5.1. Chansen till liv

Hej. Naturligtvis har jag spräckt mitt preliminära ramverk. Den femte och avslutande delen i utrymmes Kris-serie (hoho, ”avslutande”, som om jag aldrig skulle tala om Kris igen) har slitit sig lös till tre olika stycken som börjar med nyföräskelsens under, följs upp av de livsgenomsyrande omuppfattningarna av livet och slutar lite oväntat med att jag blir jättearg på Malte Persson.

5.1. Chansen till liv

Karin Boye gick på Södra Seminariet 1920, och förälskade sig i sin klasskamrat Viva. Hur gick det till? Hur kunde känslorna överleva det stora hotet om avvisning, hur kunde de nå igenom det tunga tjocka lager av förträngning av allt som inte passar i den heterosexuella världs- och självuppfattningen? Om det är segt och svårt och sällsynt att vi bejakar sådana känslor idag, hur kunde de då våga ta form för nittio år sen? Vad är det som måste till för att något ostraight ska uppkomma?

Det är inte konstigt att Kris inleds med pyrande självanklagelser som snabbt eskalerar till fullskaligt självhat. Vem är störst, du eller systemet? Vem kostar det mest energi att upptäcka bristerna hos, rasa emot, försöka driva in i döden? Att ställa sig utanför det giltigas gränser är inget litet skutt över en linje; det är att känna sitt värde och sin närvaro som person upphävas och inverteras in i en ful, smutsig, farlig annanhet. Annanhet? Något djuriskt, något sjukt, något dött, något förnuftslöst eller känslokallt, något själlöst. Något patetiskt, fånigt, falskt. Något som är en konstlad pose och inte ett normalt jag. Under ett sådant hot kämpar du naturligtvis in i det sista med att försöka anpassa dig till den godtagbara formen. Egna ifrågasättanden om hur väl du kan eller vill uppfylla denna position kan inte ens formuleras, de avvisas redan innan de har uppstått.

Att leva som en annanhet är att leva ett underkänt liv. Du stereotypiseras, föraktas, sätts på undantag, möts av tystnad, pressas ut till periferin. Det är inte konstigt att du, för att undgå att ta form som något sådant, först försökte stanna i självanklagelser, rannsaka dig själv efter möjligheter att ändra ditt beteende eller dina känslor i hopp om att världen skulle kunna stillas till det vanliga igen. Det var förmodligen inte ett uttalat val – redan formulerandet av valsituationen hade trängt ut dig från det legitimas sfär. Du försökte kanske anpassa dig tills du nästan gick under. Eller också försökte du tills världen gick sönder. Men det finns också en chans att du, på gränsen till totalt kaos, så pass desperat att du tar varje chans till liv, råkar snubbla över en förlösning. Något som är så upphävt och förbjudet att du kanske inte ens kunnat fundera över det. Tills det en dag plötsligt presenterar sig med erbjudandet om en chans att leva.

”Då hon lyfte huvudet efter bönen, fastnade hennes blick i Siv Lindvalls nacke. En fin smärt pelare, som steg ur fulländade halsåsar som en lugn hymn. Och det underliga skedde, att Malins spända och plågade muskler för ett ögonblick slappnade i vila, att de irrande rastlösa ögonen fann ett fäste, att tankarna släppte domen och domnade bort i det befriande vackra linjespelet där framför henne. […] En befrielse. Ett under. […]

Det var en gåtfull förlossning hon hade upplevat. Inte för alltid, inte för lång tid, men så lång tid som en osalig behöver för att hämta andan. […] Under ångestens tid hade yttervärlden dragit sig långt tillbaka och lämnat henne åt hennes obarmhärtiga inre. Nu såg det ut, som om den för ett ögonblick hade förbarmat sig och mött henne med en tröst bortom förståndet.

Bakom en resignerad tacksamhet vaknade redan ett litet girigt hopp: fick hon räkna på upprepning?”

Hur går det till när världen långsamt börjar modifieras i enlighet med denna centrala upplevelse? Vad händer när ”Gud” går över i ”principen Siv”?

Förälskelsen börjar definitivt inte som en formulerad identitetspraktik. (Vems förälskelse börjar egentligen så?) Det är instinktivt, slumpmässigt, outtalat som Malins blick hittar lättnad i anblicken av Sivs nacke. Strax därpå är det påsklov och Malin reser iväg till en vän i Uppsala. Hon försöker ”hålla sig rak och verka vanlig”, men bryter redan första kvällen samman ”i en störtflod av tårar”. Hon blir överväldigad av rörelse när Nora läser ett ”allförbarmande” stycke ur en dagboksanteckning av en engelsk psykolog.

”Hon rasade mot sig själv, men det hjälpte ju inte. Hade hon verkligen inget annat språk kvar än gråten? […] Så monotont, så obegripligt som en dövstums trevande ljud… […] Ett språk som ingen kunde tyda. Egentligen hade hon ju hav av frågor att ställa, mängder av upplevelser att berätta – och så bara det enda obegripliga uttrycket för dem alla. Och ändå – vad var det för frågor? Ingen som hon kunde formulera klart. Och vad för upplevelser? Ingen som kunde berättas. Deras hemvist var på andra sidan orden och det utsägliga, och hon hade ingenting annat att göra än vänta, vänta, tills hennes tillvaro kanske åter skulle dyka fram i den värld, där orden är ett meddelsemedel mellan människor – eller försvinna ännu djupare, dit där de ord vi har ingenting täcker och når, där människa är oåtkomlig för människa.

Nora tog hennes anfall förståndigt och lät sig ingenting bekomma, låtsades uppfatta det som ett helt naturligt instämmande, det där. Malin var överväldigad av tacksamhet. Det var som om hennes värde av vanlig människa inte hade varit helt utplånat.”

Helgen hos Nora är ett kondensat av vad som utanför fiktionen förmodligen skulle utspelat sig utspätt under flera månader. Hennes utbrott får för första gången förlöpa utan bestraffning. Under gråten förstår också Malin att hon har en hel värld att kommunicera, men att det saknas språk för hennes upplevelse. Redan dagen efter sammanbrottet upplever hon en existentiell kris i förhållande till den omgivande materien.

”Det hände, att Malin satt i soffhörnet och såg på rummet, och det kom över henne en undran, som gränsade till skräck. Stolarna med blommigt kretongöverdrag, soffan med virkad antimakass, hyllan med tekoppar, den glatta vita kakelugnen tycktes avslöja sin natur av tillfälliga och bedrägliga skenbilder på en tingens yta, som hon för länge sedan hade släppt. Hon hade en känsla av att där hon nu rörde sig var formerna övervunna, hon bredde formlös ut sig i själva urstoffet, som en död, när han långsamt sjunker tillbaka genom upplösningens världar, genomlöper skapelsen baklänges och alltmer närmar sig de återskapande urnebulosorna […]”

Detta sartreska existensäckel uppstår hos Malin som något heligt, och blir ett slags kulmen av kaoset. Den formlösa urstormen kan inte inkarneras i språk ännu, men har tagit sig ut ur självanklagelserna och lokaliserats till den omgivande materian. När Nora kommer tillbaka från en föreläsning finner hon ”sin gäst i upplösning”, och skickar henne i säng med den milda förmaningen om att hon är sjuk och borde försöka läsa något avkopplande. Malin sätter sig vid fönstret.

”Där ute stod träden ännu nakna mot en mulen himmel, och av någon anledning var de henne närmare än på länge. De var som färgade av svagt liv, vilket inte kunde betyda annat än att där hade kommit ett nytt svagt stänk av liv i hennes egna ögon – som om ännu någonstans ett äventyr fanns att vänta, kanske en liten längtan någonstans ut – – -”

Träden färgas av hennes egna ögon – Malins världsbild är en produkt av hennes sinnestillstånd. Tingen kommer till liv, vilket betyder att något varmt och närande äntligen finns närvarande igen.

”Ja, där fanns en längtan. En levande längtan, inte den vanliga döda ångesten. En som sökte för att finna, inte bara snurrade runt av leda. Något som liknade den bleka trevande grodden till en vilja.

Var vill jag vara då? Var hör jag hemma då? prövade hon försiktigt sin längtan. Men svaret slog upp från grunden som en låga och fyllde henne in i minsta skrymsle.

Jag vill se Siv. Jag vill vara där Siv är.

Vad var det! Var det inte – – –

Hon slöt munnen fast till skydd mot alla ord. De förde vilse, hon ville inte veta dem.”

Hade Malin varit tillräckligt desperat för att uppskjuta namngivandet om hon inte befunnit sig på gränsen till sammanbrott? Hade hon klamrat sig fast vid detta förbjudna frö av liv om det gamla systemet fortfarande gick att ty sig till? Att påstå att normbrott medför personlighetens sammanbrott är farligt, men kan det inte vara lika farligt att blunda för det? Tänk om det nu är så att heteronormen är så hegemonisk att den genomsyrar våra medvetanden till den grad att psykiska problem blir en av konsekvenserna när vi försöker tänka, göra och känna utanför den? Det måste inte vara så, det finns förhoppningsvis oproblematiska och idylliska normöverskridande praktiker också, om inte annat finns det särskilda annanhetens rum, umgängeskretsar, klubbar, tidskrifter… och även om det är en skam att vi förvisas dit är det en välsignelse att de finns. Men hur många utövare av ostraighta praktiker har egentligen skonats från att genomgå en existens- och/eller personlighetskris som gränsar till det patologiska?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: