Om att uppskatta Jenny Tunedal.

Mina två största issues med det svenska poesiklimatet, som jag upplever det från min halvt perifa plats på internet och Biskops-Arnö, är för närvarande att:

  1. Ingen verkar vilja prata om vilka sociala normer som härjar och ostört får konstituera våra ingångsvägar och förhållningssätt och rollfördelningar inom litteratursfären.
  2. Ingen verkar vilja erkänna sina omdömen som njutningsdrivna och självbildsskapande.

Nå, alltså borde jag försöka prestera något i den stilen på egen hand. Jag tror att jag ska försöka hålla mig inom genren för det självbiografiska, även om jag känner mig en smula obekväm med det. Tonen som brukar växa fram i mina jagiska utläggningar är ofta som mest bepansrad med självdistans och reservationer, jag känner mig lite kvävd och övervakad och sårbar. Dekonstruktiva jaglösa kritikförsök eller arga utfall kan däremot få svälla fritt av jagisk potentiell genans, ja, här finns utrymme för att uttrycka stora delar av min världsuppfattning utan att jag ska behöva jaga bort ömtåligheten som det innebär att riskerar att anklagas som identitetskapande eller erfarenhetsältande. Utan ett ”jag” riskerar ”jag” med andra ord inte att reduceras tillbaka till det feminima köttet i samma utsträckning som när jag skriver jag. Men ska det här få avhålla ”mig” från att skildra det subjektiva ”köttet” – ”erfarenheterna” – ”upplevelserna”? ”Är” ”det” ”ett” ”försök” ”att” ”göra” ”mig” ”oantastlig” ”när” ”jag” ”sätter” ”citattecken” ”kring” ”alla” ”ord” ”som” ”jag” ”är” ”obekväm” ”med”? Att jag blir obekväm, är det ett uttryck för att jag inte är priviligerad nog att inta subjektspositionen friktionslöst, att min jagiskhet riskerar att dömas på andra villkor än till exempel Jonas Thentes, eller betyder mina olustkänslor bara att jag har insett att jag reproducerar en del problematiska värden i rollen som självbekännare? När jag skriver jag blir det i alla fall hårt, ironiskt grinande, pastischerat, travesterat, elakt. Fullt av reservationer, konstruerat nonchalant och liksom avlägset. Dessutom blir det pratigt. Hej hej. Hur är det med er? Hej, hej. Men nu kör vi.

”Vi” ska ”prata” om ”mig” och ”litteraturen”. Jag har haft en liten period av olyckligt forcerad närhet till poesin. Ni vet, när en har fått sjukt starka upplevelser av nåt och sen suger sig fast och försöker pressa ur den där närvaron, den där hänförelsen, helt enkelt för att en har inkluderat sådana upplevelser i sin självbild, jag-är-ju-poet-varför-är-det-inte-kul-att-läsa-och-skriva-då, och drabbas av skam och otillräcklighetskänslor för att en inte lyckas prestera den ultimata upplevelsen. Jag går på folkhögskola ungefär ett par veckor för länge och börjar äcklas till max av allt som är värdehierarkier och social smetighet och konservativa hegemonier i poesivärlden, och skriver lite bloggkritik om jobiga saker jag snubblat över på kultursidorna, och eldar upp mig och skriver poesi, mycket, länge, arbetar klart ett längre och duktigt textprojekt och pressar mig själv, och de ljuva orden börjar ge träsmak i munnen, och jag pausar lite, och läser en antologi som heter Omslag och börjar undra om det här verkligen var allt och har en sån period, verkligen, en sån period.

Och så. Råkar läsa Jenny Tunedals Vad jag ser när hon sluter mina ögon en gång till. Och så. Sitter på en brygga i solen och tuggar på den och får för mig att börja tala. Och läser den högt för mig själv och dör lite, precis där. Bryggan och vassen och fötterna i vattnet och lukten av vått trä som torkar i solen och orden. Enkla kondenserade kombinationer och precisa placeringar lite sidan av synfältet och världsbilden och munnen, så att jag måste luta huvudet när jag läser, luta kroppen, luta tungan under tyngden eller den plötsliga lättheten av meningarna. Såhär gick det till:

Efter det inledande HURRA-ropet över att ännu ett utrymme som säger ”nej inte bara hetero” har rutats upp i vår lilla litteratursfär började jag anteckna lite grejer om Omslag, peta och reta upp mig, nöja och töja mig, och så vidare. Mer om det sen. Nu läste jag framförallt Vad jag ser när hon sluter mina ögon och mina inombords formulerade reaktioner följde följande simpla ordning:

  1. Jaha, a novel. Och jaha, kon, orgasmen. Och en liten hund där ja. Är det här en slags överfetischering av välbekanta markörer för Getrude Steins beundrarklubb? Är det en stil som bara parasiterar på Steins genialitet?
  2. Roligt, det verkar som om den här texten inte är lika lättsmält som de övriga. Som om det krävs lite skärpning här va, lite ansträngning för att synkronisera meningarna i en övergripande semantik.
  3. Jösses vad mycket Stein det är. Blir lite irriterad här nu va. Eller nej, inte irriterad, jag gillar ju Stein och jag gillar ju estetiska praktiker som innefattar stöld och imitation, jag minns att jag gör det, men jo, nej, jag blir nog lite irriterad. Över vad? Över att jag inte riktigt vet. Hur mycket Stein är det? Är det jag som läser in? Vad försöker Jenny Tunedal göra? Hur vill hon bli läst?
  4. Puh, okej, där står det. ”Vad jag ser när hon sluter mina ögon är en perverterad översättning av Getrude Steins What does she see when she shuts her eyes”. Jag läser om den. Ja. Jag har en trygghet i avsändare och upphovsperson. Jag kan få ett grepp om texten.
  5. Oj vad bra den är. (plats för kött etc.)

För tillfället är ett av mina personliga kriterier för vad som är bra poesi texter som får mig att skaka om, vrida till, vidga eller förskjuta min ”förståelse”, mitt tillåtna område för var/vad/hur betydelser skapas. De bra texterna utmanar mitt sätt att ta in dem, genom att via lakuner, överlagringar, inre motsättningar eller annan form av svårbestämbarhet driva mig att aktivt omjustera/förskjuta/omkoncipiera mitt läsmodus. För att en sådan läsning ska bli möjlig måste jag dels ha en förförståelse att förskjuta (det har jag jobbat med att lära in sen jag var fjorton typ), och dels känna att ansträngningen det kostar mig att dra i de sega invanda sätten att läsa återbetalar sig i positiva tillskott till min självuppfattning. Jag kanske känner att betydelser och värden som jag kämpar för att skaffa mig själv utrymme för i livet kommer till liv i texten (som när jag läser Kris), eller också blir läsakten en byggsten i vad jag uppfattar som en fin och åtråvärd subjektsposition (typ en som kan njuta av rätt finkultur). Det som skapade det mest värdevacklande i min läsupplevelse av Vad jag ser när hon sluter mina ögon kan koncentreras till det faktum att beskrivningen av tillkomstprocessen förpassats till en not längst ned på sista sidan – istället för stå under rubriken och utgöra min förförståelse för läsningen. Det mest intressanta är inte begreppet ”perverterad översättning” – när det serveras mig känner jag mig snarare nöjd och lugn än utmanad – utan hur störd jag faktiskt blev i min läsupplevelse innan, hur obehagligt uppenbart mitt behov av ”instruktioner” faktiskt är. Jag behöver en idé om hur författaren har tänkt att jag ska tolka texten för att jag ska kunna genomföra en duktigt passiviserad och dresserad läsning. Det pratas mycket, bland annat av mig, om ett uppvärderade av läsakten, ett läsande som inte behöver gå textens ärenden och så vidare… men den här interaktionen är oftast en fiktion. Vi är så duktiga. Så dresserade. Vi behöver ramar och riktlinjer för att förstå var vi får njuta av vad, annars blir vi ängsliga.

Först när jag kan föreställa mig tillkomstprocessen av Vad jag ser när hon sluter mina ögon, först när jag försäkrat mig om att det inte bara är en överdrivet manierad steinsk efterhärmning (herregud, har inte Jenny Tunedal någon egen röst att falla tillbaka på?), utan istället en medvetet perverterad översättning vågar jag mig på ett uppskattande, jag fogar min uppmärksamhet till betydelseproduktionen. Och försedd med en gnagande medvetenhet om hur beroende jag visst var av att känna till de kontextuella villkoren innan jag kunde ge mig ut på ett uppskattande anstränger jag mig nu för att välkomna de oväntade betydelser som skulle kunna uppstå längs min läsning. Pinsamt medvetandegjord om hur drillad jag till är att söka efter det medvetna författarsubjektets intentioner får Jenny Tunedal (eller den grafiska formgivaren av inlagan, eller redaktörerna Linn Hansén och Athena Farrokhzad, eller vem det än är som har bestämt att anmärkningen om översättningen ska stå längst ned på textens sista sida) mig att provoceras till att ta mig friheten att koppla in mer bildskapande och analyserande från min egen värld. Bryggscenen och idéer om idyll och delande och självuppfattande söker sig in i texten och texten söker sig in i mitt blogginlägg.

Hade jag läst What does she see when she shuts her eyes innan jag läste Vad jag ser när hon sluter mina ögon hade jag kunnat humma intelligent direkt och se vad som är perversion och vad som är ”god översättning”, nickat intresserat åt att principerna för språköverföring luckras upp och gräääänseeer överskriiiids, självgott strukit mig över magen och tyckt att den finkulturella primören satt fint – mer än jag redan gjorde genom att gotta mig över att jag kände igen det ”typiskt steinska” i texten. Usch. Här blir jag äcklad av mig själv, jag blir äcklad av mig själv samtidigt som Jenny Tunedal blåser iväg mig med sina/Steins tippe-tå-tipp-tapp-steg över en fiktion som glider, glider, glider över idiom och fonetik och scenografiliknande angivelser, en levd erfarenhet, en kolöshet, en delad eller inte delad oro.

Jag läser högt för att pressa in mig i flödet av de hopträngda täta meningsföljderna. Med betoning och rytm och blyga blickar efter förbipasserande som eventuellt överhör min ensamma bryggseans – är det här underligt, är det en stilig litteraturupplevelse, är det självförverkligande eller är det anpassning? En delad eller inte delad oro? Vad är det som blåser huvudet av mig när jag hukar och bugar och beundrar? Är det en äkta läsupplevelse eller är det snarare det identifikatoriskt njutbara i att underkasta sig vår gemensamma överenskommelse om vad som är fint att tycka är fint? Steins meningsgap och upprepningar och noggranna tunedalska justeringar; storvulet lyriska läsambitioner och över hela upplevelsen; min gryende analys av statusspelet. Varför njuter jag av Vad jag ser när hon sluter mina ögon? Varför känns det, trots att det intresserar mig så mycket, ändå fånigt och fel att diskutera min självbild i relation till texten istället för att ”diskutera texten”? Jag har ju inte skrivit om texten. Nej? Gjorde jag det när jag skrev om Torg, korg, eko? Hur skildras en legitim läsupplevelse? Är en giltig kritik sådan kritik som håller upp texten mot en värderam (exempelvis idén om den egna rösten) och ser hur väl den motsvarar den föreställda måttstocken om vad som är god, tidlös litteratur? Vad är tolkning, vad är intag och vad är jag på en brygga? Vad är stegvisa trevanden efter en legtitim läsaridentitet, vad är en politisk drivkraft och vad är en vidareutveckling av texten? Vad är ett hjärta som slår för litteraturen om inte annat än ljuvligt smutsigt? Det är fult i litteraturvärlden att prata högt om de sociala komponenterna, att röra upp dammet över de invanda normerna och se hur vi förhåller oss till litteraturen för NEJ, STOPP, FEL: DETTA ÄR INTE LITTERATUR. Som om det kunde förstöra något annat än normens hegemoni att bena upp lite bland vilka mekanismer som får oss att njuta? Dekonstruktiva försök att formulera den sociala rollen som läsare fördunklar inte min förälskelseupplevelse, snarare tvärtom. Som om dekonstruktion skulle vara synonymt med destruktion när det snarare är en trigger för betydelseproduktion?

Jag har lärt mig att uppskatta Jenny Tunedal! säger jag stolt till Christina när jag möter henne vid vägbanken, möts i min tur av uppskattande nöjdhet, att vad roligt, nu kan vi dela lite tunedalsk hänförelse, humma och nicka och utbyta förstående ögonkast, dessutom kan väl mitt nu tillfogade omdöme få bidra till uppfattning om att det är vettigt att uppskatta Jenny Tunedal, och jag tänker för mig själv att nu ska jag väl äntligen lyckas dra fram någon stilig njutning ur den där handflatsboken jag har stående i hyllan, läsa om den, eller varför inte låna på mig någon annan av hennes samlingar? Javisst, vad mycket jag har lärt mig mycket idag. Jag har lärt mig att skilja ut tillräckligt mycket av avsändare och avsikt i Vad jag ser när hon sluter mina ögon för att lyckas skapa rum för mitt mötande meningsskapande. Och när mina försök att skapa en sammanhängade läsning över de semantiska gapen och överlappningarna svarar mot texten på ett sätt som jag känner stannar inom ramarna för det tillåtna kan världen börja gunga för några ögonblick. STOPP! Varför måste du hålla dig inom ramarna för ”det tillåtna”? Jo, men kära Lyra. Ja. Lyra. Problemet är. Åh Lyra. Lyra, problemet är att det tillåtna är samma sak som det möjliga – om du inte formulerar eller överskrider det tillåtna och på så sätt inser vad du inte får göra. Din uppfattning om vad ”läsande” är är en inlärd norm – problemet är att du inte upplever det som en läsning när det inte är ett utkodande underkastat din föreställning om författarens intentioner. Åh Lyra. Kära Lyra. Problemet är att du tror att du väljer mellan tusen olika aktiva läspraktiker varje gång du närmar dig en ny text, när du i själva verket sitter med en mängd föreställningar och förbestämda värden förberedda. Normativa förhållningssätt. För hur du har dresserats till att ta in informationen. De flesta justeringar av din inställning dyker upp redan i medvetenheten om att du ska ”läsa poesi”, sedan tillkommer förfingar i dina latenta förberedelser: svensk poesi, nutida poesi, Rosenlarv förlag, en antologi med ”queer poesi”, Jenny Tunedal.

Men världen gungade. Förutom att jag är övertygad om att sådana poetiska gungningar kan luckra upp världsbilden och möjliggöra utrymmen för praktiker som svider när jag försöker utöva dem i andra samhällsområden så vet jag att det är FINT att jag åstadkommer dessa gungningar. Rätt anständig grej att hålla på att hänföras av, poesi. Med hjälp av min nya identitetskonstitution (”jag tycker att Jenny Tunedal är bra”) har jag byggt nya förväntningar på var ett upplevelsecentra ska öppna sig, så nu kan jag kanske lyckas uppskatta andra texter ”av” ”Jenny Tunedal” i framtiden. Jag har också bättrat på självbilden ”jag är en sån som känner igen det steinska i texter när jag ser det” genom att få det bekräftat att goda gamla Gertude faktiskt hade ett rejält (postumt exploaterat) finger med i spelet – och den självbilden kan hjälpa mig till att njuta av fler symboler, twistar och sidoblickar som spelar på vår gemensamma kanoniserade undertext. Jag håller minsann på att utvecklas till en riktigt acklimatiserad medborgare av det svenska poesiklimatet. Får bara passa mig så att jag inte demonstrerar min nyvunna legitimitet på ett för uppmärksamhetskrävande och manifest sätt; saken skall skötas diskret. Ja, ett hummande på rätt plats. Ett ironiskt leende i en väl avvägd samtalspaus. Ja.g kanske kan skriva dagbok om det här om jag måste – det handlar knappast tillräckligt mycket om litteratur för att få göra ett blogginlägg.

Jag utgår kallt ifrån att det inte bara är jag som drivs av likartade motiv som jag har skissat upp här ovan. Tycker ni att det är äckligt och lågt att vi håller på såhär? Men poesi är också sociala relationer och kunskap och alla former av sådan kommunikation handlar om status, makt, underkastelse, nomer och identifikationer – vi består av sånt, vår världs- och självuppfattning konstitueras av det. Jaha, och varför kan det inte få vara så ifred, varför måste du slösa tid på att tjafsa om det sociala istället för att utveckla din litterära begåvning, Lyra? Vi är många som inte ser några problem med att det är såhär. Men okej, lyssna här då: problemen uppstår när vi inte kan härleda de obehag vi känner när vi är ovilliga eller oförmögna att prestera rätt sorts beteende. När avvikande praktiker kvävs i barnsäng av självanklagelser. När jag läser Kris med mina lesbiska ögon och undrar varför jag inte kan skaka av mig känslan av att jag borde syssla med ”litteratur” istället. När vi bygger poesi i Det hemliga rummet och upptäcker att ingen är drillad till att vara interaktiv nog för att förstå att ”översvämningen” ska skrivas in i rutan framför knappen ”Tempeltrappan” och ta en vidare till slutet av texten. När jag skriver kritik som lutar mot en utredning av min självkonstitution och plågas av upplevelsen av att ha låtit mina egna små funderingar fått glida i förgrunden för uppmärksammandet av Jenny Tunedals text; om jag nu tycker att den är så bra borde jag väl ”skriva om den” och ”inget annat”?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: