Författarcyborgen

En essä om bokmediets intersubjektiva kropp

Förekomsten av böcker, mnemotekniker och minnesfunktioner måste självfallet döljas så länge som minnet innebär en egenskap eller till och med en egenhet som utmärker ”människan”. Dessa articifiella minnen förefaller då endast vara organ, verktyg eller magasin åt en förmåga som också skulle klara sig utan dem, eftersom den stoltserar med att vara dess uppfinnare och användare. Men också skoleleverna som får sin första bok skrattar åt denna saga – om den inte får dem att gråta. De uppfann inte boken och de måste först lära sig att använda den.

ur essän ”Glömma” i Maskinskrifter av Friedrich Kittler

Att vara författare innebär att vara ett gränssnitt mellan människa och bok. En hybridform mellan organism och vertyg; ibland smärtsam, ibland njutningsfylld. En kropp som genom sina förlängningar in i pennan, ordbehandlingsprogrammet och förlagssystemet krampaktigt försöker manövrera sitt eget ansikte.

Läsaren är ett gränssnitt mellan människa och bok. Läsaren är ett element i varje bok. Alla böcker som läsaren tillägnar sig blir utbyggnader av läsarens medvetande. En kropp som genom sina förlängningar in i satserna, sidorna, biblioteket och författarens ansikte krampaktigt försöker manövrera sina egna förståelseformer.

Boken är den nod av rolltaganden, varulogik, hermeneutik, herraväldesdialektik och skriftspråk som kallas litteratur. Författare blir människan först bakom boken. Läsare är hon först framför de uppslagna sidorna. Boken är ett objekt, men på samma gång en utbyggnad av författarens avsikter och läsarens medvetande. Villkoren för hur subjektens gränser öppnas mot föremålet är strängt kulturellt och historiskt reglerade. Vilka uttrycksformer som får uppfylla inlagan.Var och hur budskapet får tränga in i läsarens nervsystem. För att studera vilka konturer som upprättas för läsarens och författarens medvetanden, läsarens och författarens kroppar, måste man analysera bokformen.

I relationen mellan en författare och hennes läsare har boken en protetisk funktion. Skriften, sättningen, omslaget och pärmarna substituerar författarens ansikte, röst, intellekt, fantasi och så vidare. Boken kommunicerar med läsarna på ett sätt som författaren inte skulle klara på egen hand. Samtidigt verkar den protetiska logiken inåt: tekniken har vuxit in i författarens sätt att tänka och känna. En viktig egenskap hos boken är att vara och bli läst. Författarens varseblivning växer alltså samman med föreställningen om en läsare. Läsaren blir en nödvändig komponent i författarens arbete med boken, utan vilken författaren inte kan framträda som författare. Allt detta är förstås självklarheter. Ändå bör den ömsesidiga avhängigheten artikuleras. Konsekvenserna för vad som kan uttryckas, vilka kroppar som krävs och vilka kroppar som kvävs i en litterär offentlighet som fetischerar bokformen, blir tydligare om författarkroppen fomuleras som cyborg.

Vår sammanväxthet med verktygen, med boken, innebär också våra kroppars intersubjektiva karaktär. Genom att använda boken som förlängning av sina sinnen griper läsaren in i författarens kropp med sin egen. Läsaren som enskild har dock ingen möjlighet att ändra på verket. Det är framförallt genom kritikerna, men också genom läsarmail, författarbesök och liknande som författaren konfronteras med sitt ansikte såsom läsarna uppfattar det. Där, men också genom de föreställningar som författaren själv gör sig om läsarens blick genom att skriva på och läsa i boken, blir läsarna medproducenter till författarens ansikte. Trots att läsarens arbete och författarens arbete med boken sker på olika platser i tid och rum och fungerar på så olika sätt är boken ändå att betrakta som en nod för deras intersubjektiva relation. Hybridformen mellan kropp och verktyg innebär förstås också en intersubjektiv relation till teknik och kultur. Samhälleliga strukturer är verksamma i vår perception och våra uttrycksformer och sammanväver oss med större maktspel än de som utspelar sig på sidan.

De intressen som reglerar utvecklingen av den teknologi som utformar våra verktyg och varseblivning är i första hand krigsmakten. Den forskning som tagit fram och utvecklat vår datorteknologi, fibernätet o.s.v. har utvecklats inom kapprustningens budgetsatsningar. Författaren är invuxen i denna verklighet av hårdvara, serversystem och medielandskap. Med fingrarna dansande över tangentbordet, verket nedsparat i filer på hårddisken och researchögat förlängt genom sökmotorer har det författaransikte som framträder i läsningen långa, förgrenade rottrådar ut i den krigsteknologiska verkligheten. Men även om syftet finns latent i verktyget betyder det inte bara att verktyget är väl anpassat för vissa politiska intressen – det betyder också att det känner logiken hos dessa ideologier väl och bär inom sig potentialen att dekonstruera och omkullkasta den. Vilken relation har författarkroppen till dessa teknologier, och hur framträder cyborgskapet i böckerna? Hur kan en författarkropp som är fastvuxen i krigsmaktens, kapitalismens och kulturens intressen och uttryck vränga och använda sig av sin direkt kroppsliga kännedom om vad det innebär att skapa sig ett uttryck i sådana förhållanden? Hur kan läsaren, litteraturvetenskapen och en eventuell litterär offentlighet använda sig av författarens ansikte för att förstå den diskursiva logik som konstruerar kroppen?

Kroppar och relationers framträdelseform/konstruktion regleras diskursivt av vår teknik, vår historia, vårt språk, vår kultur och vår samhällsform. Bokens produktion av läsar- och författarsubjekt är en synekdoke för marknadsekonomins, kapitalismens, teknikens och mediernas produktion av kroppar. En närstudie av hur relationen mellan författare och läsare fungerar och hur boken förlänger och beskär deras kroppar skulle kunna användas för att diskutera kroppar och relationer i allmänhet, både som jämförelsematerial och som exempel. Många andra medierade relationer är mycket snabbare än bokformens. Kanske är boken just därför en bra utgångspunkt för att diskutera vår historiskt betingade inställning till medier och medierade relationer. Fantasin om författaren som rent intellekt eller omedierad röst blottlägger en rädsla för att uppenbara de teknologiska och intersubjektiva villkoren för allas våra kroppar. Hur kan vi skriva och läsa för att uppenbara, hyperbolisera, travestera och förskjuta dessa villkor?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: