få utrymme för andra hjärtslag, andra upphetsningar, annan tillfredsställelse, annan ilska och frustration och fascination och hängivelse måste vi försöka formulera om vår upplevelse av världen. Det finns olika forum och vi bör inte begränsa oss till vare sig ett språkutforskande eller transparent akademisk prosa. Vi bör bedriva olika praktiker, men tillåta dem att smitta och infektera varandra. För att ge bästa möjliga uttryck och förutsättningar för våra upplevelser; upplevelser som bygger på en citering och recitering och som därmed aldrig blir fullständigt egna – men som vi inte desto mindre kan uppleva som personliga sanningar och viljor. Viljan till liv.

”Inatt gick Gud under.
Kanske det var ett tomt namnskal, som gick under.
Men namnskalet drog makter som var dödens. Jag kastar det.
Jag ser tingen. De erkänner inte sina namn. Jag kastar deras namn.
Jag står alldeles ny på stranden av ett hav, och samvetet är inte längre mitt. Jag kastar det.
Viljan till liv har gjort mig naken. Vad som än kommer skall jag möta med nakna, seende ögon.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: