Parodin som protest

Som alltid när stödet för en grupp blir brett, blir det också förvirrat. Jag talar förstås om Pussy Riot och deras geniala performance i Kristus Frälsarens Katedral i Moskva. Från början fylldes vi väl alla med odelad indignation (om än inte förvåning) över den omilda behandling som Putin-regimen utsatte gruppen för. Men så småningom har rapporteringen och kåserandet över händelseutvecklingen i Moskva blivit allt mer uttunnad och diffus. Bara ett sådant begrepp som ”punkbön” — vad betyder det egentligen? I nyhetsinslag efter nyhetsinslag sammanfattas detta omstörtande performance med ett tills nu helt okänt ord. Punkbön? Som fromhet fast lite raffigare? Vissa har också ojat sig över att man i öst minsann kan dömas så hårt för ett oskyldigt sång-och-dansnummer, och därmed fråntagit Pussy Riot hela den politiska, intellektuella analys som ligger till grund för uppträdandet. De är inga oskyldiga små töser i färgglada palter. De är begåvade politiska dissidenter, och sådana skulle kunna framträda även här.

Lyckligtvis har vissa delar av opinionen som stöder Pussy Riot tröttnat på gullandet och i stället svängt om till en kritisk självreflektion. Är vi inte lite självgoda när vi förfasar oss över orättvisorna i Ryssland? Allt från upploppen i Storbrittanien till Jyllandspostens Muhammedteckning har diskuterats i ljuset av den underliga domen. En av de bättre självreflexiva analyserna jag har läst är signerad Vadim Nikitin och finns att läsa i NY Times. Personligen intresserar jag mig för vilka strategier vi kan utläsa ur uppträdandets genomslag. Nättidskriften Rymden publicerade häromdagen min text om hädelsen som politisk och estetisk strategi för subversion. Den finns att läsa här. Gränsen för när en hädisk handling blir effektiv och när den bara är anstötlig är naturligtvis en komplicerad kontext- och tolkningsfråga. Det gäller såväl ifrågasättanden av demokratins äkthet som könsrollernas stabilitet.

Något som Pussy Riot har tydliggjort genom att uttalat vägra ansöka om nåd är i alla fall att straff också kan vara en produktiv strategi för motstånd. Att låta den förtryckande apparaten ha sin gång, när andra ögon granskar dess framfart, kan destabilisera den mer än vad bara en uttalad protest skulle göra. Överaffirmering kan också vara ett sätt att framhålla orättvisor. Ta till exempel Allt åt allas berömda överklassafari. Jag efterlyser fler sådana allvarliga parodier som kan belysa sneda ordningar i Sverige. Inom litteraturen finns det massor av tvivelaktiga praktiker att synliggöra. Åldersdiskriminering, sexism, åskådarkultursfixering, genreförakt m.m.. Men det var länge sedan någon masade sig ur den bekväma, trygga illusionen om att ”allt är möjligt att skriva” och faktiskt gjorde någon lite upprörd på kultursidorna. Bortsett från det krystade smågnället om personangrepp och herpeshandukar.

Sa jag förresten att min bok kommer i oktober.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: