5.2. Världens omvandling

Malin Forst kommer tillbaka från Uppsala, och när hon ser Siv inser hon att det är sant. Hennes ögon ”störta[r] sig som uthungrade över drag efter drag i det enda verkliga ansiktet”. Ingen har märkt något, inget har yppats, inget har avfärdats. Men Malin förstår förstås ändå att den sortens kärlek är förbjuden.

”Det lyckliga namnlösa ruset kan vara en dag – två dagar, tre.

Men tanken skrattar under huvudkudden om natten. Du värjer dig fåfäng, fega kryp!

Sådant som sker en gång och aldrig mer! Tusen gånger tusen gånger har det skett och tusen gånger tusen gånger kommer det att ske! Vet du inte vad det är?

Och krypet vrider sig och stönar, sätter sig upp och måste bekänna: Jag vet det!

Nå – och alltså?

Ja, alltså. Slut.”

Men hon kan inte avhålla sig från det plötsligt uppenbara andrummet. Hon känner ”svidande tydligt, hur beroende hon ha[r] blivit av den höga och mystiska tröst, som bara kunde skänkas av en elfenbensnacke och två fulländade halsåsar…” Kris är en mycket annorlunda lovsång till kärlekens kraft som frigörelse och livsljus. Det är inte den lyckliga sagan om två personer som funnit varandra, inte sorgesången efter en förlorad älskad. Malins förälskelse är utestängd från att ”bli verklighet”, den är belagd med sådan skamlig smutsighet att det inte ens går att antyda den med ett andetag. Ändå är den livsnödvändig; ändå blir verkligheten verklig av den.

”I deras eget klassrum satt Siv ett stycke framför henne, och det gjorde, att Malin när som helst kunde kasta en blick dit bort; för var gång gled en ilning av svalka genom hela hennes plgade jag och sköljde bort ångest och kvalm. För en kort stund, men det var nog och övernog. Det var översvallande rikedom, det var livets kostbara inre värde. Icke desto mindre skulle och måste det vara slut.”

Det är väl inte underligt att något med en sådan makt att återupprätta världen, fylla intryck med liv och värde och en sargad själ med sång på nytt, måste kontrolleras och domesticeras av ett reglerande system? Det är väl inte underligt att det är så svårt att släppa kärleken fri, när den kan göra oss så starka, egenmäktiga och farliga?

”Men när bara några få ord kan visa vägen till en hel hållning mot tingen och verkligheten, en betraktandets och tänkandets heliga hållning av tillit – säg, hur skulle man då ha råd att bry sig om sin egen löjlighet eller försteningens pina! Sådant är grundligt betydelselöst för den törsten inom en, som bara kan släckas av det kungliga vinet Människa.”

Var förälskelsen hela tiden problemets latenta rot? Utan att behöva låsa oss till en tvivelaktig efterkonstruktion av orsak och verkan kan vi åtminstone konstatera sambandet. Det kan inte understrykas tillräckligt att heteronormen utgör ett fundament av vår världsuppfattning, vår mening med tillvaron och personlighetens utformning. Det kan kosta självuppfattningen och kanske till och med själva världsbegreppet att låta något som inte följer den heterosexuella matrisen ta form. Men även om personen Siv står i centrum blir Siv namnet för en målet hos en mer livsövergripande praktik – kanske just för att själva personen redan på förhand upplevs som ett omöjligt mål?

Här dyker romanens till synes mest aparta stycke upp. På sida 148 börjar ”Dialog II. Om de fromma ordens betydelse” – ett meningsbyte mellan Munken och Patern som behandlar den kristna lärans fundament, eller det uttalade ramverketsbetydelse. Ett av Boyes brev till Anna Petri citeras i Margit Abenius inledning apropå detta stycke:

”Lustigt nog har ingen av kritikerna sagt ett ord om samtalet mellan patern och munken, som jag själv anser vara mycket viktigt för förståelse av boken. Antagligen har de inte givit sig tid att begripa det. Därav borde annars framgå, att jag anser, att Name ist Schall und Rauch. Däremot kunde boken väl med mera fog uppfattas som ett angrepp mot vår religiösa uppfostran och mot religionsundervisning överhuvudtaget. Och naturligtvis också som ett tvivelsjukt inlägg i den fråga, som väl är och förblir mitt huvudtema: vad är moral, på vilken grund bygger den och på vilken borde den bygga?” (Det tyska citatet kommer från Göthes Faust, och meningen lyder i sin helhet ”Gefühl ist alles, Name ist Schall und Rauch” (känsla är allt, namn är oljud och rök).)

Munken är kallad till Patern för att det börjat gå rykten på klostret om att han har ”börjat hysa tankar av misstänkt art”. Munken förnekar att något sådant skulle föreligga, men erbjuder sig att redogöra för Patern om några ”små funderingar” som kommit för honom. Avsnittet är ganska långt och svårt att sammanfatta rättvist, men Munkens slutsats är att kristendomsundervisning som baserar sig på skriften riskerar att ”missförstås alltefter naturen och erfarenheterna hos den som läser dem”. Han hävdar att en måste ”i liv och anda ha[..] mött vad ordet kännetecknar” för att kunna förmedla det till någon annan. ”Då jag säger, att bokstaven i och för sig ingenting kan lära om det innersta och högsta, menar jag också, att den levande anden, ingjuten i en människa, kan lära oss allt! En sådan människa kan ställas framför den som ännu icke erfarit något av andens verk – och han skall förnimma omedelbart och förstå.” Patern reagerar starkt negativt och hävdar bland annat att Munkens ”begrepp om de eviga sanningarna är så grundfalskt. Du förväxlar det heliga självt med den erfarenhet människorna har av det.” Dialogen slutar med att Munken blir förskräckt över de villovägar hans tankar skulle kunna leda in på, och tackar Patern för att han har ”övertyga[t] en irrande son”. Men läsarens sympati, åtminstone min, kvarhåller Boye hos Munkens uppror genom att låta Patern framstå som dogmatiskt konservativ:

”Utginge man enbart från det som du kallar den andliga erfarenheten, och menade man – som du i din förvillelse syns göra – att de heliga orden, lärorna, dogmerna endast vore namn på dessa erfarenheter – vad hade man då för säkerhet för att en gemensam Gud överhuvudtaget funnes till för oss alla, utanför vår trånga själ?”

Översätt ”Gud” med ”värld” och du finner uttryck för en slags sympatisk smygsolipsism. Överenskommelsen om de gemensamma ramarna, de gemensamma defintionerna på vad som är sunt, mänskligt, eftersträvansvärt och äkta är enligt Boye bara oljud och rök. Namnen, de formulerade och begränsande föreskrifterna, bort med dem! Det är den personliga upplevelsen som räknas. Men hur urskiljer en det ena från det andra? Hur kan våra upplevelser ta sig uttryck, finnas, utan form eller föreställningen om en form? Vad händer om vi låter bli att tala och definiera; vad går vi miste om när vi vägrar att delta i formandet av det gemensamma värdesystemet?

Tycker vi att Gefühl ist alles? Åtminstone är det en viktig invändning mot fallogocentrismens eviga företräde framför köttets skälvningar. Och för någon vars Name innebär fördömelse till en smutsig annanhet är det inte konstigt att ett ordbundet förhållningssätt avvisas. Det Boye hävdar är att känslan är en legitim grund för upprättandet av världens sanningar. Jag är inte särskilt intresserad av världens sanningar, men ett dylikt premierande av känslan, också när det kommer till ångest och oro, kan användas för att ett uppror mot det givna ska kunna underbyggas och utvecklas, för att upproret ska bli nödvändigt. ”Kan användas” implicerar ett oberoende självstyrande subjekt, och är inte kriserna ofrivilliga kaos snarare än självvald systemkritik? Men finns det inte någon punkt vid varje kris då en väljer att antingen börja slåss för sina nya värden, eller bara passivt sjunka tillbaka in i det gamla systemet? Vad händer vi omformulerar de ”sjukliga” ångestmolnen till subversiva ompositioneringar?

När Malin tillåter sin förälskelse att bryta fram, stiger också en oväntad jagstyrka upp och blandar sig i en rad situationer. Rektorn, som har observerat att Malin Forst är en synnerligen begåvad elev, kallar henne till privat möte för att diskutera hennes framtid. Mötet slutar med att Malin, trots tårarna som väter hela ansiktet, står fast vid att hon hellre studerar psykologi och pedagogik än teologi. Även när rektorn förlöjligar hennes vaga idéer om.. kanske… en ny skola med nya metoder… är Malins gryende inre övertygelse intakt.

”En liten världslig känsla av skan över att ha burit sig så huvudlöst åt och svarat så fånigt babyaktigt dränktes nästan helt och hållet i häftiga samvetskval. Kallelsen väntar en där man behövs, inte där man har lust – barnsligt och egoistiskt – och så all den bittra ironin, som var mer än rättvis efter en sådan vänlighet, en sådan oförtjänt vänlighet, som hon hade tillbakavisat så klumpigt, så blint, så ovänlitgt… Kallelsen väntar… där hade hon fordringen igen, som hon inte ville uppfylla, därför att hon var egoistisk, det betyder jagisk, det betyder en avfälling från den Enda Goda Viljan.

Men allra underst i källervåningen rörde sig en sömngångare, som inte frågade efter hur mycket det gräts där uppe, inte nu längre – någon som hade börjat känna sig säker, därför att här inte fanns något val. Hade hon stått hundra gånger inför samma pliktens fordran, skulle hon ändå alltid varit tvungen att vända sig bort. Rätt eller orätt – det finns något som heter nödvändighet. Min nödvändighet. Min vilja!”

Insikten om övertygelsen följ upp av ett fantasmatiskt stycke om ”de Högres församling”, ett långbord av rådspersoner med alla från rektorn till kristna profeter och Buddha, samt barndomens hjältar som den siste mohikanen Uncas. Dessa inkarnationer av Malins inre dömande gestalter konfronteras med en nykomling som ”med förtvivlans rätt” kräver att få ansluta sig till församlingen. De övriga identifierar honom snabbt som Lucifer, men imponeras ändå över hans uppvisningar och argument.

”Det är sant, min väg för bort från lydnaden. Men om församlingen behagar se hit, så är inte heller jag ensam.

Han knäppte med fingrarna, och luften svartnade av upprorisk kamp. Förvridna drag tog form, förkrympta gestalter, jordiga trälansikten, krökta trälryggar, makalöst hat och makalöst hån. Thersites’ löjliga skepnad linkade fram med fula ord i munnen […]. Som en hord av smygande vargar tätnade Spartakus’ skaror och slöt upp ur diken och hålvägar […]. Eldar glimmade fram: kättare och hädare med retorter och passare hängav sig åt förbjudna forskningar. – Galilei på knä för att återkalla sina läror. – Giordano Bruno på bålet.”

Snart visar det sig att det inte är Lucifer själv som begär tillträde, utan hans ”tiotusenfaldiga [illusioner] smälte samman och lade sig till vila i ett enda ansikte, ett fint och strängt, där alla linjer steg i en lugn hymn”. Siv är alltså diskret insmugen i det surrealistiska händelseförloppet, vilket får fröken Mogren att fråga de andra varför de inte skulle få

”hälsa en ren, högtsträvande, ideell skepnad välkommen som syster och like i den vita skaran? Vad har Lucifer med henne att göra?

Då skrattade den upproriske ett diaboliskt skratt, som var otrevligt som en upplysningsfilm.

– Jag påminner er, mina damer och herrar, om den kraft, som överhuvudtaget har lyft min kandidat till dessa höjder och öppnat dessa dörrar för henne. Är församlingen kanske villig att erkänna den kraften som legitim…?

Ett sus av ovilja gick genom de vita. Sådant talar man inte om, sådant är smaklöst, vi har hört alldeles tillräckligt om sådant i våra dagar. Ur den första tystnaden av moraliskt äckel höjdes fy-ropen på nytt, denna gång bedövande starkt.”

Malins högre värden står alltså på spel i världsomdaningen, men också hennes mikrouniversum påverkas av förälskelsens omskakning. På sida 195-196 förklarar Boye världen som den kosmiska kärlekens skapelse, ”[s]å skapade en evig förälskelse världen till sin mening”, vilket klingar panteistiskt och är något annat än den stränga Gudsvilja som tidigare porträtterats som den styrande kraften. Därefter låter hen sinnesorganen föra talan i tur och ordning. Låt oss lyssna till synen:

”- Jag är förvirrad och vet inte längre om jag är syn. Jag omsluter och följer som om jag vore känsel, jag håller andan i väntan som om jag vore hörsel, jag andas in berusad som om jag vore lukt och jag dricker i långa djupa drag som om jag vore smak. Men ett vet jag: i det jag på så sätt omsluter, hör, andas in och dricker bor en djup mening, som jag bävande trevar mig fram mot. Står jag på en ny skapelses tröskel?”

Siv, Siv, Siv! Siv är närvarande i den högsta församlingen, Siv är närvarande i de basala begreppen om moral och om livets heligaste, Siv är närvarande i sinnesförnimmelserna och idén om världens skapelse. Det sakrala undret kommer också till uttryck i konkreta situationer. Efter att ha brutit ihop av förnedringen i att misslyckas med repklättringen under gymnastiken tränger Malin mitt under gråten förbi sin skam och sitt hysteriska självhat och ”djupare in i kunskapen om principen Siv”. Hon struntar i sin komiska löjlighet i det överdrivna allvar hon känner för situationer som andra tar så lätt på, efter att ha vägt det mot den mening hon känner i att uppmärksamma dem. Plötsligt öppnas ett universum av livets betydelse. Hon ifrågasätter att undervisningen i de lägre skolklasserna bygger på budet om lydighet och underkastelse istället för kärlek, och i ännu ett inre krig under morgonbönen gör den självcentrerade Malin 2 uppror mot den stelbent dömande Malin 1, precis som Svart nu skaffar sig fördel mot Vit i makternas schackspel.

”Det sägs att förälskelsen är blind, därför att den ser och värdesätter på annat sätt än de andra. Men är det inte den – och bara den – som ser?”

Berättelsen om Malins kris stannar innan den mynnar ut i det öppet deklarerade annorlundaskapets smärtor och straff; den slutar i en självmedveten tystnad. I dialog III (”Om Malin Forst”) låter Boye i tur och ordning en Kaktusodlare, en Estet, en Funktionalist, en Pragmatist, en Kvinna med sunt förnuft, en Lärarinna, en Akademisk lärare i etik, en Pastor, en Läkare, en Seminarierektor, en Herre med slät ring och en en Blid person yttra sig om Malin Forsts omvälvning. Huruvida hennes nya stadium är friskt eller sjukt, högt eller lågt, oroväckande eller ovidkommande. Stycket är alldeles för intressant och underfundigt ironiskt för att sammanfattas här, men såhär avslutar i alla fall den blida personen, efter att ha hävdat att sanningen skall sökas med samma kärlekens tillit som man söker illusionerna.

”När jag har sett en vacker slöja trasas sönder för mina ögon, då har jag alltid tänkt: den verklighet, som har vävt och använt den, måste ju vara förmer. Och bakom slöjan har jag aldrig funnit vad jag sökte – aldrig någonsin – men när jag uppgav det, fann jag andra ting, som gav djupare klang och sötare mognad än min fantasi hade haft förmåga att måla ut för sig. Därför ville jag för min del helst instämma i vad Malin Forst också tycks mena själv: vi måste anförtro oss åt vår längtan. Med rädsla och motstånd finner vi ingenting, inte på någon väg. Med kärlek finner vi allt, på alla vägar.

Vilket? Är det suddigt? Är det ingen förklaring? Nej, jag vet, att det inte är någon förklaring. Men en sak har jag åtminstone lärt mig av den här historien som av andra: man ska inte vara för säker på det man inte vet.”

Det nya värdesystemet som sätts upp är flummigt, religiöst, odefinierat och känslobaserat. Boken slutar vid studentavslutningen, dit Malin kommer med en lugn visshet om att vara utanför.

”Hon hade något av samma känsla som då hon var barn och satt med vid en stor middag med högtidlig prägel och långa tal: varför gjorde de så? Det var en främmande värld. En värld som föreställde. Och här satt hon själv och hette Malin Forst och var en tydlig och välkänd person, samma tydliga och välkända person som satt här för ett halvår sedan. Man kunde inte kalla det humbug ens. Mellan verklighetens värld och skenets gick knappt någon brygga. Inte fanns det något skäl att sätta sig emot allt detta som var sken. Det var bara det, att tvärsigenom spindelväven gick den andra världen, den tunga, omformande, och frågade inte efter det som var ytrkrumelurer och skulle så vara.”

Hon har genomskådat den gemensamma världens rätt att vara allmängiltig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: