Konstiga sätt att granska litteratur

En av de jobbigaste sakerna med att vara intresserad av litterär estetik är att de flesta texter som man naivt förväntar sig ska diskutera just detta (t.ex. recensioner av nyutkomna böcker) ofta handlar om helt andra saker. Till exempel kön.

Det finns ett citat från Jonas Thentes blogg som speglar den här frustrationen ganska bra:

”Det finns en tumregel i den svensktalande debatten: så snart någon gör en ansats att diskutera litterär estetik, så tar det inte mer än två debattinlägg förrän allt har reducerats till nepotism (vem känner vem på Bonniers), feminism (litteraturdebatter är könsmaktspatriarkala härskartekniker), marxism (skriver man inte om packade grävmaskinister så är man en jävla snobb) akademiska fnurror (åsikter om litteratur är nykritik: talas icke) eller vad som helst som inte handlar om litteratur, utan om något annat som man egentligen är mer intresserad av. ”

Eftersom Jonas visar upp en så tydlig omsorg om att litteratursamtal ska handla om just litteratur, gör det mig både besviken och ledsen att upptäcka att till och med han själv misslyckas med att leva upp till sitt fina ideal. När jag surfar in på DN Bok och börjar läsa hans recension av Johan Jönsons senaste bok upptäcker jag att huvudämnet för hans närläsning, hör och häpna, inte alls är litterär estetik. Jonas verkar mycket mer intresserad av könsroller, eller mer specifikt den könsroll som Johan skriver sig in i. (En prinstårta till den som lyckas gissa vilken.) Och här gör han mig ännu mer besviken: recensionens fokus är inte bara icke-litterärt, det är inte ens kritik.

”Detta är motsvarigheten till en kroppsarbetare som spottar i nävarna innan han hugger i. Vad som följer är ett arbete, eller det påtagliga, fysiska resultatet av ett arbete. Bokens omfång – nära 1 250 sidor – bär också syn för sägen om att det är ett hårt och rejält arbete som har utförts.”

Förmodligen lever inte Jonas i villfarelsen om att de flesta undersköterskor och barnskötare spottar i händerna innan de tar sig an alla tunga lyft som deras arbeten innebär. Förmodligen menar Jonas med kroppsarbetare en särskild typ av kroppsarbetare: kroppsarbetare i mansdominerade branscher. Men man får nästan beundra den visuella, nästan erotiserande inlevelseförmåga som Jonas har i Johans arbetsprocess. Den manliga författarkroppen i arbete har nog aldrig framställts som så macho. Bra jobbat. Men det handlar fortfarande inte om litteratur. Låt oss se vad som händer i recensionen när Jonas tar sig an att behandla ett av Johans motiv:

”I korta sekvenser skriver Jönson om det allmänna underläge man hamnar i om man inte drar in pengar. Barnen frågar om de är fattiga. Äktenskapet krackelerar under trycket av de omständigheter som gör förhållandet alltmer likt förhållanden mellan en arbetsgivare och en anställd, där hustrun tjänar pengarna och maken sköter hushållsarbetet och låtsas gå till ett jobb han inte har, för grannarnas, för barnens skull.”

Herregud. Kan någon tänka sig en mer fruktansvärd situation än att tjäna mindre än sin hustru? Det är så allmänt underläge att det nästan börjar likna ett systematiskt förtryck. När maken börjar sköta hushållsarbetet måste ju äktenskapet krackelera. Jonas förstår. Jonas identifikationsprocess med den manliga poeten är verkligen emotionellt laddad. Han skriver att Johan är ”självömkande men på ett fullt begripligt vis.” Jonas har redan tidigare i DN sagt att han är en flitig anhängare av andra skribenter som lyckas framställa mer eller mindre motbjudande gestalter som i själva verket helt begripliga snubbar. Om den sista delen av Karl-Ove Knausgårds kamp skriver han ”Vad Knausgård egentligen gör är något oerhört. Via en mängd källor, bland annat ‘Mein Kampf’, gör han Adolf Hitler till en människa. Han gör honom till en människa som skulle kunna vara vem som helst, och som också var det, fram till dess att han – som man skulle säga i dag – upptäckte en efterfrågan på hans tillgång.” Vilken stor författare Karl-Ove är, som lyckas framställa Hitler som en helt vanlig kille. Trots att det gick lite snett sen.

Recensionen, eller ska jag kanske säga grabbsnacket, avslutas förstås stilenligt med en riktig ryggdunkning. Jonas skriver att han egentligen ”vill trösta och säga att allt kommer att ordna sig, men” viftar bort sitt medlidande eftersom ”det skulle låta som en förolämpning.” Det är sant, det skulle nog bryta tonen. Sitt ämne trogen avrunda han lovsången till mellanmanligheten med att istället berömma den hårda arbetsinsatsen: ”Det här är ett rejält jobb. Jävligt bra gjort!”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: