Mening och ansvar

Mening och ansvar är skriven av Lyra Ekström Lindbäck och Leo Nordwall. Det är en text om litteraturvärlden, eller snarare om det som litteraturvärlden vägrar att tala om.

Först var Mening och Ansvar tänkt för det artonde numret av tidskriften Ett lysande namn, ”Kritiknumret”. Eftersom förfaringssätten inom redaktionen fortfor att vara lika oseriösa som det som beskrivs i ett tidigare inlägg av utrymme valde vi dock att dra tillbaka vår medverkan och publicera texten här istället.

*

Mening och ansvar

Arbetet. Vi måste tala om Arbetet.
Att vara författare.
Hur ser Arbetet och Ansvaret ut?

Med er måste man börja försiktigt, vi förstår det. Såhär:

Problemet
Litteraturvärlden jobbar hårt på sitt osynliga osynliggörande av den mediala överenskommelsen — den verkar till och med ha förträngt att den gör det. Ingen talar om kontext, rolltagande, suggestionskontroll eller någon annan av mediets inneboende villkor. Hur fungerar läsarens roll? Vilka inlärda förväntningar har vi på hur, var, när och varför konsumtionen och perceptionen av Litteratur ska äga rum? Vilka är betingelserna för Litteraturens produktion och producenter; hur fungerar en Författare och hur måste
en författare fungera för att vara en giltig skapare av Litteratur?

Såhär:

En bok är INTE något samtal, oavsett hur “öppna” och “inbjudande” ord förlagen använder i marknadsföringen. Däremot sker utformningen av verket inom en social produktionsprocess med särskilda villkor och roller. Precis som med allt annat arbete finns det goda skäl att hålla käften om en sådan överenskommelse  — de rika ska bli rikare, de som har makten ska bli ännu mäktigare, och ingen ska kunna säga emot dem.

Författaren
Litteraturen är i vägen. Framför sin lilla skrivkammare har Författaren ställt boken. Exemplar efter exemplar efter exemplar av dessa likformiga föremål lyfts fram när vi frågar efter Arbetet. Nåt luktar skumt. Minsta barnunge vet att mening alltid är en mellanmänsklig konstruktion (“Säg mamma!” “Ma-ma?”), men detta fördunklas av författaren. Ser ni inte? Med sina fyrkantiga ögon kan läsarna inte annat än att stumt koda ut era budskap. Inte skulle ni ha tid att bry er om ett par rafsande pennor som tafatt försöker ändra på boken. I upphöjd andakt vänder ni förtretat bort blicken från deras klåfingriga anspråk — Hallå, hallå, detta är ett försök att rikta er uppmärksamhet mot er sociala verksamhet, mot er maktposition inom det litterära mediet! Litteratur är kommunikation! Hur ska ett seriöst försök att kommunicera kunna genomarbetas om de sociala förutsättningarna fördunklas? Litteraturen är begärsvärd eftersom den ibland avsvär sig från användningen av språket som ett neutralt instrument. Litteraturen kan utforska, och kanske överskrida, de givna förutsättningarna för hur och var betydelser uppstår, och därigenom skapa bättre förutsättningar för att navigera genom produktiva maktstrukturer. Men en sådan vaksamhet blir poänglös om inte rolltagandet i den sociala akten också tas med i räkningen. Vi måste tala om er maktposition inom boken. Vi måste tala om den eftersom ni missbrukar er makt; ni hycklar jämställdhet och utbyte med läsarna, som i själva verket bara ska titta på. Följer inte dessa ängsliga konsumenter er pennas minsta vink med koncentrerat veckade pannor? Nu räcker det. Arbetet kan inte uträttas på riktigt om inget ansvar tas: sluta upp med att undanhålla den mediala överenskommelsen med falska löften om “öppna texter”! För läsarna är allt redan skrivet. Det finns läsare. Den litterära kommunikationens villkor är er priviligerade särställning i mediet.

Boken
Varför upptas inga andra händelser än pärm-papper-pärm i er litterära självförståelse? Textarbetet förtingsligas till böcker, enbart böcker, avgränsbara enheter som enkelt halkar in i det marknadsekonomiska rullbandslandet. Bokformatet,  en simpel social form för ett konformt förhållande av härskande och underkastelse. Författaren för, läsaren följer. Författaren producerar, läsaren konsumerar. Skulle det inte kunna vara roligare? Skulle inte åtminstone sådana parametrar kunna erkännas, så att det verkliga arbetet med boken som kreativ maktrelation kunde påbörjas? En vacker dag kanske författarnas fantasier kan frigöra sig ur de enkelspåriga varuformar som bokformatet tillhandahåller, olika författare kommer att börja tala med varandra, skapa tillfälliga konstellationer och söka alternativa socialiteter åt Litteraturen… Men detta upprop är inte en plats för drömmerier. Just nu, ute i resten av världen, sker språkarbete för de allra flesta människor i flera olika sociala kontexter. Författare, som har utnämnt sig själva till företrädare för någon sorts förädlat ordarbete, är bara varuekonomins priviligerade pajaser innan de griper tag i det verkligt allvarliga arbetet. Kommunikation. Mening. Det socialas förutsättningar och överföringar.

Kulturen
Vi talar om böcker. Alltså talar vi om varor, kapitalism, ja, vår kultur. Kapitalism är, tro det eller ej, också ett samtalsämne hos många författare. De måste välja: sälj dig i varusamhället eller låtsas betrakta det utifrån. Vilket dilemma! Skriv i linje med vår kultur (skriv säljbart) – eller ställ Kulturen som en motkraft till resten av det samhälle som är så olidligt ondskefullt. Ja, författare, ni har rätt!, samhället är hemskt. Vi har mycket att göra – olyckligtvis är det nödvändiga Arbetet nästintill ogenomförbart nere i Litteraturens trånga skyddsrum. Barrikaderade bakom sina indignerade skrin om samhällets genomgripande solidaritetslöshet puttar författarna ut tjocka buntar med personliga betraktelser, brusig efterlanguagepoesi, popromantiska bögromaner och kreativa felläsningar.

Samspelet där inne är pressat. Blicken är stint riktad mot samtiden, kroppen hålls kvar bakom de grottväggar som bär upp litteraturvärldens inre skuggspel. Samtliga av er är ständigt nära att misströsta över att inget ni gör kan ändra någonting över huvud taget. Hoppet hålls uppe av historieböcker, små stipendier som stoppas in och stundtals litterära ballongstrider om litteratur, om vad som är god litteratur och om hur god litteratur ska skyddas från dålig litteratur, det vill säga från samhället, alltså kapitalismen. De trehundrafyrtio exemplaren av samlingen “Reglerna och färgerna – helt utan betydelse” störtade varken monarkin eller sexismen! Det måste bero på den ständigt minskande bokförsäljningen! Stackars författare. Fortfarande har samhället inte fått upp ögonen för er goda litteraturs godhet.

Från vilken mystisk värld kommer alla dessa lappar? Vad tror ni ska hända? Ni fantiserar fram språk i skuggfladdret kring kulturvärldens magra brasa, hävdar att er härd är världens enda ljussken. Detta leder ingen vart. Ni måste komma ut. Ni måste inse att folk tycker att det är otäckt: sluta skilja bort er från kulturen genom att blunda för det verkligt väsentliga. Lapparna gör anspråk på att medföra perspektiv från en främmande värld, men ni sitter ju i samma skit som oss andra. Så länge ni låtsas att ni inte ingår i den värld ni försöker kritisera kommer ni aldrig att kunna ändra på den. Det är inte synd om er. Ni har privilegier. Ni kan skicka lappar.

En litterär salong har tema ARBETE: vården, kassatjänster och barnomsorg avhandlas i tur och ordning. Ingen törs nämna författandet. Var är de som skriver och förstår att de skriver? Ni skriver om ångesten över att misslyckas som man, om ångesten över att misslyckas som man, om era olika familjeproblem på Island eller om hur intressant det var med Island. Ni ackumulerar kulturellt kapital genom inskruvade blandningar av rekursiva kanonreferenser och tror att alla darrar över ert avantgardeövermod. Jaja. Var sker Arbetet? Arbetet sker där Arbetet riskerar att upplösa sig självt i sitt sökande efter vad kulturen gör med det.

Vad gör ni där nere? Varför är litteraturen så god? Är den det? Är den?

Myten Om Litteraturen Som Yttrandefrihetens Sista Utpost
Vi vill upprepa för er Myten Om Litteraturen Som Yttrandefrihetens Sista Utpost. Litteraturen Som En Satellit Kring Samhället. Här får alla vita heterosexuella män dansa och vara fria, de säger mycket saker, de behöver inte bli synade, tryggt nedstoppade i Författarrollens vagga i Litteraturens ombonade vardagsrum. Men kritiken då jamen den är väl åtminstone kritisk? Hah! Inget Arbete kan rymmas i en recension idag, vi har gett upp om det där och talar endast till er. Författare. Vet ni ens hur en bok blir till? Känner ni till marknadsprocessen för er vara? Vilket arbete gör en sättare? Hur mycket får en korrekturläsare i lön? Varför slår ni er inte fria från BONNIERS TOTALITÄRA MARKNADSVÄLDE och tar produktionsmedlen i egna händer? Kan ni inte? Prata med en formgivare, de är inte farliga. Vi lovar: författare kan också tillverka böcker.

Boken är verklig eftersom vår verklighet är ett varusamhälle. Ni förnekar bokens marknadsekonomiska materia och lyfter era upphöjda idéer mot skyarna och fortsätter sjunga: Myten Om Litteraturen Som Yttrandefrihetens Sista Utpost. Som om poesi inte var kapital. Ett kulturellt kapital: strängt reglerat i ett förtryckssystem som skyler över sin makt genom att hävda att alla sätt är möjliga, samtidigt som det underkänner allt som inte liknar sig självt. Varför är skönlitteraturen alltid sin egen tvilling? Varför stramar kanon så hårt om kinderna? Förlåt, men ni kan inte fortsätta såhär. Det skadar människor. Det skär tungan av så många, er blinda dans med yttrandefrihetens bajonetter. Va? Känner ni inte till någon av de tallösa? Fortsätter ni, även nu, att stampa takten till Myten Om Litteraturen Som Yttrandefrihetens Sista Utpost? Säger ni, att när alla andra offentligheter har blivit skådespelsamhällets glatta yta, så står boken kvar och sjunger rena toner från rena själar? Säger ni att här är alla välkomna? Nå så var är de, ta fram dem, vi vill se dem!

Detta är Yttrandefrihetens Sista Utpost. Också känt som: Det Ofria Rummet Av Förtigna Förutsättningar. Också känt som: Fiktionens Förlovade Land. Vad gör ni med verkligheten? Ni gör den tung och orubblig. Vad gör ni med föreställningsvärlden? Ni gör den tramsig och oanvändbar. Litterära rum är lika plågsamt verkliga som samhällets övriga lokaler. Ni är dess disponenter: ni måste ta ert ansvar.

Förklara er
Nu kanske ni tycker att vi har missförstått alltihop. Här är er chans att förklara er. Om ni inte odlar läsare, vad är det då ni gör? Om ni inte gör varor, hur kan litteraturen då vara en del av vår kultur?

Här är ett exempel på hur en författare kan förklara sitt arbete:

  1. Vår kultur är kapitalismens, marknadsekonomins och
    nyliberalismens.
  2. Författare gör förutsägbart packeterade varor
    och tjänster, en simpel social modell för textuell
    informationsöverföring.
  3. Etcetera.

Ja, hur skulle ni beskriva det? Snälla, förklara vad det är ni gör. Ni får använda litteratur. Berätta hur mycket ni vill: vi blir inte generade. Våra mailadresser är lyra@fikssion.se och nordwall@interactingarts.org. Vi vet att många andra också undrar. Vi kommer gärna hem till er.

Kan ni inte förklara?

Annonser

2 thoughts on “Mening och ansvar

  1. Henrik Summanen skriver:

    Jag förstår inte varför ni utgår från att ett litterärt alster måste säljas på en marknad? Man kan väl lägga ut sin text på nätet och låta läsarna ladda ner den?

    Sen är det väl så att olika medier har olika förutsättningar gällande avnämarnas deltagande, men det är knappast någon hemlighet. Läsare vet om att de delvis gör författarnas ord till sina egna, men det är lite osunt att omyndigförklara den som läser.

    Finns det verkligen författare som på allvar upplever att deras alster är ”samtal” med läsaren? Här har jag uppenbarligen missat något.

    • utrymme skriver:

      Som normerna ser ut är det företrädesvids böcker som räknas. Det är svårt att få erkännande som ”författare” efter att ha lagt ut aldrig så många texter på nätet.

      Hur omyndigförklaras läsaren, menar du?

      Oavsett om författarna upplever det så eller ej så liknas ofta litteratur med samtal, möten eller deltagande skapande. Vi menar att sådana beskrivningar är missvisande och tjänar till att skyla över maktfördelningen mellan producenterna och konsumenterna, eller för att skyla över litteraturens monologkaraktär. Vill du ha några exempel? T.ex. på http://www.svd.se/kultur/litteratur/dikten-ger-ljus-i-tunneln_6055165.svd: ”Det slår en att Persson i dessa dikter framstår som något av en svensk T S Eliot, en som för ett samtal med sina stora föregångare – Ezra Pound, Rilke, Dante, Petrarca – vars verser han också samplar, och blandar med alldagliga trivialiteter på ett något självironiskt styvt och boksynt men samtidigt ofta provokativt sätt.” Eller här:http://www.expressen.se/kultur/1.2298040/david-vikgren-folkmun, där Aase Berg skriver om David Vikgrens senaste bok att ”Den kollektiva diktrösten tillhören lynnig folk-storm”. Eller som Åsa Beckman skriver här (http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/jonas-modig-vinter-i-sommarhuset), att ”Det har helt klart gett honom en djup förståelse för hur poet och läsare kan mötas i en dikt.”

      /Lyra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: