Lyra oroas av det enhetligt goda

”Vi som har undertecknat den här artikeln menar att SD genom sitt plötsliga intresse för svensk dikt parasiterar på litteraturen för sitt eget osmakliga politiska projekt och underordnar den sin kulturfientliga agenda. Vi förstår att partiet arbetar med att tillskansa sig makt och att detta arbete förs genom ett strategiskt kulturintresse för till exempel hembygdsföreningar, folkmusik och dikt. Ingenting tyder dock på att SD värnar om svensk poesi för dess egen skull.” (artikeln Vi tar strid – för kulturen, Aftonbladet 2010-12-03)

”Parasitera på” litteraturen? Underordna den en kulturfientlig agenda? Värna om ”svensk poesi för dess egen skull”? Något i den här retoriken är mycket skrämmande. Samstämt. Enhetligt.

Men artikeln i Aftonbladet mynnar inte ut i, som man skulle kunna tro av retoriken i inledningen, lovsånger om hur dikten ska frälsa och rädda oss alla. Istället staplas ett par rediga vänsterutsagor om rättvisa. Inga ska behandlas illa. Det är inte rätt att vissa är fattiga och andra rika. Rasism är fel. Detta gott och väl, men vad har det att göra med de undertecknades skrivpraktiker? Att 10-tal valde att hålla efterfesten för sin poesifestival på Berns är förstås pinsamt för alla vi som är verksamma som poeter, vilket artikeln också tar fasta på. ”Vi måste ta ställning mot rasism, inte bara genom läpparnas bekännelser, utan också genom solidariskt handlande – också när det innebär att vi får hålla våra fester någon annanstans.” Eftersom 10-tal är rumsrena är det ”vi” som får ”hålla våra fester någon annanstans”. Utöver detta – ansvarsfull festplanering, tack – har jag svårt att begripa hur litteraturens socialiteter och praktiker ska ”göra oss verkliga” som vad . Det är roligt att de är igång och ”skapar nätverk genom vilka vi kan genomföra politiska och konstnärliga aktioner”, uppmuntrande att samtal kanske pågår, att konstellationer kan bildas och skingras och bildas igen. Detta är potentiellt positivt.

Men farhågorna:

→ Skrivprocesser urartar i tillbedjan av litteraturens universiella goda och underordnas hegemoniska förfaringssätt

→ Nästintill allomfattande vi-konstellationer utplånar med sin omspänning den agonism som råder mellan olika intressen. Konsensus är inte rättvisa.

→ Immanenta förtrycksideologier (genusfuffens till exempel) får fortlöpa ostörda när enighet mot det yttre hotet från de högerextrema premieras framför andra politiska kamper. Spelrummet av legtima politiska alternativ snävas av.

→ För vidare skräckexempel, se Chantal Mouffe, Om det politiska

Mycket i litteraturen är suspekt. Vi kan inte göra vad vi vill med den – när vi träder in i litteraturen träder vi in i en mängd föregivna procedurer – vi blir använda av litteraturen. Litteraturen förutsätter ett enhetligt subjekt (helst manligt, heterosexuellt, vitt) som riktar sig till en större mängd passiva åskådare. Litteratur, skrivande, kan vara mycket annat än varor (böcker), men sådana praktiker tenderar sällan att räknas som giltiga eller viktiga. Litteraturen är varken något neutralt eller gott medium. Därmed inte sagt att det inte går att använda på olika sätt. För att en sådan användning ska bli meningsfull måste man dock agera i medvetenhet om mediets betingelser – rolltaganden, suggestionskontroll, sociala kontexter och så vidare.

Exempelvis detta med poesins semioffentlighet, för att inte säga dess obskyritet. Att poesin är olönsam, smal och alltmer i periferin för den så kallade offentligheten tycker jag är något positivt. Det betyder att dylika skönlitterära skriftspraktiker verkar i skuggan av den marknadsekonomiska karusellen snarare än på den. Indignerade röster bräker oupphörligen om poesins marginalisering. Visst är det problematiskt att inte ha råd med mat och hyra, jag vet. Men vad är problemet med att samhället i stort inte engagerar sig i poesi? Personligen finns det mycket saker med samhället i stort som jag gärna slipper undan. Om att vara poet på vissa sätt innebär att man inte automatiskt inordnas i det marknadsekonomiska systemet kan det vara en vettig roll att ta. Däremot är det förstås beklagligt att kulturstöden sänks så att vi inte får råd att äta. Statens kulturpolitik angår oss handgripligen. Men varför är det då så tyst om de förmodade konsekvenserna av detta: http://www.sweden.gov.se/sb/d/12615/a/151100? (utförligare hotbild i www.sou.gov.se/kommittedirektiv/2010/dir2010_81.pdf).

Blockaden vid Berns är hedervärd alla andra dagar och var det också vid poesifestivalens efterfest. 10-tals bokning är lika bisarr och löjeväckande som rasisternas poesiläsning. Ändå anklagas inte 10-tal för att ”parasitera på poesin” eller att inte ”värna om svensk poesi för dess egen skull”. Sverigedemokraternas ideologi är vidrig, men det är mycket annat också. Istället för att dra igång hela presspektaklet så snart någon tvivelaktig ideologi framträder som litteratur (då skulle man väl inte göra något annat) vore det intressant att diskutera konkreta handlingsmöjligheter. Koalitioner och tillfälliga konstellationer som söker verktyg för ekonomisk, social och subjektskonstitutiv överlevnad efterlyses. Diskussioner om olika (gärna motstridiga) sätt att göra text, leka text, omvandla och använda textmediet efterlyses. Sånt här: Textual raptures. Sätt att slippa befatta sig med det vidriga och obehagligt förvridande; sökanden efter olika formalternativ att formas av. Snälla artikelundertecknare, er vision, ”[e]tt samhälle som vill oss väl och gör oss levande – med ett rikt kulturliv, och med plats för folkbildning och experiment”, urvattnar faktiska politiska kamper med sin allmängiltighet. Rasismen göds av samhällelig konsensus och kan inte bekämpas av att vi suddar ut konturerna på våra verksamheter till enkla fraser som de flesta kan skriva under på. Undervisning, kultur och experiment har kvävt och skadat människor tidigare. Jag skulle vilja höra om vad och hur ni vill göra och gör. Hur ska jag annars kunna säga ”jag vill vara med”?

Blockaden vid Berns är hedervärd alla andra dagar och var det också vid poesifestivalens efterfest. 10-tals bokning är lika bisarr och löjeväckande som rasisternas poesiläsning. Ändå anklagas inte 10-tal för att ”parasitera på poesin” eller att inte ”värna om svensk poesi för dess egen skull”. Sverigedemokraternas ideologi är vidrig, men det är mycket annat också. Istället för att dra igång hela presspektaklet så snart någon tvivelaktig ideologi framträder som litteratur (då skulle man väl inte göra något annat) vore det intressant att diskutera konkreta handlingsmöjligheter. Koalitioner och tillfälliga konstellationer som söker verktyg för ekonomisk, social och subjektskonstitutiv överlevnad efterlyses. Diskussioner om olika (gärna motstridiga) sätt att göra text, leka text, omvandla och använda textmediet efterlyses. Sånt här: http://interactingarts.org/widing/2009/textual-raptures-essay-on-co-writing. Sätt att slippa befatta sig med det vidriga och obehagligt förvridande och sökanden efter olika formalternativ att formas av. Snälla artikelundertecknare, er vision, ”[e]tt samhälle som vill oss väl och gör oss levande – med ett rikt kulturliv, och med plats för folkbildning och experiment”, är inte särskilt konkret. Rasismen göds av samhällelig konsensus och kan inte bekämpas av att vi suddar ut konturerna på våra verksamheter till enkla fraser som de flesta kan skriva under på. Undervisning, kultur och experiment har kvävt och skadat människor tidigare. Jag skulle vilja höra om vad och hur ni vill göra och gör. Hur kan man annars säga ”jag vill vara med”?

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: