Att travestera tron, del 1

Hädelsen är en handling som på samma gång är laddad med hot, straffsanktioner, rörelsefrihet, förnekelse och tro. Den är en påminnelse om att vi existerar inom trossamhällen, och ett uppmärksammmande av hur instabila alla sanningar och fakta kan vara om vi nalkas dem som myter och trosbekännelser. Men hädaren blir också mycket snabbt varse vilka straffsanktioner som är förknippad med en strategi som är så pass hotande för de etablerade ordningarna. I min läsning av Donna Haraways cyborgmanifest blev jag nyfiken på hur hädelsen skulle kunna fungera som politisk och estetisk strategi. Politisk och estetisk, eftersom hädelsen är en allvarlig lek med rätten och möjligheten att framträda och begripa/begripas. Framträdandets villkor och former bestäms i en gränszon av det politiska och det estetiska, vilket hädelsen med största möjliga eftertryck uppenbarar.

Haraways precisering av hädelsen som politisk och feministisk ståndpunkt i ”Ett cyborgmanifest” fungerar inte som någon genomgripande resonemangsmodell utan är mer av ett inledande anslag. Cyborgen kan dock sägas utgöra en kondenserad bild av hennes hädelsebegrepp, och därför kommer jag att använda cyborgen som en av fyra facetter för att utforska hädelsen som strategisk ståndpunkt. De andra tre facetterna (Ordet, Splittrade pluralsubjekt och Paradox) reflekterar sig mot dadaistiska strategier, bibliska narrativ och Judith Butlers teori om genusperfomativitet, inte för att försona dem med varandra utan snarare i ett försök att värna om ”det spänningsfyllda i att hålla samman oförenliga ting” (Haraway). Siktet är inställt på nyckelfrågan som väckte min nyfikenhet: Hur kan hädelsen fungera som estetisk-politisk framträdelseform, ståndpunkt och strategi?

Scenen för dessa diversifierade hädelser är det västerländska samhällets serieproduktion av identiteter, såsom centrerad kring det kristet-teleologiska narrativet och herraväldesprincipens dualismer. Med det kristet-teleologiska narrativet menar jag en linjär historieförståelse utifrån myten om oskuld och syndafall som följer modellen enhet-splittring-högre enhet. Herraväldesprincipens dualismer syftar på de hierarkiska dualismer som utspinner sig längs idén om en klyvning mellan jaget och den Andre, som ska underkastas och spegla jaget. (Haraway) Det är inom detta trossamfund som hädelserna i min artikel blir till hädelser. Det är detta ramverk av tro och myt som gör hädelsen möjlig.

Hädelsen är för Haraway en kluven och spänningsfylld trogenhet, en ironi, ett bibehållande av ”motsägelser som inte ens dialektiskt löses upp i större helheter”. I ”Ett cyborgmanifest” deklarerar hon sig ”trogen feminismen, socialismen och materialismen […] snarare […] på det sätt som hädelsen är trogen än som vördnadsfull tillbedjan och identifikation”. Manifestet rör sig kring cyborgen som synekdoke för det högteknologiska samhället, och behandlar vetenskap, feminism, science fiction och modern krigföring som verkningsfulla fiktioner som strukturerar vår verklighet. Med hjälp av hädelsebegreppet upprättas redan i inledningen en zon av rörelsefrihet och dissonans inom dessa myter, eftersom de förstås just som levda fiktioner och inte som givna sanningar.

I uppslagsdelen på Bibel 2000 förklaras begreppet såhär: ”Hädelse i vid mening är varje synd mot Gud. Vanligen syftar hädelse dock på ett hånande eller förbannande av Gud, vilket bestraffades med döden.” Den mest centrala figuren som anklagas för att häda i Bibeln är kristendomens främste gestalt, Jesus från Nasaret. Genom att ta sig rätten att förlåta människornas synder (Matt 9:3,) och utropa sig själv till Guds son hädar Jesus (Matt 26:65) – han överskrider det narrativ och de dualismer som dittills strukturerat den samhällsstyrande myten.

Dadaisterna var i hög grad hädare i den bibliska bemärkelsen att de hånade eller förbannade den kristna guden: bland andra Francis Picabia, som i ”Jesus Kristus, svindlarnas konung” utnämnde Jungfru Maria till de prostituerades skyddshelgon och kallade Jesus för en jockey som alla spelar på men som aldrig ger någon utdelning till massorna. Haraways påstående om att ”Hädelsen skyddar dig mot den inre moraliska majoriteten” blir en passande beskrivning för dadaisternas kätterska inställning till samhällets helgedomar: vetenskap, religion, familjeliv, politik, samhälle och konst. Allmänhetens indignation var något de öppet strävade efter att uppväcka: i Huelsenbecks återgivning av den tyska dadagruppens framträdande i Prag heter det att ”The whole city was up in arms” vilket ”was a great success for dada”. Ibland ådrog de sig också rättsstatens indignation: en utställning i Cologne resulterade i ett åtal för ”affront to public decency”, vid en annan i Berlin 1921 blev konsten konfiskerad med hänvisning till ”affront to the armed forces of the Reich” och George Grosz blev 1920, 1923 och 1928 åtalad och bötfälld för blasfemi.

Facett 1: Cyborgen

”En cyborg är en cybernetisk organism, en hybrid av maskin och människa, en den samhälleliga verklighetens varelse såväl som en fiktiv varelse. Den samhälleliga verkligheten är levda sociala relationer, vår viktigaste politiska konstruktion, en världsförändrande fiktion.” (Haraway)

I centrum för Haraways hädelsebegrepp finns bilden av cyborgen. Den utgår ifrån ett avståndstagande från det kristet-teleologiska narrativet om ursprung och syndafall, en tro på att den västerländska kulturens dualismer producerar herravälde och förtryck; en övertygelse om att det inte finns några rena utgångspunkter för politisk kamp. Cyborgen är en njutningsfylld förening av verktyg, aktör, fiktion och verklighet och Haraway gör henne till utgångspunkten för en ny feministisk myt.

Anklagelserna om hädelse som i Bibeln riktas mot Jesus kan sägas ha två huvudgrunder. Dels innebär hans utdelande av syndernas förlåtelse att en ny teleologi införs, som förskjuter det i bibeln dittills förhärskande narrativet. Med kristendomen introduceras ett helt nytt telos: frälsningen, som ges genom själva tron på Jesus. (Luk. 5:20, Apg. 26:18) Dels hävdar han att han är gudens son, det vill säga en destabilisering av den grundläggande dikotomin gud/människa. Cyborgen är en liknande inkarnation av hädelsens huvudgrunder: förbrytelse mot teleologin och destabilisering av dualismer. Regenerering genom konstruerade proteser och mekanisk replikation tillåter henne att manövrera sin egen skapelse. Hennes reproduktion är frånkopplad de romantiska föreställningarna om organisk födelse och ursprungsberättelse. Eftersom gränsen mellan natur och konstruktion har suddats ut i cyborgens kropp kan hon inte inkorporeras i drömmen om en ursprunglig enhet, ett preoidipalt paradis. Frammanad av krigsteknologiernas framåtskridande är cyborgen varken offer eller orsak för syndafallets telos – samtidigt som hon förkroppsligar det. Herraväldesprincipens dualismer hotas av högteknologins intima sammansmältning med den mänskliga kroppen: “jaget/den andre, medvetande/kropp, kultur/natur, manlig/kvinnlig, civiliserad/primitiv, verklighet/sken, aktör/resurs, skapare/skapad, aktiv/passiv, rätt/fel, sanning/illusion, total/partiell, Gud/människa”. Hädelsen är framförallt en profanering av det humanistiska heligförklarandet av jaget, som i cyborgens korskopplingar av materialitet och idealitet plötsligt finner sig oroväckande nära (den västerländska bilden av) djurens mekaniska medvetanden. Cyborgen är både material, redskap och aktör i samma väsen. “Det är inte klart vem som skapar och vem som skapas i relationen mellan människa och maskin. Det är inte klart vad som är medvetande och vad som är kropp i maskiner som upplöses i kodningspraktiker.” (Haraway)

Hädelsens förkroppsligande i cyborgen kan också förstås med Michails Bachtins begrepp om den groteska kroppen i Rabelais och skrattets historia. Rabelais kroppar beskrivs som “vanskapliga, monstruösa och anstötliga utifrån varje ‘klassisk’ estetik, dvs. en den färdiga och avslutade existensens estetik” och innebär döendets och födandets överkorsning eller förening. “Till skillnad från den nya tidens kanon är den groteska kroppen inte skild från övriga världen, inte sluten, fullbordad eller färdig, utan når utöver sig själv, överskrider sina egna gränser. Tonvikten läggs på de delar av kroppen som antingen öppnar sig mot den yttre världen, dvs. de delar av kroppen där världen går in eller ut, eller där kroppen själv skjuter ut i världen, dvs. man betonar öppningar, utbuktningar, alla förgreningar och utväxter […]” Kroppens, eller kanske i vidare mening subjektets gränslinjer, är i allra högsta grad tabu inom en tradition som firar människan som helig såsom sin guds avbild, varför hädelsen kan kännetecknas som en destabiliserande travesti på denna gränskontroll, denna fiktiva dualism mellan det inre och det yttre.

Facett 2: Ordet

”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som fanns till.” (Joh. 1)

 Namnet, ordet och språket är centrala helgedomar i den kristna kulturtradition som dadaisterna, Haraway och jag verkar och bestäms inom. En definitionen av verbet “häda” (blaspheme) är ”to speak of, adress, or use the name of (God or something sacred) with impiety or in profanity”. Den här facetten belyser hädelsen som en travestistrategi mot de reglerande villkoren för betecknande, genom att fokusera på dadaisternas blasfemiska överaffirmationer av ordet “Dada”. Ofta gestaltas Dada som en parodi på myten om den instiftande makten hos det kristna ordet. Holistiska och totaliserande utsagor som ”Dada får allt att resa sig / DADA vet ALLT” följs upp av hånfulla satser där instiftandet också laddas med rejektion: “DADA spottar på allt.” Travestin upprepar det kristna Ordets poser men undergräver värdigheten genom att blanda samman auktoritet med åtlöje.

Förstått utifrån Butler: Allt betecknande äger rum inom reglerade upprepningsprocesser, vilket förlägger den subversiva potentialen till möjligheten att variera dessa upprepningar. Därför blir hädaren farligare för hegemonin än den som inte tror: eftersom hon förlägger förvrängningarna inom den myt hon bedrar. ”Ordet var Gud” blir en tacksam utgångspunkt för att uppenbara hur betecknandet och det betecknade förutsätter varandra, vilket dadaisterna utnyttjar i sina brokiga hävdanden av vad Dada är eller vad som är Dada. När Huelsenbeck anför att “Vi fann dada, vi är dada och vi har dada” är det en parodi på hur Gud utger sig vara samtidigt sitt eget upphov och betecknande; det är att ta sig den blasfemiska rätten att rucka på berättelsen om berättelsens ursprung. Paradoxen i bibelcitatets sista sats, ”utan det blev ingenting till av allt som fanns till”, visar hur alltets instiftande alltid måste producera ett intet för att ”allt” ska bli en betydelsebärande definition. Detta intet definieras framförallt av frånvaron av det betecknande, vilket gör det till en inbyggd del i betecknandets upprepningslagar. Att mobilisera detta ”intet” innebär alltså implicit en destabiliserande upprepning av Ordets instiftande makt, och således en hädelse. Genom att hävda att ”[Dada] är det betydande ingenting, för vilket ingenting betyder någonting” visar Huelsenbeck hur gudsordets instiftande bara är en lek med reglerade motsättningar. Myten om betecknandets definitiva enhetlighet (detta betyder detta eftersom det inte betyder det där) blottas när ”ingenting” hävdas som betydelse. Påståendet “Dada påträffades i ett lexikon, det betyder ingenting” understryker den ironiska användningen av Ordet som skenbart entydigt instiftande.

I förlängningen innebär mobiliserandet av betecknandet som något motsägelsefullt en annan grund för handling. Huelsenbecks fras “Med ingenting vill vi förändra världen, med ingenting vill vi förändra diktningen och måleriet och med ingenting vill vi få slut på kriget” mobiliserar ett ironiskt medellöst motstånd. Som Haraway skriver i Ett cyborgmanifest: “Hädelsen är inte en apostasi. Ironi handlar om motsägelser som inte ens dialektiskt löses upp i större helheter, om det spänningsfyllda i att hålla samman oförenliga ting, eftersom båda eller alla är nödvändiga och sanna.” Namnet Dadas travesti på Ordet är inte ett avståndstagande (apostasi, grek. apo iväg, isär, stasis, stående) utan ett försök att förvrida tron. Självklarheten hos Ordet som grund för handling undergrävs utan att dess betydelse upphör att vara central.

Hädarna avvisar alltså fiktionen om entydiga betydelser och ren kommunikation. ”Den gode guden skapade ett universellt språk, det är därför man inte tar honom på allvar. Ett språk är en utopi. Gud har råd att misslyckas: Dada också.” (Tzara) Den blasfemiska omtolkningen av storhet och perfektion till “råd att misslyckas” möjliggör ett annat förhållningssätt till språkförbistring än vad myten om Babels torn förmedlar. Om dess byggare heter det i Bibeln att ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.” (1 Mos 11) Därefter går guden ner och skapar “förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.” Dada är ett babelstorn upprest för att rasa, ett språk som inte lider nederlag när det löper isär i så brokiga riktningar att de tillfälliga koalitionerna splittras; ett sätt att bygga med språkförbistringen som utgångspunkt. ”Den feministiska drömmen om ett gemensamt språk är som alla drömmar om ett fullständigt sant språk, om en fullständigt tillförlitlig återgivning av erfarenheten, en totaliserande och imperialistisk dröm”, hävdar Haraway. Instiftade betydelseordningar, såväl religiösa myter som lexikala ordningar och logiska resonemangsmodeller, avkläds av hädaren sitt sken av neutralitet. Kontrastrika mängder av intryck och uttryck kan inte underordnas en enhetlig gemensam ordning. “Logis is always wrong. It draws the threads of notions, words, in their formal exterior, toward illusory ends and centers.” (Tzara) Ändå har hädarna sina sätt att kommunicera och agera tillsammans. Ett förslag på hur misstänksamheten kan utgöra en gemensam grund hittar vi hos Butler. Hon ifrågasätter starkt identifieringen med den ontologiska kategorin “kvinna” som grund för feministisk kamp, och förordar istället den erkända splittringen som gemensam utgångspunkt. ”Att istället utgå från antagandet om denna kategoris essentiella ofullständighet möjliggör dess funktion som en ständigt tillgänglig plats för omtvistade betydelser. Att kategorin är ofullständigt definierad skulle då kunna göra den till ett normerande men inte tvingande ideal.” Men då glider bilden nästan över i nästa facett…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: