Några reflexioner om politiskt skrivande

Igår satt jag på Café Copacabana med fikssion och skrev. Senare började lokalen fyllas av fler och fler författare, och jag frågade min kompis vad som var på gång. ”Vet du inte det? Det ska vara CLT [Copacabanas litterära tisdagsklubb] om litteraturen och det politiska med Johannes Anyuru och Hanna Hallgren.” Min första impuls var att gå. Fly det gemensamma godhetsmys som alltid brukar uppstå under sådana samkväm. Titta, här sätter vi ord på samhällets orättvisor, och så lyssnar vi själva på de orden! Men jag stannade, och i efterhand är jag glad för det.

Anyuru hade med sig några tidningar där han nyligen publicerat ett par politiska dikter, och det fick mig att börja grubbla över författarens roll i den samhälleliga offentligheten. Det finns en föreställning om att författaren har blivit utträngd från de samtida diskussionerna i media, men jag börjar undra om det inte i första hand är en föreställning som uppstått i författarna själva snarare än i kontakt med tidningsredaktionerna. Hanna Hallgren hävdar att det har skett en ”journalistiskalisering” av tidningsprosan, att det uppstått fler och fler stilistiska begränsningar för vad man kan skriva där. Om man tittar på Anyurus texter inser man att den begränsningen antagligen inte handlar om en aversion mot ett mer poetiskt språkbruk. Och i den kontakt som jag själv haft med tidningsredaktioner upplever jag det som att det inte heller finns något nämnvärt motstånd mot författare som skriver politiska texter, snarare ett slags sug efter dem. Däremot ryggar de flesta tillbaka inför det som blir ”för akademiskt” — Hallgren säger att hon ”upplever det som att det finns en ängslighet för vad människor antas kunna begripa” — och kanske är det just rollen som intellektuell som är hotad i offentligheten, inte rollen som författare. I så fall är det i första hand ett problem som handlar om humaniorans ställning, inte om litteraturens. Och det är ett väldigt allvarligt problem, om det stämmer att vi har slutat ta del av professionella reflektioner över människans och samhällets villkor.

Vad kan man då göra i egenskap av författare i den mediala offentligheten? Ja, om författarrollen håller på att avintellektualiseras är det framförallt som stilist, berättare och berörare som författaren kan påverka politiskt. Ett bra exempel är den text av Sara Westin och Johannes Anyuru som den sistnämnda läser upp under kvällen, som är en korsklippning av utsagor från människor på flykt och varningar för biljett- och id-kontroller i sociala medier med anledning av REVA. Under läsningen börjar många i caféet att skruva på sig. Det är en text som på ett effektfullt sätt gestaltar känslan av att vara jagad, att inte ha rätt att existera. Anyuru säger att han tror att det kan uppstå något i krocken mellan olika språktyper. Själv tänker jag att själva rollen är viktigare än kompositionen. När någon i egenskap av författare tar andras ord i sin mun så kan vansinnet i textens immanenta idelogier framträda tydligare. Vi lyssnar till (och läser) en författare på ett annat sätt, och litteraturen har som social funktion att avkläda vissa texter deras neutralitet och gestalta deras mänskliga innebörd istället. Jag tänker till exempel på en briljant ready made som Emil Boss läste på Bokcafé Projektil i höstas: ett dokument om serviceanda som Systembolaget tagit fram till sina anställda. När Boss läste texten överöstas den glättiga, oskyldiga ytan av de fruktansvärda de sociala relationer som etableras mellan kund och försäljare som antas njuta av att tjäna.

Kort sagt tror jag att våra politiska handlingsmöjligheter som författare är mer knutna till våra sociala roller än till något som finns immanent i det litterära. Hanna Hallgren verkar dock vara mer inriktad på det senare. Hon berättar att hon inom konstnärlig forskning håller på med ett projekt om ”den poetiska sanningen”, och förklarar det med att hon själv hellre vänder sig till poesin än till teorin när hon längtar efter sanning. För Hallgren verkar det handla mer om att med texten hitta en tillåtande utgångspunkt för motstånd, än att genom texten (som handling) göra motstånd, och kanske är detta en form för litterär politisk verksamhet som bokformen är särskilt väl anpassad för. Ett objekt att luta sig emot och samlas kring. Själv tror jag att realism är ett viktigare begrepp än sanning idag. När vi genom media och reklam dagligen bombarderas med fiktiva fetischer och stereotyper, och en globaliserad marknad utgör ett större problemkomplex än vi kan överblicka, är vi med Frederic Jamesons ord ”increasingly incapable of fashioning representations of our own current experience” (The Cultural Logic of Late Capitalism). En politisk litterär handling blir därför nödvändigtvis i första hand en bearbetning av vår varseblivning, inte en serverad insikt. Som Susan Sontag skriver i One culture and the new sensibility: ”A work of art is never simply (or even mainly) a vehicle of ideas or moral sentiments. It is, first of all, an object modifying our consciuosness and sensibility, changing the composition, however slightly, of the humus that nourishes all specific ideas and sentiments.” Begreppet ”sanning” blir i relation till en sådan utmaning antingen alltför småskaligt, eller direkt övermodigt. För det tycks mig vara så att sanningsbegreppet förutsätter en överenskommelse om vad som är realistiskt. Och den realistiska utmaningen är i allra högsta grad politisk. Kanske kan den smärtsamma förvirring som uppstår inför vissa verk skapa en realism åt vår upplevelse av världen snarare än verket — ett slags omvänd realistisk utmaning som inte handlar om representation utan om en tänjning av vår varseblivning.

Tillbaka till cafélokalen, och godhetsmyset som jag inledningsvis oroade mig för. I anteckningsblocket har jag klottrat ner något som handlar om det problematiska med att skapa ett politiskt rum som inte handlar om konflikter utan snarare konsensus. Det blir nästan komiskt när Emma Warg ställer frågor om ambivalens, skevhet och invändningar i ett sammanhang där alla känns rörande överens. Med anledning av Hallgrens diktsamling ”Roslära”, som tematiserar den vita överordningen hos författarjaget, börjar diskussionen komma in på frågor om rasism och skrivande. Jag antecknar: ”det verkar handla om att själv vara obekväm så att vi alla kan vara bekvämt obekväma tillsammans.” Men vid en viss punkt i samtalet tätnar plötsligt stämningen. Anyuru artikulerar den enda icke-gemensamma obekvämheten när han säger att det alltid finns något våldsamt i att bli tillfrågad om rasism i ett rum fullt av vita. Han förklarar att man inte kan ”börja med att tänka ut rätt ord eller tänka ut en teori om hur folk ska komma överens” — det handlar om något så enkelt som vilka kroppar som faktiskt finns i rummet. Och i den litterära världen måste vi börja diskutera den här frågan som ett praktiskt problem snarare än ett teoretiskt. Det är inte en fråga om vilka ämnen eller teman vi väljer på våra festivaler och tidskriftsnummer, det är inte en fråga om individcentrerad självrannsakan. Vi måste uppdatera vår gemensamma kanon, överrösta våra automatiserat helvita referensramar, se över vilka vi väljer att bjuda in till alla sammanhang. Vit dominans är ett lika allvarligt problem som manlig dominans, det är begränsande urvalsmekanismer som utarmar den litterära världen. Och kanske är den första motståndsstrategin lika enkel som Anyuru föreslår: ”ha polare som inte är vita.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: