4. En problematisk social person

Kris är på sätt och vis en självbiografisk roman; den behandlar samma problematik som återfinns i Karin Boyes dagboksanteckningar från början av 20-talet och utspelar sig i samma skolbyggnad. Men prosaverket är inte bara en kondenserad version av självupplevd ångest och oro. Dess utstuderade komposition sträcker anspråken utanför självbiografins genreramar, genom fiktionen och lyriken och ut i flitigt diskuterade problem i tiden som kyrkans minskade inflytande, nevrastenins utbredning och moralens sammanbrott i moderniteten. Även om de explicita frågeställningarna är daterade vill jag hävda att det går utmärkt att läsa Kris som, exempelvis, en gestalning av hur de övergipande värdesystemen via den omgivande socialiteten konstituerar subjektets självuppfattning.

Malins kris är inte bara problematisk för henne själv, den gör henne också störande för andra. På sidan 81 ger en bikaraktär, Dagny Ritzelius, i ett brev till en föredetta skolkamrat sitt perspektiv på en händelse i seminariet. Det handlar om hur Malin reagerat när rektorn träder in i klassen för att ge några flickor som har utstyrt sig till ”kokotter” med sammetsband i håret en ”välförtjänt skrapa”. Samma händelse behandlas därefter av Rut Hellgren i ett brev till sina föräldrar, och efter detta beskrivs ett liknande uppträdande hos Malin Forst i en dagboksanteckning av en lika tillfällig person, Getrud Wollmar. Genom att låta fiktiva karaktärer föra pennan för en stund skapar Boye en effektfull social inramning av ett kaos som annars är så personligt och instängt. Alla tre uttrycker sitt obehag inför hur Malin tar på sig skulden för en anklagelse som inte var avsedd för henne. Ritzelius:

”Men hon visste nog egentligen, sa hon (och såg ut som om hon tänkte bekänna en dödssynd) – att det i själva verket inte var menat åt henne! (!) ‘Du var väl arg förstås’, sa jag, ‘och det vare dig förlåtet och mer till!’ – ‘Det var jag också‘, sa hon, ‘men ett tag lyckades jag verkligen också inbilla mig, att hon menade mig – och det ångrar jag så förfärligt nu, för det var ju direkt ohederligt! Men jag kunde inte låta bli! Varför kunde jag inte låta bli, kan du förklara det!’ – Det där betyder helt enkelt att Malin Forst är en viktigpelle, inte så lite skenhelig men först och främst viktig och högfärdig.”

Rut Hellgren:

”Vid samma tillfälle förekom det också, att någon liksom för att försvara dem låtsade sig träffad och var förfärligt upprörd över rektors ‘orättvisa’. Jag tror inte att det bara vara skådespelarkonst, då hon halvgrät av indignation. Men vad är det med sådana människor, som liksom sitter på spänn för att girigt suga upp anklagelser att få försvara sig mot? En grundlös lust till kritik, skulle jag tro, som är för feg för att öppet våga sig fram i något verkligt fall och därför tar till sådana förevändningar.”

Det så kallade överdrivna allvar med vilket Malin registrerar allt i hennes direkta omgivning, tar saker som inte avser henne personligt och reagerar oväntat känslomässigt inför det som andra tar som vardagliga angelägenheter – det upprör hennes omgivning. Deras invanda mått för hur livet ska hanteras, vad som angår vem och vilka uttryck som förväntas utspela sig var, hotas av den starka känslighet som Malin visar upp. De blir illa berörda, som Getrud Wollmar efter att det ”hade varit diskussion i pedagojan, som det så ofta blir, och Malin Forst hade talat mycket och länge, som hon så ofta gör. Hon har något så ytterligtgående i sina åsikter, som redan det berör mig på något sätt – opassande!” Vad är det som hamnar i svängning hos Wollmar när Forst driver resonemangen till sin spets? Synliggörs det arbiträra i Wollmars tillrättalagda sätt att förhålla sig till världen? Dagny Ritzelius dyker upp i dagboksanteckningen och påpekar lite spydigt för Malin att hon håller ”föreläsningar som om [hon] vore professor minst”. Wollmar antecknar att det nästan var

”..otäckt att se Malin Forst efteråt: hon stod med huvudet böjt och axlarna hopdragna som en igelkott, och när hon äntligen såg på mig, syntes det att hon höll på att brista ut i gråt. Hon sa: ‘Ibland ville man helst kasta sig ner på golvet och be alla om förlåtelse! – Men där får man sukta, för när man ger efter och gör det – då är man förlorad!’

Det allra otäckaste var hennes listiga småleende, då hon sade det sista! Det var framtvingat, det förstår jag, hon hade ju ingen anledning att skratta, men det var som om hon behandlade livshemligheter – och vad angår mig hennes livshemligheter – nej, jag kan inte uttrycka det i ord! På mig gjorde både orden och leendet ett så beklämmande intryck som något sjukt, sjukt, sjukt – att jag fick lust att spotta och sparka på henne!

Och ändå är det ju inte rätta sättet att behandla en sjuk människa, som det ju är synd om […]. Men jag urskuldar mig med att så måste det väl vara: det är hälsans reaktion inför det sjuka. […] [J]ag kände ett sådant äckel inför alltihop, och jag tröstar mig med att jag hade biologiskt rätt.”

Att sjukdomsklassa Forst blir ett sätt för Wollmar att slippa ta itu med de känslor som Malins beteende triggar igång i henne. För att inte behöva konfrontera den osäkerhet som väller upp, äcklet och ilskan, lugnar hon sig med att tänka att hon hade ”biologiskt rätt”. På samma sätt reagerar Malins pappa när hon vid matbordet lite försynt protesterar mot sina bröders moraliska fördömanden av en välbärgad grabb som stulit i deras klass. Pappan exploderar, inte på grund av den åsikt hon framlägger (”Måste han inte vara sjuk då på något sätt?”), utan på grund av ”darrningen i rösten! En alltför intim darrning, som hos en människa som talar i egen sak, och därtill en hjärtesak. Oblygt som en blottad kropp. Vid middagsbordet och inför hela familjen talar man inte om så intima ting, att man måste darra på rösten. Den för vilken allt har blivit så intimt, måste tiga.” Såväl klasskamraterna som fadern reagerar inte på den logik som Malin försvarar eller de argument hon framlägger, utan på det sätt som hon gör det. Osäkert, självanklagat, nedbrutet och förtvivlat. Dessa känslor får inte ha något utlopp, särskilt inte när deras omfattning inte står i proportion till deras synbara anledning.

Till slut går fru Forst med Malin till doktorn. Till doktor Ringström närmare bestämt, ”en förståndig människa; en man med verklighetssinne; en person som har sett mycket och vet mycket; en av de världsvisa”. Skildringen av besöket inleds med en kort skiss över doktorn Ringströms eget livsöde. Han föddes som ”en rik mans son”, och ”kom […] i tillfälle att se stora delar av världen vid en ålder, då de flesta knappt har sett mer än födelsestaden”. Men efter hans läkarexamen kommer det fram ”att fadern, den rike mannen, i själva verket stod på ruinens brant”. Detta är Sixten Ringströms stora livstragedi, och när den invanda ordningen (alltså tillgången på pengar) äntligen återställs ”genom släktingars ingripande” och hans giftermål ”med en rik och söt arvtagerska” är han ”trots allt en smula förändrad – ‘fördjupad’, som hans familj uttryckte sig”. Denna man får i uppdrag att finna roten till Malins onda. ”Kände man till doktor Ringströms växlingsrika livshistoria”, skriver Boye, ”kunde man knappt förvånas över att det talades om hans världsvishet. Han hade faktiskt knappast längre något att vara nyfiken på […].” Malin, vars värld rämnar, skall alltså möta en man som är så trygg i sin verklighetsuppfattning att han inte längre har något kvar att vara nyfiken på.

”Han såg ögonblickligen vem han hade framför sig. Den intellektuellt lagda unga flickan, erotiskt oväckt, flitig till överansträngning. En liten kvinnlig Hamlet i västficksformat förmodligen. Efter vad fru Forst sagt i telefon, fanns det inga skäl att anta svårare komplikationer. Inga direkt psykotiska symptom.”

Malin skickas iväg med ett recept på en kombinerad arsenik- och valerianalösning och rådet att inte grubbla över världsgåtorna och låta betygen komma i andra hand.

Det finns ingen behandling och inget språk för de kriser som rör själva världsbildens fundament. Kris porträtterar hela det hjälplösa, ensamma kaos som uppstår när ens upplevelser inte längre kan sorteras in i de hegemoniska ramverken. Det är inte någon tillfällighet att Kris mynnar ut i erkännandet av en lesbisk förälskelse, och det är ingen slump att denna förälskelse föregås av en världsbildskris. Malin Forst upplever ett hotande inre uppror, en alltigenom förtärande ångest, som driver henne att reagera på sådant som ”egentligen inte är hennes sak”, och följa sina tankebanor tills de når sina ytterligheter. Under morgonbönen, när rektor Melling talar om ånger, griper Forst desperat efter varje förmanande ord, och försöker förvrida dem till en dom mot henne själv. Det här är inte bara en rubbad och grundlös självdestruktivitet; det är en självdestruktivitet med ett syfte, ivriga ansträngning att att uppdriva några giltiga riktlinjer ur det enda system Malin har att tillgå. Via de riktlinjer om rätt och fel som dras upp i morgonbönen försöker hon hitta en väg ut, något att sträva mot, ett ideal som kanske kan erbjuda en plats bortom ångesten.

”Malin 2. Jag vill bort! Jag vill inte höra mer! Ångesten kväver mig! Vart ord och vart tonfall är en dom, och jag vill inte bli dömd! Jag vill bort!

Malin 1. Du är ett fegt kräk, som inte vill se sanningen i vitögat. Du ska stanna, du ska se, du ska höra och fatta vad du är… Du ska dömas. Det är rättvist. Det är för lite för att kallas rättvist!”

Normen manifesterar aldrig sig själv och säger ‘Hej, här är jag, jag gör ont’ – den konstituerar själva hennes upplevelse av världen. Det är därför allting som är fast och tydligt måste bryta samman innan en längtan som inte ryms inom det hegemoniska systemet kan bryta ut och ta form. Innan en ny, kanske mer känslobaserad än logiskt tydlig, värdeskala kan träda fram och peka mot en räddning.

”Allt, allt som kom inom räckhåll blev oföränderligt underkastat samma vägning på samma känsliga våg för alla värden: leder detta till klarhet eller från klarhet, till jämvikt eller från jämvikt, till hälsa eller från hälsa? Eller enklare och mer träffande uttryckt: till Siv eller från Siv.

Hon var på upptäcksfärd efter Siv.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: