Att travestera tron, del 2

Facett 3: Splittrade pluralsubjekt

”Den teoretiska och praktiska kampen mot enhet-genom-dominans eller enhet-genom-inkorporering underminerar ironiskt nog inte bara rättfärdigandet av patriarkatet, kolonialismen, humanismen, positivismen, essentialismen, scientismen och andra ismer som ingen sörjer, utan alla anspråk på en organisk eller naturlig ståndpunkt.” (Haraway)

Vi har redan konstaterat att hädelsen inte är en apostasi, eftersom den verkar inom det som den profanerar. Hädaren verkar som det hon försöker förvränga och förskjuta. För att en sådan strategi ska kunna formuleras krävs ett avståndstagande från idén om namnets instiftande makt, där beteckningen föregår handlandet, till en förståelse av betecknandet “inte [som] en grundläggande handling, utan snarare [som] en reglerad upprepningsprocess”. Butler menar således att en uppluckring av “den binära genushierarkins rigida koder” bara är möjlig “inom det repetitiva betecknandet”. När Haraway efter socialistiskt-feministiska syften går till angrepp mot “den amerikanska politikens sekulärt-religiösa, evangeliska traditioner” placerar hon den socialistiska feminismen inom dessa traditioner. Hennes mål eller utgångspunkt är inte “vördnadsfull tillbedjan och identifikation”, utan en omförhandling av betydelser och villkor, “trogen [den socialistiska feminismen] på det sätt som hädelsen är trogen”. (Haraway)

Hädaren vägrar att veta sin plats. I sin politiska och estetiska ståndpunkt förbryter hon sig mot det totaliserande kravet att antingen inlemmas eller utestängas. På ett flygblad som dadaisterna delar ut i Berlin 1919 står det “Hehe, unge man. Dada är ingen konstriktning.” Samtidigt heter det att “Dadaismen är den enda av dagens konstformer som har kämpat för en förnyelse av uttrycksmedlen” (Hausmann). I deras motsättningsfyllda förhållningssätt till kategorin “konst” finns samma ironiska inställning till valet mellan insider- och outsiderposition som hos Haraways cyborg. Haraway beskriver sin egen kropp och sitt eget medvetande som lika mycket ett resultat av kalla krigets kapprustningar som kvinnorörelsen. ”For us today the world has no mening but that of the most unfathomable nonsense”, skriver Raoul Hausmann, och en sådan förståelse av sammanhanget dikterar en estetisk/politisk strategi som är verksam som/inom den misstänkliggjorda nonsensbegriplighet de attackerar. Dadaisterna poängterar att de inte står över någonting annat än de tabun som samhällets allmänna moral preskriberar. Grip tag i de verktyg som föreligger och använd dem för våra egna syften! “För oss är anden en teknik, ett hjälpmedel – VÅRT hjälpmedel och inte någon förnäm handtvagning i all avskildhet.” (Hausmann) Här ekar Haraways påstående om att “Hädelsen har alltid tyckts kräva att man tar saker och ting mycket allvarligt.” Allvarligt – inte vördnadsfullt; för att använda – inte för att underkasta sig. Cyborgkvinnorna har inte valt sin groteska lekamen av kulturellt konstruerad biologi och teknik – men en sådan position befriar dem “från behovet att grunda politiken på identifikation, avantgardepartier, renhet och moderskap om vi erkänner att ‘vi själva’ är fullständigt delaktiga i världen.” (Haraway) Motsättningarna mobiliseras på samma gång inom hädarens splittrade pluralsubjekt och inom omvärlden – inte i en dialektik dem emellan. På samma sätt upphör herraväldesprincipens grundläggande dualism att vara verksam: kampen utspelas inte mellan jaget och den Andre, utan i en travesti på den logik som producerar dem.

Jag konstaterade under den förra facetten att hädaren är farligare för hegemonin än den som inte tror, eftersom hädaren genom att härma maktens egna ord på förvrängande sätt uppenbarar de variationsmöjligheter som finns inneslutna i sanningsproduktionens hårt bevakade upprepningsprocesser. Butlers förslag att göra platsen för omtvistade betydelser till en ny feministisk utgångspunkt innebär förstås att den imperialistiska drömmen om en fullständigt enad rörelse överges. De splittrade pluralsubjekt som förespråkas av Butler och Haraway har en motsvarighet i den dadaistiska rörelsens tillfälliga koalitioner som skiftar ”i en oavbruten växelström av ingångna och brutna förbund.” (Ball) Genom att travestera de “heliga” budskapen mobiliseras en tro som inte försöker skyla över och förebygga sina egna sprickor, där inbördes motsägelsefulla anspråk inte behöver omöjliggöra att man då och då antar fiktionen av en gemensam röst. De splittrade pluralsubjekt som mobiliseras blir verksamma just genom att de upptar “fiendernas” stämmor i sina “egna”.

Sammanfattningsvis är den för hädaren aktuella frågeställningen framförallt denna: Hur kan man förvrida de förhandsgivna handlingarna och rollerna så att deras heligförklarade begränsningar avauktoriseras? Hädaren försöker inte söka sig bortom det närvarande till en föreställd annan världsordning, en utopi eller ett på nytt förverkligat föreställt ursprungstillstånd, utan istället vill hon agera ut det förhandenvarande på så vis att största möjliga rörelsefrihet erhålls. Förstått med Hausmann så är dadaistens främsta mål den egna livsupplevelsen, vilket inte är detsamma som slappt tillbakadragen hedonism. “Nej, istället för att hjälpa rättstatens idiotiska moral på traven, borde de [poeterna] i människornas medvetande ha slungat in löjets, ironins och det onyttigas vaksamhet”, skriver han. Denna appell till vaksamheten har en motsvarighet i Haraways hädelsemyt. För henne är cyborgkroppens splittrade relation till den högteknologiska kulturen i sig ett krav på att “man inte sorterar in medvetandet i kategorier som ‘klarsynt kritik som ligger till grund för en solid politisk kunskapsteori’ kontra ‘manipulerat falskt medvetande’, utan kräver en subtil förståelse av uppdykande njutningar, erfarenheter och krafter med verklig potential att förändra spelets regler.”

Facett 4: Paradox

“The dialectic is an amusing mechanism which guides us / in a banal kind of way / to the opinions we had in the first place.” (Tzara)

För att beskriva hur hädelsen fungerar är det nödvändigt att nämna något om det heliga. Hädelsen är som jag redan förklarat inte det heligas antonym eller antites – det skulle i så fall vara apostasin. Redan i granskningen av hädelsens paradoxala och spänningsfyllda relation till det heliga kan vi alltså utläsa hädelsebegreppets inbyggda motstånd till den västerländska kulturens dualistiska tänkesätt. Under den andra facetten visade jag hur dadaisternas mobilisering av “intet” som “alltet” avkläder gudsordets instiftande makt dess enhetlighet och stabilitet. Under facetten Paradox kommer jag nu att gå närmare in på hur hädelsens juxtaposering av sådana skenbara motsatser verkar för att destabilisera det hegemoniska.

En av Bibelns centrala heligheter är det odelbara och enda, monoteismens nyckelsymbol. Den enda guden har skapat en enda värld där han lagt ned en evig själ i människan. (1 Mos 2, Pred 12:7) Fetischeringen av “det enda” beskrivs kanske bäst som en strävan till oneness. Motbilden till oneness är förstås splittringen. I inledningen av Bibeln skapar guden en värld av dualismer åt människan: himmel/jord, ljus/mörker, hav/land, människa/djur, man/kvinna, som ska fullbordas genom människans/mannens herravälde över motsättningarna. (1 Mos 1-2) Det kristet-teleologiska narrativet enhet-splittring-högre enhet kan sammanfattas såhär: guden skapade människan, genom syndafallet blev människan skild från guden, hans son kommer ner och helar splittringen igen. Detta tänkesätt genomsyrar den västerländska kulturens traditionella resonemangsmodeller. Strävan efter oneness återfinns bland annat i den, enligt Luce Irigaray, patriarkala hegelianska dialektiken. “[I]n Hegel’s system, the negative serves to overcome a subjective and an objective scission in two with a view to oneness.” Skillnaden mellan man och kvinna ska övervinnas och kvinnan underkastas den enda världen — den manliga världen. Irigarays krav “that we relinquish our logic based on pairs of opposites at the service of oneness“ ekar i Haraways motstånd till “enhet-genom-dominans eller enhet-genom-inkorporering”. Haraway hävdar att herraväldesstrukturen enhet-splittring-högre enhet har strukturerat också de sekulära västerländska ursprungsberättelserna. Hon refererar till Hilary Kleins påstående om att begreppen individualisering i psykoanalysen och arbete i marxismen båda är beroende av myten om en ursprunglig enhet ur vilken skillnaden produceras, för att sedan övervinnas i dramat om herraväldet över kvinnan/naturen.

Det är alltså, i Haraways mening, drömmen om oneness och herravälde som producerar dualismer för att ge sken av att lyckas övervinna och “hela” dem. Att inte respektera dessa klyvningar är oroväckande: till exempel ifrågasätta den heterosexuellt kodade kroppens ytor och öppningar med homosexuella praktiker eller vägra följa de tio budorden. Men att hävda att Gud är människans uppfinning är inte samma sak som att inte lyda hans bud. Hädarens förhållningssätt till den hegemoniska tron gör något mer, eller kanske något helt annat, än att placera sig på fel sida av gränserna mellan herraväldesprincipens dualismer. “Cyborgen är en varelse i en postgenusvärld; den har inget samröre med bisexualiteten, den föroidipala symbiosen, det icke alienerade arbetet eller andra lockelser till att uppnå organisk helhet genom att slutgiltigt tillgodogöra sig delarnas alla krafter i en högre enhet.” Cyborgen är en hädelse inte för att den överskrider dualismerna, utan för att den rör till hela narrativet om enhet-splittring-högre enhet. Vi hittar ett annat exempel på hädarens destabilisering av bruksvärdesprincipens dualistiska logik i Butlers precisering av Michel Foucaults teori om själens inskription.

Hädelsen är en ironi snarare än ett uppror, ett destabiliserande snarare än en vägran. Paradox, som betyder “skenbart orimligt men ändå (djupare sett) sant påstående”, tycks mig vara ett passande begrepp för att beskriva hur hädelsen genom att kortsluta ett dualistiskt tänkesätt omprövar förståelsemodellens ontologi. En av de fundamentala dualistiska antagandena i västerländsk kunskapstradition är uppdelningen mellan kropp och själ. Foucault beskriver i Övervakning och straff hur själen blir till genom att produceras utanpå kroppen. Butler utvecklar: “Bilden av själen som någonting ‘inuti’ kroppen skapas genom att ristas in kroppen, även om den från början framträder genom sin blotta frånvaro, sin laddade osynlighet. Intrycket av ett strukturerande inre rum skapas genom att kroppen betecknas som en livsviktig och okränkbar inhägnad.” Det paradoxala påståendet själen hamnar i kroppen genom att ristas in utanpå den visar sig “djupare sett” vara “sant” – det ontologiska antagandet människa=en själ i en kropp används av hädaren för att visa hur “själ” och “kropp” producerar och strukturerar varandra. Precis som påståendet att Gud är människans uppfinning inte förnekar den kristna gudens existens så ifrågasätter inte ovanstående resonemang själens framträdande (eller om man så vill, verklighet). Den dialektiska kausaliteten har kastats om i paradoxen: dualismerna sammanförs inte för att överskridas (själens herravälde över kroppen ger människan frälsning) utan juxtaposeras för att deras sken av naturlighet ska destabiliseras.

Slutligen…

En effektiv maktstrategi i den kristna traditionen är det kontinuerliga upprättandet av en skenbart konstituerande inre essens. Med Foucault och Butler förstår vi hur själen och kvinnligheten produceras som skenbara inre orsaker. Förtryckssystemet placerar sin orsak inuti kroppen genom strängt reglerade upprepnings- eller inristningsprocesser. Paradoxen som hädelsemetod visar hur denna föreställda invändighet alltid är beroende av särskilda betecknanden och förkroppsliganden. Hos Haraways cyborgkropp skändas de gränslinjer mellan subjektets insida och utsida som en sådan maktlogik är beroende av. Med Bachtins begrepp om grotesken kan hädelsens kroppstrategi formuleras som att kroppen framförallt förstås utifrån sina överkorsningar, de delar av den som inte skiljs ut från resten av världen. I dadaisternas självartikuleringsestetik pågår denna ofixerade vrängning i ett ständigt självmotsägande betecknande av vad som är Dada, vad Dada gör och vad/vilka som får Dada att uppstå. Det hädiska påståendet “Gud är människans skapelse” manifesterar samma travesti på gränslinjen mellan ut- och invändigt, genom att placera guden inuti människans skapade värld istället för tvärtom.

Hädelsen är inte en apostasi. Den affirmerar och mobiliserar den rådande kulturen, men blandar samman auktoritet och åtlöje, förfrämligande och intimitet. På så sätt fungerar också grotesken för Bachtin: “Den med den folkliga kulturen förbundna grotesken närmar världen till människan och kroppsliggör den”, vilket på ett exakt sätt också kan beteckna det hädiska i Jesus påstående att han är gudens son. Häri ligger hädelsens estetiska och politiska potential. Hädaren travesterar trosapparatens tvingande försök att att placera sin orsak i hennes kropp. Påbuden för hur man ska agera flyttas in i ens egna handlingar, subjekt och kroppslighet – och tillgängliggörs därmed för förvridningar. Genom sin förståelse av genus som något alltigenom agerat uppenbarar Butler hur det rigida upprepningstvånget rymmer möjligheten till subversiva kroppshandlingar. Genom att låta Dada bli förkroppsligandet, drivkraften och den påförda beteckningen för rörelsen låter dadaisterna deras hyperboliska självbeteckning innefatta sina egna villkor för framträdande och gör dem därigenom tillgängliga för konstant omförhandling. Det är inte bara möjligt att ständigt omförhandla, det är en inneboende nödvändighet. Genom cyborgmanifestet som feministisk myt flyttar den rådande högteknologiska kulturen in i kvinnokroppen och uppenbarar hennes omedelbara intima relation till sin egen projektion, sin regenerering och sitt aktörskap.

Att häda är också att påminna om att vi existerar inom en trosgemenskap. Delade övertygelser, oavsett om de kallas vetenskap, feminism, kristendom, dialektik eller konst, strukturerar och producerar de framträdanden som är möjliga, begripliga och sanna inom vår kultur. Trosgemenskapen bestämmer vilka villkor för upplevelser, erfarenhet och framträdande som är giltiga. Hädelsens försök att skingra, utvidga och uppenbara trons komponenter kommer med nödvändighet innebära att varje konsensusspråk splittras upp i ett antal skiftande dissonanser. Ett sådant spänningsfyllt förhållande till erfarenheter och framträdanden i sig innebär inte att (gemensamma) handlanden är omöjliga. Hädelsen innebär en annan grund till pluralistiska aktörskap än det enhetliga och förslutna vi:et. I ironin, skepsisen och den ambivalenta intimiteten till de påförda villkoren för framträdande kan en oavslutad vaksamhet för uppdykande njutningar, in- och uttryck kommuniceras och spridas. En vaksamhet som aldrig avkräver konsensus eller rena övertygelser, där trosbekännelsen är en ständigt felciterad strategi, formulerad för att rikta uppmärksamheten mot dess egna förutsättningar.

*

Bibliografi

Aragon, L., Arensberg, W. C., Arp, J., Baargeld, J. T., Breton, A., Buffet, G., Buffet, M., Cantarelli, G., Crotti, J., Duchamp, M., Duchamp, S., Éluard, P., Ernst, M., Evola, J., Huelsenbeck, R., Pansaers, C., Péret, B., Picabia, F., Ray, M., Ribemont-Dessaignes, G., Rigaut, J., Soubeyran, Soupault, P., Tzara, T., Varèse, E.. ”Dadaistiskt manifest”. I DADA: en antologi, red. Ingemar Johansson, 170-173. Lund: Bakhåll, 1986.

Bachtin, Michail. Rabelais och skrattets historia: François Rabelais’ verk och den folkliga kulturen under medeltiden och renässansen. Sv. övers. Lars Fyhr. Gråbo: Anthropos, 1986.

Ball, Hugo. ”Ur Flykten ur tiden”. I DADA: en antologi, red. Ingemar Johansson, 32-41. Lund: Bakhåll, 1986.

Butler, Judith. Genustrubbel: Feminism och identitetens subversion. Sv. övers. Suzanne Almqvist. Göteborg: Daidalos, 2007.

Dachy, Marc. Dada: The Revolt of Art. Eng. övers. Liz Nash. London: Thames & Hudson, 2006.

Dimendberg, Edward, Kaes, Anton, Jay, Martin. ”From Dada to the New Objectivity: Art and Politics”. I The Weimar Republic Sourcebook, red. Dimendberg, Kaes, Jay, 474-477. London: University of California Press, 1994.

Foucault, Michel, Övervakning och straff. Fängelsets födelse. Sv. övers C. G. Bjurström. Lund: Arkiv förlag, 1998.

Haraway, Donna. ”Ett cyborgmanifest”. I Apor, cyborger och kvinnor: Att återuppfinna naturen. Sv. övers. Måns Winberg. Stockholm/Stehag: Östlings Bokförlag Symposion, 2008.

Hausmann, Raoul. ”Pamflett mot den weimarska livsuppfattningen”. I DADA: en antologi, red. Ingemar Johansson, 70-73. Lund: Bakhåll, 1986.

Hausmann, Raoul. ”The German Philistine Gets Upset”. I The Weimar Republic Sourcebook, red. Dimendberg, Kaes, Jay, 482-483. London: University of California Press, 1994.

Huelsenbeck, Richard. ”Dada tours”. I The Weimar Republic Sourcebook, red. Dimendberg, Kaes, Jay, 486-487. London: University of California Press, 1994.

Huelsenbeck, Richard. ”Deklaration, uppläst i Cabaret Voltaire våren 1916”. I DADA: en antologi, red. Ingemar Johansson, 44. Lund: Bakhåll, 1986.

Irigaray, Luce. “Between Myth and History: The Tragedy of Antigone”. I Interrogating Antigone in postmodern philosophy and criticism, red. S.E. Wilmer och Audronė Žukauskaitė, 197-211. Oxford: Oxford University Press, 2010.

Johansson, Ingemar. Inledning till DADA: en antologi, red. Ingemar Johansson. Lund: Bakhåll, 1986.

Picabia, Francis. ”Ur Jesus Kristus, svindlarnas konung”. I DADA: en antologi, red. Ingemar Johansson, 119-124. Lund: Bakhåll, 1986.

Tzara, Tristan. ”Dada Manifesto 1918”. I The Dada Painters and Poets: An Anthology, red. Robert Motherwell, 76-82. Cambridge, Massachusetts: Belknap Press of Harvard University Press, 1989.

Tzara, Tristan. ”DADAmanifest om svag och bitter kärlek (december 1920)”. I DADA: en antologi, red. Ingemar Johansson, 155-166. Lund: Bakhåll, 1986.

Gamla testamentet, Bibeln, 2000.

Nya testamentet, Bibeln, 2000.

Norstedts svenska ordbok. Red. Sture Linnér. Stockholm: Norstedt: 1999.

The Penguin English Dictionary. Red. Robert Allen. London: Penguin, 2007.

Annonser

One thought on “Att travestera tron, del 2

  1. pedram skriver:

    grymt! glad att jag snubblade in här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: