Främlingskap i folkhemmet

Häromdagen tog jag en promenad i närområdet med Leo, som jag delar ateljé med. Vi tog gångvägen förbi de nybyggda bostadsrätterna som leder till flyktingförläggningen. Den nedlagda flyktingförläggningen, that is. Överallt stod tomma rum i fullt beboeligt skick. Leo hejdade en kille som vi mötte på vägen och frågade om han visste vad som hade hänt. Han sa att alla flyttats ut för ungefär ett år sen och skingrats till flera andra ställen. Själv huserade han i närheten, men hade faktiskt bott på förläggningen för tio år sedan. Han gjorde en gest mot de nya, vita huskropparna och sa att trodde att anläggningen lagts ned för att värdet på området gått upp.


Förut kallades platsen som flyktingförläggningen uppförts på för bollplanen, nu heter den Kvarnviken. På en av fasaderna finns en stor reklamskylt, som hänvisar oss till byggmästarens hemsida. Här ska tydligen bli trettonvåningshus för barnfamiljer. I sin broschyr presenterar Borätt området i presens, som om det redan hade byggts. Eftersom jag nyss har spatserat runt på platsen de refererar till och bara sett en övergiven flyktingförläggning, med högt gräs och klotter på fasaden, känns det tydligare än vanligt att projektet inte bara är att bygga hus. Det handlar också om att skapa en ny berättelse för platsen.

Tretton våningar höga och med arkitektur som skiner i takt med solen är Kvarn­vikens hus något alldeles extra. I den täta tallskog som omger dem framstår de nästan som fyrhus. Den putsvita fasaden ger husen ett vackert uttryck som har­moniserar med byggnadernas omsorgsfulla arkitektur. Med indragna hörn och utskurna balkonger framstår byggnadsverken dessutom ännu resligare och slan­kare. Från hörnbalkongerna får du en fin utsikt mot Grimsta naturreservat. Bor du i någon av de övre våningarna får du ett vackert panorama över både tall­skogen och Mälaren.

Språkbruket är talande för vilket klientel man har tänkt sig. Medelklassfamiljer som står över miljonprogrammens budgethusering, men flirtar med folkhemsidyllen utan att behöva bry sig om andra i närområdet. Högskoleutbildade föräldrar med ”smak”. Vi som känner till området tycker förstås alltid att det är lite patetiskt när copywriters refererar till Råcksta träsk som ”Grimsta naturreservat”.

Kvarn­viken är också en plats full av lek och äventyr där barnen kan upptäcka och utforska den spännande skogen. Det är en fantasieggande miljö oavsett om man vill plocka svamp, lufta löpskorna eller leka i skogen. Särskilt praktiskt blir det då det finns planer för en förskola med plats för omkring 90 barn i ett av husen. Eftersom gatan är döpt efter författarinnan Karen Blixen som skrev romanen ”Mitt Afrika” kommer vår landskapsarkitekt rita en lekgård med inspiration från Afrika. När du flyttar till Kvarnviken får du inte bara en bostad att göra till din egen – du ger dina barn en idyllisk miljö att växa upp i.

Inte ska flyktingarna behöva bo i röda radhuslängor med vackra skogsomgivningar. De kan lika gärna förvaras i en massiv stenbyggnad nånstans (till exempel få plats i ett stort hotellhem som planeras till 2013 i Västertorp, läs mer här). Nej, nu ska istället en pikant exotism få influera inrättandet av noggrant kontrollerade lekplatser. Härligt vagt inspirerat av en bok som för övrigt hette Min afrikanska farm på svenska, och Den afrikanske Farm på originalspråket danska. Men för all del, den romantiska dramafilmen som löst baserades på boken, med Meryl Streep i huvudrollen, lanserades ju i Sverige som Mitt afrika. Kul för barnen i Kvarnviken med en liten exotisk touch. Men varken nyanlända afrikaner eller författare förväntas förstås husera i området. I bottenvåningen planerar man in butiker, inte ateljéer. Och inomhus är stilen inte lekfull, utan igenkännlig. När vi skulle inreda Kvarnviken vände vi oss till den skandinaviska formtraditionen för inspiration. Allt för att etniska inflyttande ska känna sig hemma, eller hur?

På vägen tillbaka håller jag och Leo en krass konversation om gentrifieringsgraden i Blackeberg. Förmodligen kommer det att dröja länge innan man lyckas sabotera den här gamla ABC-staden. Stadsplaneringen är för gedigen. Femtiotalshusen är fortfarande inga ruckel, och noggrant placerade parkområden kan man inte inskränka för mycket innan lokalbefolkningen får nog. Centrumet är dessutom för litet för att bli föremål för sådan vårdslös och vedervärdig behandling som kulturarvet i Vällingby har fått – något glastak blir det inte över fontänerna och grillkiosken. Men de kommande invånarna i Kvarnviken flyttar inte in för att spontansamtala med främlingar på torget, besöka den lokala teatern eller lära känna människor från olika kulturer och samhällsklasser. ”Folkhemmet” har kommit att betyda dyrt köpta privata kvadratmetrar, närhet till stora shoppingstråk och förstklassig take away-latte. Sprungen ur 1950­talets ABC­modell – där alla bostäder skulle ha nära till arbete och centrum – är Blackeberg ett område som präglas av nybyggaranda och funktionalism. […] När du behöver stilla shoppingsuget har du över 200 butiker i Vällingby city, som ligger två stationer bort. I när­heten ligger även Sundbyberg centrum för att inte tala om ”Sveriges bästa köpcentrum 2011”: Bromma Blocks. Nog fan är vi en försvinnande art, där vi går mellan skogsområdena på väg tillbaka till vår ateljé strax intill centrum. Kulturarbetare bland folket. Ja, skratta åt det patetiska i meningen om ni vill, men jag menar allvar. Vill Stockholms stad inte ha oss längre?

När det ekonomiska värdet på ett område blir för högt får alla andra värden stryka på foten. Flyktingarna är bara ett förvaringsproblem. Och kutur är mest ett flummigt begrepp som nästan aldrig tas upp i den rikspolitiska debatten längre. När lönsamhet prioriteras framför faktisk verksamhet får vi precis en sådan meningslös tillvaro som Maciej Zaremba träffande beskriver i sin kritik mot SFI-undervisningens förändrade villkor. Medelklassfamiljerna kanske tror att de kommer undan, men det gör de inte. Känslan av tomhet äter sig tvärs igenom den segrererade, liberalkapitalistiska staden på alla plan, med olika konsekvenser för olika samhällsskikt. För vissa innebär det hemlöshet och armod. För andra ångestproblem, ätstörningar och märkligt stela och inrutade relationer till sina närmaste. Vi som är verksamma inom den så kallade kulturvärlden (numera mer av ett vagt, pressat medvetandetillstånd än en scen i offentligheten) har en plågsam förnimmelse av att inte kunna vara verksamma, medan legitimiteten hos vårt arbete långsamt glider oss ur händerna. Konstnärer och författare har alltid haft det knapert, riktigt utsatta samhällsgrupper har alltid haft det mycket värre. Men fattigdomen i Stockholm handlar inte längre bara om pengar. Nu handlar det om osynlighet, främlingsskap och isolering. Om att gradvis försvinna ut från en stad som inte längre vill planera för några andra än de köpstarka.


Jag blir ledsen när jag kikar in genom fönstren hos de här husen, som har stått tomma i över ett år, eftersom jag vet gott och väl ett tiotal vänner som desperat letar bostad i Stockholm. Jag blir ledsen över frånvaron av förklaringar – människorna som levde här har bara flyttats iväg, och nu ska det bli mer gentrifiering i vår stadsdel. Jag är ledsen över att värdet av att samexistera verkar bli mer och mer bortglömt. I Västertorp protesterar man över att värdet på bostadsrätterna sänks när det flyttar in för många fattiga i området, och i Blackeberg är det inte längre någon som tänker på att bygga in ateljélokaler i bottnen av bostadshusen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: