Klippa upp betongväggar.

Jag har blivit tillräckligt gammal för att säga ”jag minns hur jag på gymnasiet…” och börjar alltså ses som en legitim vuxen individ. Hurra! Nu fattas det bara bokpublikation på ett stort eller medelstort förlag för att herrarna på den svenska litteraturhöjden ska behöva överväga om jag är värd att lyssnas till eller ej. Huruvida denna legitimitet ens är en åtråvärd position lämnar jag åt sidan för tillfället och använder istället min rätt färska vuxenhet för att kanalisera min åtrå för dagen. Idag stavas den Torg, korg, eko.

Jag minns hur jag på gymnasiet snavade in på http://www.ettlysandenamn.se och ivrigt sög i mig det virtuella bokstavsbläcket från första numret. Särskilt minns jag Therese Bohmans versalbeväpnade utfall mot den samtida svenska poesikritiken. Jag minns att jag hajade till. Oftast är det bland det viktigaste en kan minnas.

Nu hajar jag till igen, eller rättare sagt, jag börjar gråta. Igår var det Malte Persson, idag är det Magnus Bremmer och Magnus Ringskog. Varför måste ni säga sådana här saker? Snälla, kan ni inte svälja tillbaka era impulser att vifta upp begrepp i mitt ansikte som ”poetisk[a] generationer”, ”att skaffa en egen röst”, ”har en kvalitet som de flesta poeter vill besitta”, ”det senaste decenniets manér” och ”hennes poesi gör sig så bra i mötet med andras bilder”. Har ni inget annat på hjärthjärnan än trumpna ståndpunktsreproduktioner?

Magnus 2:

”Varje poetisk generation har sin dialekt. […] I dag gäller ofullständiga satser och svävande syftningar.

Det finns inga vägande invändningar mot det här. Man måste skola in sig, göra sig aptitlig för sin poetiska omgivning. Det svåra kommer sen: att skaffa en egen röst som i blindtestet ger utslag på författare och inte på decennium.”

För det första – vem gör sådana blindtest? Vem sysselsätter sig ärligt talat med sådana statistikperverterade litterära praktiker när en kan läsa böcker, starta bokcirklar, ha karnevaler, göra revolutioner, skriva brev, föra samtal? ”[G]er utslag på författare” – va? Va? Va? Finns det nån hemlig underförstådd överenskommelse om vad som är en författare som jag har missat? Finns det en särskild substans som ger utslag i tester? Herregud, om ni nu måste bedöma, kan ni inte erkänna er egen magkänsla som måttstock? Måste ni skriva stelbenta, mätande och vägande, hummande och tummande, röstfetischerande och ”allmängiltiga” recensioner? Måste ni vara såhär jävla tråkiga, undrade Therese Bohman, och jag är böjd att stämma in i hennes klagosång igen. Men det handlar inte om att recensionerna ska få ett underhållningsvärde, vara spexiga och glammiga, det handlar om att de ska handla om något som verkligen betyder något, för dig, Magnus, vad betyder något för dig? Är det att spela din roll som upphöjd kritiker så väl som möjligt? Är det att kamma hem social status på att kartlägga ”poetiska trender”? Är det bara så?

MÅSTE DET KÄNNAS SOM ATT SMÄLLA ANSIKTET I EN BETONGVÄGG NÄR JAG LÄSER RECENSIONERNA AV NÅGOT SOM FICK MIG ATT VILJA DANSA?

Magnus 1:

”’Torg, korg, eko’ är ingen syrerik text, men det är en sådan som växer. För varje läsning gör den sig mer genomtränglig – och för varje läsning ger den något tillbaka. Den stärker Sara Hallströms redan originella röst i den svenska samtidspoesin.”

Alltså, va? ”Gör den sig mer genomtränglig” – vilken fallisk äckelbild av läsupplevelsen. ”Ger den något tillbaka” – åh nej, vi är inte långt ifrån ‘Jajamen, nu har Sara levererat igen!’. ”[S]tärker Sara Hallströms originella röst i den svenska samtidspoesin” – snälla Magnus, hon försöker väl förhoppningsvis göra något annat än att bättra på sitt varumärke?

Nej, jag menar inte att recensionerna ska reduceras till ”ja, jag känner såhär när jag läser den här boken”. Halt, stopp! Vadå reducera? Känslor är inga blödiga passiva futtigheter, känsla är liv och strid, död och teori, hull och hår! Gefühl ist alles! Tror ni på allvar att ni kommer att bli dummare om ni ger er hän? Det som betyder något är det som gör skillnad och ”det syns när något gör skillnad” (s.6).

Magnus 2:

”Språkmärkaren i mig skriver väl ett par höjda ögonbryn i marginalen ibland. Till exempel har det språkliga monstret ”göra skillnad” gjort poetisk entré via denna bok. Det tycks dock som om författaren väjer för språkriktigheten inte av okunskap utan med avsikt. Det är som om hon ville skapa ett språk öppet för invändningar och huvudskakningar. Om det sen kan kallas språkkritik är jag lite osäker på. ”

Här blir Magnus lite osäker. På om det kan kallas språkkritik eller inte. Här nånstans blir jag helt galen. Det är inte min feber och det är inte mina kvardröjande tonårshormoner och det är inte min PMS utan det är alla dessa tre komponenter oheligt sammansvurna och uppdrivna till en ytterst intellektuell litterär förtvivlan. Hallååååååå!!!??????!?!??? HALLÅ??? HALLÅ??? :”(

Har ni levt en dag i verkligheten?, har ni KÄNT något? Alltså på riktigt. Kärlek, typ? Mer än i teorin? Hur kan ni då gång på gång ställa så låga krav på poesin?, jag fattar inte. Jag börjar gråta nu.”

Therese. Gråt inte. Forska!

Jag forskar. Jag tumlar runt och bökar. Jag gör en cut-up av mig, Sara, Magnus och Magnus – även om Magnus säkert skulle påstå att den tekniken är fett ute nu och att jag aldrig kommer att göra mig aptitlig för min poetiska omgivning på det sättet. Och precis som herrarna M använder jag girigt den utgivna boken som underlag för att driva min egen agenda. Jag börjar nu.

Skulpturer i den här miljön. Det kan vara hisnande att läsa Sara Hallström metapoetiskt; om en med metapoesi menar potentiellt praktiknormruckande betraktelser och inte romantiserade och tama poesigulligull. Skulpturer som det inte ska gå att bryta av något från, vässa något emot, inte gå att måla något på, pissa på, fräta bort delar av. Dikter som skulpturer, som offentliga och slutna objekt, poesiartefakter som markörer och ansikten åt de gemensamma miljöerna.[B]ehöva det som man behöver skönhet, tyst skönhet, behöva det efter jobbet, efter skolan, […]behöva det för att säga Vi ses vid den och den, där och där, då och då, vi ses här. En kultur som bygger upp, ger utgångspunkter och omfamnar – men därmed också utesluter. Markörer och punkter som vi är beroende av, utelämnade till, finns som ansträngning för att skänka platsen något som gör den möjlig som plats. Dikter som står still, ”nyklassiskt”, som ytligt sett inkarnerar ett ganska konventionellt uttryckssätt…kanske just för att våga ge uttryck åt skulpturnormens bristfälligheter. Ställa sig på torget, på Norstedts, och vara stilig, skapa enskilda bilder och formuleringar. Men här finns en ofta en kuslig känsla av platslöshet.

Om Sara Hallström är en revoltör och om hen är det i Torg, korg, eko är det ett lågmält, subtilt travesterande, förskjutande, glidande, uppgivet uppror. För förtvivlan kan också flytta gränser.

I delen där det snart rivs ligget dammet tjockt över fönstren. Det går att sticka handen i det att skriva men hallå vem kommer att läsa det därute egentligen. Vad är det för utkantsröster som blir möjliga i de övergivna områdena? [J]u tjockare text, ju fläckigare röst, smulad i zoner och trådar. 60 sidors tunnhet. Trots att Sara Hallström om och om igen håller upp sönderfallna röster som rinner mellan hens utspärrade fingrar lovordar Magnus den personliga rösten i boken. Men jaget som löpt igenom Vi måste ha protein och Rötter smälter är nu avsagt, avlagt, utelämnat. Diktsidorna befolkas av ett vi, en ogripbar massa, ett alla, vi är överens. Vi talar till ett du och du är som andraperson så sårbar och borttappad; Gå din väg eller gå din egen väg / Ropa fram dig, in dig, hem dig, ut dig, bort dig, genom dig. Om du ska vara du får du fan klara dig själv genom dig själv. Minns att det gamla är det nyas förutsättning: Klaga, anklaga, minnas vad som / alltid var, smeka det inifrån Hallström går inte sin egen väg utan stannar inom ett traditionellt fält för begriplighet (och Magnus jublar), men kanske inte för att enbart stämma in i det gemensamma bildskapandet, utan för att också ockupera det, kräva att få närma sig de element som gör ont INIFRÅN. Nej, vill inte glömma, skulle kunna förstå en förövare med det här språket

För att höras måste vi röra oss i stadens centralare delar. Mer än bara ett befintligt rum och en plats är detta stadsrum något som skapas av de handlingar, händelser och liv som utspelas i det. En armé / eller ett sätt att döda, bakterier och / tid, människodräkt Hallströms stad äger en särskild kroppslighet. Den är kropp, den hyser kroppar, men skapas också av kroppar. Ljud som vägrades begravdes / före kropparna Det som har förbjudits och förlorats är redan upphävt och detta är själva förutsättningen för att vi ska få sätta foten på torget. För att det ska finnas någon fot. Allt är träning för att vara redo Att vi har den osynliga renheten. Men utkanten är inte mycket annorlunda, bara mer övergiven. Också det något som liknar ett torg / Du står kvar för att vi ska kunna rädda och lysa upp dig En stark känsla av förlust genomströmmar texten.

hål av vittnesmål

När vi saknar medel att vidarebefordra

Men [d]et förintade öppnar sig. Dikten vägrar avstå från det synbara växandet, uppståndelsen, kroppsblivandet, skulpturutställandet. Ändå smälter rötterna som förut, ändå är den underjordiska aktiviteten pyrande. När vi sa: lerans smugglade språk och frågade / vilken metod som kunde forsla fram det, hacka in det När raderna vägras punkter läser jag ut en slags önskan om att slippa försluta, åtminstone lämna en idé om språkets öppenhet levande. Ändå är Torg, korg, eko en förtvivlan. Vi måste leva på rester, chanser, fiktion och artefakter. En reva i det påhittade vattnet / släcker törst för lång tid framöver Ge oss vad som helst som ger ton och klang och liv i vårt välordnade privatiserade inramade konsensus, som redan på förhand stryper allt som inte överensstämmer med den efterfrågade giltigheten. Hemlösheten finns här tematiskt, men också i enskilda gestaltningar. Badda vägar, broar, hem och stugor / för att skrapa loss något som talar Hemlöshet eller kropplöshet eller identitetlöshet eller röstlöshet. Var finns utrymme, händer det något om jag skrapar och tuggar?

Misslyckandets, mumlandets, magins

FÖRSTÅELSE. Sara, vad är det? Svin bakom en mask av förståelse / är namnet på det osynliga och den / som bär runt det Är det makt? Är det Magnus? Kan vi sluta böka i gyttjan, kan vi lösgöra oss från det osynliga utan att lösas upp fullständigt? Det är som om hon ville skapa ett språk öppet för invändningar och huvudskakningar. Är det så en måste göra? Kräva torgen, samla föremål och tvivelaktiga minnesmärken i korgen, spela upp ekot om och om igen tills det säger något som vi klarar av att lyssna till. Tills det säger något om oss, de itudrömda. Fragment av bilder, detta ofta diffusa pärlband av distinkta bilder (Magnus, det låter fint, men jag är rädd att metaforen blir lite omöjlig – vad är diffust och vad är distinkt här?), är kanske också fragmentiseringen av kroppen, de alltför avgränsat fjättrade fantasierna och begären. Är det därför du vill att dina dikter ska sjunga, Sara? I assonanser och rytm. Att nåt ska hålla samman alla ituslitna upplevelser. Men vad är det som dör när du går på kyrkogården på sista sidan?

På kyrkogården, ett mönster som i en marsch

Gå, gå, går snabbare, suddar snabbare, utplånar

texten medan stegen i gruset river upp de krattade

raderna Blyerts över fingrarna och i moln på sidan

I de här svävningarna mellan text och stad, röst och kropp, ligger jag och gungar förundrat. Torg, korg, eko skjuter ut bestämt, fören rakt ut i vågskvalpen mellan Magnus och Magnus, drar sig tvehågset tillbaka, underkänner sin egen tillförlitlighet, sticker ut igen, flyter, men ängslas och ömkar sig över de sjunkna vraken i bottendyn, lägger örat mot ytan, hör dem sjunga svagt och förvridet därnere. Sittande på golvet i hallen med ord / som rör sig och tappar trovärdighet De omöjliga upplevelserna, de som vi kanske kan slåss för med skönlitteratur. Sara Hallström försöker förtvivlat att samla in ett tillförlitligt eko.

Annonser

2 thoughts on “Klippa upp betongväggar.

  1. Leif Holmstrand skriver:

    Tycker mycket om. Heja! Heja! 🙂

    / Leif Holmstrand

  2. OEI | utrymme skriver:

    […] Klippa upp betongväggar. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: