2. Ramverkets nödvändighet

”Ni läppar, kan ni inte sluta er så hårt omkring det osägbara, att inga ord sticker fram sin illvilliga litenhet och grumlar! Stå stilla, tanke, och stör inte, du vet ju inte vad detta är. Det är sådant som sker en gång och aldrig mer i världen. Ge det inget namn, låt det vara som det är, i mitt blod och mina ögon, som liv och sav! Nyskapelsens under behöver inga namn.”

Behövs inga namn? Skräcken inför att formulera sig, inför ordens illvilliga litenhet, är insikten om vilken position ens upplevelse kommer att tilldelas i samhället. Rädslan för att namnge ovanstående mirakel är oförmågan att identifiera ”nyskapelsens under” med den smutsiga annanhet som dess namn skulle sorteras under av omvärlden. Men det går inte att stanna i det här välsignade definitionslösa tillståndet hur länge som helst. Inte om detta nyskapelsens under också ska erbjuda en räddning, en sfär och en riktlinje som leder väg ut ur ångesten. Snart måste något uttalat upprättas; även om detta inte innebär att det måste vara just den etikett som omgivningen skulle stämpla över känslorna. Jag prövar att läsa Kris av Karin Boye som en berättelse om ett värdesystems sönderfall som slutar inuti försöken att upprätta ett nytt, ett eget. Och hädanefter kommer jag, med hänvisning till föregående inlägg, att använda begrepp som ”egen” utan fler uttalade förbehåll, och lämnar till den läsare som så önskar att fritt begrunda komplexiteten i de oupphörliga maktprocesserna kring/i personlighetens upprättande och uttryck i diskursen.

Att använda skönlitteratur som problemformulering möjliggör ett annat utrymme för att ge legitimitet åt det sinnliga. Omvälvningarna sker i sinnessfären. Upproret hos huvudkaraktären Malin Forst börjar inte som strukturkritik och formuleras aldrig till det senare heller. Kris inleds med värdenas sönderfall, ett till synes grundlöst självhat, ett vältrande i ångest och panikkänslor. Men strax innan världen faller samman skildras den bild som hållit samman krafterna innan, den ordning som nu ska falla till föga för Malins frambrytande världsupplevelse.

Jag bedriver inte normkritik för att det är ett hederligt och dygdigt tidsfördriv, jag bedriver normkritik för att jag dör om jag inte får försöka forma om samhällsbilden – och därmed också samhället. Men min dekonstruktiva verksamhet riktar sig framförallt mot samhället i mitt huvud. Samhället i huvudet? Ja, eller förståndet, samvetet, självbevarelsedriften, måttan, gränserna för det möjliga. Det verkliga hotet är inte andras uppfattningar och fördömande; det finns inte någon enkel gräns mellan deras omdömen och min självuppfattning. För att få finnas, för att få känna och tänka och få färg och liv, träder vi in i tillgänliga ramar för värde och riktning. Omvärlden serverar oss giltiga förslag på sätt att leva och vi tillgriper dem, försöker ta form inom och som dem. Men vissa av oss upplever att vi måste skära bort alldeles för mycket häl för att kunna ta plats i den tilldelade glasskon. Tills benen bara slutar i blodiga klumpar som omöjliggör all slags gång, för att inte tala om språngmarsch, dans och glädjeskutt. Nä, lyckligtvis är inte den givna identitetsramen som en glassko. Det är ett mycket mer svårgripbart, men kanske också mer formbart material det rör sig om. Men det handlar inte bara om att krossa skon, upphäva värdesystemet: det gäller att få sina senor att sluta krampa, räta ihop de ihoprullade tårna och lära foten att den får forma sig till ett stadigare läge.

Är den här metaforen onödig, omöjlig, falsk? Missvisande är den onekligen. Det finns ingen motsättning mellan form och innehåll. Skon är foten, foten är skon. Köttet och ramverket är ett. Därför måste det ena också brista när det andra gör det. Därför bryter förtvivlans kaos ut när världens ramar ommodelleras – och jag lämnar det osagt eller outrett om det sker av nödvändighet, av låsta kausalitetssamband eller av egen viljeakt. För det första bygger själva formulerandet av ”den bakomliggande orsaken” till förändring på en missvisande dialektik mellan fria val och ödesbestämning, och försöker stjäla vår uppmärksamhet från vad som faktiskt händer. I så fall är det mer relevant att diskutera vilka bilder av förloppet som de olika idéerna om orsak ger upphov till; och hur dessa bilder i sin tur formger förloppet. För det andra intresserar jag mig snarare för hur upplevelsen av världens sönderfall konvergerar med upprättandet av ett alternativt värdesystem. Den här läsningen är ett försök att hålla kvar uppmärksamheten på upplevelsen av det gamla ramverkets sammanbrott i kaos. Därefter kommer jag att nosa på en möjlig väg ut ur kaos, genom de prövande ansatser till en ny organiserande princip som huvudkaraktären upprättar framemot slutet.

Kris inleds med att Malin Forst speglar sin otvivelaktiga självsäkerhet i bönesalens alla religiösa markörer. ”Heliga uråldriga symboler, som för tusen och tvåtusen år sedan mejslades till uttryck för jättehöga sanningar och åt vilka sedan århundrade efter århundrade givit ny värme av sitt nya liv och ny mening ur nya erfarenheter, tills de band alla tiders fromma tillsammans i en gemenskap genom seklerna.” Den citerbarhet som återfinns i konventionella utgångspunkter för livets värde erbjuder oss inte bara en trygg form att bli till i, den erbjuder också vissa möjligheter till utveckling och självutveckling. Ramarna kväser och kväver inte bara, utan stimulerar också vårt blivande. Vår strävan att bli till får av riktlinjerna den bestraffande och belönande bekräftelse som behövs för att rörelsen framåt ska fortgå. Underkastelsen innebär inte enbart ett passiviserande, snarare kan det traditionella rummet erbjuda möjligheter för aktivt självkonstituerande och ett tes- och antitesskapande som driver formulerandet och agerandet vidare till nya, giltiga praktiker – inklusive skapandet av ”låga” praktiker som genom sin inversionsverkan förstärker det rådande systemets giltighet. Kris första kapitel utgör en nästan hyperbolisk illustration över hur individen kan finna mål och mening i underkastelsen inför ett etablerat system. ”Gud ville genom den överlämnade människosjälen.” Idag skulle sammanhanget kanske vara subjektets lydiga strävan att uppgå i marknadens krav på karriär och framgång, eller varför inte en subjektivering som konstnär eller vetenskapsperson? Formeln system-form-personlighet är fortfarande lika giltig, men skulle knappast formuleras lika tydligt som en underkastelse idag, eftersom de värden som nu reglerar personlighetens giltighet framförallt handlar om självstyre. Men Boyes 30-talsdaterade formulering av Forst högsta önskan ser lite annorlunda ut: ”hennes stora önskan [var] att själv bli till intet, själv dö bort och bli luft – som släppte igenom solljuset. Och hade hon brutit, så var likväl allt helat och renat i och med det att hon på nytt helt bar fram sin vilja som offer.” Det Malin äcklas över hos sig själv är sin lättja och feghet: just därför vill hon placera sig som ett lydigt redskap för Guds vilja. Vilka viljor är det vi underkastar oss idag för att undkomma vår egen litenhet, eller snarare: vad böjer vi oss under för att slippa det äckel och självhat som väller upp när vi ser våra egna brister? Vad måste vi driva oss att prestera för att inte falla samman i självanklagelser? Den godtagna striden med sig själv är fortfarande den som utkämpas mot den egna lättjan och fegheten, även om idealet idag snarare formuleras som ett självförverkligande än ett självuppgivande. Men den rasande självkritiken, det tills synes grundlösa självhatet, är lika bannlyst nu som under trettiotalet, kanske ännu mer; att förtäras av självanklagande ånger var förut ett av kyrkans ordinerade botemedel (maktredskap), vilket den katolska läran fortfarande predikar om. Men i vårt sekulariserade postprotestantiska samhälle ska vi inse att vi duger, förlåta oss själva, befria oss själa från prestationsångest och låg självkänsla. Vad snärjer vi in oss i för system när vi underkastar oss detta krav på frånvaro av självtvivel?

Karin Boye ritar inte upp någon logocentrisk karta över förtrycksmekanismer och maktproduktion, hen serverar inga enkla lösningar på vad som skall uppvärderas eller bekämpas. Men Kris ställer ändå kravet på ett omformulerande. Verket är sammansatt av en mängd disparata men elegant sammanfogade element, och rör sig utan utsagd metadiskussion mellan det självbiografiska, det samhällskritiska, den lyriska och den berättande prosan, såväl i första- som i tredjeperson. Efter Malins betraktelser i bönesalen bryts den romanmässiga tonen mot en dialog om nevrasteni mellan Medicinaren, Teologen och Humanisten. Här ställs de tre stiliserade företrädarna för olika ideologier tydligt i relation till problemet med vem som ges makten att definiera friskhet. Var och en anklagar de övriga för att deras argument bara söker belägg för deras arbiträra människosyner, men Humanisten får stå mer oemotsagd än de övriga. Här replikerar han på Teologens hävdande om hur ovidkommande en psykiatrisk diagnos är i förhållande till upplevelsen av Guds närhet:

”Det är ju gott väl, att du har starka och bestämda upplevelser av värden. Men varför tror du inte att vi hedningar också kan ha haft det, och med helt andra skiftningar och graderingar än du? Eller varför tror du att andra har fel och du har rätt – om man nu kan tala om rätt och fel i fråga om värde? Vad jag avskyr er grova moralister samt och synnerligen, därför att ni förväxlar två absolut skilda ting: det ena är era privata inre skönhetsupplevelser – och jag medger visst, att det är de som ger livet ljus och färg, men de kan ju växla hos olika individer för det – och det andra är vad jag verkligen skulle vilja kalla moral, nämligen vissa regler för vårt handlande, märk väl vårt handlande, inte vårt tänkande och kännande, som hindrar oss från att äta upp varandra alldeles. Ju mindre man blandade ihop de båda sakerna, dess bättre vore det. Är det inte en förbrytelse egentligen att hämma och skrämma och förvrida det ömtåligaste av allt, det som bara kan utveckla sig självmant som en ömtålig blomma – vår inre etiska (eller om ni så vill vår inre estetiska, eller om ni så vill helt enkelt vår inre hygieniska) väljande instans, vår subtila andliga kärlekskraft – hämma och skrämma och förvrida den med bud?”

Humanistens sympatiska trovärdighet speglar en slags sekulariserad essentialistisk människosyn på frammarsch. Bilden av det organiska inre som ska spira fram är också en återkommande metafor genom hela Boyes författarskap. Metaforen är problematisk på samma sätt som begreppet ”utrymme” är problematiskt. Boye problematiserar inte sin gränsdragning mellan tanke, känsla och handling; på ett typiskt humanistiskt vis är Humanisten blind för hur de konstituerar varandra, och tycks från en oberoende position försvara en så reducerad uppfattning om det allmänmänskliga som möjligt. Men det allmänskliga kvarstår fortfarande: bara det ges utrymme, säger Humanisten, kan detta något ta sin essentiella, individuella form. Kort sagt ska vi inte hoppas på några formulerade utsagor från Boye om hur värderingar implicerade i diskursen skapar de subjekt som förväntas verka i den. Men i sitt sökande efter dessa tillvarons innersta eller yttersta grundvalar stöter hon oftare på frågeställningar och paradoxer än kärnfulla svar. Tydligast blir denna olösliga och infekterade växelverkan i det återkommande prosalyriska stycket om Makternas schackklubb. Här har världens krafter delats upp i två poler, svart och vitt, men den dualistiska uppdelningen tycks alltmer godtycklig ju mer dialogen mellan makterna uppenbarar deras ömsesidiga beroenden och samverkan.

Urskiljandet av de två kämpande förklaras redan i inledningsstycket som arbiträr. Även om världsuppfattningen som porträtteras ändå bygger på flertalet motsatspar är det ingen förenklat dialektisk världsbild som målas upp. Boye redogör kort för den oöverskådliga komplexiteten i spelet dem emellan:

”Spelet spelas i alla riktningar. Motsatsparens kraftmätningar korsar rymden som spända blixttrådar, milliarder fint skiftande kombinationer uppstår, och förintas på ett ögonblick. Problemen förskjuts, förvrids, blandas samman, med otaliga lösningar och otaliga hinder. Blicken söker ett enda av de kämpande motsatsparen, och redan det är för mycket för ett mänskligt öga.”

I Margit Abenius inledning till boken benämner hen styckena om makternas schackspel som ”[k]onflikten mellan instinkt och intellekt”; ”Vit är ordningens, viljeanspänningens, försakelsens och förbudets ande, Svart är storm, blixt, flamma och blod, är nyskapelsens och födelsens makt”. Här tecknas inget entydigt förhållande mellan förtryckarkraft och förtryckt. Makternas dialog skissar upp en urkrafternas rasande kamp, vars balansprodukt är ett liv i blivande och vardande. Vit säger: ”Må vara, att jag är död utan dig – utan mig är du formlös urstorm! Det sega Nej är den ena av formens och kosmos’ nödvändiga kraftmätning.” Men Svart är i sin destruktivitet lika svår att ta parti för: ”Smärta, blod och ångest igen! En ny vändpunkt: puberteten. Nu växer jaget till himlastormare, nu bryter trotset sina klippor. Vad som hittills böjde sig, måste stegra sig i hat!” Kris tecknar porträttet av en kris vars lösning inte är befrielsen från förtryck eller avlägsnandet av förbud; istället framträder ibland en medvetenhet om hur nedmonteringen av de stela kraven bara resulterar i formlös urstorm.

Ändå dröjer sig den romatiserade bilden av essensens oskyldiga spirande kvar. Boye var mycket intresserad av psykologi, och i de avslutande anmärkningarna citerar Margit Abenius den engelska psykologen Havelocke Ellis’s ”syn på spontaneitet och hämning, frihet och försakelse”:

”You might say that a fountain that leaps largely and exquisitely up towards the sky only needs freedom and space. But no, it also needs compression and force, a mighty restrained energy at its roots, of which it is the gay and capricious flower. That, you may say, is not really a vital thing. But take a real flower, the same mechanism is still at work. The flexible convolvulus that must cling to any support from which to expand its delicate bells needs not only freedom to expand but much more the marvellous energy that was wound up and confined, like a spring, in the seed. It will find its own freedom, but it will not find its own force.”

Om vi för ett ögonblick inte låter oss störas av den essentialistiska romantiken kan vi se hur uppmärksamheten här även riktas mot ramverkets produktiva funktioner. Begränsningen, kompressionen, är inte bara en hämmande styrning, utan också en kraftkälla. Genom hela Karin Boyes författarskap, och framförallt i diktningen, uppkommer förhärligande metforer för detta paradoxala tillstånd av underkastelsens och begränsningens blivande. ”[O] en smidigdansande klinga, /lydande stolt den strängaste lag, /o en klinga / ville jag vara till kropp och själ!” Tvånget och självkraven är inte hemfallna åt en smutsig annanhet, tvärtom är de bland det renaste i Boyes symbolvärld. ”Nej intet gör ont som du. /Du svider som is och eld, /du skär som ett stål min själ – /du är det bästa jag har.” Må vara att den vassa viljan och självkravet är konstituerade i förhållande till samma principer som styr den hegemoniska praktiken, må vara att den inte är fullkomligt ”egen”. Här anas ändå en praktik som kan bli riktigt farlig för det rådande systemet. Ramverket ruckas inte primärt när de egna lustarna och viljorna ges legitimitet och utlopp, eftersom de enda som produceras i förhållande till den givna värdeskalan är sådana som bekräftar den. Istället skakar världens grundvalar när de egna måtten för självkritik, självbestraffning och förbud vinner företräde framför det som i samhället ses som trevligt, sunt och sant. Eller är det kanske så att existenskrisen måste föregå upprättandet av de nya principerna?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: