En påminnelse om att de hatar oss

Ofta verkar litteraturvärlden förhålla sig till det systematiska förtrycket av kvinnor som om det bara råkat bli på det här sättet. Som om ingen har något att vinna på det. Hoppsan, 90% av alla nobelpristagare i litteratur råkar vara män. Olyckligt, men ingen vill egentligen ha det så. Kvalitet är allt som räknas. Vi bryr oss inte om kön. Eller? Ett snabbt tankeexperiment: En 44-årig trebarnsmamma ger ut en pladdrig, vardaglig, självcentrerad romansvit i sex delar och kallar den för Min kamp. Succén blir omedelbar och obestridlig. Hennes make säger i en tidningsintervju att det känns som att leva med en rockstjärna. Skulle inte tro det va.

Litteraturvärlden är patriarkal. Eller, för att använda ett ord som blivit lite omodernt: misogyn. Häromkvällen var jag på en föreläsning med Germaine Greer på Svenska Filminstitutet. Hon sa: män hatar kvinnor. Glöm inte det. They are raised to hate the feminine side within themselves. Women don’t know when men hate them. That’s why they keep getting killed. Tydligen finns det något undflyende med det här hatet. Vi vet inte när de hatar oss, trots att statistiken talar sitt tydliga språk. För ja, det är hat det handlar om. Varför skulle annars ett så stort antal personer bli misshandlade, underbetalda, hånade, förbisedda, utan att de har något annat gemensamt än att de är kvinnor? Det är samma hat som är verksamt när kvinnors litterära arbeten ständigt värderas som mindre kvalitativa än mäns. Och vi kan inte ta oss ur den här osäkerheten. Vi vet inte när vi blir bortglömda eller kritiserade för att vi är kvinnor, och när vi bara inte är tillräckligt bra. När vi som individer faktiskt skriver sämre.

Här är förtryckets allra tydligaste förbannelse: osäkerheten inför det egna omdömet. Beroendet av och begäret till en världsbild som nedvärderar oss. Snälla Jonas Thente, snälla Andres Lokko, prisa oss. Säg att min debut är fantastisk, för annars vågar jag inte tro det själv. Trots att det är tydligt att ni förhåller er till kvinnor och män på olika villkor. (Eller, nej förlåt, det råkar förstås bara bli så att det finns fler manliga upphovspersoner i era referensramar. T.ex. Thentes recension av Lokkos kritik, där inte en enda kvinna omnämns. Det är naturligtvis en ren, olycklig slump att texten råkat bli en orgie i kända mansnamn.) Eller också hamnar man i (som jag lite hastigt formulerade det i den förra texten här) ”den paranoia som kan följa av underordning”. Det fruktansvärda i att aldrig kunna vara säker på när man är utsatt för rasism, misogyni eller homofobi, och när man blir dåligt bemött av andra orsaker. När man är dålig, störig, otrevlig, ointressant, och när man bara är kvinna. Jag vet att allt jag skriver kommer att bli läst i relation till att jag är ung och lesbisk. Däremot kommer jag nästan aldrig att behöva tolkas som vit, neurotypisk stockholmare. Alla dessa hierarkier ger oss rätt till olika ämnen, olika svängrum, olika auktoritet, olika uppmärksamhet, olika tålamod med vår långtråkighet eller tafflighet. Och detta gör ”bra litteratur” till ett oerhört komplicerat begrepp.

Vi vet detta. Och ändå glömmer vi det. Män i maktposition förnekar det. Unga tjejer glömmer det. Slutar att skriva för att vi tvivlar på vår egen genialitet. Tappar bort våra brännande frågeställningar och säregna stilar i ett hav av inlärt självhat och prestationsångest. DET HÄR FÅR INTE HÄNDA. Men det kommer att fortsätta så länge litteraturvärldens aktörer vägrar att betrakta litterär kvalitet som en feministisk fråga. Vi måste börja med våra egna litterära omdömen. Tron på oss själva och varandra är en central plats för kamp och förändring. Omdöme handlar inte om självberöm, utan om förtroende inför att mina egna uppfattningar om vad som är bra och inte är riktiga. Det feministiska litterära arbetet börjar i auktoriteten vi tillmäter våra egna omdömen, och misstron med vilken vi bör betrakta patriarkernas. För deras läsningar är inte opartiska. De är förvridna av ett inneboende, självomedvetet, inlärt hat mot kvinnor.

Annonser

6 thoughts on “En påminnelse om att de hatar oss

  1. Åsa skriver:

    Fantastisk text, som vanligt. Det känns dock inte helt rättvist att sätta Thente på samma parnass som gubbarna – även om han misslyckas försöker han i alla fall.

    • utrymme skriver:

      tack! men jag vet inte om man ens med den bästa vilja i världen kan kalla nedanstående citat för att försöka. snarare har thente visat flera sådana här prov på att förlöjliga feministiska analyser av litteraturvärlden:

      ”Det finns en tumregel i den svensktalande debatten: så snart någon gör en ansats att diskutera litterär estetik, så tar det inte mer än två debattinlägg förrän allt har reducerats till nepotism (vem känner vem på Bonniers), feminism (litteraturdebatter är könsmaktspatriarkala härskartekniker), marxism (skriver man inte om packade grävmaskinister så är man en jävla snobb) akademiska fnurror (åsikter om litteratur är nykritik: talas icke) eller vad som helst som inte handlar om litteratur, utan om något annat som man egentligen är mer intresserad av. ” (http://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2009/08/17/central-scrutinizer-mistah-baginboks-he-back-4387/)

  2. Anton skriver:

    Sluta bry dig om vad män tycker om kvinnlig litteratur. Om 9 av 10 av mina favoritförfattare är män, är det inte för att jag har något emot kvinnor, utan för att just de 10 författarna är de jag tycker är bäst. Det du skriver är enbart kontraproduktivt, eftersom det riktar fokus mot kön och inte mot kvalitet och utveckling. Du är anti-intellektuell.

  3. pedram skriver:

    åsa: måste säga, jag har gillat thente, men han börjar allt mer framstå som en reaktionär gubbe. försöka duger inte, om man saknar kritisk skärpa.

    anton: de som delar ut nobelpriset gör ett URVAL. man kan inte bara säga att det enbart handlar om kvalitet osv. (”kvalitet” och ”utveckling”, fan vilka avpolitiserande termer f.ö.)

    gör man ett urval måste man vara medveten om vad man konsekvent inkluderar och vad man exkluderar. i diskussionerna är det alltid lika många kvinnliga namn som det spekuleras i att få priset, ändå går det i 9 fall av 10 till en dude. förklara? uppenbarligen finns det strukturer, förbisedda av okritiska ledamöter, som ser till att detta urval ser ut som det gör? eller menar du att män är bättre författare? du gör bort dig.

  4. Lea W skriver:

    Mycket bra skrivet, Lyra! Och Anton, en kan ju undra vem det är som är anti-intellektuell här…..

  5. […] Det var skönt också för hon är så smart och pluggar estetik, vilket gör att hon använder många akademiska ord och tänker mycket abstrakt. En genomkörare för hjärnan. Det var länge sedan jag kände mig så mycket som en journalist som ”kan lite om allt men inte mycket om något”. (Utöver gammal rap då, men det hade jag ingen nytta av idag tyvärr.) Blev jävligt krigisk av den här texten också, En påminnelse om att de hatar oss. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: