Att höra sig skrika.

Vad driver någon att montera upp en litterär apparat av hyperbolisk självaffirmering? Att måla sitt eget ansikte på spegeln, att stå och vråla ”JAG BRINNER!” till kommande generationer, att avhandla sin egen storhet i sitt eget stora verk. Hegel påstår att ”[s]elf-conciousness exists in and for itself when, and by the fact that, it so exists for another; that is, it exists only in being acknowledged.” Om det är så att självmedvetande bara existerar när det erkänns av den andra, vilka är då skälen till att manifestera en självproducerad jagaffirmation?

En enkel förklaring kunde förstås vara bristen på bekräftelse från andra. En annan att självbekräftelsen skulle monteras upp för att demonstrera ett oberoende av deras uppmärksamhet. Om ingen annan vill eller förmår tar jag mig an att definiera, montera och manifestera mig själv. Men de begär och de mekanismer som producerar dessa ofta manliga mastodontsubjekt är förmodligen mer komplexa och talrika än så. Uppkomsten av De Stora Författarna, vare sig de är lyckliga despoter eller desperata artefakter, gynnas och gödslas förstås av vissa grundvillkor i den skönlitterära överenskommelsen. Till exempel herraväldet. Som till varje pris måste upprätthållas. Med stöd i en beskäftig passage ur Gombrowicz dagbok tänker jag här försöka belysa det grumliga och konstruerade hos denna ”monstruösa jagiskhet”. Sedan kommer jag också att peta på ett par inom den litteraturvärlden nu (fortfarande) ganska trendiga idéer som ger sig ut för att vilja demontera hierarkin utan att rubba åskådarkulturens grundläggande överenskommelse.

Hej, Gombrowicz! Du är stor. Jättestor. Det säger du flera gånger om. Men vad gjorde du när omvärlden så började intressera sig för, till och med beundra, ja, öppet vilja frammana din monstruösa jagiskhet? Vad nu! Plötsligt såg du din storhet framför dig som en platt projektionsyta för deras begär. Så flat vägrade du att lägga dig. Du drog dem vid nosen igen, din gamle rackare! Du lyckades upprätthålla en sarkastisk balans av självdefinition och status quo! Nå, du gjorde åtminstone ett hedervärt försök. Lyckades du månntro hålla fast vid någon uppfattning av dig själv som ett oberoende subjekt? Och varför, vaaarför (men det här kommer vi väl aldrig att få något svar på) har detta rakt igenom den västliga kulturhistorien varit åtråvärt? Varför är det så fult att vara relationell?

”Self-conciousness is faced by another self-conciousness; it has come out of itself. This has a twofold significance: first, it has lost itself, for it finds itself as an other being; secondly, in doing so it has superseded the other, for it does not see the other as an essential being, but in the other sees it own self.
It must supersede this otherness of itself. This is the supersession of the first ambiguity, and therefore itself a second ambiguity. First, it must proceed to supersede the other independant being in order to thereby become certain of itself as the essential being; secondly, in doing so it proceeds to supersede its own self, fot his other is itself. (The Phenomenology of Spirit, Hegel)”

Herravälde är en grundläggande stilfigur i vår kultur. Upprättandet av den självmedvetenhet som Hegel beskriver vilar på idén om att alla relationer är härskarrelationer. För att bli säker på sig sjäv som ”the essential being” drivs detta själv att ersätta det andra självet. Författaren skriver alltså fram en kommunikation där den andra blir överflödig som subjekt. Men igenkänningen av detta andra jag (läsaren) var ju upphovet till självmedvetenheten, varför det egna jaget också ersätts/utesluts ur kommunikationsakten. Tanken på intersubjektivt aktörskap är omöjlig i en sådan här diskurs.

När den andra parten (publiken) börjar bekräfta och frammana Gombrowicz jätteego, måste författaren, för att undkomma att hela hans jagröst blir en produkt av deras önskemål, i en ännu högre grad av självabstraktion börja beskriva och förhålla sig till jagrösten som ett objekt frambesvuret av honom själv för just detta ändamål (att tjusa publiken). På så sätt erhåller han en bekväm upplevelse av oberoende, utan att för den skull alls lämna den roll av egofixerad storhet som läsarna vill se honom spela. I en oändlig rekursiv rörelse kan författaren således fortsätta att både producera den konsumtionsbara bilden av sig själv som stor, samt den borgliga idén om sig själv som ett fristående och självkonstituerande subjekt.

”’Han vet inte! Så till den grad depraverande har bördan av hans växande ‘jag’ visat sig vara – och detta ‘jag’ inkräktar alltmer på hans relation till världen. […][H]an vet egentligen inte vad han ska ta sig till med den Gombrowicz som han sedan någon tid tillbaka möter i utländska tidningar, redan en internationell och europeisk person, redan (nästan) en världsberömdhet. En svaghet som är desto mera förödmjukande som detta är ett typiskt Gombrowiczsproblem – vad kan vara mer gombrowiczskt som tema och problem än en personlighet som ständigt blåses upp och sväller av berömdhet? Men just detta förvärrar bara hans hjälplöshet – eftersom det förpliktar – och det går inte för sig att han i en så ytterst personlig och självupplevd sak följer redan utstakade banor, nej här måste han finna sin egen lösning, och på frågan ‘på vilket sätt ska jag vara stor’ måste han komma med ett alldeles personligt svar.”

Vi flyttar blicken en stund.

Juliana Spahr berör olika metoder att destabilisera det borgliga subjektets hegemoni i ”I m Dracula”: Bruce Andrews and White Studies (finns att läsa på http://epc.buffalo.edu/authors/andrews/about/spahr.html). ”What we read and how we read it matters. When we tackle literary criticism’s central question of what sort of selves do works create, I value works that encourage connections of critique. By connection here I mean works that reach out and engage large, public worlds that are in turn shared with readers.” Vem är den enda aktiva i det här stycket? Vem är det som sträcker sig ut, uppmuntrar till kritik, skapar ”själv”? Den konventionella uppfattningen om författaren som ett stabilt och oberoende subjekt med ett budskap till den mottagande läsaren är alltjämt rådande. Härskarrelationen har inte upphävts. Men, hävdar Spahr, genom att Bruce Andrews framskriver ett diktjag som är oattraktivt för den liberala amerikanska läsaren att identifiera sig med, ett jag som hatar människor och använder Nestle baby formula för att irritera gnagare, destabiliseras den givna läsarrollen som passivt identifierande. Motvilja mot det jag som framsuggereras av texten direkt hamnar i konflikt med läsarens invanda sätt att underkasta sig budskapet hos det lästa. Jaha?

”As Sianne Ngai writes in ‘Raw Matter: A Poetics of Disgust’ (an article which argues that Andrews is a poet of disgust), ‘the possibility of disgust as a poetics resides in its resistance to pluralism and its ideology of all-inclusiveness which allows it to recuperate and neutralize any critical discourse emphasizing conflict, dissent, or discontinuity’ (102). Andrews’s work, as Ngai realizes, points to how self-alienation is one possible configuration of reader relations (something that reader-orientated theory tends to avoid as a possibility). And this self-alienation in ‘Confidence Trick’ is continually insisting that readers question their relation to dominance. Similarly, the move to reader autonomy in Andrews’s work is a move from the singular reading practices that uphold systems of power to a multiplicity that challenges privilege’s singularity. To return to the earlier issue of what sorts of selves does writing allow readers to be, Andrews’s work gives a complicated yet useful answer that points the individual to the larger social ramifications of individualism.”

Vad gör en autonom läsare? Vilka texter kan hen ändra på? Texter som producerar kritiska läsare har inte omkastat maktrelationen, eftersom läsarens reaktion fortfarande är en produkt av författarens mer eller mindre väl genomförda intentioner. Med andra ord, oavsett vilka utopier med kreativa och egensinniga läsarsubjekt som en författare försöker frambesvärja, kommer han så länge mediets förutsättningar inte riggas om bara att sysselsätta sig med subjektiva monologer, ägnade att efter vissa idéer inverka på en publik som fråntagits varje möjlighet att interagera med (ändra på) verket. Gombrowicz, som när han uppnår sin eftertraktade berömmelse också nödgas inse det förrädiska och påtvingade med jättejaget, konstaterar det ohjälpliga med situationen (som han för övrigt aldrig riktigt gett sig ut för att försöka revolutionera). Genom att hejdlöst bröla ut de inre motsättningarna hos rollen samtidigt som han fortsätter att inneha den synliggör och destabiliserar han spelets fundament.

”Vår mästarkandidat satt inne med vissa trumf på hand, som utlovade en ny lysande succé, han förfogade över en ny uppriktighet, ja en ny skamlöshet – som utgick från hans slagord om den eviga diskrepansen mellan människan och hennes form, vilket gjorde det möjligt att ge sig i kast med de drastiska problemen på ett alldeles nytt och otvunget sätt. Han skulle till exempel i sin dagbok kunna beskriva hur det gick till att komma upp i smöret, inträda i historien, förvandlas från en liten och grå författare till en personlighet – som om det inte handlade om honom, som om triumfen bestod i att låta sig påtvingas en ny och inte särskilt bekväm ‘form’ – som var ‘gjord’ för honom och som till och med ‘förvanskade’ honom.”

De överkorsande motstridigheterna är så många att jag inte vet var jag ska börja. En avhandling om sitt sätt att förhålla sig till sin konstruerade persona i tredjeperson. I sin offentliga dagbok. Samtidigt har överenskommelsen inte skrivits om. Författaren är fortfarande Författare, eller hur? I det kraftigt reducerade citatet av Gombrowicz nedan gestaltas det sprattlande i den kulturellt nedärvda härskarpositionen som författaren åstadkommer när idealet med det oberoende subjektet och förståelsen av författarpositionen som socialt producerad bryter samman i en osäkert balanserande paradox.

”Men […] om storheten är tilldragande, varför uppenbarar den sig som styrka och inte som svaghet? Det förhåller ju sig så – en sanning att hålla i minnet – att bara det svaga och otillräckliga är förtrollande, aldrig – det starka och fulländade. […] Otillräckligheten ingår inte i storheten, överlägsenheten, utan är bara dess quid, själva substansen. Storhet är – till slut ska det sägas – otillräcklighet! […][V]ar inte storheten en ‘mellanmänsklig’ produkt, som all kultur? […] Och det blev allt synligare att det inte gick att kika alltför mycket bakom kulisserna i en föreställning som han själv spelade med i – här var spelet alltför medryckande, koketteriet alltför väsentligt, viktigt… grundläggande… uppslukande…
Han sökte. Han såg sig om efter någon sorts ‘lösning’. […] Det enda han gjorde tills vidare var att införa en ‘andra röst’ i Dagboken – kommentatorns och levnadstecknarens röst – varigenom han kunde tala om sig själv som ‘Gombrowicz’, liksom med en främmande stämma. Det var, som han såg det, en betydelsefull uppfinning som kraftigt förstärkte den iskalla förkonstlingen i dessa förtroenden och som därmed gjorde en större uppriktighet och lidelsefullhet möjliga.” (s.508)

Denna Gombrowicz överaffirmation av dominanspositonen – jättejaget, agitatorn och herren – är odräglig och hal. Men ställd mot Andrews brutalt tydliga ovilja att bekräfta sitt rolltagande som dominant part, att låtsas ha lämnat över makt till läsaren att skapa texten, att simulera en nedmontering av författarjagets allmakt i konstruktionen av spelplan och relation – då framträder Gombrowicz självbesatta stämma som befriande demonisk.

”Betraktande väcker hos åskådaren en upplevelse av att vara ett aktivt subjekt, även om den upplevelsen i huvudsak är en illusion skapad genom åskådarens inlevelse och identifikation. Deltagande gör det möjligt att vara ett aktivt subjekt.
Åskådarkulturen ger betraktaren möjlighet att uppleva sin egen mentala och fysiska aktivitet i tanke- och valrymden. Därigenom frammanas en föreställning om jaget som ett aktivt subjekt. Detta subjekt är dock inte annat än en sprudlande hjärna utan förbindelse med sin omvärld. Ett Jag som inte når fram till ett Du är blott ett embryo till subjekt, en oförlöst potentialitet. Den jagupplevelse som finns i mötet med ett konstverk uppstår inte endast genom att jaget förnimmer sina egna tankars och känslors rörelser, som tarmgaser fast i hjärnvindlingarna, utan genom att jaget för ett samtal med den internaliserade Andre. Enda sättet att uppleva sitt jag utifrån sig själv är att skapa en mental konstruktion, en inre observatör med vilken jaget kan gå i samspråk, ”inre dialog”. Men i tankerymden kan ingen höra dig skrika.” (ur Deltagarkultur, Haggren, Larsson, Nordwall, Widing (http://www.deltagarkultur.se))

Visst kan det vara av intresse att odla oförlösta potentialiteter då och då. Men det måste anses som jävligt oroväckande när de flesta av våra kulturformer vilar på en produktionskult av fristående subjekt och underkastade passiva betraktare. Det finns andra sätt att göra, vara, röra, strö och störa litteratur. Varför ska vi sky all direkt relationalitet och responsivitet? Gombrowiczs tirader är ett överaffirmativt brott i den självförnöjda, självlegitimerande, dialogalienerade traditionen. Det ruckar på den neutraliserade ordningen och visar att sådana positioneringar måste produceras om på nytt varje gång. Det måste betyda att vi är förmögna att skapa annorlunda överrenskommelser också.

Annonser

3 thoughts on “Att höra sig skrika.

  1. August L S skriver:

    Visst kan det vara mycket givande med en litteratur som rör sig ut från den ensidiga dialogen. Men samtidigt är det också ganska skönt att slippa, att i en värld av val möta något som är s.a.s. ödesbundet. Det kan ju vara ett sätt att acceptera konstnären som en auktoritet på sitt område. Jag förmodar ju att de författare jag läser är bättre på att berätta än vad jag är, varför jag gärna överlämnar just detta åt dem.

    Jag läste något av Elin Wägner häromdagen där hon skrev att litteraturens kanske enda fördel framför verkliga livet är just att den inte fordrar någonting utav oss. Den ansvarstyngde kan läsa och inte behöva ta något ansvar i läsandet, den vilse kan läsa och vaggas in i den färdigskrivna tryggheten och den ansvarslöse kan få styrka att möta den riktiga världen. För boken i sig är det egalt. Men det var hon det.

  2. August L S skriver:

    PS. men som metod för att synliggöra och bryta manlig hegemoni och gamla maktstrukturer är förstås nya sätt att närma sig berättandet högst välkomna. DS

  3. utrymme skriver:

    Underkastelse i sig är inget att förakta, och jag har svårt att hålla med om att det skulle handla om ansvarslöshet och passivitet. Men det är tröttsamt och farligt att samma maktmodell, samma härskarprincip, reproduceras i nästan alla kulturformer. Jag är intresserad av alternativa litterära umgängesformer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: