Att bli vuxen med Göteborgs Poesifestival

(Du sa att jag skulle skriva hur jag känner för dig och att jag skulle vara ärlig bara häva ur mig så för i HELVETE om du tycker jag är svårtolkad eller banal så kan du kyssa min)
Felicia Bonér

Göteborgs Poesifestival 2011. Det är mitt fjärde år med festivalen. Den här gången sker det i form av en skolresa med min klass, tvåan på Biskops-Arnö. När jag kommer in på Lagerhuset för att lyssna på lördagsprogrammet ler en klunga personer emot mig och frågar (kanske för att jag inte är säker på om jag har kommit rätt och ser lite förvirrad ut, kanske för att jag har en rosa toppluva) om jag ska till Ung Poesi. Jag säger nej, känner mig ännu mer vilse, men inser strax att jag faktiskt har kommit rätt ändå. Går förbi dem med ett ursäktande leende, kanske anlägger jag halvmedvetet ett ansiktsuttryck som säger ”men hallå, jag är en riktig, vuxen poet, jag ska titta på den riktiga festivalen”. I själva verket är jag allt annat än förolämpad. Jag blir så smickrad att jag berättar om incidenten för nästan alla jag känner, under förevändningen att den har gett mig en ålderskris. Till sist upplyser nån mig om att tävlingen är för 15-21åringar och att jag alltså fortfarande skulle kunna delta. Under resten av kvällen tiger jag. Hoppas att ingen ska urskilja min egentliga ålderskris tvärs igenom mina fumligt kajalskuggade ögon. Hoppas att någon ska göra det; att någon snäll ung poet ska ta fasta på de hoppade rosa bollarna på min toppluva och fråga igen.

Det här med ungdom är så förvirrande. Senast jag åkte buss i Sundsvall var jag 19 år och försökte köpa en vuxenbiljett. Chauffören log faderligt mot mig och frågade hur gammal jag var. Sedan upplyste han mig om att jag skulle vara barn i helt ett år till. Därefter skulle jag vara ungdom. Tills jag fyllde 26. Då skulle jag äntligen bli vuxen. Om nu dubbel taxa på bussen egentligen är något att hurra för. Det kostade 13 kronor för barnet Lyra Ekström Lindbäck att åka ut till Alnön den gången.

Hursomhelst. Nu är jag i Göteborg. Jag har precis köpt en sista minuten-biljett hem (Ungdom, alltså under 26 år) eftersom jag är så förkyld att jag har tappat rösten och således inte kan delta i resten av skolreseaktiviteterna. I väskan har jag en skitfin antologi med årets Ung Poesi-finalister. Man fick en gratis. Den ger mig poesifestivalsnostalgi. Jag räknar:

2007 var jag inbjuden som finalist i Ung Poesi. Jag kommer ihåg det sprudlande extrajag som ersatte min (vanligtvis inte heller särskilt timida) persona med en febril lära-känna-alla-andra-unga-poeter-entusiasm. Ung Poesi var i en annan lokal än resten av festivalen. Jag kommer ihåg höstlöv och spårvagnar med obegripliga stoppsnören. Och den riktiga festivalen. Athena Farrokhzad och Linn Hansén var totally fabulous som butch/femme-stylat konferencierpar och inledde festivalen med att läsa en totally hilarious text om Göteborg. Allt var väldigt coolt. Jag tänkte: wow, är det såhär poesisverige är. Jag var väldigt liten och väldigt anonym. Och väldigt glad.

2008 var jag också inbjuden som finalist i Ung poesi. Det året blev jag stipendiat. Typ den finaste utmärkelsen i hela mitt liv. Motiveringen var uppklistrad på en liten silverfärgad kartongbit. Jag läste den om och om igen och tänkte att ”tänk att de där coola poeterna (vars texter jag redan hade läst om och om igen) kunde tycka att något jag skrivit var bra”. Det här året var jag nog lite tuffare. Kände fler som skrev och som var där. Vi var lite av ett gäng, vi unga poteter. Men fortfarande vågade jag knappt tilltala någon RIKTIG poet, alltså en VUXEN poet.

2009 vågade jag det. Då var jag inbjuden i egenskap av förra årets stipendiat och skulle läsa på den riktiga festivalen. Nåja, på fredagskvällen som föregick ”den egentliga poesifestivalen” och som anordnades av tidskriften Ponton. Faktum var att alla de unga poeter som var finalister i det årets tävling också fick läsa på scen samma kväll. Fem och fem, men ändå: för samma publik som var där för att lyssna på de ”riktiga” poeterna. Jag var något slags hybridsubjekt. Kommer ihåg identitetskrisen som efterföljde de där tre dagarna, när jag hade hälsat på människor som förekom min presentation av mig själv med ”jamen jag vet vem du är, du heter Lyra och går på Biskops-Arnö”. Förvirrande. Hade någon läst eller hört sådant jag gjort tidigare? Hade de då tänkt ”Lyra, en riktig poet”?

2010 fick jag vara konferencier. För den riktiga, stora festivalkvällen. Till råga på allt var temat för hela festivalen MAKT. Jag iklädde mig det största tolkningsföreträde jag kunde hitta i min garderob och upprättade ett egenformulerat bdsm-kontrakt mellan publiken och poeterna. Läste upp poeternas svar på mina mailfrågor om litteratur och makt utan att ha meddelat dem om att jag skulle läsa deras svar ordagrant. Själv kallade jag mig MASTER OF CEREMONY. Det här året var jag så upptagen med strulande power point-presentationer och ljudfiler att Ung Poesi totalt gick mig förbi. Men några av mina vänner var finalister, så jag fick mycket återberättat för mig efteråt. Annars kommer jag ihåg att UKON frågade mig om jag hade hittat på poeternas svar själv. Det hade jag nog aldrig vågat.

Nu är det 2011. Jag ägnar hela dagarna åt min bok, som handlar om dominansrelationen mellan författare och läsare. Min utbildning tillåter det, är till och med utformad för det. Att inte kalla mig själv författare skulle kännas absurt. Blir jag det först när boken är färdig? När den har antagits av ett förlag? Eller när den har kommit ut? Nej, jag är naturligtvis författare idag också. Och vuxen? Nja. Kommer ihåg chocken jag fick under mitt första år på Biskops-Arnö när jag var på besök i Sundsvalls Stadsbibliotek och hittade böcker av flera av mina lärare (bland andra Mara Lee och Stefan Lindberg) i hyllan ”Unga författare”. Hur länge är man ung i litteraturvärlden egentligen?

Ålder är förstås en lika godtycklig och komplicerad kategori som andra sociala konstruktioner. Precis som hos genus och ras och andra fiktiva, hierarkiska sorteringssätt så är ålderskategoriernas gränser ofta mycket mer intrikata än vad man vid första anblick kan inbilla sig. Men som redaktör för fikssion, en nättidskrift för oetablerade poeter, har jag lärt mig att gränsen för när man är en RIKTIG författare och inte är ganska fixerad. Bestämd. Har du gett ut en bok eller inte? En skönlitterär bok. På ett välrenommerat förlag. Dåså, då får du inte vara med i fikssion. Vi sysslar inte med riktiga författare (visserligen gjorde vi ett undantag i vårt MATUREnummer, där vi bjöd in två vuxenreportrar). Och vi har fruktansvärt roligt. I år börjar fikssion på sitt fjärde år som nättidskrift, poesikollektiv och upprorsmakare. För varje år blir jag mer och mer förskräckt vid tanken på ett definitivt inträde i den etablerade litteraturvärlden. Samtidigt som det naturligtvis lockar, glittrar och drar. Vad roligt om fler ville läsa, samarbeta, uppmärksamma. Men hur? Och varför?

Gränsen mellan de oetablerade författarna och de etablerade, de unga poeterna och poeterna utan prefix tycks vara lika fast och definitiv som väggen mellan Sara Hallströms och Khashayar Naderehvandis workshop och Kennet Klemets läsning i lördags. Jag deltog inte i workshopen. Jag hörde inte poeterna läsa upp sina texter – fick man komma och lyssna? När då, i så fall? – utan lyssnade på Klemets (de vuxna poeterna ska skrivas som sina efternamn, om man inte är kompis med dem, och det ska man helst vara, men man ska i så fall inte låtsas om det när man till exempel sitter med dem i ett panelsamtal eller presenterar deras läsningar) läsning tills jag inte klarade av mer monotoni utan började smygläsa i den perversa sci-fi-boken BITING THE SUN i skydd av en bordsskiva. Där på andra sidan väggen kanske Lars Güettler precis påstod att ”varje steg/är en seismologisk kollaps/varje försiktigt ord/en tsunami av emotionalitet”. Lars, om du läser det här – jag kan garantera dig om att det inte var det utanför blackboxen i alla fall. Skillnaden mellan de unga poeterna och Poeterna ligger, tänker jag, inte bara i ett påtagligt påtvingat/påtaget sätt att föra sig. Det finns också en skillnad som handlar om ÄRENDE, om VARFÖR. ”jakten på flykten eller flykten från jakten”, som Matilda Linnéa Palmqvist skriver. Eller ”hahahahaha half hallåj hallihajjåj hängen hånglade hånglat garageuppfarten hårig happ”, för att citera Zarah Virtanen Windh.

När Athena Farrokhzad, Johannes Anyuru, Hanna Hallgren och Mats Söderlund har ett samtal om ”politisk poesi, poetisk handling” tänker jag oavbrutet på privilegier och maktordningar. Kroppsspråk, genus, klass, vokabulär — javisst, men också vuxenhet. Att vara författarrollen vuxen. Fylla ut den med rätt sorts kropp som ger illusionen av rätt sorts medvetande. Det vuxna. Inte för att de pratar om det, förstås. Däremot föreslår Hanna Hallgren att poeterna kanske kan vara ett slags grästoppar åt gräsrotsrörelserna. Skämtar hon?

När Beata Berggren presenterar lördagskvällens poeter (utan prefix) med inspelade uppläsningar gjorda av barn som håller på att lära sig läsa blir det för mig, i sammanhanget, inte intressant utan bara vidrigt. De unga kropparna som används för att ge publiken en gullig och rolig ingång till de stora poeternas seriösa poesi. Jag är vid det laget så fixerad vid tanken på maktordningen mellan VUXEN och UNG att varje skratt från publiken vrider sig in i mig som en rostig korkskruv. Niko påpekar efteråt att barnens röster för henne fick en lite annan effekt, eftersom barnen ofta läste bättre än poeterna. Men ändå. Men kroppar. Makt. Röst. Ingen skulle drömma om att skratta när Kristoffer Folkhammar stakar sig lite på ett ord. Auktoritet. Utrymme. Ålder. När Johanne Lykke Holm i EN COVER PÅ ARKIVET (programpunkten som för mig blev själva behållningen med poesifestivalen) räknar upp vilka poeter som var bjudna på åttiotalet och säger ”jag är ett foster, så jag är inte bjuden” lättar skrattet oproportionerligt mycket i bröstet. Hallå alla poeter? Ni har inte alltid haft de där kropparna, det där kroppsspråket, de där linjerna i ansiktet som ger illusionen av rätt sorts medvetande, det erfarna och riktiga medvetandet, medvetandet utan prefix.

Varför tror ni att jag har rosa toppluva, åker sparkcykel på högskolan och envisas med att citera Broder Daniel i min facebookstatus? För att jag vill, naturligtvis. Men också för att jag är livrädd för att stelna till en av er.

När någon refererar till mig som ”Ekström Lindbäck” vet jag att jag är körd.

Annonser

7 thoughts on “Att bli vuxen med Göteborgs Poesifestival

  1. Elis Burrau skriver:

    How come no one sees
    We’re just categories

    Fantastiskt bra skrivet.

    /Elis Burrau (väldigt oetablerad, vill aldrig stelna.)

  2. anonym skriver:

    Tack för eftertankar! ett perspektiv som verkligen aldrig uppmärksammas, slår det mig här. Antar att det är alltför begärligt, det där med vuxenhet.

  3. johanne skriver:

    hej lyra. så fin den är, din text. jag vill bara säga att det var jag som var fostret i helgen, inte linnéa. /johanne

  4. […] Lyra Ekström Lindbäck skriver om att bli vuxen med Göteborgs Poesifestival. […]

  5. […] Lyra Ekström Lindbäck skriver om att bli vuxen med Göteborgs Poesifestival. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: