Jag förstår att det är jobbigt, men en ny tid har redan börjat

En litterär epok håller på att dö ut. Och när epoken försvinner bakåt in i historien blir statusen hos alla dess gamla furstar suddig och avlägsen. Jag syftar på tiden när boken var litteraturens främsta, och kanske enda, medium. När text på papper var en förutsättning för att något skulle få kallas litteratur. Så är det inte längre. Och jag kan bli jävligt uppretad på alla som ojar sig över att allting kommer att förändras, för det har redan förändrats. Bokens status är annorlunda idag än för tjugo år sedan. Oron över vad som kommer att hända om tio år är bara ett sista, patetiskt försök att klamra er fast vid era gamla positioner.

Tryckt är inte längre det enda som är tryggt, åtminstone inte för oss som har vuxit upp med internet. Vi som fostrats in i skrivandet genom pepp, kritik och uppmuntran från andra fjortonåriga poptjejer på sockerdricka.nu eller poeter.se. Vi som läste varandras dikter där istället för att enbart vallfärda till biblioteket för att låna en dammig samling av någon död gammal heteroman.

Precis som i modernismens barndom så formuleras konstformens omvälvningar framförallt som ett hot. Ojojoj, vad ska hända med boken, nu kommer ingen att bilda sig, nu kommer ingen att läsa något på riktigt, allt är bara ett enda petande på pekskärmarna och hoppande med blicken och streaming och flöden och. Allt som är fast förflyktigas. Vi har hört det förut. När fotografitekniken utvecklas blev måleriet plötsligt ett mycket omständigt sätt att avbilda på. Konsten utvecklades, förgrenades, fick andra roller än den rent avbildande. Idag är det litteraturen som genomgår omvälvande förändringar. Bokformen är ett mycket omständigt sätt för att skapa och ta del av text. Om tryckningen ska kunna motiveras konstnärligt måste andra skäl till än att det är en jävligt bra text. Vad är det som gör att det här verket måste presenteras som ett separat, fysiskt objekt? Varför är distansen mellan upphovspersonen och läsaren viktig? Det finns ju ingen klickbar mailadress, eller något kommentarsfält att posta sina reaktioner i. Författare som klänger sig kvar vid ett föråldrat medium måste helt enkelt börja fråga sig själva: Varför väljer jag just bokformen?

Litteratur framträder redan i flera andra former. Det är ingen suddig, okänd framtid: det är idag. En annan generation av skrivande personer är här, och ni som skärrat försvarar den gamla skolan måste flytta på er. Okej, så boken är ett medium som innebär större tidsmässiga avstånd. Dels tar det EVIGHETER innan den färdiga texten blir tillgänglig för läsare, och dels är det bökigt att bläddra jämfört med att scrolla på en pekskärm. Vad är det som säger att den här långsamheten är överlägsen? Mer litterär? Kräver verkligen den skönlitterära storheten att vi tillbringar en viss tid med att stirra på samma mening? Vissa verkar tycka att det handlar om att ”vistas” i samma ”verk” och inte bara ”klicka förbi” något. Men måste det litterära skrivandet i sig verkligen innebära ett motstånd till det omedelbara?

Jag tror inte att en uppmärksamhet måste vara utdragen och oblandad för att vara kvalitativ. Idag växlar vi hela tiden mellan öppna fönster, uppdateringar, applikationer och informationskällor. Det är klart att man upplever det som stressande och ofokuserat om man är uppvuxen med en helt annan typ av medier. I telefonens barndom valde många att vänta med att få den installerad för att det kändes så obehagligt att någon kunde ringa och avbryta när man var mitt uppe i något annat. Att bara höra någons röst utan att kunna se ansiktet måste också ha varit underligt. Men vi som är födda typ på nittiotalet och senare är inte lika rädda eller ovana. Jag har i fyra år jobbat med en poetisk nättidskrift som heter fikssion, och i redaktionen har vi knappast hyllat estetiken ”ju långsammare, desto bättre”. Snarare har den styrande principen varit att skriva något intressant, inte alltid klart avgränsbart, som fångar ens uppmärksamhet. Petar till en. Det är kanske därför vi har inspirerats av dadaisterna — verk som ”Hehe, unge man. Dada är ingen konstform” delades ut som flygblad på stan och hade knappast gjort sig lika bra som en sida ur en bok. Nätet innebär också en unik möjlighet för redaktionellt arbete: man kan länka ihop och sammanföra texter på helt andra sätt än i den linjära papperstidskriften. Läsningen av fikssion när den är som bäst ger, tror jag, inspirerande impulser som är annorlunda än litteratur i de traditionella textmedierna. Gäckande. Tvetydigt. Kopierat men modifierat; beroende av en mycket mer vaken och aktiv läsning än invaggandet i tiosidorsnovell brukar ge en.

En annan intressant litterär form är Visual Novels. För er som aldrig har hört talas om det så är det ett slags peka-och-klicka-spel, ofta med musik och bilder och dialoger. En berättelse som inbegriper olika val som påverkar vilken variant av handlingen man får ta del av. (Det finns också sådana ”spel” utan valmöjligheter som kallas Kinetic Novels, där man bara kan klicka sig vidare i en och samma linjära berättelse.) Att göra olika val som ger olika varianter av handlingen är knappast någon ny uppfinning — det har funnits spelböcker där läsaren får välja vilken sida den vill bläddra till ända sedan Choose Your Own Adventure (även om litterära finsmakare brukar föredra att hedra Julio Cortázar för att ha uppfunnit greppet i sin bok Hoppa hage tjugo år senare). Men genom digital teknik kan en sådan berättelsedynamik byggas upp mycket smidigare. Musik och illustrationer, ibland också rörlig bild, ger ytterligare möjligheter att bredda upplevelsen.

Har du aldrig läst/spelat någon Visual Novel rekommenderar jag att du börjar med Don’t Take It Personally Babe, It Just Ain’t Your Story som är skapad av Christine Love. Hon beskriver det själv som ”A full length visual novel about the erosion of privacy, gay drama, young sexuality, and the perils of modern online life for a high school literature class”. Det kan köras i de flesta operativsystem och har inga särskilt avancerade systemkrav. Sedan kan du köpa hennes spel Analogue: A Hate Story, där man får utforska arkivet på ett övergivet koloniseringsrymdskepp med hjälp av två kvinnliga AI:s som försöker spela ut en mot varandra. En framtidsdystopisk berättelse om könsmaktsordning, släktfejder och kärlek. Förvirringen i litteraturvärlden över nya medier drabbar definitivt upphovspersoner som Christine Love, som får sina verk lästa efter helt andra förutsättningar än bokförfattare. På sin twitterpresentation skriver hon: ”I’m a writer, and people keep telling me that I’m also some sort of game designer.”

Jag kommer snart med min första bok, och jag menar inte att boken är eller kommer att bli något dött medium. Men vi måste bredda vår diskussion om det litterära värdet, och förstå att författarskap också utspelar sig utanför bibliografilistorna. Boken är numera bara en möjlighet bland andra att presentera text. Idag är den framförallt intressant som utmärkelse: den ger förlagets garantistämpel på att upphovspersonen har skapat något av kvalitet, vilket gör att man får andra och kanske fler läsningar än man hade fått i andra medier. Det här innebär också att författarna kommer att erkänna sitt beroende av en yrkesgrupp som de sedan länge står i skuld till: formgivarna. De gör vårt manus till bok, de skapar den aura och auktoritet som vissa av er verkar tro är mystiskt inneboende i själva mediet. Formgivarna, typsättarna, bygger den auran. Om vi vill delta i utformningen av det som gör att våra verk får en särskild klang och tyngd bör vi börja lära känna dem genast, respektera dem mer för vad de gör, credda dem offentligt för vår framgång o.s.v. Tack Leo Nordwall för att du ville ställa din talang i tjänst vid utformningen av min bok! Och tack Modernista för att ni lät mig släpa in en för er okänd formgivare i er produktion.

Jag har medvetet hoppat över alla frågor om försörjning, konsumtion och förlagsbransch i den här texten. Det är alldeles för ofta ekonomiska intressen som får sätta agendan när vi pratar om ett litterärt värde i förändring. Egentligen vill jag bara säga en sak: Låt oss sluta oja oss. Låt oss sluta hyckla om de kommande stora möjligheterna och prata om vad som görs i litteraturen här och nu istället. Kära gamla bokförfattare, vi har lärt oss en del av er. Men nu står en ny generation av begåvade, unga och (oftast) icke-heterosexuella litteraturpersoner för dörren. Jag vet det, för jag fikade med några av dem idag, några timmar innan jag publicerade den här texten. Vi har vuxit upp i ett mer dynamiskt medielandskap och tolkar de gamla formerna för litteratur helt annorlunda. Vi är en ny litterär tid, och vi är redan här. Tur att det här är ett blogginlägg, så att jag kan avsluta med att infoga den här låten:

Annonser

4 thoughts on “Jag förstår att det är jobbigt, men en ny tid har redan börjat

  1. Philip skriver:

    Skulle rekommendera Rasmus Fleischers böcker ”Boken” & ”Biblioteket”. De tar upp just den här typen av frågor kring bokens framtid. Inte bara den skrivna, utan även ljudboken, men jag kan ärligt talat inte minnas om han behandlar den interaktiva romanen. Nåväl, den är värd att läsas i alla fall.

  2. Philip skriver:

    För övrigt undrar jag angående recensionsexemplar av din bok. Jag har försökt komma i kontakt med Modernista flera gånger för Fria Tidningens räkning men får av någon anledning inget svar. Du råkar inte veta vart jag kan vända mig? Skicka gärna ett mail i sådana fall, jag gissar att du har min adress nu när jag kommenterat.

    • utrymme skriver:

      hej philip!

      jag hittar bara en länk till din blogg, men maila mig (lyra@fikssion.se) så reder vi upp allt kring rec-ex. tack för kommentar! jag har fleischers bok i hyllan, men har ärligt talat inte kommit mig för att läsa den för att jag tycker att formgivningen är så tramsig. ska kika!

  3. Ludvig skriver:

    Jävla bra text. Kommer att citera den i en uppsats jag skriver.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: