Ett lysande namn censurerar efter påtryckningar

Jag trodde inte att arbetet i den litterära tidskriftsvärlden kunde bli såhär oseriöst. Under hösten 2010 arbetade jag med ett maktkritiskt skönlitterärt verk, som senare publicerades i det sjuttonde numret av Ett lysande namn. En etablerad poet kände sig obekväm med vissa delar av verket och hörde av sig till redaktionen och krävde att texten skulle ändras. Idag har mitt verk tagits bort från tidskriften. Jag meddelar mitt utträde ur Ett lysande namn, eftersom jag inte kan acceptera de värderingar och motiv som ligger bakom beslutet att censurera mig. Händelseförloppet som återges nedan ger en mörkare bild av hierarkierna och talutrymmet i litteraturvärlden än jag någonsin trodde att jag skulle behöva beskriva. Jag tycker att det är viktigt att den här historien inte förtigs.

  1. OEI-texten
    Jag är intresserad av maktstrukturerna inom litteraturvärlden. En av dess mest omstridda centralpunkter är tidskriften OEI. I syfte att undersöka och blottlägga vilka som får tala, vad de talar om, hur de talar och, framförallt, vad som inte får sägas eller göras i litteraturvärlden bestämmer jag mig för att arbeta med en text om OEI. Jag börjar med att skicka ett mail till alla Ett lysande namns adressboksadressenter, namnkunniga författare såväl som oetablerade, med en enkätfråga: ”Vad tycker du om tidskriften OEI?” Jag skriver att ”Alla svar uppskattas. Medverkande kommer att anonymiseras.” Under arbetet med att sammanställa svaren inser jag att sättet åsikterna uttalas på är minst lika intressant som det som sägs. Jag bestämmer mig för att i stort behålla svaren som de var och anonymiserar alla genom att byta ut avsändarnas namn till X. Plötsligt framträder litteraturvärldens röster odifferentierat, utan att kunna kopplas till namn, förlag, priser, kön, etnicitet eller ålder. Den enda som är identifierbar är Lyra Ekström Lindbäck, 20 år, utan en enda bok bakom sig. Jag. Jag skapar en text där det ser ut som om jag, mitt i en hop av ansiktslösa författare, har rätt att ställa upp villkoren för hur samtalet förs och presenteras. Hur fiktiv den överenskommelsen är kommer att visa sig inom kort.
  2. Ett lysande namn
    Sedan juni 2009 arbetar jag i redaktionen för den poetiska nättidskriften Ett lysande namn. Vi planerar ett nummer med tema Ankdamm, som ska behandla det instängda och snäva klimatet i poesisverige. Jag skickar in min förfärdigade OEI-text till resten av redaktionen. De uppskattar texten och vill publicera den. Detta sker också, texten läggs upp på http://www.ettlysandenamn.se/ELN17/oei.html och jag arvoderas 500 kronor för mitt verk.
  3. Bonnierpoeten
    Någon vecka efter att numret har publicerats kommer ett mail från en av de som svarade på min enkätfråga om OEI. Mailet är inte adresserat till mig utan till redaktionen, och jag omnämns i tredjeperson, vid förnamn. Avsändaren är i position att prostestera: en Bonnierpoet, litteraturkritiker på en av Sveriges största kvällstidningar, doktor vid ett svenskt universitet och lektor vid en högskola. Hen förebrår Ett lysande namn för redaktionens ignoranta, ovarsamma, oreflekterade och oprofessionella hantering av materialet i artikeln. Som inte är en artikel. Utan ett skönlitterärt verk. Hen gillar inte att jag bemötte hens enkätsvar med frågor eller att denna mailväxling blivit en del av min text. Bonnierpoeten avsäger sig all framtida medverkan i Ett lysande namn och kräver att den ovannämnda delen av mitt verk tas bort.
  4. Diskussion
    En lång och infekterad diskussion utbryter i redaktionen. När jag pratar med Anna Sandwall, en annan i redaktionen, får jag reda på att hon har tagit bort delar av texten enligt instruktionerna från Bonnierpoeten utan att ha diskuterat detta med resten av redaktionen. Jag blir upprörd och ber henne återställa texten tills saken har diskuterats. Eftersom min text är skriven i ett maktkritiskt syfte tycker jag att det känns märkligt att gå in och stryka i den på begäran. Jag säger att jag inte vill att texten ska ändras, i så fall får redaktionen besluta att plocka bort den helt. På ett möte bestämmer vi istället gemensamt att skicka nedanstående mail till Bonnierpoeten: 

     

     

    from Ett lysande namn <red@ettlysandenamn.se>
    to XX <XX@mail.com>
    date Sun, Mar 6, 2011 at 7:09 PM
    subject Re: Redaktionellt arbete

    Hej X!

    Vi står bakom publiceringen av OEI-texten, annars skulle inte verket vara med i numret. Tråkigt att du upplever premisserna för den som problematiska, men det får du ta med textens upphovsperson. Att det inte är en artikel framgår av den del i verket du hänsyftar, där Lyra skriver ”Det finns ingen tydlig agenda (än) för hur jag kommer att använda mig av svaren och jag arbetar inte på en artikel i någon traditionell bemärkelse”. Inget i det publicerade materialet står heller kopplat till ditt namn, och texten skickades till redaktionen i anonymiserat skick. Vi hävdar författarens konstnärliga integritet och uppmanar dig att vända dig till Lyra (samtalsform@gmail.com) om du har några vidare frågor.

     

    Vänliga hälsningar,

    redaktionen

     

  5. Anna Sandwall

    Ett lysande namn har ingen chefsredaktör. Vi har alltid tillämpat en icke-hierarkisk redaktionsmodell och haft som princip att försöka resonera oss fram till konsensusbeslut. Ändå skriver Anna Sandwall själv såhär om sin roll som ansvarig utgivare, i samma nummer av Ett lysande namn som OEI-texten ursprungligen publicerades i:

     

    Att jag är ansvarig utgivare är ett osynligt ansvar. Förutom en del pappersarbete har jag ännu inte ställts inför en situation där jag måste företräda tidskriften. Ändå märks rollen/jag låter den märkas. Det är min mammighet/mitt kontrollbehov. Jag tror redaktionen mår bra av en mamma. Jag är ofta den som driver och sammanfattar, den som kammar flickans hår lite för länge – jag, den stolta. Där mammigheten går över i kontrollbehov börjar det negativa. På sista tiden har jag märkt hur det smetar ut sig över mailinboxen. Kontrollbehovet erkänner inte den andras rätt och har kalhygget som ändhållplats. (ur Redaktörsmetoden av Anna Sandwall. Texten finns att läsa i sin helhet på http://www.ettlysandenamn.se/ELN17/redmetod.html)

     

    Ett svar på redaktionens mail kommer från Bonnierpoeten. Hen är fortfarande inte nöjd och vill fortfarande att texten ska ändras. Hen tycker också att det är tråkigt att Ett lysande namn inte vill förhålla sig ”öppna” mot den kritik av det redaktionella förfaringssättet som hen framfört. Några i redaktionen vill skicka ett ursäktsmail. Jag värjer mig mot att kalla diskussionen som varit för ”välbehövlig”, eftersom hotet om att gå in och tysta min text hela tiden legat i luften och gjort mig mycket ledsen. Det känns också märkligt att redaktionen ska be om ursäkt – för vad? För mitt verk?

    När Anna Sandwall insisterar på att hon i egenskap av ansvarig utgivare fortfarande känner sig obekväm med ”situationen” föreslår jag henne att själv skicka ett mail till Bonnierpoeten, skriva vad hon vill och underteckna med sitt namn. Hon svarar att hon hellre vill ta bort hela texten. ”Ingen lösning i sikte! Då beslutar jag att texten (och inläsningen) tas bort, och meddelar det till X i mitt eget namn. /A” Varannan söndag har vi möte på en chattsida. Jag går in den tredje april för att diskutera detta med de andra, samt planera för det kommande kritiknumret. Ingen annan är där. När jag kollar i det senaste numret upptäcker jag att OEI-texten har tagits bort.

  6. Jag lämnar Ett lysande namn

    Sådant här kan inte jag ställa upp på. Att fortsätta arbeta med en redaktion som beredvilligt tillämpar censur på begäran av personer i maktposition är för mig helt otänkbart. Jag har länge funderat på att gå ur Ett lysande namn av andra skäl. I jämförelse med det andra redaktionskollektivet jag ingår i, fikssion kändes arbetet alltmer oseriöst. Redaktionella samtal med medverkande författare uppmuntras inte i Ett lysande namn, prioriteringarna ligger mer på pengar och namn än på verk och samarbetsviljan i redaktionen har varit låg. Min motivation till att fortsätta i ELN var att tidskriftens ställning som en part i den litterära offentligheten och finansierad av kulturrådet erbjöd mig en plats att tala ifrån, en möjligheten till att yttra mig i den svenska litteraturvärlden. Nu inser jag att jag aldrig har haft någon sådan plats. Att det krävs såhär lite för att skönlitterära verk ska behöva tas bort säger mer om litteraturvärlden idag än någon maktkritisk text jag hade kunnat författa. Vad är det med OEI-texten som är så hotfullt och farligt att den inte längre får vara i tryck?

OEI-texten finns att läsa i sin helhet här: https://utrymme.wordpress.com/2011/04/03/oei/ . Kopiera gärna verket utan hänsyn till upphovsrättsliga föreskrifter. Jag känner mig tillintetgjord över censurhistorien och vill fortfarande att verket får läsas. Om någon har frågor, invändningar eller något stöttande att säga får ni hemskt gärna kommentera eller maila till lyra@fikssion.se.

  1. Anna Sandwall

    Ett lysande namn har ingen chefsredaktör. Vi har alltid tillämpat en icke-hierarkisk redaktionsmodell och haft som princip att försöka resonera oss från till konsensusbeslut. Anna Sandwall är ansvarig utgivare för Ett lysande namn. Ändå skriver hon själv såhär om rollen som ansvarig utgivare, i samma nummer av Ett lysande namn som OEI-texten ursprungligen publicerades i:

 

Att jag är ansvarig utgivare är ett osynligt ansvar. Förutom en del pappersarbete har jag ännu inte ställts inför en situation där jag måste företräda tidskriften. Ändå märks rollen/jag låter den märkas. Det är min mammighet/mitt kontrollbehov. Jag tror redaktionen mår bra av en mamma. Jag är ofta den som driver och sammanfattar, den som kammar flickans hår lite för länge – jag, den stolta. Där mammigheten går över i kontrollbehov börjar det negativa. På sista tiden har jag märkt hur det smetar ut sig över mailinboxen. Kontrollbehovet erkänner inte den andras rätt och har kalhygget som ändhållplats. (ur Redaktörsmetoden av Anna Sandwall. Texten finns att läsa i sin helhet på http://www.ettlysandenamn.se/ELN17/redmetod.html)

 

Ett svar kommer från Bonnierpoeten. Hen är fortfarande inte nöjd och vill fortfarande att texten ska ändras. Hen tycker också att det är tråkigt att Ett lysande namn inte vill förhålla sig ”öppna” mot den kritik av det redaktionella förfaringssättet som hen framfört. Några i redaktionen vill skicka ett ursäktsmail. Jag värjer mig mot att kalla diskussionen som varit för ”välbehövlig”, eftersom hotet om att gå in och tysta min text hela tiden legat i luften och gjort mig mycket ledsen. Det känns också märkligt att redaktionen ska be om ursäkt – för vad? För mitt verk?

 

När Anna Sandwall insisterar på att hon i egenskap av ansvarig utgivare fortfarande känner sig obekväm med ”situationen” föreslår jag henne att själv skicka ett mail till Bonnierpoeten, skriva vad hon vill och underteckna med sitt namn. Hon svarar att hon hellre vill ta bort hela texten. ”Ingen lösning i sikte! Då beslutar jag att texten (och inläsningen) tas bort, och meddelar det till X i mitt eget namn. /A” Varannan söndag har vi möte på en chattsida. Jag går in den tredje april för att diskutera detta med de andra, samt planera för det kommande kritiknumret. Ingen annan är där. När jag kollar i det senaste numret upptäcker jag att OEI-texten har tagits bort.

 

  1. Jag lämnar Ett lysande namn

    Sådant här kan inte jag ställa upp på. Att fortsätta arbeta med en redaktion som beredvilligt tillämpar censur efter hierarkiska modeller är för mig helt otänkbart. Jag har länge funderat på att gå ur Ett lysande namn av andra skäl. I jämförelse med det andra redaktionskollektivet jag ingår i, fikssion (länk) kändes arbetet alltmer oseriöst. Redaktionella samtal med medverkande författare uppmuntras inte i Ett lysande namn, prioriteringarna ligger mer på pengar och namn än på verk och samarbetsviljan i redaktionen har varit låg. Min motivation till att fortsätta i ELN var att tidskriftens ställning som en part i den litterära offentligheten och finansierad av kulturrådet erbjöd mig en plats att tala ifrån, en möjligheten till att yttra mig i den svenska litteraturvärlden. Nu inser jag att jag aldrig har haft någon sådan plats. Att det krävs såhär lite för att skönlitterära verk ska behöva tas bort säger mer om litteraturvärlden idag än någon maktkritisk text jag hade kunnat författa. Vad är det med OEI-texten som är så hotfullt och farligt att den inte längre får vara i tryck?

 

Annonser

14 thoughts on “Ett lysande namn censurerar efter påtryckningar

  1. En skarp dam skriver:

    Tryckte på gilla-knappen och insåg att en sådan tryckning kan behöva sin förklaring. Jag ogillar starkt det sätt som du och din text behandlades på. Jag ogillar rent generellt feghet och dumhet och här kom ju de båda i en praktisk dubbelförpackning. Det som jag gillar är att du går vidare. Att du (redan (sagt med en matriarkalisk klapp på ditt huvud)) har insett att vissa strider bör man inte ta. Inte heller alla chikaner. Jag förstår att det kan göra ont att det inte är kvaliteten som diskuteras utan någons annans sårade fåfänga. Det hade gjort mig vansinnig och det är starkt av dig att kunna vända det här så att de båda, ansv utg och ”hen”, står där med rumporna bara och långa näsor. Jag kommer osökt att tänka på Ulf Lundell.

  2. gunnarstrandberg skriver:

    För vad det är värt så har du den här främlingens helhjärtade stöd och respekt.

  3. Bra att materialet publicerades.

  4. NedK skriver:

    Vilken soppa… Kämpa på och stå på dig!

  5. utrymme skriver:

    Tack för ert stöd!

    /Lyra

  6. Anna skriver:

    Varför skriver du inte sakligt om vad som hänt? Det här är smutskastning som gör mig ledsen.

    Jag gick med på publiceringen för att jag trodde på en överlappande idé om att skribenterna antingen skulle inse att deras svar skulle användas eller att deras anonymitet skulle vara tillräcklig. När anonymiteten visade sig brista ser jag det som redaktionens ansvar.

    Du åberopar dig rätten till ditt verk. Men vad består verket i? Jag ser det som ett idébaserat verk varom det publicerade materialet vittnar. Den utskrivna idén är att samla åsikter kring OEI för att återspegla en möjlig bild av poesisverige idag. Jag ser inte att ett inläggs borttagande skulle ha förändrat idén. Då du har en annan uppfattning vore det fel att ta bort inlägget men göra anspråk på texten eftersom du har rätten till det som du anser är ditt verk. Det skulle vara censur. Men jag kan ifrågasätta vad texter som använder sig av material mot en medverkandes uttryckliga vilja har att göra i ELN. Jag vill inte att ELN ska syssla med aggressiv journalistik. Det är olyckligt att en så bra text inte längre finns i numret, men jag är inte beredd på att den finns på bekostnad av att någon känner sig utelämnad.

    Det är sent att mitt i oliktyckandet komma och säga att du inte minns/vill kännas vid det mandat jag fått som ansvarig utgivare – däremot ska jag inte ha det i fortsättningen om det är oönskat.

  7. utrymme skriver:

    Hej Anna. Var tycker du att texten brister i saklighet och förvrider bilden av det som har skett? Vad i ovanstående händelseförlopp menar du inte har ägt rum?

    Alla svar är anonymiserade. Jag har använt dem till att komponera ett skönlitterärt verk, inte som research till ett journalistiskt arbete. Ett lysande namn är ingen dagstidning eller reportagesamling, utan en poetisk tidskrift. Publicerat i den kontexten är det underligt att belägga mitt verk med läsomdömet ”aggressiv journalistisk”. I mailutskicket framgick tydligt att texten skulle användas i ELN. Poetiska arbeten har allt sedan modernismen rört sig med metoder som cut-up, ready-mades, perverterade omanvändningar och fritt lånat metoder och tonfall från andra texttyper. Om vi lever i en tid då den här konstnärliga friheten börjar inskränkas ser det mycket mörkt ut för litteraturen — plötsligt har arbetet blivit historielöst och självförblindat.

    Därmed inte sagt att jag förespråkar laisse-fair. En maktkritik som slår mot någon i utsatt position är förstås kontraproduktiv, oavsett om det är skönlitteratur eller politisk aktivism. Men här har jag svårt att se att en sådan problematik skulle föreligga. Personen har en god ställning, som knappast hotas av det här verket, eftersom hens namn inte finns utskrivet. Att hen känner sig besviken eller illa berörd är förstås ledsamt, men verk som har kritiska och politiska anspråk kommer alltid att göra någon obekväm. Om personen som opponerat sig mot OEI-texten publicering hade anfört några andra skäl än att verket inte har arbetats igenom på ett sätt som är tillbörligt för en artikel hade jag naturligtvis varit beredd att diskutera saken med henom. Beredd att diskutera har jag för övrigt varit hela tiden. Faktum är att redaktionen i sitt svar till Bonnierpoeten hänvisade henom till mig (vilket framgår av min text här ovanför), men hen avböjde dialog.

    Mitt verk är inte bara en idé. Det är ett färdigt verk. Att ta bort ett stort stycke i det skulle naturligtvis förändra helheten.

    /Lyra

  8. Jon J skriver:

    Några små reflektioner.

    Om enkäten vore journalistisk så vore den rejält misslyckad. De medverkande tycks i många fall inte ha förstått vilken form som skulle gälla – är det en enkät, en debatt, en brevväxling – och att publicera denna typ av korrespondens skulle nog ingen chefredaktör/utgivare göra såvida den inte avslöjade något spektakulärt som får vägas mot kränkningen – något av större journalistiskt värde, vilket knappast kan sägas vara fallet här. Huruvida det dessutom finns juridiska problem vet jag inte, men de etiska räcker för ett publicistiskt beslut att avpublicera åtminstone dessa delar av texten. Intrycket är dessutom att alla medverkande inte är lika anonyma som det utlovats då de (mer eller mindre omedvetet och i olika hög grad) outar sig själva.

    Så långt det journalistiska, men det är en annan femma med det konstnärliga. Här finns en annan frihet att gå över gränser för att försöka åskådliggöra någonting, där de mest färska och belysande exemplen kanske är Anna Odells, Lars Noréns eller Lars Vilks konstverk – samt säkerligen massa andra idéer som vi inte fått se därför att de stoppades i något stadium, av konstnären själv eller av någon gatekeeper på vägen fram mot publicering/utställning.

    Beträffande Odell/Norén/Vilks väcktes också en stor diskussion om konstnärernas juridiska och etiska ansvar. Jag antar att det är extra svårt att hantera den här sortens kniviga frågor i grupp, en grupp som dessutom är tänkt att vara platt även om den på pappret inte är det. Åsikterna kommer med nödvändighet att gå isär beträffande om verkets värde motiverar den kränkning det innebär för medverkande personer att synas i ett sammanhang där de inte vill vara och inte givit sitt godkännande.

    Måste inom parentes tillägga att jag blir fundersam inför beteckningen ”Bonnierpoeten” som i mina ögon tycks syfta till att förstärka känslan av utifrån kommande censur; varför inte Litteraturkritikern, Fil. dr:n, eller Lektorn, eller X, eller det riktiga namnet?

    I den nuvarande upprörda stämningen inbillar jag mig inte att mina reflektioner tas väl emot av någon sida, eller ens har något att tillföra. Jag tröstar mig med att den här sortens konflikter tillhör poesin, eller, om man så vill, ankdammen.

  9. utrymme skriver:

    Hej Jon. Dina reflexioner är relevanta; särskilt i distinktionen mellan konstnärligt och journalistiskt arbete. Spektakulära avslöjanden är knappast den främsta källan till konstnärliga värden — vad jag avser att göra med OEI-texten är snarare att med lånade röster illustrera en skärva världsåskådning; min bild av poesiklimatets inre diskurs med dess direkta och indirekta förbud och avgränsningar. Som sådant verk tycker jag att det har ett visst värde. Bland annat framskrivs explicit de argument med vilka litteraturvärlden motiverar på samma gång sin inre hållning av samförstånd som sin självbild som en radikal outsider i samhället:

    ”Men det är också övergången från offentlighet till semioffentlighet som jag tror formar de mest centrala förutsättningarna för svensk poesi idag. Mot bakgrund av detta tror jag att t.ex. OEI:s ställning å ena sidan är att betrakta som försvagad (jämfört med för säg 5 år sedan), å andra sidan är en tidskrift som OEI kanske viktigare än tidigare. Därför att den med sina stora grepp och ambitioner visar att poesin inte lyder absolut under samtidens ekonomiska lagar. För mig är detta just nu – kanske kan det kallas för strategisk solidaritet – viktigare än att detronisera det vita mansöverslaget i tidskriften.”

    Hur intressant litteraturvärldens inre logik är och hur väl den framträder i texten kan man förstås ha delade åsikter om. För mig har verket flera dimensioner som har gett mig stor behållning att arbeta med. Att vilja gestalta litteraturvärlden genom en mängd avkönade personers åsikter och upplevelser istället för att anlägga ett skenbart uppifrånperspektiv var också en viktig feministisk ambition i textarbetet.

    Någon juridisk fråga är detta knappast. OEI-texten lämnar inte ut några personuppgifter eller namn. Etik är knepigt att generalisera kring, och kränkningar än mer så. Särskilt som man ofta, i sådana diskussioner, exkluderar de implicita kränkningar som finns inbyggda i många sociala sammanhang och bemötanden (ålderdiskriminering, sexism, rasism och andra förtryckssystem). Visst har jag frångått journalistisk praxis — men verket är inte journalistiskt utan skönlitterärt, dessutom publicerat (förut) i en kontext som i högsta grad understryker detta.

    Ps. Du är den första, vad jag har hört, som påstår dig kunna identifiera personer ur texten. Själv skulle jag nog ha mycket svårt att uttyda avsändare om jag inte haft förkunskapen. Hur känslig information som framkommer ur svaret på frågan om vad man tycker om en viss tidskrift är förstås svårt att bedöma som utomstående, men jag har mycket svårt att föreställa mig att något i OEI-texten skulle kunna skada någon av de medverkande.

  10. Kim Larsson skriver:

    Ta bort den gamla kommentaren … förlåt att jag är krånglig … här kommer en bättre … rättad …

    Intressant och modigt, Lyra! Oavsett var man står, måste man beundra och respektera din strukturerade och raka redogörelse för skeendena. Jag tycker inte att det föreligger komplicerade problem alls. Absolut inga juridiska, knappast etiska heller. Jag har läst texten det gäller, och kan för mitt liv inte identifiera någon enksild person – och jag har ändå ägnat mig åt kulturnörderi varje dag de senaste tio åren. Jag har hyfsad koll på kulturankdammen, som många andra. Nå. Berörda personer har tackat ja till att medverka i ett skönlitterärt verk, och att klaga i efterhand är oerhört vanskligt. Detta är skönlitteratur. Det innebär att ingen med säkerhet kan säga vad som är dokuementärt och inte i verket i fråga. Vad som är sant och inte, och exakt vad – om något alls – som författaren bara hittat på … Såvida du inte ärekränker, hotar eller uppmuntrar till brott, går texten solklart fri. Herregud, detta handlar ju inte ens om etik. Jag kan t. ex. skriva en hel romanserie om en man som heter Lars Norén och rånar banker. Ingen kan säga något om det. Häromåret skrevs en fiktiv bok om Bergman. Jag tror det var Andhoril som skrev den. Sånt här görs hela tiden, och detta är ju ett synnerligen milt och tydligt fall. Det är verkligen tråkigt att redaktionen inte stod på sig. Att det behövs så lite för att man ska backa och lyfta ut en text, det är faktiskt deprimerande. Den här historien gör mig så glad att internet finns. Och att det finns personer som du, Lyra. Det finns utrymme, frihet, sanslöst manöverutrymme, och för första gången någonsin har vi alla chansen att verkligen stå för våra projekt och åsikter, om vi bara har civilkurage, och det tycker jag du har, Lyra, oavsett om du har rätt eller fel … Och nu har vi ju så många verktyg: bloggar, forum, mail, printondemand … om det är någon gång i historien vi inte ska fega ur och backa i våra övertygelser, så är det ju nu! Jag tycker att denna blogg och diskussion är utmärkta exempel på själslig och elektronisk motkraft. Jag ser med spänning fram emot efterspelet … jag håller på dig, Lyra!

  11. Nilsson skriver:

    Varför tog Lyra helt enkelt inte bort ett stycke? Obehaglig något parasitär historia, mycket svårt att förstå hejaropen.

  12. utrymme skriver:

    Hej Nilsson,
    varför jag inte tog bort stycket framgår av inlägget. Att på begäran redigera i ett maktkritiskt verk, utan annat skäl än att en anonymiserad person känt sig obekväm, strider mot verkets syften.

  13. Nilsson skriver:

    Brrrrr. Exekutionspatrull, eller? Visste de medverkande om vilket hat du hyser mot OEI?

  14. Nilsson skriver:

    Det kanske är ett missförstånd egentligen… Är det inte så att Lyra gillar den sortsens poesi som står i OEI? Och det verkar ju på poeterna och de andra som svarar som att dom gillar Lyra? Men sen kom det nåt lite aggressivt i det, ”avslöja maktstrukturer”, och då kände sig en av poeterna sårade.
    Slutsats: gå vidare, Lyra skriver spännande och sprakande annars, och det här var nog bara en sorts fnurra.
    Så tror jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: