I bästa fall skittråkigt?

Det finns många saker man kan fråga sig vad gäller litteratursverige. De flesta frågetecknen kan man lägga mellan pärmarna hos tjocka historieböcker och pressa släta under tyngden hos decennier av strukturella vansinnen. Typ ”varför finns det äckliga förlagsgubbar som drar fördel av sina positioner för att tafsa på tjejer” och ”varför är litteraturbranschen så kommersiell”. Redan efter lågstadiet fattade jag att den här jobbiga klumpen i magen som kommer när jag försöker prata lika mycket som killarna i klassrummet inte är ett lokalt fenomen, begränsat till klass 1-3D på Uslands skola. Nej, jag är inte förvånad över att litteraturvärlden inte är en isolerad zon av verkligheten, förskonad från marknadslogik och sexism. Men då och då blir jag verkligen häpen över hur tråkig den kan vara. Litteratur som är så kul.

Nivån av tristess hänger förstås intimt samman med kapitalismen och patriarkatet. Vi kan alla det första stycket i S.C.U.M. Manifesto utantill: Life in this society being, at best, an utter bore and no aspect of society being at all relevant to women, there remains to civic-minded, responsible, thrill-seeking females only to overthrow the government, eliminate the money system, institute complete automation and destroy the male sex. Visst skulle litteraturfältet bli roligare då. Men ändå, tänker jag när jag skummar igenom vårens skönlitterära debutanters presentationer av sig själva på Svensk Bokhandels hemsida. Ändå. Idag. Innan S.C.U.M-trupperna har hunnit mobilisera sig. Kan det inte bli lite skojigare, lite mer spännande, lite mer relevant än såhär?

De flesta presentationer klarar jag inte ens av att läsa. De börjar med meningar som ”När jag var liten fanns det en vas jag tyckte mycket om. Den var stor och grön och stod på ett bord hemma hos min morfar”, ”Folk säger att barndomen sätter fler spår än vad man anar” eller ”Hej. Jag har skrivit en diktberättelse i fyra delar”. Och böckerna är säkert i samma stil. Se efter själva. Ni kommer att somna framför datorerna, om ni inte redan har gjort det när ni fick branschtidningen hem i brevlådan.

Varför skriver jag om det här? För att påpeka hur tråkigt det är, förstås. Varför stör det mig? FÖR ATT DEBUTBÖCKER KAN VARA DET MEST SPÄNNANDE JAG VET. Folk som i åratal har suttit och filat och försökt och sprängt fram i någon form som kanske ännu inte har hunnits stöpas sönder av författarrollens bekväma låda. Jag tycker ofta att det är jätteroligt att läsa debuter. Ta i trä av Linn Hansén. Kapslar av Viktor Johansson. Beror skrymmande på av Elise Ingvarsson. Fantastiska böcker. Eller Elin Grelssons plågsamt realistiska roman med det fula omslaget och den plumpa titeln, Du hasar av trygghet, som trots det är årets bästa debut.

Anyway. Jag vet att en författarpresentation i Svensk Bokhandel inte är samma sak som en bok. Men de är text i litteraturvärlden och nu tänker jag recensera tre av dem.

Först ut är Alice Kassius Eggers, som kommer med boken Det är bara regn på Pequod Press. Hon citerar. Först Radiohead och Stina Nordenstam. Sedan till exempel Martha Wainwright och Johan Jönson. Alice Kassius Eggers poäng är att det inte finns någon text som inte ekar av annan text. Det skriver hon också i första meningen av sin presentation. Så det går liksom fram. Inte direkt ett revolutionerande påstående — själva grundförutsättningen för språk är ju att fler än en person kan använda det. I tredje stycket skriver hon om en olycka. Om hur relationen till upprepningar och fiktion aktualiserades och omvärderas i relation till stark smärta, sorg. Här bränner det till i texten.

Men fortsättningen utvecklar inte det potentiellt spänningsfyllda förhållandet mellan döden och individualismen i det gemensamma språkflödet. Istället menar hon att arbetet med boken har upplöst hierarkier. Hur? Är de borta nu? Kassius Eggers tycks betrakta skrivandet som en zon som läker det som gör ont och söndrar det som skadar. Hon avslutar med att säga att hon ”inte vill välja bort kollektivet för solosången”. Är det inte precis det man gör när man ägnar sig åt att skriva en bok själv? Eller menar hon verkligen att citat är detsamma som kollektivt arbete?

Nästa författarpresentation under luppen är Malin Nords, som har skrivit boken Stilla havet som kommer ut på Albert Bonniers förlag. Hon gör en tydlig ansats att beskriva sin bok. Hur arbetet med formen grundar sig i medvetna val. ”Jag tänkte mig en text som begärde sitt sönderfall. Där det som brukar beskrivas som svagt (inåtvänt, självdestruktivt) fick vara en styrka”. Det här låter spännande. Självdestruktivitet måste ju alltid bottna i någon form av styrka och att se den styrkan gestaltad skönlitterärt är ofta spännande. Men fortsättningen på samma stycke mynnar ut i någon slags halvljummen relativitetsförvirring: ”och där svaren kom någon annanstans ifrån, framkallades på andra sätt, till slut kanske, om frågan ställdes om och om igen. Där begäret var del i en aldrig upphörande kedja av motsatspar som upplöser varandra: begär som motsats till rädsla, sorg som motsats till begär etc.” Om en formulering är en formulering, men på samma gång inte är en formulering, utan formuleringens motsats. Och så vidare. Tråkigt.

Antonymen till Malin Nords ”poesi kan kanske vara som allting, som ingenting” (obs ej autentiskt citat) kan sägas vara Eija Hetekivi Olssons presentation av sig själv. Hon debuterar med boken Ingenbarnsland på Norstedts förlag. Eija Hetekivi Olsson presenterar verkligen sig själv. ”1985. Gårdsten. På min skolbänk står: Fuck. Fuck. Fuck. Jag vill förändra världen. Fröken skäller, suddar bort slagorden och säger att jag ska skärpa mig. Jag har inget skärp, jag har ett snöre. Fröken har ett skärp och kan själv skärpa sig.” Kondenserat och rappt. Assonanser och alitterationer samsas med realism i en korthuggen och rättfram prosa. Hon nämner inte ett ord om sin bok, bara om sitt skrivande. Hur hon skaver och slåss och brottas med textformer, på komvux, universitetet. Gör mig nyfiken på hur vilka former den kampen får i hennes skönlitteratur. Meningar som ”Kurslitteraturen är ensidig, jag blir biblioteksstammis och skaffar extraböcker för att inte bli hjärntvättad” är uppmuntrande.

Jag undrar vilka texter Eija Hetekivi Olsson skulle råda mig att uppsöka när debutanterna blir för ensidiga och litteraturvärlden hotar att hjärntvätta mig med sin skrämmande tomma monotoni. Hallå debutanter? Trots patriarkat och kapitalism borde vi faktiskt kunna ha lite roligare än såhär.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: