5.3. Myten om ”det litterära”

Men Siv då? Kärleken? Varför gör Malin inga försök att närma sig den så hett åtrådda?

Malin vet att den identitet hon kommer att delges om hon öppet deklarerar sin kärlek är trång, förbannande, otillräcklig, smutsig. Hon har inget att vinna på att träda in i den rollen, särskilt som den är så långt bort från hennes egen kärleksupplevelse som det går att komma. Att identifiera sig som lesbisk ligger vida fjärran från Kris skildringsramar – det är Malins verklighet som följs ända till punkten där omgivningens värdesystem blir ointressant. Genom att utelämna namngivandet och konfrontationen med yttervärldens värden skapar Boye en långt mer implicit och effektfull konfrontation. Hur skall vi hantera denna namnlösa världsupplevelse? Dåtidens läsare blev utelämnade till sina egna impulser att stämpla hela den omsorgsfulla skildringen som en smutsig synd, eller bara blunda för ”det lesbiska” och istället diskutera t.ex. kristendomskritiken. Och sedan 1934 har etiketterandet av sexuella annanheter gått igenom flera faser (och fasor), så pass många att de flesta verkar tycka att det är bra nu. Sluta käfta, alla har ju samma juridiska rättigheter!

Okej. Ändå lär vi alla nya individer (också kallade barn) att grunda nästan hela sina självuppfattningar efter det genusbeteende de åläggs att upprepa. Ändå är detta genusbeteende låst i den bipolära uppfattningen om två kön som dras till sin motsats. Ändå skriker film efter film, reklamaffisch efter reklamaffisch, tidskrift efter tidskrift, historiska fakta på biologiska fakta och sångtext på diktrad ut det allmänmänskliga receptet på lycka – den monogama heterosexuella kärleken. Jag är så trött på att överallt stöta i heteronormens hegemoni, diskret underliggande såväl som grällt manifest, den är ständigt äckligt närvarande, den lurar i varje hörn, jag är ännu tröttare på att gång på gång behöva förklara hur den genomsyrar hela vår världsuppfattning, jag trött på att om och om igen inse vilken lysande finjusterad tvingande förvridande disciplinering den utsätter oss alla för och jag är så förbannat trött på att behöva använda ordet LESBISK för att göra smärtan fattbar. Men jag tror att det är nödvändigt. För att skapa utrymme för en erfarenhet? Vilket otillräckligt ord. Våra lesbiska och bögiska och transiga läsningar måste kräva större spelrum än att bara få jubla när pojke pussar pojke. Det handlar om världar som går i kras och uppmonteras som nya, spegelsalar som krossas och sätts samman till diskokulor, tidsåldrar som måste tänjas ut för att en könsöverskridande personlighet ska kunna porträtteras, darrande röster och gnyn, övergivna självutplånare och till synes välrenommerade byggnader vars hemliga källarliv av förkrympta gestalter långsamt stiger upp och börjar befolka de finare salongerna. Det är inte bortanför det litterära att läsa till exempel Boye, Proust, Barnes och Woolf som skildrare av heteronormativa värdesystem i kras – i så fall måste vi definitivt börja syna vilka ingredienser som konstituerar det litterära och vilka idéer som hamnar på andra sidan om strecket för ”politik”.

Malte Persson skriver i Expressen (http://www.expressen.se/kultur/1.1963367/malte-persson-alla-forfattare-enligt-wolf-moter-samma-slags-motstand-fran-omvarlden) om vikten av att glömma sitt kön när en skriver, betydelsen av att dra sig tillbaka till det egna rummet och vara människa. ”[J]ag [riskerar] att slösa tid och kraft på fel saker. Och att på så vis förlora chansen att uttrycka det som kanske, eventuellt, i bästa fall, är min egen unika talang som författare och människa.” Malte, har du missat att det här med att vara författare och människa i hundratals år implicit också har inneburit att du är en vit, heterosexuell man? Nej? Det ringer ingen klocka? Klart som fan att det är begränsande att skriva i egenskap av kvinnokön eller lesbisk läggning eller funktionsnedsättning eller whatsoever, visst blir allt lite enklare om vi låtsas att inga orättvisor råder och vi kan sjunka ned i ett lugnat världsbildskonsensus igen. Visst blir allt lite enklare om vi alla försöker bete oss som (mer eller mindre lyckade) män? Visst är det ett fint och osynligt grundvillkor att utgå ifrån? Ja?

Malte Persson, det är lite lismande av dig att gömma dina egna åsikter bakom det du hävdar att Woolf ansåg. Och det är lite ledsamt när Athena Farrokhzad bara svarar med att kräva att få ha Woolf i sitt läger. Det är inte rätten till ett helgon jag vill slåss om, det är rätten till världsuppfattningen. Jag ger blanka fan i vad som är hennes åsikter och vad som är dina, för jag vet vad som gör mig ledsen med din krönika och din svarstext på Athenas ganska harmlösa upprördhet.

HUR KAN DU TRO ATT DET FINNS NÅGON UNIVERSALITET? Varför får du vara universiell medan jag och Athena måste vara partikulära? Varför får du prata om Litteraturen medan vi bara får ha perifa åsikter? VAR DRAR DU GRÄNSEN MELLAN VAD SOM ÄR ESTETISKT OCH VAD SOM ÄR POLITISKT? VILKA ERFARENHETER ÄR DET SOM GODKÄNNS SOM LITTERÄRA KOMPONENTER? UNDER VILKA TITLAR MÅSTE VI SORTERA VÅR ÅNGEST, VÅR SKAM, VÅR KÄRLEK? VAD HÄNDER NÄR DE INTE RYMS LÄNGRE? Vem dödade Karin Boye och Virginia Woolf? Vem dödade Victoria Benedictsson och alla andra? ÄR DET BÄTTRE ATT VI GÅR UNDER ÄN ATT DEN HISTORISKA BETYDELSEN AV BEGREPPET LITTERATUR GÖR DET?

Malte Persson, jag vill gråta. Du skriver att ”alla författare, enligt Woolf, möter samma slags motstånd från omvärlden. Bara i olika grad, och med större eller mindre ekonomiska möjligheter att strunta i det. På så vis är det i förlängningen inte bara ens kön som det är ‘fatalt’ att tänka på, utan varje form av tidsbunden roll som samhället tvingar en att antingen underkasta sig eller kämpa mot. Och som i båda fallen gör det svårare att skapa tidlöst betydande litteratur.” Åh, det här är inte bara en fråga om ekonomiska möjligheter, det är en fråga om att bli förstådd eller ens lyssnad till. TIDLÖST BETYDANDE LITTERATUR. VEM BESTÄMMER VAD SOM ÄR DET? Vad är det litterära värdet om inte de heterosexuella männens litterära värde? Vad är tidlöshet? Hm, kanske de hegemoniska praktikerna..? Ptja, ta den monogama heterosexuella kärleken till exempel. Åh så gulligt, i alla tider, alltifrån Eva och Adam till Romeo och Julia och fan och hans moster har människorna älskat varandra tvåsamt och heterosexuellt. Det måste betyda att den heterosexuella monogamin är tidlös!!!!111!1!11 Låt oss fira de tidlösa värdena, syssla med litteratur och hålla alla smutsiga politiska händer borta från våra utomdiskursiva egna rum!

Vilka åsikter tror du Woolf hade möjlighet att hysa för att kunna föra en legitim praktik? Vilka identifikationer kunde hon tillåta sig själv? Vilka spänningar i varats fundament ses som adekvata att beröra när ett textverk ska diskuteras, vilken existentiell problematik blir politisk och vilken blir litterärt legitim? Varför framhärdar du och så många med dig i illusionen om att litteraturen kan förbli världsfrånvänd, när denna ”neutralitet” bara innebär att den reproducerar vissa givna värden? Varför kallar inte Malin Forst, eller för all del Karin Boye, sin kris för ”lesbisk ångest”, eller ännu bättre, ”heterosexuell ångest”?

Att läsa Kris som ett uttryck för att världsbildens sönderfall och omvandling är förbunden med sexualitetens har varit en stark estetiskpolitisk upplevelse för mig. Att i en läsning äntligen få göra rum för något som ligger så nära min och så många andras oförklarliga, ordlösa, bortomlogiska existenskris har varit fantastiskt. Varför kan jag ändå inte skaka av mig känslan av att syssla med något lågt, utomlitterärt och smutsigt när jag för hundrasjätte bläddrar igår igenom Kris med mina lesbiska ögon?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: