3. Det gamla värdesystemets sammanbrott

När de givna definitionsramarna inte längre går att tillämpa på våra upplevelser måste vi finna nya riktlinjer att förlita oss på. Men upprättandet av sådana föregås med nödvändighet av det föregående systemets sammanbrott – och för Malin sker detta i ett kaos av självanklagelser och ångest. I Kris romantiseras inte självhatet på något sätt, tvärtom framställs det med sällsynt utförliga skildringar som vansinnigt ångestskapande. Malin går nästan under i paniskt självhat. Men det viktiga är inte att kategorisera krisen som något negativt eller något positivt, inte heller vad den mynnar ut i (Boye är noga med att poängtera att Malin Forsts tillstånd av nyvunnen säkerhet inte alls behöver vara en slutgiltig seger); det viktiga är att den tar plats. Jag kommer här att följa sammanbrottet av det gamla värdesystemet genom att samla citat längs ett par fetstilade hållpunkter.

Den oförklarliga ångesten. ”Hur det hade kommit, visste hon inte. I julas hade hon ännu varit lugn. […] Sedan dess måste något ha hänt, för hon hade blivit en annan. Men hon visste ingenting som hade hänt.” Ett tillstånd av oro och sönderslitande rastlöshet smyger sig in över Malin. ”Och i mitten av denna drivande kraftvirvel satt en underlig otålighet, som inte visste vad den ville. Den drev allt isär, skingrade all uppmärksamhet, spred begrepp och tankar som agnar för vinden och fyllde inte den tomhet som uppstått med annat än sig själv, med en otålighet utan mål…” Den gör det omöjligt att be, omöjligt att arbeta; gör varje form av koncentration omöjlig. Det värde som Malin förut funnit i att inställa sig som Guds lydiga verktyg blir plötsligt omöjligt att uppnå. ”Vad hade hon gjort? Vad var hennes skuld? Hur kunde hon försona?” När den egna kroppen, de egna känslorna och tankarna inte längre finner sig i den invanda världsuppfattningen uppstår ett fullkomligt paralyserat tillstånd av maktlöshet. ”Förlamning från huvud till fot. Förlamning i själen. Förlamning i viljan. Och bakom denna förlamning en pyrande rastlöshet, som inte kunde ta sig uttryck i rörelser, ord, handlingar, tankar – bara fanns där, bara åt och tärde dag och natt. ”

De desperata försöken att undkomma ångesten.

”Hon steg upp, hon kastade sig på knä vid sängen. Bön! Det enda som kunde hjälpa. Om hon bara kunde be, skulle det gjuta henne samman till en helhet igen och visa henne vägen in till kärnan av hennes väsen. Men hon kunde inte be. Det var väl en vecka sedan hon sist hade ro att fördjupa sig i bön. Den underliga otåligheten var i vägen. Men den måste övervinnas. Om man bara vill, kan man. […] Men hon kunde inte hålla ut. Den besynnerliga oron splittrade henne på nytt, rörde om i hennes inre, skingrade uppmärksamheten. Hon försökte samla sig, men den kom över henne som ett tvång, den var starkare än hennes vilja. Hon tog sig samman på nytt, men i nästa ögonblick var hennes tankar ute på villovägar igen, och hon måste undra, varför det var så svårt att andas och varför hon ville rusa upp och bort. ”

Och här börjar det uppvällande självhatet. Malin har inga yttre omvälvningar att anklaga, det finns inga synbara skevheter i omständigheterna att rikta striden emot. Hon letar frenetiskt efter något i sig själv att anklaga, något att fördöma och slå emot. Alltså vänds kampen mot ångesten successivt till en fördömelse av den egna viljan.

”Vad hade hon gjort för att på det här sättet ha blivit störtad ut i det bottenlösa? På något sätt hade hon svikit. Liksom allt vad hon gjorde var ett fortsatt svek mot uppgiften. Någonstans måste ha funnits en skiljelinje, där hon ännu kunde välja – och där hon hade valt det onda. Nu fanns det inte något val längre – mot den storm, som nu tog hennes inre i besittning, kunde hon inte resa något motstånd. Den kom som ett tjut och bar henne med sig och frågade inte efter hennes sprattlingar mer än havet frågade efter en mygga.

Självupptagenhet kallas detta – något fult, som man skall kämpa sig ifrån. Skall! Men det går inte. Viljelös slapphet kallas det. Hennes vilja var smittad av ett gift.

Hon visste inte varifrån och vart – hennes innersta skrek efter hjälp!

Otänkbart, att där inte skulle finnas hjälp. Så har ingen människa syndat, att hon inte kan få förlåtelse. Bara hennes vilja är ren.

Men där var den sjuka punkten.

Hennes vilja var ju inte ren! Den var varken hel eller ren. Hon kunde ju inte samla sig till bön en gång. Kunde knappt vara stilla under lektionerna, satt och vred sig i sin oro, skrev och ritade, och tankarna yrde åt tusen håll – de yttre tankarna. En allra innersta tanke satt orörlig, sög sig fast vid detta enda som fyllde henne: ångesten.”

Det hyperboliska fastklamrandet i de gamla värdesystemen. I ett försök att tillgripa sin hittillsvarande trygghet, det kristna buden om underkastelse för Guds vilja, rannsakar Malin sitt eget uppsåt in i det extrema. Hon tillbringar vakna nätter med att fantisera om sådant hon fått lära sig om alla lidanden som människor utsattes för under krigen, ser det ”med egna ögon och [känner] det hända på sin egen kropp”. Hon anklagar sig själv för att hon kunnat glömma detta, kunnat vara lycklig trots alla fasor som finns och funnits i världen, och känner sig tvungen att vara villig att genomgå samma smärtor.

”Varför skulle hon slippa, när inte de andra hade sluppit? Och om hon slapp – så mycket värre! En orättvisa utan motstycke, en alldeles för tung skuld. Och där kom det allra fasansfullaste: samtidigt som hon insåg, att försoningen inte kunde ligga någon annanstans än på andra sidan om allt detta, utan en skärv efterskänkt, allt som någonsin lidits i världen – samtidigt värjde hon sig mot det med all makt, ville inte vara med om det, ville inte ta emot det, ville avsöndra sig från den stora lidande helheten, ville slippa, å, fanns där inte ett enda litet kryphål, så att åtminstone det jag nu går igenom i fantasien en gång kan få räknas av på det andra, det som ändå är värre, den kokande oljan, där man sänks bit för bit, tarmarna, som långsamt vindas ur kroppen på en – bara som en avbetalning, en liten lindring… Den fegheten var dödssynden, det visste hon. Att dra sig undan det som människor hade måst lida! Vad som fordrades var nu och alltid det eviga och enda: ‘Icke min vilja, utan Din!’ Men hon kunde inte.”

Det gamla värdesystemets otillräcklighet blir uppenbar när Malin söker upp sin föredetta kristendomslärarinna, fröken Mogren, för råd. Fröken Mogren är som socialt arbetande kvinna lagd åt de konkreta samvetsproblemens problemsfär, och finner Malins frågeställning (”Min vilja är ond”) alltför abstrakt och omfattande.

Malin: ”Jag tänker – ofta – på allt ont som människor har gjort varandra. Och då tycker jag att jag borde lida detsamma. När de andra har fått göra det! Åtminstone borde jag vara villig att göra det, om det är Guds vilja. Men det är jag inte. Och därför att jag inte är det – – – så – – – det låter kanske dumt, men det är så – – – är jag värd en evig – – – fördömelse – – -”

Fröken Mogren: ”Så får vi ju inte tänka […]. Vi får inte tänka, att vi är övergivna av Gud. Det är vad Luther kallar: missmod, förtvivlan och andra svåra synder och laster. Han kallar det rentut en synd och en last. Sådant måste vi jaga bort ur våra tankar – inte ge det något rum mer – inte se dit!”

Malin: ”Men det är ju samvetet!”

Fröken Mogren: ”Nej, nej, nej, det är inte samvetet! Nej, det får vi inte tänka! Där har ni tagit fel, det där tror ni bara, den sortens samvete är inte det riktiga samvetet!”

Malin: ”Hur kan då någon veta vad som är samvete! Det känner man ju!! Varför skulle mitt samvete vara av annat slag än andras? Om man inte kan lita på samvetet, vad kan man då lita på!”

Situationen växer fröken Mogren över huvudet. I sin ihärdiga ångest följer Malin budet om viljans uppgivande till det yttersta, gör det till en dogm framför alla andra eftersom det är det enda i det gamla värdesystemet som skulle kunna förklara varför hon har förbannats med så ofrånkomliga och slitande känslor. Scenen slutar med att fröken Mogren, på ett mycket milt och pedagogiskt sätt, förmanar Malin att inte ”jämt och tändigt låt[a] tankarna kretsa kring [sitt] eget lilla jag”, och lämnar henne med Geijercitatet ”Sorg är synd, ty tillvarons innersta är salighet”.

”När man säger fy! – aldrig så milt – menar man skäms!

Och när man säger synd, last – menar man fy!

Säger man fy! till en som skäms, menar man kanske: ”Låt bli att skämmas!” – men verkan blir att vederbörande skäms ännu mer: han skäms som förut över något annat och skäms dessutom numera över att han skäms.

Malin hämtade föga tröst ur det trösterika Geijersordet: ‘Sorg är synd, ty tillvarons innersta är salighet.’

Föga mer ur katekesens ord: ‘Missmod, förtvivlan och andra svåa synder och laster.’

Hon hopade synd på synd, eftersom hennes sorg växte, och last på last, eftersom hennes förtvivlan ökades.”

Malin första försök att söka hjälp och vända sig utåt med sina frågeställningar resulterar bara i ett skambeläggande, som ytterligare stegrar hennes ångest. Fröken Mogren antyder att hennes tillstånd skulle vara patologiskt snarare än samvetsmässigt, och därmed drar hon upp en viktig distinktion som, även om det kristna begreppet ”samvete” har ersatts, följer med in i våra dagar. När slår våra tvivel över i något sjukligt? Är det nödvändigt att upprätta en entydig skiljelinje däremellan? Fröken Mogren kan inte ta Malins problem på allvar, eftersom frågeställningen visar på hur kristendomsorden kan användas som ett tyranni att underkasta sig, och hotar den oemotsagda godheten i Mogrens eget värdesystem. Eftersom destruktiviteten i Malins förhållningssätt inte tjänar något uppenbart syfte, utan snarare hindrar henne från att fungera som det förväntas av henne, måste krisen och kaoset skambeläggas, stuvas undan. I nästa inlägg ska jag visa på hur krisen saknar giltigt uttryck och vägras utrymme i det hegemoniska värdesystemet, och därför oundvikligen uppstår som självhat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: