OEI

Fri, Nov 5, 2010 at 8:30 PM
Bcc: Importerad_adressbok_ELN

Hej! I arbetet med nästa nummer av Ett lysande namn skissar jag på en text som syftar till att återspegla en möjlig bild av poesisverige idag. Med anledning av det har jag en kort fråga till dig: Vad tycker du om tidskriften OEI? Alla svar uppskattas. Medverkande kommer att anonymiseras. Mvh Lyra Ekström Lindbäck

Fri, Nov 5, 2010 at 9:40 PM

hej…

…kort svar…

utomordentligt bra vad gäller innehållet och tendensen… dessutom sällsynt lyckad layout…

bästa

x
Fri, Nov 5, 2010 at 10:12 PM

Har inte läst, tröttnade för ett par år sen. Nej, det är nog mer.
H.
x

Fri, Nov 5, 2010 at 9:12 PM

Hej!

Intressant fråga. Jag slutade prenumerera på den tidskriften för ett tag sedan. Kanske mest för att jag behövde lite annan input – inte för att tidskriften var dålig.

Deras ernst-elis-nummer, nonsens och ideoei var t ex fantastiskt bra och inspirerande för eget skrivande. Men till slut blev tidskriften lite för tung, lite för krävande och många texter alldeles för långa och teoretiserande för min smak. Kaffet hann ju kallna innan jag var halvvägs in i inledningen på en text. Och så föredrog jag nog ett annat urval för den tiden. Deras påverkan på poesiklimatet går ju dock inte att ta miste på. Både UKON och Ida Börjel är personliga favoriter som fått utrymme även genom förlaget.

Allt gott

Den Anonyme

Fri, Nov 5, 2010 at 10:35 PM

Hej Lyra,
Jag förstår nog inte riktigt hur du menar att jag skall kunna svara på din fråga om vad jag “tycker” om den tidskrift som jag nu sedan elva år har varit redaktör för.

Allra bästa hälsningar, och lycka till med arbetet i övrigt,
X

Sun, Nov 7, 2010 at 9:55 PM

På vilket sätt tycker du att frågan är underlig? Nog antar jag att du tycker bra om den, att det känns viktigt att jobba med den etc, men du har väl en lite mer nyanserad och kanske inte helt odelad uppfattning om tidskriften i stort?

Själv arbetar jag med två olika litterära tidskrifter, och alla mina åsikter, begär och visioner harmonierar förstås inte fullständigt med någon av de redaktionskollektiv jag verkar inom, samtidigt som olika relevanta aspekter med bägges arbetsformer, utformningar och publikationer driver mig till att arbeta vidare med dem.

Allt gott,
Lyra

 

Fri, Nov 5, 2010 at 10:49 PM

Hej Lyra

Sedan sex år tillbaka är jag med i redaktionen för OEI. Jag vet inte om det är därför du frågar mig om vad jag tycker om OEI, men eftersom jag lägger ned en stor del av ideell tid på att arbeta med både tidskriften och förlaget är svaret kanske givet.
Däremot undrar jag lite över frågan. Varför är vad någon tycker om OEI intressant? Är inte frågan snarare varför/om/på vilka sätt de tidskriftsnummer, böcker och arrangemang tidskriften och förlaget har publicerat/arrangerat under 11 år har varit viktiga (eller inte) för en samtida svensk poesiscen.

Vänliga hälsningar,
X

Sun, Nov 7, 2010 at 2:24 PM

Hej X, och tack för ditt svar!

Om du vill får du gärna utveckla vad du tycker om tidskriften. Jag tycker inte att det är ”givet” vad jag anser om fikssion och Ett lysande namn, som jag arbetar med. Frågan om huruvida jag personligen finner arbetet givande eller ej är förhoppningsvis mer förutsägbar — men tidskrifterna är ju både något mer och något annat än en produkt av mina personliga viljor, övertygelser och idéer.

Tycker du inte att upplevelser av och åsikter om något är relevanta för att besvara frågan om vilken roll till exempel en tidskrift spelar i en vidare socialitet och verksamhet?

Vänliga hälsningar,
Lyra


Fri, Nov 5, 2010 at 11:18 PM

OEI omhuldas i delar av mina kretsar starkt. Själv förhåller jag mig mer distanserat. Det existerar (eller snarare existerar inte) en förlorad länk mellan OEI:s uttryck, tankevärld och ett – förlåt den lite puckade termen – mer j o r d n ä r a poetiskt skrivsätt. Mitt liv har inte någon reell plats i OEI. OEI har inte heller någon reell plats i mitt liv. Ändå försvarar jag ex. OEI på ungefär samma sätt som jag på nittiotalet försvarade den lite jönsiga idékonst som då var i schwung mot den rådande avbildande konsten. Jag var ung. Jag gillar fortfarande inte vakter på krogen och dras tvångsmässigt till det utanföriga. Men när jag väl tittar in i finner jag sällan vad jag söker.

Fri, Nov 5, 2010 at 11:53 PM

Här är mitt svar:

Vill man ut på en bred upptäcksresa på det lyriska jordklotet skaffar man ett nummer av OEI. Jag tycker det är den mest välkomnande och öppna litterära tidskrift som finns tillgänglig på svenska. Så många olika lyriska språk som presenteras i varje nummer, man får svindel. Det är en modig tidskrift.

Men, utanför uppgiften: Jag förstår inte hur frågan kan skissera svenskt poesiklimat, men du har säkert en plan.

Jag upplever Sveriges litterära miljö som icketillåtande och snål. Starka viljor säger sig försvara det udda, det kompromisslösa och det nya – men bara när det följer vedertagna regler om hur starkt egocentrerade, självmytifierande poetroller skall stå i centrum för ”uppdraget”. Mycket snack om vad man inte får göra, lite snack om språkets och poesins möjligheter.
/ X

Sun, Nov 7, 2010 at 2:05 PM

Hej X, och tack för ditt svar!

Jag upplever att tidskriften OEI intar en mycket central position i ”poesiklimatet idag”, och att den gör det på flera olika sätt som kan vara svåra att komma åt och/eller värja sig mot. Mycket av (den futila) kultursidesdebatten har under de senaste åren tyckts mynna ut i ett ”för eller emot OEI”, varefter tidskriftens ställning har stabiliserats till något oumkullrunkeligt. Att fråga alla Ett lysande namns adressboksadressenter vad de tycker om tidskriften kändes som ett lämpligt tillvägagångssätt för att börja peta fram lite olika upplevelser kring centrala fenomen i litteratursverige idag. Vad tror du om det?

Dina vidare funderingar är intressanta. Berätta gärna mer om vilka diskussioner kring ”vad man inte får göra” som du upplever som pågående, och vilka samtal kring poesins möjligheter som du saknar. Personligen tycker jag, ungefär som du skriver, att de självutnämnt ”upproriska” krafter som ges/tar sig spelrum mestadels handlar om att bekräfta litterära konventioner, gjutna i samma marknadsekonomiska producent-konsument-modell som alla andra dominerande kulturformer. Men nog är det mycket (floskel)snack om språkets förunderliga politiska potential. Jag antar att du anser att det kan och bör göras annorlunda, mer nyanserat och mindre idealiserande?

Och, måste jag tillägga, mycket känns svårt att göra eller ens tänka sig på det poetiska fältet idag. Vilka uttrycksmöjligheter och vilken handlingsrymd som finns är väl en viktig fråga att hantera när man är verksam inom ett kulturfält?

Hälsningar,
Lyra

Sun, Nov 7, 2010 at 3:34 PM

Hej igen, och ursäkta den ilska som fanns inbyggd i föregående mail, den var inte riktad mot Ett lysande namn eller dig.

På grund av frustration inför de fält svensk litteraturkritik skisserar lät jag hela poesiscenen i det här landet få en skopa ovett, vilket kanske inte var hederligt av mig. Kritiken gör mig ledsen, inte alltid, men ofta.

Det handlar om enkla, säljande gräl och snabba värdeomdömen utan djupare reflektion. Och detta färgar givetvis oss som skriver poesi, vi måste ta med i beräkningarna att kritiken faktiskt påverkar oss: om man inte passar sig blir kritikerkåren halvmedvetet den läsare man försöker nå och plötsligt övertyga, ett förnedrande samtal, och så ramlar man in i det förenklade språk som tidningarna i regel erbjuder. Då blir det svårt och olustigt att arbeta.

Den svenska utgivningen är egentligen rätt diversifierad och intressant, när man börjar gräva i den, men det är ändå märkbart att detta är ett ganska litet kulturland och att svenska är ett litet språk (och mycket av den svenskspråkiga lyrik som produceras i Finland anses i oläst skick inte fin eller intressant nog att importeras till det svenska språkets fadershjärta). Förutsättningarna, vår kulturs litenhet: det finns kreativ kampvilja i detta, att av det lilla bygga det stora och mångskiktade som öppnar sig mot världen, men ibland blir hållningen provinsiell och självgod. Kanske för att avfärda ”hot”?

Därför blir jag glad när starka översättningar slår ner i hemmet, som till exempel ”Migrationer” av Gloria Gerwitz. Där finns inget av det som monomant upprepas i svensk poesidebatt, det finns alltså annat att göra än att ligga i varsin skyttegrav och hävda att den andre har fel poesirecept. Man känner sig uppmanad, uppmuntrad.

OEI är en intressant aktör, mest på grund av att tidningen är ett sådant allslukande, stört och hetsigt monster, förstått som något utmärkt och av mig efterlängtat då. Jag är glad att OEI fortfarande finns och verkar, och väldigt trött på ramsorna om ”språkmaterialism” och svensk L=A=N=G=U=A=G=E som många fortfarande klistrar fast på tidskriften, förlaget och alla som på något sätt ”besmittats” av redaktionen. Ett exempel kan vara HD-recensionen av Hallbergs senaste diktsamling, poesi som öppnar sig för ett för Hallberg helt nytt språk, köttigt och drömmigt, lustfyllt och ångestpsykotiskt, vältrande i skit och arkitektur – men HD-recensionen handlade nästan bara om den metafordebatt Hallberg initierade för lite mindre än ett decennium sedan, och avfärdade den nya boken på grund av personliga statusskäl.

Många recensenter återkommer till idén om autencitet, även om de har förstånd nog att undvika själva ordet. Man talar ofta om röst, om särart, ja, till och med ärlighet. Inbakat i ordens sammanhang finns visionen av ett sammanhållet talande subjekt, som leder läsaren efter en gemensam överenskommelse om att detta är välgörande, berikande, genom den sparsmakade och väl sammanhållna helhet en diktsamling underförstått måste utgöra. Detta är konvention, norm. Ibland bra att ha, ofta ett fängelse.

Fortfarande finns en oroande tendens att automatiskt sammankoppla en röst i en diktsamling med en åsikt eller insikt som måste tillhöra författaren själv: man jagar biografi och upphovsman snarare än själva texten. Jag, eller snarare min pappa, fick en gång rejält med känslomässig kramp när en kritiker tyckte det var självklart att min pappa utsatt mig för incestuösa övergrepp som liten, då sådan tematik förekommer i en av mina böcker.

Men för mig och många andra är inte den egna praktikens mål att skriva raka och sanna självbekännelser ur dagboken, även om jag visst vet att sådan lyrik både finns och är lysande. Till och med litteraturdebatten om fiktion kontra biografi står tryggt på den biografiska läsartens golv (åsikterna om Sofia Rapp Johansson, Maja Lundgren, Daniel Sjölin, Lars Norén).

Om man upplever världen och sig själv som splittring och genomflöde, och inte tror på en kausal minneslinje genom livet, inte tror på en psykologisk realism där allt skall förklaras och stark igenkänning är viktig – för att det är detsamma som ”trovärdighet” av någon anledning – då kan det hända att man behandlas underligt. Och är man intresserad av andra saker än subjektens självupplevelse inför världen, kanske intellektuell, subjektslös reflektion, knastriga bokstavsljud, essäistisk lyrik eller rentav försök att rasera idéer, förstöra outtalade kulturella överenskommelser, då är man ordentligt ute i kylan. Även kritiker och författare som omfamnar dessa ”udda” hållningar faller i autencitetsfällan jobbigt ofta, kanske för att recensionstextens normer i sig innehåller en dramaturgi, en uppsättning krav som måste uppfyllas för att man skall igenkänna en löjligt kort text som ”recension”.

Där slåss jag inom mig inte bara mot dagskritik, utan även mot uttalanden från (rädda?) kollegor, som vill hålla sitt arbetsområde rent och tydligt och därför måste eliminera andras visioner.

Förlåt, jag är på dåligt humör i dag. En annan dag hade jag uttryckt mig gladare och mer konstruktivt, egentligen finns det massor att glädja sig åt i poesisverige.

/ X

Sun, Nov 7, 2010 at 4:05 PM

Hej,

uppfattade inte alls ditt svar som kritik av mig eller ELN, utan var snarare nyfiken på att gräva vidare i dina resonemang!

Vad gäller kritikerkåren och det nyanslösa recensionsflödet kan jag inte annat än instämma, blir ledsen när jag träffar på sådana stumma produktharanger om böcker jag öppnat och förundrats över. Skrev en förtvivlad text om det när Sara Hallströms senaste bok hade kommit ut: https://utrymme.wordpress.com/2010/05/07/klippa-upp-betongvaggar/. Såhär ett halvår senare känns den mest som ett utsnitt av min frustration i att bo på Biskops-Arnö, av att ständigt förstås som ”ung” och ”tjej” och ”lesbisk”, av upplevelsen av att övervägande delen överröstande röster överallt var manliga, heterosexuella, vita och äldre… sedan dess tror jag att jag har lyckats undvika de värsta miljöerna och kommit i kontakt med fler sympatiska samarbets- och samtalspartner. Att komma undan det mest illavarslande känns som det mest lämpliga alternativet. Vilka strategier förespråkar du? Protest på öppen plats? Allianser och sammansvärjningar? Självisolation?

Jag kan inte riktigt hålla med dig om detta: ”Och är man intresserad av andra saker än subjektens självupplevelse inför världen, kanske intellektuell, subjektslös reflektion, knastriga bokstavsljud, essäistisk lyrik eller rentav försök att rasera idéer, förstöra outtalade kulturella överenskommelser, då är man ordentligt ute i kylan.” Att vara ute i kylan kan förstås betyda lite olika saker, men min mening är att OEI och ett flertal aktörer kring/i OEI har sysslat med dessa saker rätt länge, samt att OEI är något av en centralpunkt i poesisverige idag (vilket inte nödvändigtvis ska förstås som en ekonomisk centralpunkt utan snarare i termer av kulturellt kapital). Men visst återkopplas det mesta ständigt till det sammanhållna (underförstått självbekännande) subjektet, signaturen, avsändaren. Jag tror att det är immanent i litteraturens åskådarkulturella paradigm, den tydliga uppdelningen mellan författare och läsare, den allmänt spridda fixeringen vid boken som centralprodukt och representationsform. Vilka outtalade kulturella överenskommelser är det du har i åtanke, utöver denna om det sammanhållna subjektet?

/Lyra

Sun, Nov 7, 2010 at 4:19 PM

O, skitbra skrivet, tack för länk. Älskar Saras böcker.

Och visst har du rätt angående den öppning OEI ger för de uttrycksområden jag såg som utputtade i kylan.

Möjligen var det återigen min sorg inför receptionen i dagspressen som spökade.

Kanske skall man göra som de amerikanska postmoderna och ofta queerbetonade konstnärerna gjorde under sent sjuttiotal och tidigt åttiotal, och bara envist och resolut annektera recensenternas utrymme, skriva de reflekterande och engagerade texter som saknas, och se till att de publiceras, skit samma om det är på nätet eller i inte särskilt påkostade nya tidskrifter, se till att våra tankar sprids, så småningom arbeta oss in på kultursidor och i finmedia: vi finns och vi kan också prata. Vi saknar just nu ett vettigt samtal i offentligheten, kanske skall vi ta oss rätten att inleda ett sådant?

Fast det är lite otäckt att man måste vara både författare och recensent för att något av vikt skall hända, snart lär man väl tvingas bli sin egen förläggare också.

Återigen, ursäkta mitt dåliga humör. Jag är sur och ensam och i Helsingfors och jag saknar min kille.

/ X

Sun, Nov 7, 2010 at 5:41 PM

… hej igen. Angående denna din fråga: ”Vilka outtalade kulturella överenskommelser är det du har i åtanke, utöver denna om det sammanhållna subjektet?”

Just nu är jag väldigt upptagen av den ”goda” position både författare och läsare förutsätts inneha.

Jag tänker att det är samma sak med film, mindre så med teater:

Tänk dig Lilja 4ever (skittaskigt exempel, jag vet). Det är en film med ett uppdrag. Den vill något. Gott så. Den är bra, jag blir gripen. Jag tittar på ett allvarligt samhällsproblem.

Det är ändå något där som gör mig rasande, riktigt barnsligt/gubbigt dyngrasande, och det är förförståelsen att publiken, som är god, skall dela ett fiktivt offers smärta, för att ”lära” sig något – som publiken redan vet – för att ta ett moraliskt beslut – som redan är fattat, långt innan man satte sig i biosalongen.

Jag kan inte se sådana filmer/böcker som ”viktiga” i meningen att de aktualiserar något och förändrar något, jag blir förtvivlad över viljan till enighet om att det skildrade är fruktansvärt grymt kanske mest just i deras insiktsfulla ögon, för att just detta, det bevittnade, identifierar dem själva som en grupp goda och nu upplysta människor och de andra som mindre vetande/onda.

Det är nästan så jag har större respekt för en tänkt människa som skrattar elakt filmen igenom och använder den som pornografi, om man nu skall dra in sådant som ärlighet och självinsikt i resonemanget. Kanske farligt.

Böcker, dikter och romaner, om de nu styrs av en röst som ett trapphus kan styras av en ledsång, tenderar, tror jag, att tala ”gott” när de diskuterar ”det onda”, på så vis att den frambesvärjda författarrösten i ett arkaiskt förflutet ingått en okränkbar pakt med läsaren att de delar moralisk ståndpunkt, och att läsaren blir omtänksamt ledd genom kanske hemska intryck för att slutligen få sin självbild bekräftad genom katharsis light.

Jag är orättvis nu, denna klichébild är kanske inte så spridd som jag låter påskina.

Men den är farlig, tror jag, när den dyker upp; dessa dramaturgiska kontrakt påverkar även världen utanför film och litteratur, eller framför allt hur man avläser den, världen – och sig själv. Är jag ute och cyklar? Kanske är jag enspårig och orättvis.

Men jag tror att det är på grund av dessa känslor jag känner ett så stort behov av Jelinek, Haneke, Bernhard, Lispector, Wittkop och de Sade.

Och Judith Butler förstås; inte skönlitteratur direkt, men många av hennes resonemang och ståndpunkter har haft stor inverkan (åverkan?) på mitt eget skrivande.

/ X

Sun, Nov 7, 2010 at 9:16 PM

Roligt att du uppskattade texten!

Vad är det som känns sorgligt och resignerat i att ge ut böcker själv och skriva egna recensioner? Det förfaller mig ganska riktigt.

För att ta sig in i olika offentligheter måste man bete sig som dem, oundvikligen. Vilka/vilken offentlighet vill du annektera, och varför, med vilka budskap?

Samförståndet! De föreskrivna villkoren, moralismen, godheten. Javisst.

…”dessa dramaturgiska kontrakt påverkar även världen utanför film och litteratur, eller framför allt hur man avläser den, världen – och sig själv”…

Ja. På samma sätt reproducerar den sociala formen, rolltagandet i litteraturen, hur vi beter oss i samhället.

/Lyra

 

Sun, Nov 7, 2010 at 9:29 PM

Inte sorgligt, egentligen, bara så krävande att axla så många yrkesroller samtidigt, kan jag tänka.

Ibland för krävande för mig, men man gör så gott man kan och är olika stark vid olika tillfällen.

Men en hoppfull väg att gå.
Vilken offentlighet… ja… jag tänker mig väl snarare att man tillverkar en sorts litterärt gift, ett sunt sådant, som infiltrerar och slinker igenom och ställer till det där det kommer åt.

De mediekanaler och offentliga former man kan föreställa sig som mål är nog bara de redan uppenbara, de som ”finns”, och det är ju utmärkt, jag vill förstöra och berika där – men… kanske kan man upptäcka alternativa sammanhangsbildningar rent slumpvis, genom kommunikativa experiment, inte nödvändigtvis via internet.

jag tänker mig något virusaktigt kanske, fantiserar om det stora genererande ryktet, hahaha…

det kommunala språket, det företagsbildande… det byråkratiska rummet, annonserna, reklamen

litterära sabotage, inflikande i existerande sammanhang på eget bevåg

Jag surrar iväg, är inte skarp.

Men jag har huvudet fullt av skrivande. Och en konceptbok som både är en bok med ISBN och allt, och rekvisita för ett performanceverk här i Helsingfors… jag har skickat uppdraget till ett tryckeri i Riga.

Trehundra konstiga ex är på väg i vackra kartonger. Just cut-up är här en metod, och internetöversättningstjänster.

Jag vill gärna jobba mer med språkblandningar, känner jag, och därmed tillfälligtvis uppnå hemlöshet i förhållande till nationsidén. Kanske.

/ X

Sun, Nov 7, 2010 at 9:42 PM

”Inte sorgligt, egentligen, bara så krävande att axla så många yrkesroller samtidigt, kan jag tänka. ”

På egen hand, ja, absolut. Men en del i att göra sig mer oberoende från konventionella praktiker tror jag innebär ett ökat beroende av andra utbyten, samarbeten, kommunikationer och delaktigheter.

Och visst läcker det man gör ut, om än i måttlig skala. Samtidspoesi är ju något oerhört obskyrt i samhället idag — med alla fördelar och nackdelar detta innebär.

/L

 

Sat, Nov 6, 2010 at 7:00 PM

Att oei fortsatt är en tidskrift av högsta västerländska klass.

Sat, Nov 6, 2010 at 9:49 AM

Hej!

Jag gillar dess tyngd i handen. Och vinddraget av dess tyngd när den sveper långt över mitt huvud. Tyvärr har jag sällan tid att öppna ett nummer och sätta mig in i vad som faktiskt pågår mellan pärmarna. Känslan är väl att de bygger ett arkiv, just. Något jag ska kunna återkomma till och slå i, när situationen kräver det. Det är en bra känsla.

/X.

Sat, Nov 6, 2010 at 10:06 AM

Hej

Tack för din fråga, tyvärr känner mig oförmögen att svara eftersom jag inte regelbundet läser tidskriften. Jag har läst enstaka nummer som kom för flera år sedan

Just nu har jag för mycket annat att göra för att kunna läsa in mig och säga något meningsfullt om OEI och poesiklimatet idag.

Jag vill därför inte vara med i enkäten men önskar dig lycka till med ditt arbete

Vänliga hälsningar,

X

Sat, Nov 6, 2010 at 10:41 AM

Ingen aning. Har inte läst den. Den är tjock.
Jag gillar bilder och telefonkataloger.
Många bilder är vackra.
Det är mycket tårar kring OEIs snubbighet.
Jag läste Mary Carruthers i översättning.
Jag läste mig själv med flera. Sidorna var väldigt stora.
Ibland vill jag att OEI ska ringa upp mig och säga att de har förstått på vilket sätt de är universalister, men jag tror inte att det kommer att hända.
Ibland vill vi ha bokstäverna OEI har sagt nej till, men då har någon annan jävel redan varit framme och snott dem.
En gång var jag på en läsning som OEI ordnade. Jag minns ingenting av den utom att rummet var stort och vitt, typ smakfullt designat. Men efteråt hamnade jag på Tranan fast jag inte riktigt visste varför och satt i ett hörn av bordet och sa att jag vägrade prata om böcker jag läst eller människor jag legat med. Allt var lite konstigt. Jag minns att det var någon jag saknade?
Sat, Nov 6, 2010 at 11:17 AM

Jag går in på OEI:s hemsida och läser ”OEI om OEI”. Blir trött i huvudet. Det kanske beror på att jag är lite krasslig, men jag tror snarare att det visar på deras anspråk att dominera Sveriges poesiklimat som mynnar ut i storhetsvansinne.

/X
Sat, Nov 6, 2010 at 3:50 PM

hej lyra,

jag sitter ju i redaktionen och är väl part i målet, men ändå …

OEI bygger på ett långvarigt, obetalt, hängivet arbete med att översätta, introducera och öppna upp för – i våra ögon – viktiga men bortglömda, oupptäckta eller på andra sätt marginaliserade teoretiska, poetiska och konstnärliga praktiker. OEI har gjort den svenska samtidsdikten mer språkligt och teoretiskt medveten.

X
Sat, Nov 6, 2010 at 5:01 PM

Svar: Jag tycker mycket om tidskriften OEI.
Varmt/X
Sat, Nov 6, 2010 at 8:19 PM

En tonårsförälskelse. OEI sade: Länge leve galenskapen, måttfullhet är tråkigt. Senare har jag märkt hur väl deras teman stämmer överens med en större (litteraturvetenskaplig) diskussion. De bästa numren fungerar som kartläggning, efter en genomläsning är världen lite lite annorlunda. Upphörde dock med att läsa tidskriften 2008 i samband med bokhyllekrisen, när boktravarna fick min lägenhet att likna New York. Vet inte vad som hänt sen dess?
Sat, Nov 6, 2010 at 8:38 PM

Kära ett lysande namn.

Kan inte säga nåt om den, då jag inte läst den.

jag läste nästan ihjäl mig som ung, eller tvärtom till liv.

Men ju mer jag själv har skrivit, ju mindre läser jag, ju äldre jag blir- mindre läsa.

Mer öppen för varje detalj i det liv jag lever. Varje småsak….. läser jag… i varje gathörn….

X
Sat, Nov 6, 2010 at 11:56 PM

Lyra,

Jag är jävig eftersom jag är polare med två av redaktörerna sedan typ mitten av 1980-talet.

Allt gott

x.

Sun, Nov 7, 2010 at 9:46 PM

I den svenska litteraturvärlden är man nog alltid jävig. Du är välkommen att tycka ändå, om du vill.

/Lyra

 

Sun, Nov 7, 2010 at 12:56 AM

Hej Lyra,

Jag har lite svårt att förstå kopplingen mellan syftet med din text och själva OEI-frågan? Så därför: innan jag besvarar frågan vore det fint om du i några meningar kunde utveckla hur du själv tänker kring sambandet, hälsar så gott X

Sun, Nov 7, 2010 at 1:53 PM

Hej X!
Jag upplever att tidskriften OEI intar en mycket central position i ”poesiklimatet idag”, och att den gör det på flera olika sätt som kan vara svåra att komma åt och/eller värja sig mot. Mycket av (den futila) kultursidesdebatten har under de senaste åren tyckts mynna ut i ett ”för eller emot OEI”, varefter tidskriftens ställning har stabiliserats till något oumkullrunkeligt. Att fråga alla Ett lysande namns adressboksadressenter vad de tycker om tidskriften kändes som ett lämpligt tillvägagångssätt för att börja peta fram lite olika upplevelser kring centrala fenomen i litteratursverige idag. Vad tror du?

/Lyra

Mon, Nov 8, 2010 at 1:23 AM

Hej Lyra,

Tack – fint att få ta del av dina förklarande tankar. Jag håller med om att det är meningslöst att diskutera i termer av för/emot, däremot håller jag inte med om att OEI:s ställning på något sätt är oomkullrunkelig. Tidskriften OEI har under tio år introducerat en mängd (företrädesvis) europeisk och amerikansk experimentell poesi som förstås tillfört svensk poesi många viktiga impulser. Förlaget OEI editör har publicerat ny experimentell poesi, vilket varit och är viktigt då storförlagen p.g.a. nedskärningar och processer av marknadsradikalisering inte längre finner det angeläget att bära den smala litteraturen (dynamiken att den breda litteraturen bär – men också legitimeras av – ett förlags smala utgivning är upphävd). Att tidskriften OEI haft en (sällan genomlyst) viktning åt det manliga vita avantgardet är förstås en förklaring till att tidskriftens ställning inom poesivärlden, då denna värld i mångt och mycket inte fungerar enligt andra lagar än övriga samhället. Därför var det t.ex. en stor sorg för många av oss då Ordfront (av ekonomiska skäl) sålde Lyrikvännen – en tidskrift som under Tunedals och Hallströms redaktörskap stod för experimentella ordningar som genomkorsades av en feministisk och intersektionell medvetenhet. Det mest utmärkande för ”poesisverige” idag är, menar jag, att poesin – i kölvattnet av samtidens starka marknadsstyrning – håller på att förflyttas från det offentliga rummet till en semioffentlighet (det är bl.a. därför som jag tror att det idag finns flera subkulturella poetiska rum än för 5-10 år sedan, d.v.s. ”rum för poesi” som inte speglas av eller förs vidare till samtal i offentligheten). Denna ordning står förstås OEI på intet sätt över – tidskriften anmäls sällan eller aldrig i dagspressen, förlagets böcker recenseras inte självklart på kultursidorna. Vidare drivs OEI, vad jag förstår, mer eller mindre ideellt och backas inte upp av några storfinansiärer – d.v.s. tidskrift och förlag är naturligtvis högst materiellt sårbara och möjliga att slå omkull. Mot bakgrund av detta tycker jag det är beundransvärt att tidskriften funnits i ett decennium.

Det är också hit jag vill komma – att poesilandskapet, till skillnad från t.ex. medialandskapet, i så stor utsträckning drivs av ideella krafter. Detta ger stort hopp för poesins framtid, då den inte helt tycks i händerna på den växande fusionen mellan den liberala ekonomin och den liberala demokratin. D.v.s. i tider när kulturpolitiken ekonomiseras, tidskriftsstöd dras in, kultursidor slaktas (recensioner, debatter, viktiga ideologiska diskussioner, folkbildningsorienterade artiklar o.s.v. skrivs allt mer i marginalen), anslag till författarutbildningar dras ned (och effektiviserings- och återbetalningskrav på studenter ökar), storförlagen ökar sina vinstkrav, författarstöd avvecklas, författarfonden ifrågasätts – så överlever ändå poesin för att den inte drivs av vinstintressen. Men det är också övergången från offentlighet till semioffentlighet som jag tror formar de mest centrala förutsättningarna för svensk poesi idag. Mot bakgrund av detta tror jag att t.ex. OEI:s ställning å ena sidan är att betrakta som försvagad (jämfört med för säg 5 år sedan), å andra sidan är en tidskrift som OEI kanske viktigare än tidigare. Därför att den med sina stora grepp och ambitioner visar att poesin inte lyder absolut under samtidens ekonomiska lagar. För mig är detta just nu – kanske kan det kallas för strategisk solidaritet – viktigare än att detronisera det vita mansöverslaget i tidskriften. Och jag är tacksam över att OEI editör publicerat (läs ”burit de ekonomiska riskerna för litteratur som aldrig kommer att sälja i stora upplagor”) så många nya spännande experimentella poeter som annars kanske hade haft svårigheter att komma ut med sina böcker.

Till de mest formerande fenomenen för svensk poesi just nu tror jag alltså inte att OEI hör. Jag tror att de hårdnande materiella villkoren (som förstås samspelar med den symboliska ordningen) är långt viktigare – och jag tror att dessa villkor, tillsammans med det politiska samhällsklimatet i stort – kommer att medföra en ökad radikalisering av poesin; att viktiga saker kommer att skrivas och sägas – troligen inte på kultursidorna, storförlagen eller i TV, utan snarare spridas i de växande poetiska semioffentligheterna som finns i fysiska rum, på nätet och bärs av småförlagen.

Ja, detta var mina tankar, hälsar så gott
X

Mon, Nov 8, 2010 at 1:50 PM

Hej!

Tack för utförligt svar. Finner din redogörelse för de marknadsekonomiska villkoren och poesins obskyra position i förhållande till den allmänna offentligheten helt riktig. Den största delen av de som konsumerar nyskriven svensk lyrik är själva skrivande personer. Samtidslitteraturen, och då särskilt poesin, tycks mig framförallt vara en angelägenhet för sina egna producenter (även om det finns mycket tydliga villkor för när man agerar i egenskap av konsument och när man är upphovsperson – detta skall alltså inte förstås som att rollerna har blandats samman). Jag håller helt med dig om att detta att poesin ”inte helt tycks i händerna på den växande fusionen mellan den liberala ekonomin och den liberala demokratin” är någonting potentiellt hoppfullt, men förstår inte hur det hamnar i motsättning till ett kritiskt granskande av det egna fältet.

”OEI:s ställning å ena sidan är att betrakta som försvagad (jämfört med för säg 5 år sedan), å andra sidan är en tidskrift som OEI kanske viktigare än tidigare. Därför att den med sina stora grepp och ambitioner visar att poesin inte lyder absolut under samtidens ekonomiska lagar. För mig är detta just nu – kanske kan det kallas för strategisk solidaritet – viktigare än att detronisera det vita mansöverslaget i tidskriften.” På vilka sätt menar du att OEIs ställning har försvagats? Som du säger kan tidskriften mycket väl utgöra ett exempel på att ”poesin inte lyder absolut under samtidens ekonomiska lagar”, men detta gör den väl inte omöjlig att kritisera på andra grunder? Menar du att vi alla måste hålla ihop i samförstånd nu? Jag tror att en sådan inställning leder till en skillnadslös monopolisering och på sikt också till en konformism av uttryck och metoder, en enhetlighet som kan vara lika svår att konturera som att komma undan. Att placera litteraturen i binär opposition mot resten av samhället känns ytterligt problematiskt.

Visst, litteraturproduktionen behärskas inte entydigt av en monetär ekonomi (även om den reproducerar marknadslogikens grundform för transaktioner i och med den mediala överenskommelsens tydliga rolluppdelning i producent eller konsument), men det går defintivt att tala om en ekonomi av kulturellt kapital eller legitimitet. Det är i dessa termer som jag tror att det kan vara givande att diskutera OEI. En annan sak som jag tycker känns underlig är att det ofta betonas hur obetalda OEIs medarbetare är, när detta, som du också skriver, är en förutsättning för de flesta av oss som är litterärt verksamma. Även om jag inte alls är främmande för att detta kan generera problematiska privatekonomiska situationer tycker jag samtidigt att det är en frihet att ens verksamhet inte behöver beräknas efter monetära parametrar. Vad försöker man uppnå när man betonar ett arbete som ideellt? Implicera att man egentligen borde få betalt, att man minsann gör något viktigt men ändå inte får betalt, när just de betalda arbetena är (vattniga, tomma, viktlösa och) reducerbara till mekanismer i ett liberalkapitalistiskt system?

Tidskriften har, som du säger, ”tillfört svensk poesi många viktiga impulser” och på många sätt varit viktig i vår alltmer smalnande poesivärld. I anslutning till detta får jag svårt att förstå varför du påstår att OEI inte hör till ”de mest formerande fenomenen för svensk poesi just nu”. Naturligtvis är själva fältets förutsättningar och villkor mer reglerande än inomlitterära tendenser, men om vi slutar att tala om vilka krafter som agerar inom själva fältet upphör vi också att urskilja viktiga (och möjliga) skillnader. I anslutning till detta blir jag också nyfiken på var den mångfald av ”subkulturella poetiska rum” som du nämner kan återfinnas?

Allt gott,

Lyra

Tue, Nov 9, 2010 at 3:11 AM

Hej Lyra,

Mitt mail formulerade jag som mitt subjektiva svar på din enkätfråga – och du kan använda eller förkasta det efter behag. Jag hade inte riktigt förstått att du s.a.s. var intresserad av att behandla mitt svar på ett polemiskt sätt. Jag var inte beredd på det, och det kändes heller inte helt bekvämt för mig. Framför allt för att jag inte förstått att jag skriftligen borde ha garderat mig. Men också för att jag inte riktigt förstår varför. Jag har mer tilltro till och intresse för samtal som utgår från öppenhet och viljan att veta, än styrs av viljan att vederlägga.

För att bemöta några av dina tankar, vill jag skriva att jag tror att våra tolkningar av samtidspoesins landskap ges olika innehåll mot bakgrund av att vi har olika ”poetiska erfarenheter” (att vi har trätt in i den litterära världen vid olika tidpunkter tror jag är betydelsefullt), men också för – funderar jag över – att vi har olika utgångspunkter rörande hur makt fungerar. Något som varit formerande för mig, både som poet och akademiker, är poesi och teori som hör samman med poststrukturalismen. Sett ur ett historiserande perspektiv betraktar jag tidskriften OEI i hög utsträckning som ”ett barn av sin tid” – intresset för språkspel, språklig materialitet, experiment o.s.v. menar jag ligger innanför ett poststrukturalistiskt paradigm. För ett svenskt poesisammanhang, skulle jag säga att poeter som Frostenson, Jäderlund och Granqvist under 80- och 90-talen – tillsammans med en rad kultur- och litteraturskrifter – var viktiga för att introducera och gestalta poesi som aktivt förhöll sig till ”the linguistic turn”. Detta arv har förts vidare genom tidskrifter som Lyrikvännen, OEI, BLM, Vagant m.fl. Det har traderats på litteratur- och skrivutbildningar inom och utanför akademien. D.v.s. de tankeströmningar som framträder i OEI existerar sedan snart ett trettiotal år på mångahanda andra sätt inom svensk samtidspoesi. Med detta vill jag säga att jag tror det vore reducerande för samtidspoesin (och förståelsen av dess uttrycksformer) att fästa alltför stor vikt vid dess kopplingar till en tidskrift (därtill vore det nog att tillskriva OEI en alltför stor betydelse), som snarare än att omskapa det litterära fältet bereder plats för tendenser inom poesin som funnits i över två decennier.

Jag tror också att det är viktigt att analysera det samtidspoetiska fält som vi ingår i. Men jag tror kanske inte att det är avgörande för mig att konstatera huruvida ”OEI har så eller så mycket makt” över samtidspoesin – eftersom jag helt enkelt utgår från att makt inte är något som kan innehas eller saknas, utan att den är relationell och produktiv. Därför blir det viktigt att sammankoppla allt dekonstruktionsarbete med visionsarbete. I samma foucaldianska anda vill jag t.o.m. tro att makten kan komma underifrån. De strategiska rörelser som jag menar hör ihop med dessa tankar, handlar fr.a. om att uppsöka och skapa en mångfald av ordningar och rum för skrivande och tänkande – att producera skrift och lyfta fram genealogier och låta dessa ta plats i världen. Det kan finnas skrivgemenskaper mellan vänner, litterära salonger, akademiska seminariegrupper, poesifestivaler, nättidskrifter, skrivutbildningar o.s.v. Rum som ännu inte existerar kan behöva uppfinnas.

Om jag ska sia om vad som (litterärt) är på gång inom samtidspoesin så tror jag kanske att jag vill peka på att det företas undersökningar i etisk/estetiska riktningar av relationer mellan kroppslig materialitet/erfarenhet och språk. Jag tror att det finns tydliga samband mellan dessa undersökningar och samtidsriktningar inom akademien som söker sig bortom (eller post) poststrukturalismen – som exempelvis den ny- eller kroppsmaterialistiska skolan. En tidskrift som skildrar dessa litterära fenomen skulle jag gärna vilja (strategiskt, visionärt, performativt) maktbemedla.

Ja, allt detta – och lycka till med artikeln

hälsar så gott X

Tue, Nov 9, 2010 at 4:13 PM

Hej X!

Det finns ingen tydlig agenda (än) för hur jag kommer att använda mig av svaren och jag arbetar inte på en artikel i någon traditionell bemärkelse. Min avsikt var inte att utifrån ditt svar starta någon diskussionsstrid, utan just ett öppet samtal, vari invändningar och följdfrågor kan få förekomma. Om du har upplevt det som en vederläggning är jag ledsen för det, eftersom mina frågor och anmärkningar stammar ur just en vilja att nysta vidare i dina resonemang.

Jag är inte främmande för poststrukturalistisk teori och vill inte heller diskutera makt som egendom. OEI är en nod i ett diskursivt spel av auktoritet, inflytande och representation, och även om detta också innebär att den är formerad av den diskurs som låter den framträda tycker jag att det kan finnas skäl att intressera sig för vilken funktion den har i litterära sammanhang idag. Dina åsikter om den betydelse deras översättningar, litterära experiment och dess beundransvärda kontinuitet haft för svensk samtidspoesi delas av många, och just därför kan man väl tala om OEIs inflytande?

/Lyra

 

Wed, Nov 10, 2010 at 10:34 AM

Hej Lyra,

Det är lugnt, jag tycker bara det är viktigt med omsorgen kring samtalens hur. Nu tror jag att jag har uttömt mitt OEI-tänk, men det vore mycket spännande att så småningom få ta del av dina OEI-reflexioner – i artikelform eller på annat sätt. Och särskilt mot bakgrund av att jag förstås förstår att OEI kanske skriver in sig på lite olika sätt i våra olika poetiska berättelse och erfarenheter, hälsar så gott X

 

Sun, Nov 7, 2010 at 2:05 PM

Hej Lyra,
självklart tycker jag att OEI är bra och meningsfull eftersom jag till och från är med i redaktionskommittén. Annars skulle jag inte vara det.

Hälsningar!
X
Sun, Nov 7, 2010 at 9:36 PM

Hej! Bra fråga.

Jag har länge försökt sätta fingret på vad det är som besvärar mig så mycket med OEI.

Första gången jag var på Göteborgs Poesifestival hade arrangörsansvaret för fredagskvällen överlåtits till dem, och det var män i kostymer överallt. Jag drunknade.

Får fortfarande den upplevelsen när OEI dyker upp – och det gör de ofta – att vissa delar av sådant jag intresserar mig för vad gäller litteratur sugs in i skuggan av något stort och asocialt, som en monoman man med skägg, en 600-sidorsmonolit, en stor grå kavajryggtavla. Samtidigt som andra delar förklaras totalt ogiltiga, eller halvlegitima, en inte riktigt litterär marginalverksamhet. Fel marginal.

Jag inser förstås att vissa av mina frågor till OEI aldrig kommer att få några riktiga svar. Varför gör man ett nummer om spel och lek när man inte är intresserade av att leka på riktigt? Varför gör man ett nummer om samtal istället för att samtala? Varför känns det som om OEI försöker skaffa monopol på att vara inte-riktigt-erkända, när de i själva verket är sjukt etablerade?

Sedan tillkommer ju allt detta om OEI som inte riktigt är tidskriften utan något immanent i litteraturvärldens socialitet. Som att detta ”att gilla OEI” nämns som ett tecken på att det är en bra litteraturperson man har att göra med eller ej. Som att det är så obekvämt och spänt och internt på deras asociala tillställningar. Som att man antingen är ”med”, eller ”konventionell”, eller ”oseriös”. Allt det här gör mig ledsen. Det ryms intressanta saker i OEI, men jag vill att det ska finnas utrymme att göra intressanta saker utanför också.
Sun, Nov 7, 2010 at 11:45 PM

Hej Lyra!
Vad hedrad jag känner mig. Att ni frågar just mig. Tyvärr kan jag inte ge några svar med tyngd. Det är ett tag sedan jag läste OEI. Skulle behöva uppdatera mig för att kunna ge ett rättvisande svar.
Bästa hälsningar X
Mon, Nov 8, 2010 at 10:24 AM

Hej Lyra .

När OEI kom slukade jag det mest – eller försökt i vart fall – men på senare år ligger den mest och plågar mig som ett dåligt samvete.

Kan inte säga om hur den är idag. Då var det som att andas ny luft. Idag vet jag inte.

Skulle vara svårt att tänka sig poesisverige utan den i alla fall

X
Mon, Nov 8, 2010 at 12:31 PM

OEI är ojämförbar, kompromisslös, OEI spelar i en annan division än alla övriga litteraturtidskrifter i Sverige. För mig personligen har OEI nog förändrat sättet som jag skriver på, men framförallt sättet jag funderar kring text på. OEI har tveklöst förflyttat ramarna för svensk litteratur. En av få tidskrifter man kommer sakna om / när den försvinner.
Mon, Nov 8, 2010 at 2:32 PM

Hejsan Lyra,

Sedan jag blev medveten om OEIs existens har tidskriften och dess anhängare varit ”de andra” för mig. Papperet och formatet var fint och påkostat, men innehållet… nja. Jag måste erkänna att OEI blivit lite av ett skällsord bland mig och mina närmsta vänner: är något i våra texter särskilt obegripligt så kallar vi det för OEI-text. Just nu kan jag inte påstå att jag erfar att tidningen har någon särskild relevans alls.

MVH
X
Mon, Nov 8, 2010 at 4:35 PM

hej Lyra!

jag har svårt att besvara generella frågor. och om det är något du ytterligare undrar över får du höra av dig.

det är svårt att komma över bra tidskrifter för litteratur och teori i svergie, ännu svårare att komma över tidskrifter som på loppet av några hundra sidor lyckas närma sig, och faktiskt komplicera begrepp som konceptuallism, materiallism, arkiv, biosemantik, lek och spel osv. det är svårt att komma över tidskrifter som överhuvudtaget tar poesi seriöst och som något faktiskt levande, du ska veta att jag inte upplever det som om våra dags- och kvällstidningar gör det. men det är klart att allt inte är positivt med OEI, dom bestämmer i en stor utsträckning över den poetiska agendan och hur meta-samtalet om poesi ska se ut. detta har till stor del att göra med ambition och kvalitet och självklart läsaruppfostring. om man är mest, om man ger ut hundratals täta sidor som irriterar, differentierar och komplicerar så är det klart att många kommer att vända blickarna mot en. att det däremot på andra håll (jag är inte ute efter poesiutgivning, utan samtalet om poesin) är något ljumt är inte OEI fel, däremot kan jag önska att samma energi som finns i OEI även fanns i andra poetiska diskurser.

eftersom en ”vad tycker du”-fråga alltid tycks tjäna till ett antingen/eller ställningstagande så får du gärna vara lite mer specifik. det känns som om vad jag än skriver kommer att utnyttjas av frågans enorma generaliserande drag. som om allt som skrevs inom OEI kunde reduceras till en och samma utsaga, eller praktik för den delen.
/X

Tue, Nov 9, 2010 at 5:00 PM

Hej X!

Du får gärna utveckla hur du tänker kring att OEI ”bestämmer i en stor utsträckning över den poetiska agendan och hur meta-samtalet om poesi ska se ut”, och hur du upplever att detta ser ut idag. Förklara också, om du vill, vad du menar med att OEI är ”mest”?

Hur menar du att ditt svar skulle utnyttjas av frågans generaliserande drag?

Visst kan en ”vad tycker du”-fråga generera många för-eller-mot-reaktioner, men den är också möjlig att besvara på andra sätt. I stort är jag intresserad av hur människor upplever att OEI fungerar i poesisverige; vad tidskriften representerar, vad man associerar till, vilka känslor frågan väcker och vilken roll man upplever att tidskriften spelar för en själv och för litteraturvärlden som man förstår den utifrån sin subjektiva position. Allt som OEI omfattar kan naturligtvis beskrivas var för sig, men vad etiketten/titeln/utgångspunkten/publiceringskontexten ”OEI” innebär borde väl också gå att diskutera?

Bästa hälsningar,

Lyra

Tue, Nov 9, 2010 at 10:34 PM
kära Lyra!

jag märker när jag läser om mitt första svar att jag beter mig defensivt. det är som om kontexten (alltså mitt deltagande som ska leda till en åskådarbaserd text) hindrar en reflekterande rörelse, från min sida då. min upplevelse av OEI är, rent subjektivt, är att det är den enda plattformen / som finns idag / för de estetiska samtal jag önskade att jag kunde ingå i. jag upplever OEI som en kraft som inte kan hejdas av annat än sin egen rörelse. samtidigt så känner jag, och därför måste jag återkomma till en av dina frågor Hur menar du att ditt svar skulle utnyttjas av frågans generaliserande drag? att OEI är en maskin som ständigt måste försvaras, detta intresserar mig, att det finns något som fortfarande, mer än tio år efter första numret upplevs som provocerande. detta intresserar mig. jag vet inte varför det är så. det finns något i OEI som upplevs som en anomali. detta intresserar mig. det finns något som skiljer sig i OEI. detta intresserar mig. mycket av den litteratur jag intresserar mig för samlar sig kring OEI, fast det inte finns någon ekonomisk vinst. detta intresserar mig. OEI recenseras inte i många av våra stora dagstidningar, ändå vill poeter förknippa sig med namnet. detta intresserar mig. dessa strukturförändringar intresserar mig. att det också finns något i själva frågan om vad jag tycker om OEI som får mig att känna att står till svars för något. detta intresserar mig. för vad är det egentligen som är så provocerande? det kan inte vara kotteriet, jag upplever kotterier hela tiden, B-A, eller när jag senast var på Högkvarterets Semafor osv. det handlar bara om olika begärsstrukturer. detta intresserar mig. eldsjälarna intresserar mig. de slutan diskurserna intresserar mig. att en ändå marknadsmässigt marginaliserad företeelse så som poesi fortfarande kan värderas högt nog att vissa för att anses vara obegriplig. detta intresserar mig. jag intresseras av att OEI inte är en tidning som vänder sig till alla. det intresserar mig att jag fortfarande attraheras av praktikerna som bedrivs inom OEI. det intresserar mig att känna en våt och varm känsla av att jag genomför ett nytt experiment.

bestämmer i en stor utsträckning över den poetiska agendan och hur meta-samtalet om poesi ska se ut det är symptomatiskt att du tar ut den här raden, då den kan tänkas som en kritik. men det slår mig att flera, som jag inte vet om de läser OEI, har börjat tala om ”spel” (i litterära/teoretiska kontexter) efter OEI:s lek och spel nummer, men inte lika många talar om Lyrikvännens nya nummer (vilket jag inte vet vad det är, fast jag är prenumerant), eller adapterar Lyrikvännens begreppsapparat. men en invändning: vad har Lyrikvännen egentligen för begreppsapparat? begreppsapparaten intresserar mig. men vi måste tänka på att vi alla är producenter av ett konsumerande, det enda som kan ha makt är det som av diskursen tillskrivs betydelse. det intresserar mig. det intresserar mig att jag måste bli begärlig för diskursen innan jag på nått sätt kan försöka förändra den. det intresserar mig i högsta grad.

jag ber dig inte att publicera några av mina svar. jag är inte intresserad av denna typ av bekännelse, egentligen skulle jag vilja använda den subersiva strategin att inte behöva säga vad jag tycker hela tiden, och arbeta i det tysta med frågan, inte för att komma fram till ett svar utan för att vidareutveckla den, men jag väljer ändå att skriva detta, allt annat vore oartigt.

‘mest’ ska förstås i sin kvantitativa betydelse, och här i form av sidantal.

varmaste hälsningar,

X.

Wed, Nov 10, 2010 at 1:08 AM

X!

Tack så hemskt mycket för ditt svar. Det var väldigt givande att läsa. Jag hoppas att det kan vara okej för dig att jag tar med det i mitt textarbete? Allt kommer förstås att anonymiseras.

Funderar lite på din upplevelse av att OEI måste försvaras. För vem och vad? Vilka är det som provoceras av OEI, och varför, tror du? Provoceras du?

Tror du inte att kotterier kan ha olika funktioner i en diskurs, och därmed generera olika begärsstrukturer och beteenden?

Eftersom poesin i mångt och mycket står utanför en monetär ekonomi, som du skriver, rör det sig förmodligen om någon annan form av kapitaltransaktioner, hierarkier och begärsstrukturer. Vill du försöka beskriva din uppfattning av dessa lite utförligare?

Igen, tack för svar! Allt gott,
L

Mon, Nov 15, 2010 at 8:35 PM

Lyra!

du får ursäkta att det tagit sådan tid att svara, det är inte för att jag har tänkt över svaren, utan för att jag har haft annat att göra.

jag tycker inte om ordet provokation,även om jag ju initierade användandet av det i förra mailet, det tycks tomt, en gestik som faller in i sig själv. men jag intresserar mig för försvaret, för jag upplever att jag ständigt behöver försvara många av de praktiker som bedrivs inom OEI, och det för de som inte läser OEI. detta intresserar mig. jag har aldrig varit med att någon har klagat på att Lyrikvännen kallar sig ”Sveriges bredaste, vildaste och mest nyskapande poesiforum”, men jag har vid flera tillfällen varit med om att även andra skrivande personer har utpekat OEI (OBS, märk att det behandlas som en etikett) för att inte vara poesi, att endast vara oppositionellt gestikulerande. oftast att det inte bär på någonting, att det inte är riktig litteratur, fast den tycks ha ett visst värde, eftersom det ska avfärdas. jag tycker (och här generaliserar jag) att det handlar om två typer av inställningar som (de flesta är ju självklart helt likgiltiga gentemot alla kulturtidsskrifter) tycks uppröras av OEI, alltså de som först har en väldigt stark (läs konsensus) övertygelse [inbillning] om vad Poesins uppgift är, uppgiften är att vara ”bra”, tämligen odefinerat vad det är. sen finns det de som tycker att OEI tar för stor plats. denna sista inställningen intresserar mig. vad är det som tar plats i vad. det intresserar mig att definera mig negativt utifrån något. [Tror du inte att kotterier kan ha olika funktioner i en diskurs, och därmed generera olika begärsstrukturer och beteenden? ja Lyra, jag håller med. dock med reservationen att det inte är en självklarhet att kalla OEI för kotteri (ja ja, jag gjorde det i förra mailet), eftersom vi då redan definierat OEI innan någon sorts undersökning om dess funktion skulle kunna träda i kraft.] poesin går igenom en förändring. poesin går alltid igenom en förändring. det handlar om en strukturförändringar i media, kapital och läsarkretsar. och som du skriver, när en monetär ekonomi försvagas (OBS inte försvinner / aldrig göra sig fri) så måste ett annat maktspel träda in i dess ställe, ett nytt sorts värdemönster måste etableras. men vad är det som tar plats i vad. dock så har jag svårt att se vad det skulle vara, jag vet att det är där, men kanske har jag inte tillräcklig distans. men poeter fortsätter skriva poesi i OEI, på poeter.se, i Lyrikvännen och anteckningsblock. men vad är det som tar plats från vad. är det något som stängs ute. i någon mån måste alla konstnärliga praktiker (speciellt dom jag omtalar här) försvaras i detta samhälle (en invändning skulle dock vara att alla praktiker, konstnärliga eller ej måste försvaras, måste ha en mätbar kvalitet), eftersom det längre inte finns någon klar koppling mellan t ex poesi och näringsliv (och det var väl längesedan det möjligen fanns en sådan). vem ska tvingas betala för det dom kallar ”min hobby”. vad är det som tar plats från vad. kanske någon som tycker att just OEI tar för mycket plats kan svara på den. jag tycker att OEI tar en viss plats i litteratursverige, men ser inte om OEI tar den ifrån någonting annat. antagligen inte, poesisverige (i en sorts medial betydelse) är extremt liten.

jag skulle kunna tänka mig att medverka anonymt, men det betyder som vi båda vet inte bara att stryka ens namn. jag ber dig dock att ta bort det jag hade markerat överstruket i det förra mailet. när jag läser igenom detta och de föregående svaren äcklas jag bara över att jag lyckats uppnå den komplexitet som ämnet antagligen kräver.

ursäkta mitt allt annat än komplexa tänkande kring detta
hoppas att detta kan hjälpa dig på något sätt
skriv gärna ytterligare frågor
om det är något du undrar över
allt gott

X.

 

Mon, Nov 8, 2010 at 5:49 PM

OEI är en bot mot dåligt humör!

Mon, Nov 8, 2010 at 9:06 PM

Mm,
jag har ingen direkt uppfattning. Jag läser den inte, eller i högsta fall KNAPPT. Men det är mer av tidsbrist än ointresse … De poeter som brukar associeras med OEI som ger ut diktsamlingar läser jag i stället, och det är ojämnt. Som sagt: jag har inget emot OEI, men jag är inget större fan heller. Tråkigt att jag inte kan komma på något roligare svar. (Det enda roliga med tidningen är väl att jag har en fd elev som fick sitt första exemplar förstört av en katt, (som) om det betydde något – – -)
Lycka till ändå!
/X
Tue, Nov 9, 2010 at 7:16 AM

Hej,
jag är mycket imponerad av OEI. Jag försöker hinna läsa, men en del av deras mastodontnummer har i bland blivit olästa, kan jag villigt erkänna. OEI behövs.
I all hast
X
Tue, Nov 9, 2010 at 10:03 AM

Hej Lyra,

det är alltid vanskligt att ”tycka” något. Vore spännande att höra mer om hur du tänker kring det.
Men jag kan svara att för mig är OEI en oerhört viktig organism där gränserna mellan läsandets och skrivandets samt poesins och teorins praktiker suddas ut och skrivs om. Arbetsplats och introduktionsfält för svenskspråkiga och översatta arbetare och arbeten inom poesins, konstens och teoriernas skilda domäner.
Generellt behövs fler tidskrifter som ägnar sig åt poesi och åt teori!

Bästa,
X

Tue, Nov 9, 2010 at 4:44 PM

Hej X! Tack för ditt svar. Varför är det vanskligt att tycka något?

Min frågeställning är medvetet luddigt formulerad för att öppna för mer förgrenade svar och diskussioner. Många har också, som du, ifrågasatt eller undrat om mina avsikter med den, vilket tycks mig vara en bra utgångspunkt för vidare samtal. Egentligen är jag nyfiken på hur olika upplevelser av ”poesivärlden idag” kan artikuleras, och eftersom OEI har blivit en central nod (eller, om man så vill, en viktig aktör) i detta nätverk av överföringar av tendenser, auktoritet och koncept för litterära framställningsformer hoppades jag att den utskickade frågeställningen kunde fungera som petpinne och röra upp diverse reaktioner, funderingar och känslor. För mig är de verksammas personliga upplevelser och uppfattningar av de sociala, teoretiska och konstnärliga aspekterna av litteraturfältet som arbetsplats i allra högsta grad relevanta för att beskriva, förändra och fungera i det.

Det vore roligt att höra mer om hur du tänker att OEI fungerar som ”organism” och på vilka sätt gränserna mellan läs- och skrivpraktiker skrivs om (och hur de inte gör det?).

Varför tror du att det finns förhållandevis få aktörer vilka, som OEI, sysslar med poesi och teori? Hur tror du att dessa skall kunna öka?

Mvh
Lyra

 

Thu, Nov 11, 2010 at 1:01 PM

Hej Lyra,

bra att du engagerar olika aktörer inom poesin att artikulera sig kring ”poesivärlden idag”. Jag har ingen som helst anledning att misstro dina avsikter. Jag tror dock att man kanske blir lite på sin vakt mot begreppet ”tycka” i anslutning till ”anonym”. Inte minst med tanke på den massiva kampanj som drevs mot OEI under 2007 och som just tillät mycket osakligt mytologiserande ”tyckande” att breda ut sig i alla stora dagstidningar och på bloggar osv. Det känns mer fruktbart att tala utifrån fakta, de reella villkor som betingar produktionen av poesi idag. Men för mig är det samtidigt mycket viktigt att ständigt fokusera på vad man kan göra — och göra det. Även om de ekonomiska och politiska omständigheterna kan framstå som hopplösa.

Med organism menar jag att OEI produceras av många olika människor där ingen har total överblick. Flera nummer produceras numera parallellt av olika redaktionsgrupper som inte nödvändigtvis har kontakt med de andra. Även ett enskilt nummer tillkommer på detta oöverskådliga sätt. Dock blir ju montagearbetet, redigeringen oerhört viktig eftersom det är där tidskriftsnumrets utsaga formuleras som just tidskriftsnummer eller montage.

Läs- och skrivpraktiker upplöses för mig personligen eftersom jag är såväl (ibland) en bidragande författare i, och läsare av, OEI. Ibland är jag en läsande ingripare (redaktör) osv. Många nya medverkande är just läsare som börjar bidra på olika sätt med texter, översättningar, visuella bidrag osv. Positionerna överlappas.

Det är naturligtvis svårt att driva poesi- och teoritidskrifter. Särskilt när man betänker att en så formidabel tidskrift som SITE får minskat utgivningsstöd med hänvisning till bristande kvalitet. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Lika svårt att bedriva poesiförlag då bok efter bok som inte på ett uppenbart sätt skriver in sig i givna traditionella genrer (lyrik resp. prosa) får avslag från Kulturrådets efterhandsstöd. Men man måste bara fortsätta att arbeta. Det blir bara viktigare och viktigare för varje dag som nyliberalismens nihilism erövrar och tömmer fält efter fält i samhället och språket. Poesin har dessa krafter svårt att komma åt eftersom här inte finns några pengar att hämta. Så vi har en utmärkt möjlighet att göra något som ingen annan kan! Det förvånar mig kanske en aning att inte fler ser denna möjlighet. Var annars är man fri att tala och tänka?

Thu, Nov 11, 2010 at 3:12 PM

Hej! Tack för utförligt svar.

Såhär tycker jag: Personliga upplevelser hör alltid till de reella villkor som betingar produktionen av till exempel poesi; särskilt utifrån ett feministiskt perspektiv blir detta relevant, som förutsättningar för subjektsformering och framträdande. Visst är poesins relativa friställning från nyliberalistisk nihilism både en förbannelse och en frihet. Därför är det också extra viktigt att vi inte förenas i skillnadslöst samförstånd, att det finns kritik, friktion och olika upplevelser, att poesivärlden kan genomkorsas av motstridiga individualiteter och intersubjektiviteter.

Bästa hälsningar,

Lyra

 

Tue, Nov 9, 2010 at 12:25 PM

Tycker att deras arbete är intressant, ibland.

Men orkar aldrig läsa numren.

Prenumererar endast för att stödja något som är utvidgande

För mig är de också för ”jag”rädda

Coola

I negativ bemärkelse

Mvh

Wed, Nov 10, 2010 at 12:42 PM

Hej,

tack för att du frågar mig! Jag är ganska utanför det samtida poesisverige och jag tror att jag bara kan svara okomplett och inkompetent på just den här frågan. Men jag kommer att läsa din artikel med intresse,

allt gott; X
Wed, Nov 10, 2010 at 3:25 PM

Hej Lyra!

Ursäkta att svaret dröjt lite. I korthet: Jag tycker/tror att OEI har varit väldig viktig för att skapa ett roligare poesisverige (roligare än det var under exempelvis det håglösa nittiotalet). Det har varit en experimentverkstad där ett stort antal personer, såväl etablerade som oetablerade poeter, kunnat testa udda idéer och på så vis utveckla sina författarskap. Jag har för egen del långt ifrån alltid tyckt att den poesi som publicerats där har varit fantastisk, men jag har alltid tyckt att tidskriften som helhet har varit inspirerande.

X
Thu, Nov 11, 2010 at 11:30 AM

Hej Lyra!

Spännande, vill läsa om poesisverige i ELN.

Men jag vet inte vad jag ska tycka om OEI, det vet jag inte.
Så bäst att inte med något svar från mig.

/X
Thu, Nov 11, 2010 at 4:23 PM

Hej Lyra, bäst att jag svarar innan veckan tar slut:

Jag tycker egentligen ingenting om tidskriften OEI, har jag kommit fram till, vilket beror på att jag inte läst den på åtskilliga år, vilket kanske i sin tur är en åsikt: den behövs inte i mitt liv.

Jag kan alltså bara tycka något om det sociopolitiska fenomenet OEI, men varför skulle jag göra det. Då och då kommer en tidskrift som har som självpåtagen uppgift att slå sin efterblivna samtid i huvudet med teorier översatta från franskan.

Det kan det väl få göra.

vänliga hälsningar

X
Thu, Nov 11, 2010 at 11:09 PM

Hej Lyra!
Jag har bestämt mig för att inte svara på den frågan. Hoppas dock att du får ihop en text till numret.

Mvh X

Fri, Nov 12, 2010 at 12:40 PM

Hej Lyra,

Och förlåt sent svar. Jag tycker att tidskriften OEI fungerar som en viktig arena för samtidspoesin i Sverige idag, liksom för den litterära diskussionen och offentligheten överlag. Tidskriften har dock inte längre en lika framträdande position och är kanske inte normbärande på samma sätt som för några år sedan. Det har skett en viss nivellering där OEI inte är lika dominerande. Denna utveckling kan jag tycka gynnar poesin och poesiklimtatet i Sverige.

Mvh

X

Sun, Nov 14, 2010 at 11:19 PM

Vad tycker du om tidskriften OEI?

Ursäktar mig för ett mkt hastigt nedrafsat svar, tänker bättre det än ingenting.

Får de kanske något avståndstagande orden ”spännande tidsdokument” i skallen. Dvs: som alla tidskrifter som betytt mkt i en viss period, kommer de att säga nåt om sin, i detta fall 00-talets, poetiska scen. Men vad?

Man kan inte säga annat än att OEI väckt många känslor hos mig. Nån form av beundran, det är otroligt mkt arbete och text och introduktioner till tankegods och inte minst roliga dikter. Rädsla inför vetskapen att det jag skriver aldrig skulle platsa i tidskriftens ”program” – och därmed vara godkänd av en tung (men kanske även liten) del av Sveriges poeter. Denna rädsla kom dock på skam. (Tänker inte gå in på vad jag menar.) Trötthet på att det känns så ”lätt” att ta avstånd från vissa saker inom poesin, som t ex driften med viljan till kommunikation (jag menar att de driver med den, förlöjligar). Ordet ”OEI-gubbe” tyder väl på att det alternativa alltid blir institution mot sin vilja förr eller senare. Finns ett elitistiskt/snobbigt drag som förvånar mig. Har man råd med det? (Så många poeter finns det inte i Sverige, varför måste man positionera sig så hårt?)

Tanke: att det teoretiska materialet tjänar som ”förklaring” till flera väldigt olika men kanske besläktade skrivsätt. MEN: att ingen dikt jag läst av poeterna, kan reduceras till detta material. De är helt enkelt bättre än sina teorier.

Det var allt jag kunde skriva idag.

Vänligen

X.
Mon, Nov 15, 2010 at 6:44 AM

Sorry, mail-less in Berlin, men uansett, OEI har jeg knapt lest, altså heller ingen bestemt oppfatning.

Alt godt/X

Mon, Nov 15, 2010 at 2:16 PM

Jag minns ett vackert nummer om Gertrude Stein.

Mon, Nov 15, 2010 at 2:53 PM

Hej,

Här kommer ett svar på frågan om OEI.

Vad tycker du om tidskriften OEI?

Första gången jag kom i kontakt med OEI var för cirka 7 år sedan. ”Oj, det här är ju precis en sådan tidskrift som jag gärna läser”, tänkte jag då. Jag har sedan dess sporadiskt följt med OEI. Jag har köpt ett nummer när jag varit på Rönnells i Stockholm. Ett stort minus är att OEI är svår att få tag på (jag anar att de kanske vill ha det så…). jag har försökt teckna en prenumeration men inget har hänt. Jag brukar gå in på OEI:s webbsida med jämna mellanrum för att se vad som är på gång där.

Förutom att OEI är svårt att få tag tycker många att innehållet är svårtillgängligt. Men OEI, som forum för marginaliserad litteratur (i litteraturbegreppets vidaste mening), fyller definitivt en funktion.

—-
Det var några funderingar kring OEI.

Hälsningar
X

Sun, Nov 28, 2010 at 1:10 PM

Ett kontor, ett arkiv, en institution, en situation, en kropp, en hylla, en sexleksak, en lista.
Ibland tänker jag att den kommer för ofta, tar upp för mycket plats, slösar med papper, vältrar sig, är för tyst om vissa saker trots att den pratar, pratar, pratar.
Ofta tänker jag att den möjliggör en mängd texter, översättningar, läsningar som jag inte hinner leta upp själv eller alls vet om innan jag får dem via OEI.
Det är också något med att den kan sägas vägra urskilja mellan ovan nämnda
tre former (text, översättning, läsning) för att den har konstruerat något som gör att det ena ofta kommer upp i det andra.
Ibland tänker jag att jag alltså, som nu, tenderar att kalla den för den. Intressant.
Och positivt då detta den det är en benämning som inte vill ha att göra med en könsdikotomi utan ger mig möjlighet att möta en potentiellt friare form av kropp och subjekt. Och om samma sak kan jag tänka att det även är mindre positivt,
då något i det hela- utgivningen, formen, varumärket, blankheten- pekar åt att jag vill låtsas att den är ett objekt mer än att den är en samling aktivt utvalda texter, av en utvald redaktion och ett utvalt arbetssätt, aktivt finansierade av de eller de pengarna.

*
Hoppas detta var förståeligt, som tanketråd inte helt avslutat (kanske gör jag ett tilägg snarast).

Och Lyra, detta vill jag säga; att ditt Utrymme som jag läst i då och då är fantastiskt
för läsning, skrivande, tänkande. Ja, och så mycket också wow.

X

Wed, Dec 1, 2010 at 12:19 AM

Tack för svar (och beröm)!

Vore roligt om du utvecklade vad du tänker att OEI pratar och inte pratar om, vilket sorts subjekt det är som framträder, hur tankarna halkar kring det redaktionella ingripandets utformning av tidskriften… eller vad du nu vill resonera vidare om i ett eventuellt tillägg. Ska bara tillägga att tiden är ganska knapp – om någon vecka eller så är absolut deadline.

Allt gott,

/Lyra

Thu, Dec 9, 2010 at 2:13 PM

Hej igen Lyra,

här kommer en utveckling med lite bortskuret, lite påökat, några saker tydligare, andra ännu lite svävande och så får dem vara för denna gång, då vissa resonemang vecklar ut sig långsamt. Hoppas detta når dig och er inom utsatt tid, förlåt för det dröjande.

Ett kontor, ett arkiv, en institution, en situation, en kropp, en hylla, en sexleksak, en lista.
Ibland tänker jag att den kommer för ofta, tar upp för mycket plats, slösar med papper, är för tyst om vissa saker trots att den pratar, pratar, pratar.

Ofta tänker jag att den möjliggör en mängd texter, översättningar, läsningar som jag inte hinner leta upp själv eller alls vet om innan jag får dem via OEI. Det är också något med att den kan sägas vägra urskilja mellan ovan nämnda tre former (text, översättning, läsning) för att den har konstruerat något som gör att det ena ofta kommer upp i det andra och att hela skriften är upplagd för kors-och tvärsläsande.

Det finns mycket att säga och när en produkt är så stor då det gäller textvolymen tänker jag också att den både blir lättare och svårare att urskilja och att få syn på. Som i att massan ger så mycket att basera sina tankar och idéer på, och att massan samtidigt aldrig går att läsa sig i genom helt och sedan uttala sig om, för det skulle ta en tid jag inte har, om jag inte valde att enbart läsa OEI och inget annat, och det är inget möjligt val.

Ja, jag fastnar i just vikten, storleken. Att tidningens volym och textmassa kan tänkas på som ännu en produkt av ett hyperkapitalistiskt samhälle, där mer och större på ett vis återkommande anses vara lika med bra. Att den samtidigt går den emot samma samhälles ofta spridda idé om God smak, Balans, Väl avvägda kombinationer, (vare sig det gäller människokroppar, litteratur, inredning, personlighet, arbetsmarknad) och sabbar samma logik. Genom att alltid välla över, vältra sig, spricka. Det intresserar mig mycket och på så vis vill jag säga att OEI för mig framför allt lyfter frågor om konsumtion, läsning, litteratur och kanske menar jag att det är vad den är allra bäst på. Att svara på vad alla dessa texter är/blir genom att dela pärmar är desto svårare. Liksom vilken sorts texter jag kan sakna.

Hur kan en tänka om att det är svårt att utvärdera det, då OEI för de flesta av oss är omöjlig att läsa igenom på egen hand. Kanske är den en vision om att inte läsa ensam, att alltid dela texter mellan sig, återge för varandra. Det öppnar sig åt många håll. Och det är av vikt att formulera en annan läsning och kritik än den slentrianmässiga och förutsägbara respons som till exempel Johan Lundberg ägnat sig åt. Jag ser mycket fram mot att lägga dessa ord sida vid sida med andra svar på ELN:s fråga.

Thu, Dec 9, 2010 at 3:12 PM

X! Tusen tack för ditt svar. Det gör en fin avrundning på texten som helhet.

Mvh
Lyra

Mon, Dec 13, 2010 at 11:40 PM

Hej Lyra,

jag ber om ursäkt för att jag inte har svarat tidigare. Det kändes av någon anledning för stort och svårt
i relation till den tidsbrist jag tycker mig lida av. Hoppas du fortfarande kan ha någon användning för ett svar, eller snarare ett mycket hastigt försök att säga nånting överhuvudtaget om OEI, från toppen av mitt huvud.

OEI har gjort och fortsätter att göra, ett viktigt, för att inte säga avgörande, arbete med att introducera samtida poesi och teori från framför allt USA och Frankrike (men också i viss mån andra europeiska länder, t.ex. Tyskland och Polen) i Sverige.
Dessutom har flera av de svenskspråkiga poeter som betyder mest för mig i perioder verkat i och genom tidskriften, som översättare, kritiker, författare.
Så är det också idag.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att det jag tycker om tidskriften kommer att uttryckas i form av ett imperfekt. Den var viktigare för mig än den sedan kom att bli. Den var ett löfte om framtiden, som också nådde mig i en period av mitt läsande och skrivande liv då idén om ett litterärt avantgarde fortfarande kändes rimlig, möjlig, intressant. Men löftet infriades aldrig riktigt och idén om ett avantgarde kom att kännas alltmer som ett nostalgiskt nittonhundratalsprojekt.

När OEI startade uppfattade jag den som något ganska storslaget. Som ett svar på en brist, och som en möjlig väg ut ur det jag uppfattade som en dominerande och problematisk, eller åtminstone otillräcklig och lite trist läsart – en sorts psykoanalytiskt färgad jakt på laddningar i någon form av poetiskt undermedvetet. Det lästes för mycket mellan raderna. Den teori och praktik som OEI kom med handlade om att läsa på raderna. Om platthet, konkretion och disintegration, om spridning och skillnader. Missförstånd, meningsfulla lekar, ett allvarligt skojande, möjligheter som var synliga på språkets yta snarare än dolda under den. En annan sorts, mer uttalad, poetisk politik och politisk poesi.
Jag tyckte om det, inspirerades av det.

Och så började jag förstås vilja ha mer. Exempelvis en vidare förståelse av vilka teorier och praktiker och politiker som är viktiga för poesin och läsandet av den. Mer spridning och skillnader också i vilka som medverkade i tidskriften, hur den redigerades. Mer ifrågasättande av den egna redaktionella blicken på dikten och världen, de egna redaktionella praktikerna. Inte så många män överallt. Inte det vita och straighta och redan inkluderade så resten som komplement. Inte samma gamla centrum och periferi all over again.

Efter ett tag insåg jag att OEI:s ärende nog inte alls var att försöka krossa patriarkatet.
Då blev jag besviken.

Idag läser jag OEI med ett ganska stort intresse, men inte passionerat. Jag uppskattar att tidskriften finns, att den ofta tycks sträcka sig mot det orimliga. Vilja sprängas, skita i allt. Den verkar arbeta med en sorts koncentrerad brist på koncentration, och kan på sitt grabbiga sätt unna sig att vara urskiljningslös, introvert, elitistisk, megaloman. Jag tror det är betydelsefullt för den litterära offentligheten att den finns och fortsätter att finnas. (Och jag tycker att det senaste numret är det mest intressanta på länge.) Men framför allt tycker jag idag att det är OEI Editör som gör skillnad, genom att faktiskt vara ett av Sveriges intressantaste poesiförlag, och ett av få förlag som verkar klara av att arbeta med att ge ut poesi utifrån någon sorts förståelse av vad som är viktigt för en poesibok idag. (Exempelvis att skapa förutsättningar för ett samtal kring boken som kan föras bortom dagskritiken)

Det är nog allt jag har att säga.

Vänligt,

X

Fri, Dec 17, 2010 at 8:11 PM

Lyra,

Hoppas allt är fint med dig.

Har du fortfarande nytta av en kommentar om OEI? Du skickade till gammal mailadress och jag såg inte och sen glömde jag osv.

Bästa, bästa in the snow,
X.

Sat, Dec 18, 2010 at 2:36 PM

Åh ja! Svara gärna. Hoppas allt är bra med dig också.

Allt fint,
L

Mon, Dec 20, 2010 at 9:44 PM

Hoppas du har nytta av nedanstående. Men jag skulle vilja veta – hur kommer det att svaren ska anonymiseras? Hur kommer det se ut när det publiceras? Kan man få se innan?

Allt gott till dig, du briljanta.

Såhär kan jag svara på frågan ”Vad tycker du om tidskriften OEI?”:

Jag förhåller mig inte särskilt dramatiskt till den – den enskilda frågan, utan annat sammanhang, antyder för mig, att jag borde känna något mycket starkt. Men spontant landar jag nog i att tänka: jag är mycket glad över att den finns, men är likväl glad att den inte är den enda som finns.
Jag har ganska höga tankar om hur och hur mycket den påverkat svensk, och kanske nordisk, samtidspoesi, och därmed också, naturligtvis, mitt eget läsande och skrivande. Jag tänker att den bidragit till ett kritiskt samtal om diktjag och poetens position, och om vad politisk dikt kan vara. Det kritiska samtalet intresserar mig.
Ibland funderar jag över om dess omfång är inkluderande eller monumentalt. Och vad vad betyder.

 


Lyra Ekström Lindbäck | bor i Stockholm. Det gör litteraturvärlden också, fast det märks inte så mycket.

Annonser

2 thoughts on “OEI

  1. […] Alla fall. Så hamnade jag via gårdagens bok i poesin och censuren och hittade denna poetiska text som först godkänts och publicerats och sedan på någon läsares anmodan tagits bort. […]

  2. […] Denna skenbart oskyldiga fråga från en opublicerad 20-årig poet rörde upp en del häftiga reaktioner. Allt från närapå extatiska utrop (”OEI är ojämförbar, kompromisslös, OEI spelar i en annan division än alla övriga litteraturtidskrifter i Sverige”) till avståndstaganden (”Jag går in på OEI:s hemsida och läser ”OEI om OEI”. Blir trött i huvudet. Det kanske beror på att jag är lite krasslig, men jag tror snarare att det visar på deras anspråk att dominera Sveriges poesiklimat som mynnar ut i storhetsvansinne.”) till feministisk kritik (”Första gången jag var på Göteborgs Poesifestival hade arrangörsansvaret för fredagskvällen överlåtits till dem, och det var män i kostymer överallt. Jag drunknade.”) till ifrågasättande av själva frågan (”Varför är vad någon tycker om OEI intressant? ”) Faktum är att ett mailgräl blev så häftigt att en av de som svarat anonymt krävde att hens bidrag skulle tas bort från den då redan publicerade texten, en konflikt som skapade så djupa splittringar i redaktionen att jag därefter slutade i Ett lysande namn. Texten med alla de anonymiserade svaren lade jag istället upp på min blogg. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: