Const Literary (P)review brister i redaktionellt ansvar


Redaktörerna för Const Literary (P)review. Foto: Emilia Bergmark-Jiménez

Kulturen borde inte vara någon ursäktande sfär för sexism, rasism eller homofobi. Man skulle kunna tro att de flesta som är verksamma inom fältet idag är överens om detta, men det är tyvärr fortfarande önsketänkande. Personangrepp borde inte heller få passera oproblematiserat, även om det finns en skillnad mellan att skildra övergrepp man blivit utsatt för och att sprida förtal. I Lidija Praizovics text i första numret av tidskriften Const Literary (P)review attackeras människor som saknar möjlighet att försvara eller förklara sig. Patologiskt besutten av den paranoia som kan följa av underordning karikerar hon sina klasskamraters personligheter, uttalanden och minimala ansiktsrörelser på ett sätt som får dem att framstå som genomonda, rasistiska elitister. Studenter på författarskolan Biskops-Arnö presenteras med sina riktiga namn, och Praizovic lämnar ut privat information om sexuell orientering, spekulerar i känsliga familjeförhållanden, kallar dem för inavlade, smygrasister, rötägg och skriver på flera ställen i texten ut explicita mordhot.

En av redaktörerna, Ida Therén, säger i en intervju i Jönköpings-Posten att Const Literary (P)review är ett försök ”att liva upp den svenska litteraturscenen”. På hemsidan beskriver de den litteratur de vill sprida som ”nyskapande” och ”utmanande”. Den här typen av intetsägande utsagor är förstås legio i kulturtidskrifters självpresentationer, men låt oss granska orden en gång till. Vad är det som ska utmanas? Vad är det som är nytt? Är inte dessa floskler bara ett täcknamn för sensationslystnad? I så fall har redaktörerna redan fått en del av sitt lystmäte tillfredsställt. Jonas Thente ägnar halva sin text i DN om tidskriften till att lägga ut orden kring Lidija Praizovics text. Den ”drar till sig uppmärksamheten som ett infekterat sår”. Han kommenterar på att hon lämnar ut sina klasskamrater, men detta framställs enbart som något som ger texten energi, ”som ett avancerat experiment med hallucinogener”. ­­Sådan ovilja till att diskutera etiska dimensioner är vanlig. David Gedin har skrivit intelligent i Sydsvenskan om den här konsekventa sammanblandningen av litterärt värde och moral : ”när någon uppskattar de konstnärliga kvaliteterna, blir omotiverade personangrepp eller unkna värderingar ursäktliga, marginella, något att överse med.” Låt oss för en gångs skull separera det litterära från det etiska och ställa frågan: Bör det inte ingå något etiskt ansvarstagande i det redaktionella arbetet?

I en intervju med tidningen Popmani säger redaktören Maria Mårsell att hon anser att litteraturens syfte är ”att förstå sig själv och sin egen existens och att kunna sätta det i ett sammanhang. Det är i alla fall vad jag alltid har tänkt. Jag tycker det bästa är när man känner igen sig. Det behöver inte beskriva något man har upplevt men att den här igenkänningen är väldigt viktigt – av etiska, empatiska skäl. Jag tycker att litteratur, att läsa litteratur, är väldigt viktigt för att det handlar om hur vi förhåller oss till varandra. Att försöka förstå oss själva, vår omvärld och andra människor.” Empati framhävs som litteraturens viktigaste värde. Ida Therén säger ”Jag känner så här, istället för ‘Självkänsla nu!’ vill jag ha ‘Medkänsla nu!'”

Medkänsla med vem? Empati är komplicerat. Vem man väljer att känna med och identifiera sig med påverkar ens bild av världen. Vems beskrivning som ges utrymme och auktoritet får direkta konsekvenser för alla utomståendes tolkning av de inblandade. Detta är både litteraturens politiska potential och dess politiska fara. Lidija Praizovic ägnar sin text åt svårigheten att dra gränsen mellan när man blivit utsatt för strukturellt förtryck och vad som bara är inbillning, men denna solipstiska utläggning utsätter samtidigt ett flertal personer för allvarliga kränkningar. En ansvarstagande redaktion hade inte låtit en författare offentligt förtala och skada människor på det här sättet. Något så enkelt som att ändra namnen hade kunnat räcka — jag har svårt att se hur det skulle beröva texten något annat än skvallerpotential. Att trycka så graverande, sårande och direkt osakliga anklagelser är oförlåtligt och oåterkalleligt. De människor som hängs ut kan inte göra någonting för att föregå eller hindra den ryktesspridning som Praizovicz genom Const Literary (P)review har satt till världen. Ingen stilistisk elegans kan motivera sådan mobbing. Det är en slapphänt, oansvarig och farlig redaktionell etik. Om det är vad redaktionen för Const Literary (P)review menar med en ”utmanade”, ”nyskapande” text tvivlar jag på att de kommer att presentera någon relevant litteratur i fortsättningen.

Annonser

5 thoughts on “Const Literary (P)review brister i redaktionellt ansvar

  1. […] Ekström Lindbäck reagerar starkt på det moraliskt tvivelaktiga i att Const Literary (P)review publicerar Lidija Praizovics […]

  2. […] Ekström Lindbäck reagerar starkt på det moraliskt tvivelaktiga i att Const Literary (P)review publicerar Lidija Praizovićs […]

  3. […] bli en orgie i kända mansnamn.) Eller också hamnar man i (som jag lite hastigt formulerade det i den förra texten här) “den paranoia som kan följa av underordning”. Det fruktansvärda i att aldrig kunna […]

  4. […] om bokfetischism, den där texten i CLP (som Lyra, som gick på Biskops-Arnö då, skriver om här) och hur fruktansvärt provocerad jag blev av berättarjaget i hennes debutroman Tillhör Lyra […]

  5. […] vet inte riktigt vem Lidija Praizovic är, men hon verkar vara författare och kulturskribent. Jag har sett en hel del artiklar på medias debatt- och […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: