Flickiga anmärkningar på Omslag.

Det finns något misstänkt i lättheten med vilken litteraturvärlden slickar i sig ”queer”. En enkel förklaring skulle kunna vara: queer utgör inte längre något hot.

Läckage? Inkontinens, överflöd, ignorerade sidospår, tvetydiga signaler. ”Mannens vapendragare tittar kanske suktande på honom, kvinnan ligger kanske under ett träd och läser Sapfo. Ibland visar det sig att flickhänderna sitter på en pojke och att vokabulären rymmer en extra kromosom”, säger Omslags förord. Heteros är inte heller enhetliga. De läcker queerhet. Okej.

Jag kan förstå att begreppet ”queert läckage” är användbart i enskilda läsningar av supermanliga kanoniserade superförfattare. Tro det eller ej – det är fortfarande dogm i litteraturkritiken att fokusera på den ”medvetna” betydelseproduktionen. Att belysa Strindbergs omedvetna homoerotik är störande för alla som intresserar sig för ”vad Strindberg egentligen försökte säga”. Men som dominerande agenda? Och som självvald strategi i det egna textkomponerandet? Att bara angripa spillet, utkanterna, sprickorna kan vara ett sätt att slippa konstitueras av de hegemonier som centralpraktikerna inkarnerar. Att vilja flöda över av detta. Att inte behöva vara som dem. Eller? Är detta bara ett sätt att återkoncipiera fallogocentrismen som ”grund”, och förpassa det queera till utläckta rester?

Kopian som är ursprunget till myten om ursprunget” skrev jag, och tänkte butlerskt: normen producerar idén om sin egen originalitet genom att jämföra sig mot det den anser vara kopia. Heterosexualiteten behöver homosexualitetens annanhet och onaturlighet för att manifestera sig som det naturliga. Begreppet ”det naturliga” är en konstruktion som bygger på ”det onaturliga”. Kopian är alltså originalets fundament. Heterosexualitet är det andra ledet. Det naturliga är den fetaste artefakten. Vore det inte mer intressant att försöka läsa hur texter konstrueras för att föra fram sina ämnen och grepp som naturliga, essentiella, universiella, ”litterära”, än att studera hur även dessa gestaltningar producerar ”övriga” betydelser? När kommer den överaffirmerande antologin med Heterosexuell poesi? Eller varför inte Poetisk poesi?

Omslag vill undersöka vad som händer när ingen bryr sig om att torka upp eller täppa till. När poesin redan från början svämmat över.” En samling queer poesi? Jag blir jättestressad över hela begreppet. Miranda säger att hon brukar betrakta det som en oxymoron. Jag blir lite glad, tänker att det väl inte finns något så queert som en självemotsägelse? Men jag är fortfarande ängslig. Håller den glatta pastellfärgade boken i mina händer. Ögnar igenom listan över medverkande och känner mig obehagligt bekväm med de välbekanta namnen.

Hur kan någon läcka självvalt? Förlåt, men jag förstår inte. Pressar jag fram urin är det inte inkontinens utan kissande. Pressar jag fram urin påklädd på en offentlig plats är det förargelseväckande beteende, men om jag gör det i en på förhand inhägnad ruta där det står KISSA GÄRNA HÄR, HELST MED KLÄDERNA PÅ OCH SÅ ATT DET SPRUTAR måste andra bli ditbjudna eller söka upp det medvetet för att kunna bli provocerade av åsynen – och hur provocerade blir de då? ”En provokation i allmän mening är när en part gör något för att medvetet framkalla handlingar eller stämningar hos en annan part.”(wiki) JA JAG VILL PROVOCERA. Jag vill framkalla andra handlingar och stämningar än de ständigt upprepade och dominerande. Jag vill ändra. Vill Omslag det?

Queer” är ett svårbestämt begrepp som bland annat syftar mot ett upplösande av föreställningen om begrepps enheltighet. Queerfeminism är idén om att könsåtskiljandet i sig är en förtryckande fiktion. Men queer blir alltmer en image, en identifikation, en etikett i sig. Javisst, begrepps innebörd förskjuts. Och det är onödigt konservativt att kritisera framväxten av queerimagen bara för att ”queer inte handlar om det egentligen”. Queerimagen, eller ska vi kanske prata om subkulturen, bidrar till att skapa en mer självkritisk och inkluderande gayrörelse; bi-, inter- och transsexuella är inte längre lika uteslutna från kampen mot sexuella förtryck, intersektionalitetsperspektivet hittar in i vår vita medelklasskrets och vi försöker skapa sfärer och ställen där en inte ska behöva bli definierad efter kön, läggning eller genusuttryck. Men queer tappar sin udd som pragmatisk kritisk positionering. ”Visst är vi queera” kan innebära en konsensus om att alla sexualiteter får finnas, ett laissez faire som utgår från fiktionen om att alla individer och uttryck ges samma förutsättningar; en fiktion för att slippa ta itu med världsbildens inbyggda diskriminering av icke-heterosexuella och kvinnor.

Queer” är i litteratursammanhang ett finare begrepp än HBT. Queer behöver inte vara lika störigt rättighetskrävande. Queer kan inkluderas som en vag känsla av vidsynthet och tillåtande istället för att vi ska använda etiketter som pekar på nåt så fult som olikheter – olika förutsättningar, rättigheter och utrymmen. Vi kan säga att ”här tänker vi gärna queert” och fortfarande bara hålla på med straighta sexuella praktiker. Vi kan tysta flatornas, bögarnas och transornas erfarenhetsskrivningar genom att säga att de gängse uttrycksformerna ska vara öppna för alla – och blunda för att de är konstituerade efter den heterosexuella matrisen. Vi kan till och med få dem att sluta säga så jobbiga ord som ”lesbisk” högt.

Men jag läser gärna kärleksdikter utan att tänka på vilka kön personerna har”, säger kanske en anonym invånare i fina Litteratursverige. MEN NEJ GÖR INTE DET, svarar jag ledset. DET FINNS SKILLNADER. Och nej, jag vill inte behöva representera en speciell identitet, nej, vi ostraighta har ingen homogen personlighetstyp, nej, jag menar inte att lesbisk dikt ska uttrycka ”det lesbiska inom en”. Men vi måste våga härleda vissa erfarenheter till förtryck istället för att riskera att de ska stanna i självanklagelser. När jag kryssar genom flockarna av moppefolk i ett medelklassområde i Sundsvall klockan tio en lördagskväll är jag brännande medveten om min frisyr och min machojacka och konstant på helspänn för att någon ska skrika JÄVLA FLATA efter mig. Jag är rädd. Är det självpåtagen paranoia? Är det jag som är galen? I min klass på Biskops-Arnö var det framförallt brudar som teg i klassrummet och förlamades av prestationsångest. Är det en tillfällighet? Angår det här överhuvutaget litteraturen? JA. VI ÄR INTE BARA INDIVIDER. Litteraturen är en social miljö, ett kunskapsfält, och i egenskap av detta är det konstituerat av maktrelationer. Vi läser helst ut och skriver in de erfarenheter som vi upplever ingår i ”det litterära”. Och de erfarenheterna har sedan väldigt lång tid tillbaka framförallt varit sådana som kan tillskrivas manliga, heterosexuella subjekt. Det behövs flaggor, konstruerade initiativ och medvetet utritade utrymmen för att HBT och flickighet ska finnas i litteraturen.

Därför blir jag förstås glad över initiativet till Omslag, över Omslags innehåll, över något som jag upplever som de erfarenhetsskrivande ambitionerna. Jag blir glad av allt det bögiska (men som alltid tycks det vara lite mer sånt än lesbianism. Ta bara Textmässans programpunkt om att översätta queerlitteratur med Caroline Åberg och Stefan Ingvarsson som bara handlade om fjollspråk), och jag blir glad av Kajsa Sundins och Leif Holmstrands Det gör ont i huvudet som ställer till med oreda i mina begrepp om köttvarande och livsvärde och omhändertagande (särskilt som jag parallelläser den med Övervakning och straff). Men extra mycket upphetsning drar jag ur Sofia Klittmark och Sofia Pulls Allt som är flickigt i mig. Stoltheten inuti det reducerade utrymmet. En roll som inte ska spräckas, utan svälla. Flickigheten väller ut, sårbarhet, passivitet, skönhet och underkastelse. Så tjockt att det inte bara gör ont utan också berusar, välter, vänder väggar till vägar. Flickigheten är inte bara en berörd erfarenhet, skildrade minnen eller samlade symboler. Jo, texten gör det också, men den överbekräftar ytdetaljerna för att istället visa: det här är sten och stomme. Ett monument men i rörelse. Flickigheten är inte påklistrade dekorationer på det allmänmänskliga (läs: manligheten) utan FLICKA är en tvingande viktighet, men nej, inte bara, utan också något som måste erövras för att kunna användas. ”Det är inte helt säkert att vi är flickor. / Ingen har någonsin lovat oss att vi är flickor.” Vad händer om flickigheten inte bara inte avvisas, utan också lokaliseras till centrifugalkraft? ”Jag tror att vi är flickor och jag tror att det är det bästa som har hänt mig. Jag ska ta allt som är flickigt i mig och mångdubbla det. Jag ska svälla av flickighet.” Mitt hjärta bultar och mina ögon vattnas och det är inte av de här utvalda citaten utan det är av helhetskompositionen, tonen, de korta raka utsagorna som snärtar som ridpiskor och bottnar i något hårt – en övertygelse, ett beslut, en ambition? Nej, inte det. En flickig hårdhet. Kravet att få utnämna en färg till lavendelgrön. Beslutet att aldrig växa ur sin klänning. Hård som plastsmycken och de gälla fnitterskriken, hård som besvikelse och hjältedyrkan av Kulla-Gulla.

Sånt som är flickigt i Lyra:

‘How you doing, Dixie?’

‘I’m dead, Case. Got enough time in on this Hosaka to figure that one.’

‘How’s it feel?’

‘It doesn’t.’

‘Bother you?’

‘What bothers me is, nothin’ does.’

‘How’s that?’

‘Had me this buddy in the Russian camp, Siberia, his thumb was frostbit. Medics came by and they cut it off. Month later he’s tossin’ all night. Elroy, I said, what’s eatin’ you? Goddam thumb’s intchin’, he says. So I told him, scratch it. McCoy, he says, it’s the other goddam thumb.’ When the construct laughed, it came down as something else, not laughter, but a stab of cold down Case’s spine.” (ur Neuromancer av William Gibson)

Sånt som är flickigt i Johan Jönson:

Jag skulle också vilja prova på att vara kvinna. Jag vet inte vilken sorts kvinna. Eller rättare sagt. Jag skulle vilja ha en fitta, en sån öppning i kroppen, med klitoris. Inklusive menstruation och bröst, med aktiva bröstvårtor, med kraftig och ibland svår menstruation. Jag vet inte om jag skulle vilja vara gravid. Jag skulle också vilja erfara den rädsla, fasa och skräck som kvinnor kan känna inför män. Men bara om jag var säker på att jag kunde lämna det efter en tid, och återgå till en manskropp igen; helst en diskret men ändå attraktiv manskropp, som man slapp skämmas för att dölja, som inte hemsökte varje rörelse och varje ögonblick. Gärna också en manskropp med en stor kuk, inte enorm, men mycket större, kanske omskuren.” (ur Samla/sprida strålen av Hanna Hallgren och Johan Jönsson)

Platstagande med explicit maskulinitet från en maskulin position äcklar mig nästan lika mycket som det implicita. Den här texten gör mig fruktansvärt provocerad och det som provocerar mig mest är att det inte finns ett subjekt bakom utsagan att angripa – det rinner liksom över i eller gömmer sig bakom Hanna Hallgren. Kvinnokroppen skrivs ut som en definierad materialitet att ”prova på”, och här blir kollektivetiketten problematisk, för jag kan inte hävda det problematiska i det priviligerade i varifrån det skrivs – kan vara Jönssons heteromanidentitet, men kan lika gärna vara från Hallgren. Texten behandlar också maskulinitetens privilegium: det manifesteras som ett själväckel, en överflödande självmedvetenhet (”Förutom att jag måste raka ansiktet för att inte få ett stort skägg så är det allra tydligaste tecknet på att jag är manlig att jag är ovillig att tala om saken, eftersom jag har allt, vilket också innebär att jag har allt att förlora på att tala om det.”) som förbehållslöst får inkarnera någon sorts godhetsposition. Godheten i att representera ”queer poesi”. Godheten i att vara en självmedveten och dessutom själväcklad man. När manligheten lyckas bli en maktposition också i en feministisk kontext. Jag mår fysiskt illa. Jag menar inte att jag inte tycker att texten borde vara med i antologin. Texten är där. Så är det. Jag menar inte att straighta män inte ”har rätt” att uttrycka sina erfarenheter av att vara straighta män. De gör det och det äcklar mig och jag är glad över att jag blir äcklad istället för uppgiven.

För platstagandet med det manifesta äcklet är en maktposition. Också, eller kanske särskilt, när uttrycket handlar om själväckel. En maktposition som jag tycker att Johan Jönson upptar frustrerande ofta och utdraget och välbekräftat. Jag kan inte låta bli att undra hur 800 sidor av ett motsvarande lesbiskt själväckel skulle bemötas. Jag kan inte ens föreställa mig att det kan skrivas.

Annonser

4 thoughts on “Flickiga anmärkningar på Omslag.

  1. s skriver:

    Jag är nyfiken på hur du tänker… Låt mig fråga så här;
    är det ett medvetet val av Jönson att skriva som han gör, eller är det, som så ofta med konst, så som det bara blir, utan nån större tanke bakom?
    jag anser inte att jönson skriver 800 sidor själväckel, (även om själväckel finns med i vissa dikter) och är det egentligen Jönsons skuld eller ansvar hur ett motsvarande lesbiskt själväckel mottas? Eller varför det inte skrivs?
    Om du kanske hade gått till attack mot albert bonniers förlag som ”tillåter” Johan att bre ut sig på åttahundra sidor, hade jag förstått det, men så är jag också av åsikten att en författare borde väl rimligtvis inte kritiseras för hur tjocka böcker som skrivs, ej heller val av ämnen.

  2. utrymme skriver:

    Hur stor roll spelar det om Jönson medvetet inträtt i en maktposition eller om hans maskulina maktutövande med platstagandet är oreflekterat? Makt och inverkan är det likafullt. Jag är inte särskilt intresserad av att diskutera särskilda individers ansvar för könsmaktsordningen, och har inte någonstans påstått att Jönson skulle vara ansvarig för att det lesbiska själväcklet inte kan skrivas. Men hans ord täcker upp sidor i antologin som skulle kunna rymma något annat… eller skulle det det? Det är totalt poänglöst för mig att säga ”hörru Johan, det där var väl onödigt” – men jag tycker att det kan vara relevant att fråga sig hur exemplen under underrubriken för antologin, ”Queer poesi”, hade kunnat förvaltas annorlunda. Är det oprofessionellt att blanda in hans övriga författarskap i betraktandet av ”Samla/sprida strålen”? Men om det är ett inövat beteende att uppfatta texter i förhållande till det författaren får symbolisera i övrigt, är det inte då idealistiskt att nonchalera de aspekterna av läsupplevelsen?

    Visserligen kan det finnas ett reflektionsimperativ som insinueras i blogginläggets sista stycke… huruvida mr J, Bonnier, Omslag, Hallgren eller någon som du känner sig träffad, de argument som ställs till försvar och konsekvenserna av detta är antagligen mer intressant än vad jag ”egentligen menar”. (Visst vore det roligt om Bonnier kände sig träffade?) Däremot har jag godtyckligt utnyttjat honom som symbolisk markör för vad som kan ges utrymme och inte. Tjockleken på boken är en del av min exemplifierande metaforik.

    Jag är av åsikten att skrivna verk kan kritiseras ur vilket perspektiv som helst och användas som symboler eller objekt inom andra retoriker än de vörnadsfullt recensionsbekräftande. Men du verkar anse att Författarens Ande och dess Produkter är Heliga?

  3. Nu har jag sträckläst ditt inlägg om Omslag – queer poesi och kan definitivt säga att jag känner igen mig i de blandade känslorna inför det hela – dels vad som håller på att hända med ”queers urvattning” och dels själva antologin i sig. Min störningsfaktor var främst vid läsningen språket: den oreflekterade användningen av man i varannan mening etc., men språket speglar ju också det som ligger där bakom – maktpositionen som skrivs in eller skrivs om i språket. Intressant att diskutera dock, och Tunedal/Hallgrens avslutande text innehåller ju flera intressanta anmärkningar om att ”skriva queert” (som om det skulle vara homogent).

  4. […] https://utrymme.wordpress.com/2010/05/23/flickiga-anmarkningar-pa-omslag/#comments för anmärkningar på hur queer antologin är/urvattningen av begreppet queer. Share […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: