…så var det därför att han njöt av att tränga in i Odettes värld.

”[The male] has no deap-seated individuality, which steams from what intrigues you, what outside yourself absorbs you, what you’re in relation to.” (Valerie Solanas, SCUM Manifesto)

Begreppet ”individulitet” behöver inte nödvändigtvis implicera det liberala ideal med oberoende subjekt, fristående och självkonstituerande system av begär och tankar, som är förhärskande i den kanoniserade litteraturen. Solanas individualitet är förmågan att fängslas och absorberas av sådant som finns utanför dig. Individualitet kommer inte bara av, som Sara Stridsbergs svenska översättning av SCUM påstår, ”av det du relaterar till”, utan av ”what you’re in relation to”. Individualitet inte en ontologi av hermetiskt åtskiljda subjekt som föregår fascinationer och relationer, utan en konsekvens av intresset för och involverandet i din omgivning. Det är först i uppgåendet i omvärlden en upprättar ett själv.

”I vår strävan efter en förståelse av en feministisk samhällskropp behöver vi natur- och samhällsvetenskapernas disciplin, precis som vi behöver varje kreativ form av teori och praktik. Dessa vetenskaper kommer att fylla befriande funktioner i den mån vi bygger dem på sociala relationer som inte är grundade på herravälde. En följd av detta krav är avvisandet av alla former av de ideologiska anspråken på ren objektivitet som har sina rötter i uppdelningen mellan subjekt och objekt, vilken har legitimerat logiken i vår dominans över naturen och oss själva. Om vår erfarenhet är en erfarenhet av dominans, kommer vi att teoretisera våra liv i enlighet med dominansprinciper.” (Donna Haraway, Apor, cyborger och kvinnor)

Litteraturen erbjuder lysande chanser att tänja på den här stilfiguren. Jag fattar inte varför inte fler tar dem. Vi skulle ju kunna börja med att snacka om det faktum att själva uppdelningen mellan kulturproducenter (författare) och kulturkonsumenter (läsare) är grundad på denna dominansprincip, och leta alternativa former för litterära förlustelser. Men för tillfället kommer jag att bortse från såväl yttre som inre formmässiga aspekter och istället rikta fokus på relationsmotiv inom tre litterära verk. Jag kommer att ställa de fåfänga försöken att vidmakthålla fiktionen om individens oberoende i Swanns värld, första delen i Marcel Prousts romanserie På spaning efter den tid som flytt, mot samspelet med andra subjekt som det självskrivna målet i Choices av Nancy Toder, samt viljan till sammansmältning tecknad som en sjuka i Incestens hus av Anaïs Nin. Som vi kommer att se i Proust-citaten nedan, ironiskt nog genom omvägen i ett liknelseled, använder Swann samma principer för att förhålla sig till Odette som han använder till vetenskap och konst.

”Nej, han skulle hellre bara knacka på fönsterluckorna som han ofta brukade göra när han kom hem till henne mycket sent; på så sätt skulle Odette åtminstone få veta att han haft reda på allt, att han sett ljuset och hört samtalet, och han som nyss föreställt sig henne i färd med att tillsammans med den andre roa sig på hans bekostnad, skratta åt hans lättrogenhet – nu var det han som såg dem, invaggade i sina illusioner och lurade av den som de trodde var långt härifrån, medan han i själva verket stod här och visste att han skulle knacka på fönsterluckorna. Men vad som i detta ögonblick beredde honom den största tillfredsställelsen, var något annat än lugnet efter tvivlet och smärtan – det var en rent intellektuell njutning. Sedan han förälskat sig hade tingen för honom återfått något av den underbara tjusning som han fordom funnit i dem, men endast såtillvida de upplystes av minnet av Odette; nu väckte svartsjukan till liv ett annat drag från ungdomens studietid, nämligen sanningslidelsen – men även här gällde det en sanning belägen mellan honom och hans älskarinna och som fick sitt ljus endast från henne; en helt och hållet individuell sanning som hade ett enda objekt, oändligt dyrbart och nästan oegennyttigt skönt, nämligen Odettes handlingar, hennes vänskapsförbindelser, hennes framtidsplaner och hennes förflutna. Vid alla andra tillfällen i livet hade en människas dagliga uppträdande och handlingar tyckts Swann rätt betydelselösa […]. Men i denna egendomliga fas av kärleken får det individuella ett sådant djup, att den nyfikenhet han kände vakna inom sig angående en kvinnas minsta förehavanden var av samma slag som den han fordom hyst för historien. Och allt som han dittills blygts att göra, som till exempel att spionera framför ett fönster och – vem vet? – kanske i morgon skickligt söka förhöra utomstående personer, muta tjänstefolket, lyssna vid dörrarna – allt detta tedde sig nu, på samma sätt som dechiffrering av texter, granskning av källskrifter och tolkning av minnesmärken, helt enkelt som vetenskapliga undersökningsmetoder av verkligt intellektuellt värde och väl lämpade för att utforska sanningen.”

Swanns värld uppenbarar i sitt kvardröjande och ältande uttryckssätt bättre än många andra kvinnoobjektifierande verk de hyperboliska ansträngningar som huvudkaraktären tillgriper för att slippa formulera den älskade som ett mötande subjekt. I det ovanstående citatet blottas Swanns förstelnade och klumpiga verktyg för att operera inom relationen, eller snarare för att undvika idén om ett dylikt avväpnande ingående.

”Sedan han blivit förälskad i Odette var det honom emellertid så ljuvt att sympatisera med henne och försöka bli en själ med henne, att han bemödade sig att tycka om allt som hon tyckte om, och han fann en särskild glädje i att inte bara ta efter hennes vanor utan även tillägna sig hennes åsikter – ty eftersom de inte hade några rötter i hans egen intelligens påminde de honom uteslutande om hans kärlek, som drivit honom att tillägna sig dem.”

Uttrycket ”försöka bli en själ med henne” kan bedrägligt framstå som ett aktivt närmande och ömsesidigt utforskande och skapande mellan olika subjekt; men notera resten av meningen. ”Hennes vanor” och ”hennes åsikter” är närmast utomliggande råmaterial – de blandar sig inte in i Swanns liv, utan han väljer att tillägna sig dem. Om de inte hör till hans intelligens måste de höra till hans kärlek; hennes upplevelser är belägna utanför referensramarna. Stycket fortsätter:

”Om han upprepade gånger gick och såg ‘Serge Panine’ och sökte efter tillfällen att höra konserter med Olivier Metra som dirigent, så var det därför att han njöt av att tränga in i Odettes värld och dela hennes nöjen. Den tjusande förmåga att föra honom närmare henne som de verk eller de platser hon tyckte om ägde, syntes honom mera hemlighetsfull än den som bodde i ting som hade större skönhetsvärde men inte påminde honom om henne.”

Rationella värdeskalor blir otillräckliga för Swanns försök att bestämma värdet av utbytet med Odette, varför han tillgriper estetikens mystik. ”Utbytet med Odette” är förstås mitt uttryck – själv skulle Swann snarare säga ”åsynen av Odette” eller ”hans kärlek till Odette”. De turer som tas i romanen för att unvika att erkänna eller bejaka en intersubjektivitet är rent komiska. ”Allt detta gjorde att Swanns tacksamhet och egennytta utan att han visste det fick insteg i hans förnuft och påverkade hans intelligens”; det är inte Odette som påverkar hans perspektiv, utan hans begär till Odette. Swann är för övrigt inte kär; han har en kärlek. När han på det viset separerar begäret från sig själv och gör det till ett objekt att bemästra bekräftas herraväldesprincipen igen. Och igen.

Det kärleksbegrepp som Proust påmålar Swann, och senare också förstapersonen Marcel, handlar inte så mycket om någon annan människas närvaro i hans liv. Snarare är det ett privat växelspel mellan två känslotillstånd: lugn och ångest. Det enda den andra parten har förmåga att inverka med är uppväckandet av antingen svartsjuk ängslan, genom att dra sig undan från den som begär, eller också tillfredsställt lugn, genom att tillmötesgå hans krav på att ”äga” henne. Det finns ingen form av deltagande samspel mellan subjekt att tala om – åtminstone inte explicit. Samspelet tecknas upp som en drabbande kraft [kvinnan] som ett reglerande och tänkande subjekt [mannen] försöker tukta. Han må välja att ordna sitt liv kring henne, men hon är blott föremål för hans tankar och känslor och sålunda inkapabel att bryta in i hans handlanden. Och det förblir en gåta hur ett så slumpmässigt utvalt, imbecillt väsen kan ha en sådan betydelse för hans höga livsföring.

”And as they discovered each other, they also discovered themselves. They had been taught not to be selfish, so it was only now, under the desire to give pleasure to each other, that they explored their own pleasures for the other and unwittingly for themselves. And the discovery was monumental; many of Sandy’s philosophical concerns and cynical preoccupations paled by contrast with these new feelings. […] Was it possible that others felt this passion, this total dedication to and involvment with their loved ones?”

I Choices av Nancy Toder (1980) berättas historien om två rumskamrater på college, Sandy och Jenny, som successivt inser, erkänner och utvecklar sin kärlek till varandra. Men paret slits isär av Jennys önskan att upprätthålla ett anständigt rykte, och nästan trettio år efter asvskedet efter examen stöter de på varandra igen. Sandy lever ihop med sin partner Shelley och har blivit en relativt framgångsrik och öppet homosexuell gruppterapeut; Jenny har acklimatiserat sig i en borgerlig tillvaro som heterosexuell hustru och barnpsykolog. Choices är alltså inte ”litteratur”, Choices är lesbisk relationspulp. Choices är medvetet riktad mot en konsumtionsgrupp av underhållnings- och igenkänningstörstande lesbiska läsare, och har kanske i bortvändheten från den patriarkala Litteraturens Höga Estetiska Ideal möjlighet att uttrycka/utgå ifrån andra idéer om relationer och individualitet.

”At all hours of the day and night they talked. Each was hungry to know everything the other felt, thought, dreamed, and had experienced. They shared from their past in a way that neither had ever done before. Sharing what they understood and exploring what they could only begin to grasp. Each accepting and encouraging the other to test her honesty to the limit, to set no bounds on the trust between them.”

Utbytet skildras som ett inflöde i varandras världar, ett personligt uppgående i den unika enhet som är deras gemenskap. Att förlora sig själv i någon annan ställs inte mot att finna sig själv – istället görs det i samma rörelse. Kontrasten mot retoriken i Swanns värld är uppenbar. Betydelsen av andra personers närvaro och deltagande för att konstituera ens upplevelse av världen och sig själv har en framträdande plats i Choices. När Sandy får se en full man förnedra en kvinna på flygplatsen kokar hon inombords, framförallt över det faktum att ingen annan i omgivningen tycks reagera. Hon saknar Shelleys sällskap.

”Shelly not only was good company, but she helped Sandy face the insanity around her. They did that for each other. If Shelly had been there, they would have exchanged a look of disgust, and Sandy would have felt some validation for her feelings. But to the rest of the world she was a crazy woman, upset by everyday things that average people would never think about.”

Citat är en tydlig skildring av hur frånvaron av stödjande subjekt kan få ens själv- och verklighetsuppfattning att vackla. Den mötande handlingen – utväxlingen av äcklade blickar – rättfärdigar känslorna hos bägge. Dylik subtil reaktionskommunikation (re)producerar dag för dag alla våra verklighetsupplevelser; men ju större konsensus det råder om den uppfattning som bekräftas, desto osynligare kan det utbytta tecknet vara. Sexismen som grundprincip är underförstådd; en annan tolkning av scenen på flygplatsen kräver ett explicit utbytt uttryck för att göras verklig. I inledningen till Choices skriver Nancy Toder: ”I wanted to make lesbian experience the center of the world in my novel, a world where women were valued and the bonds between women were taken seriously.” Vad innebär det för herraväldesprincipen att lebiska erfarenheter får ta plats som ”världens centrum”? Är det en slump att detta är lättare uttryckbart i den ofta kvinnoassocierade (och därmed också förlöjligade) genren relationspulp, än i den patriarkala traditionen av fin Litteratur? Relationspulpen gör ofta skäl för beskyllningarna om massproducerade narrativ, onyanserade upprepningar och platta karaktärsporträtt, och njutningen i läsupplevelsen ligger kanske snarare i identifikationen med de upplevelser som skildras än i ett hisnande studium av det rika bildflödet. Men det råder egentligen ingen motsättning mellan estetisk och identifikatorisk njutning. Litteraturen handlar också om identifikation; Litteraturen rymmer tusentals sagor utifrån vita heteromäns verklighetsbegrepp. Förmodligen finns det orsaker till att de ”kvinnliga” berättelserna mestadels har framträtt i kulturens fulare utkantsmarker; för att de ska vinna tillträde i strålkastarljuset måste de samtidigt förneka sig själva.

I Medusas skratt (1975) agiterar Hélène Cixous för varandet och blivandet av just kvinnlig skrift. Texten är såklart problematisk att bokstavligen läsa in i dagens feministiska diskussioner , men vissa av hennes iakttagelser kan vara intressanta att lyfta i det här sammanhanget.

”Det är omöjligt att definiera ett kvinnligt sätt att skriva, en omöjlighet som kommer att bestå eftersom man aldrig kommer att kunna teoretisera det, stänga inne det, koda det, vilket inte innebär att det inte existerar. Men det kommer alltid att överskrida den diskurs som det fallogocentriska systemet behärskar; det äger rum och kommer att äga rum på andra platser än i de territorier som är underkastade det filosofisk-teoretiska herraväldet.” (Hélène Cixous, Medusas skratt)

Litteraturen är definitivt ett territorium underkastat ”det filosofisk-teoretiska herraväldet”. Men att kalla alla alternativ, allt som inte bekräftar de falliska herraväldesprinciperna för kvinnligt är obehagligt polärt och könreproducerande (för att inte tala om att det återbekräftar förvisningen av allt kvinnligt till utkantsmarker). Ändå kan vi kanske använda somliga skildringar av explicit ”kvinnliga” förhållningssätt för att finna andra skildringar av relationer än herraväldets. Att studera beskrivningarna av lesbiska relationer i skönlitteraturen kan ge oss aningar om andra möjliga förhållningssätt. Men när icke-bemästrande relationsprinciper dyker upp i finkulturens hjärta är de nästan alltid åtföljda av ett fördunklande, självskapat misstänkliggörande eller, som i fallet med Incestens hus, ett självpatologiserande.

”Din skönhet dränker mig, dränker mitt innersta. När din skönhet bränner mig upplöses jag på ett sätt som jag aldrig upplösts inför en man. Jag var olik alla män, och mig själv, men i dig ser jag den del av mig som är du. Jag känner dig inom mig; jag känner hur min egen röst blir djupare, som om jag insöp dig och varje tråd av likhet lötts ihop och man inte längre kan se skarven.

[…]

Jag skall låta dig bära mig in i förstörelsens fruktbarhet. Jag väljer då en kropp, ett ansikte, en röst. Jag blir dig. Och du blir mig. Lugna sinnenas framfart i din kropp och i mig skall du se dina egna rädslor, orörda, dina egna svagheter. Du kommer att se kärleken som inte fanns i de passioner som gavs dig, och jag kommer att se den passion som inte fanns i kärleken. Kliv ut ur din roll och förlita dig på kärnan i din verkliga längtan.”

Anaïs Nin skildrar i metaforspäckad flytande prosa en intensiv relation mellan berättarjaget och karaktären Sabina. De två kvinnogestalternas närmande tecknas först i ett berusat lyckotillstånd, men snart glider tonfallet över i att belysa det abnorma i sammansmältningstillståndet, och hämtar ur det profetiska tonläget psykotiska snarare än uppviglande klanger åt utsagorna. Det här är inte friskt, och det vet berättarjaget om. Relationer är inte bildandet av en unik enhet, utan relationer är relaterande mellan två oberoende subjekt. I en kultur som har dikterats med herravälde som organiserande princip måste alla andra förhållningssätt diagnosticeras som svaga, avvikande undantagstillstånd – eller rentav patologiseras. Berättarjagets attraktion till Sabina är inte incestuös i sig, men den placeras ändå in i den fantasmatiska byggnad som beskrivs som Incestens hus ”där vi bara älskar oss själva i den andre”. Deras sjuka är att de attraheras av likheten.

Men måste relaterande bygga på ett avstånd? Är det inte i själva verket så, som Solanas antyder i citatet högst upp, att vår individualitet består av det som intresserar oss i vår omgivning? Med andra ord, att vår känsla för något eller någon inte kan skiljas vare sig från den kännande eller ”föremålet för känslorna”?

För ett subjekt vars självbildsfundament är att han är en oberoende och tydligt avgränsad individ är sådana tankar naturligtvis rysligt obehagliga. För att slippa finna sig i den här destabiliserande positionen tar Swann, som vi redan har sett, de mest utstuderade omvägar för att beskriva Odettes inverkan. Vid upprepade tillfällen sammanför han typiskt nog den förtingsligande relation han har till konsten till den han har till sin kvinna, nämligen genom att intill förväxling associera Odettes utseende med ett kvinnoporträtt av Botticelli.

”Han såg, och ett fragment av fresken skymtade i hennes ansikte och hennes gestalt, ett fragment som han hädanefter alltid skulle söka återfinna, vare sig han var tillsammans med Odette eller endast tänkte på henne, och fastän han antagligen satte värde på det florentiska konstverket uteslutande därför att han återfann det i henne, så förlänade denna likhet även henne en särskild skönhet, gjorde henne på något sätt dyrbarare för honom. […] Uttrycket ‘florentiskt mästerverk’ gjorde Swann en stor tjänst. Det blev en titel som tillät honom att införa Odettes bild i en drömvärld där den dittills inte hade ägt hemortsrätt och som förlänade den ett skimmer av ädelhet. Och medan den rent sinnliga syn han tidigare haft på denna kvinna försvagade hans kärlek genom att ständigt på nytt väcka hans tvivel på skönheten i hennes ansikte, hennes figur och hela hennes utseende, så förkvävdes dessa tvivel och kärleken stärktes när den kunde grundas på en bestämd estetik. Dessutom syntes honom kyssen och famntaget, vilka tedde sig alldagliga och banala om de skänktes honom av en begagnad kropp, som något övernaturligt och utsökt om de fick utgöra kronan på den dyrkan han ägnade ett museiföremål. Och när han kände sig frestad att ångra att han förslösat flera månader bara på Odette, sade han sig att han gjorde klokt i att ägna så mycket tid åt ett oskattbart mästerverk som för en gångs skull gjutits i en annorlunda, speciellt rik materia, i ett ytterst sällsynt exemplar som han betraktade än med konstnärens ödmjuka, förandligade och osjälviska blick, än med samlarens stolhet, egoism och sensualitet.”

Cixous noterar den här stelheten i det ”manliga” uttryckssättet och kallar den hans bundenhet till ”sin gamla slaviska och beräknande relation till herraväldet”. Mot detta ställer hon det ”kvinnliga”:

”I det kvinnliga ordet, liksom i skriften, upphör aldrig det som vi tidigare har genomlevt, som vi omärkligt och djupt har påverkats av, att återklinga; det som bevarar förmågan att beröra oss är sången, den ursprungliga musiken, musiken från kärlekens ursprungliga röst som varje kvinna håller vid liv. Varför detta priviligerade förhållande till rösten? Därför att ingen kvinna bygger upp ett lika starkt försvar mot drifterna som mannen. Du sätter inga stöttor, du murar inte igen som han, du avlägsnar dig inte lika ‘försiktigt’ från njutningen.”

Eller som det står i Incestens hus:

”DETTA ÄR BOKEN DU SKREV

OCH DU ÄR KVINNAN

JAG ÄR”

Annonser

2 thoughts on “…så var det därför att han njöt av att tränga in i Odettes värld.

  1. Nikolina skriver:

    ur Den fångna (som komplement till din teori om att På spaning… är en stor penis):
    ”Om Albertine inte hade funnits där uppe, och om jag bara hade sökt sinnenas lust, hade jag kunnat få den av okända kvinnor vilkas liv jag skulle ha försökt penetrera, kanske i Venedig eller åtminstone någonstans i det nattliga Paris.”

  2. utrymme skriver:

    (Inte är. Beter sig som!)

    ”Tillsammans kunde vi ha genomströvat denna ö, som för mig ägde en sådan tjusning emedan den varit skådeplatsen för mademoiselle de Stermarias dagliga liv och nu vilade som en minnesbild i hennes ögon. Ty det föreföll mig som om jag genomvandrat alla de platser som omslöt henne med sina minnen, vilka för mig utgjorde en slöja som min längtan ville rycka undan – en slöja av det slag som naturen hänger mellan kvinnan och vissa män (i samma avsikt som kommer den att för alla lägga fortplantningsakten mellan dem och den starkaste njutningen, och att placera framför nektarn de pollenkorn som insekterna bör föra med sig), för att de i den bedrägliga tron att härigenom få äga henne mera fullständigt först skall tvingas att taga i besittning det landskap i vilket hon lever och som, fast det spelar större roll för deras fantasi än den sinnliga njutningen, dock inte utan att denna skulle ha förmått locka dem.”
    ur I skuggan av unga flickor i blom

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: