Det politiska i förnimmelser: Fredric Jameson läst genom Susan Sontag

jameson och sontag

Frederic Jameson och Susan Sontag

Att konst är beroende av tolkning för att bli politisk är en vanligt utbredd uppfattning. Postmodern konst, allt från popkonst till fluxus, förstås ofta som symptom och/eller kommentarer på övergripande strukturer i vår världsuppfattning. Att enbart förnimma verken blir alltså inte tillräckligt — för att förstå deras kritiska potential måste vi understödja vår varseblivning av dem med uttolkande förklaringar. Den här tendensen kan förmodligen till stor del härledas från den amerikanska litteraturvetaren Frederic Jamesons inflytesrika, marxistiska texter om postmoderniteten som en senkapitalistisk fas. Men kanske finns det brister eller begränsningar i Jamesons resonemang om konstens politiska potential. Kanske kan sådana verk fungera politiskt på långt mer direkta och drabbande sätt, vilket han själv berör flyktigt i sina essäer, men tycks avfärda som mindre relevant.

I The Cultural Logic of Late Capitalism karaktäriserar Frederic Jameson postmoderniteten som en kulturell fas i den senkapitalistiska utvecklingen. Han räknar upp en rad kännetecken på vad som utmärker perioden, både vad gäller kulturella uttryck såsom konst och populärkultur, men behandlar också filosofiska teorier och användningen av digital teknik som symptom på samma tillstånd. Ett av de huvudsakliga dragen hos det postmoderna tillståndet, och följaktligen också inom den postmoderna konsten, kallar han för en ny ytlighet eller ”depthlessness”. I den här texten, från början en uppsats i idéhstoria, kommer jag att kritisera Jamesons ytbegrepp och hermeneutiska konstsyn med stöd i Susan Sontags (långt tidigare) idéer om den postmoderna konstens bearbetning av sinnligheten och medvetandet. Trots att deras tänkesätt på flera ställen genomkorsar varandra finns det en åtskillnad i hur de betraktar postmoderna konstuttryck (bland annat popkonsten) som på samma gång är estetisk och djupt politisk. Jag kommer inte att understödja detta resonemang genom att lyfta fram några enskilda verk, vilket ger mitt resonemang en abstrakt karaktär som på sätt och vis motsäger mitt ämne, men förhoppningsvis kan jag i framtiden införliva den konstsyn som här skisseras i mer konkreta texter. Genom att parallelläsa Sontag med Donna Haraways kritik av totalitära modeller för politiskt motstånd, kommer jag att föreslå ett mer sinnesfokuserat alternativ för att läsa den politiska potentialen i postmodern konst än Jamesons totaliserande marxistiska modell om kognitiv kartografi. Nu börjar vi.

I. Sinnlighet vs. tolkning
För att beskriva övergången mellan modernistisk och postmodernistisk konst jämför Frederic Jameson Van Goghs målning Ett par skor med Andy Warhols Diamond Dust Shoes. Han menar att det förstnämnda verket på samma gång är en representation för ett reellt sammanhang som de inte kan förstås isolerade från (de fattiga förhållandena för bönder på landsbygden), samtidigt som målningen med sin rika färgprakt är ett slags utopisk kompensation för de lidanden den skildrar. I Warhols verk finns det däremot ingen sådan tröstande gest – den har snarare inverterats: ”it is as though the external and colored surface of things […] has been stripped away to reveal the deathly black-and-white substratum of the photographic negative which subtends dem” (1991:8). Det är inte heller möjligt att fullborda den hermeneutiska rörelsen, eftersom de snarare är en död och fetischartad lämning än en levande symbol från det sammanhang de kan antas representera. Svårigheten att tolka verket, det vill säga hävda att det uttrycker något annat och större än vad det är i sig självt, beskriver Jameson som ”new kind of flatness or depthlessness” (1991:8), vilket innebär att verkets uttryckssätt inte längre är en fråga om innehåll utan snarare ”some more fundamental mutation both in the object world itself […] in the disposition of the subject”(1991:9). Jag ska strax återkomma till denna fundamentala förändring som Jameson sträcker sig efter när han konfronteras med verkets ytlighet.

Susan Sontag riktar i sin essä Against interpretation från 1964 svidande kritik mot hermeneutiska tolkningsmodeller. Hon menar att försöken att lokalisera konstens mening utanför verken underminerar konstverkens betydelse och distanserar oss från den sinnliga bearbetning de innebär i sig själva. ”To interpret is to impoverish, to deplete the world – in order to set up a shadow world of ‘meanings’.” (1964:7) Det som för Jameson upplevs som en oförmåga att fullborda den hermeneutiska gesten är alltså för Sontag en vägran. Att leta efter en representation efter något annat hos konstuttrycket, det vill säga ett ”innehåll”, är inte ett verkningsfullt sätt att förstå det, menar hon, särskilt inte i en tid när överflödet i konsumtion och produktion leder till ”a steady loss of sharpness in our sensory experience”(1964:13). Många konstuttryck försöker också i sig själva undfly sådana tolkningar. ”Abstract painting is the attempt to have, in the ordinary sense, no content; since there is no content, there can be no interpretation. Pop Art works by the opposite means to the same result; using a content so blatant, so ‘what it is’, it, too, ends by being uninterpretable.” (1964:10) Att verkets fokus inte finns i dess innehåll betyder dock inte för Sontag att det bör beskrivas som ytligt. Snarare kan det kanske sägas stå i mer intim relation med våra kroppar, genom en sinnlighet som utmanar vår perception av världen.

Även om Jameson också erkänner att det postmoderna verket gör motstånd mot hermeneutisk tolkning så försöker han fortfarande underkasta det en sådan. När det inte fungerar för enskilda verk ställer han istället upp en förklaringsmodell som innefattar hela den rådande tidsepoken. Sven-Olov Wallenstein beskriver det i sitt förord till Vad var det postmoderna? som att ”Jamesons metod är på sätt och vis hegeliansk i den bemärkelsen att han låter de enskilda verken och formerna uttrycka en substans eller logik som är lokaliserad bortom dem” (2011:15), det vill säga en ny fas i den kapitalistiska utvecklingen. Ger inte detta en känsla av att verken, betraktade som symptom, är avlägsna från betraktaren och verkningslösa? I stället för att diskutera själva upplevelsen av dem är Jameson upptagen av att dra slutsatser om hur de är symptom för utvecklingen av den globala cirkulation av kapitalet. Vilket estetisk-politiskt betraktelsesätt vill han alltså föreslå för de postmoderna verken? Och hur ser Susan Sontags alternativa förståelse av deras sinnliga bearbetning ut?

II. Sensibilitet och kognitiv kartografi
I sin analys av E. L. Doctorows roman Ragtime skriver Jameson: ”If there is any realism left here, it is a ‘realism’ that is meant to derive from the shock of grasping that confinement and of slowly becoming aware of a new and historical situation in which we are condemned to seek History by way of our own pop images and simulacra of that history, which itself remains forever out of reach.” (1991:20) I citatet kan vi se en tendens på något som jag tidigare antytt, nämligen att Jameson utgår från att konstens huvudsakliga uppgift är medvetandehöjning. Genom att konfronteras med romanens hämningslösa sammanblandning av fiktiva och historiska personer uppstår ett slags utslätning, menar han, som gestaltar vår oförmåga att begripa historien annat än genom fetischartade nostalgiseringar. Konstens uppgift är att ge oss impulser att försöka begripa detta övergripande sammanhang. Gemensamt för Jameson och Sontag är att de utgår från en situation som blivit otillgänglig för sinnena. Det postmoderna samhällets globala industrialisering består av osynliga tekniska processer och enorma flöden av immateriellt kapital. Medan förlusten för Jameson framförallt karaktäriseras som en förlust av översikt, förstår Sontag den snarare som en förlust av sinnlighet. ”Art, which I have characterized as an instrument for modifying and educating sensbility and consciousness,” skriver Sontag i sin essä One culture and the new sensibility från 1965, ”now operates in an environment which cannot be grasped by the senses.”(1965:301) Konstens uppgift är för henne att vara ”a kind of shock therapy for both confounding and unclosing our senses”. Sontag tar alltså fasta på den ögonblickliga chocken eller desorienteringen som kan uppstå i mötet med det postmoderna verket, som kräver förnimmelser vi inte är kapabla till eller vana vid. ”Having one’s sensorium challenged or stretched hurts” (1965:303), skriver hon, men det är en smärta som på sikt leder till njutning.

Jameson är också medveten om dessa ögonblick av svindel och hyperfokusering som kan finnas hos postmoderna verk. I sin beskrivning av Nam June Paiks arrangemang av dissynkroniserade tv-skärmar säger han att ”The postmodernist viewer, however, is called upon to do the impossible, namely, to see all screens at once.” (1991:25) I stället för att ta fasta på hur verket tänjer betraktarens sensibilitet går han vidare till att konstatera att tekniken likaväl som konsten bara är symptom på kapitalets utveckling, och menar att representationen av maskinerna har skiftat till ett slags försök att förnimma det omöjliga, ”the postmodern sublime” (1991:29). I samma anda är också hans beskrivning av William Gibsons cyberpunkdystopier, där ”The technology of contemporary society is therefore mesmerizing and fascinating not so much in its own right but because it seems to offer some privileged representational shorthand for grasping a network of power and control even more difficult for our minds and imaginations to grasp: the whole new decentered global network of the third stage of capital itself”. (ibid) Upplevelsen av att försöka förnimma det (nästan) omöjliga är för Jameson inte ett imperativ att bearbeta sin sensibilitet, snarare en uppmaning till att tänka det (nästan) omöjliga. Konstens politiska potential finns för honom i hur den utmanar oss till att utveckla vår ”kognitiva kartografi”: ”to enable a situational representation on the part of the individual subject to that vaster and properly unrepresentable totality which is the ensemble of society’s structures as a whole. ” (1991:39-40) Det ultimata målet för den kognitiva kartografin är alltså inte att tänja ut betraktarens sinnliga kapacitet för att ge en starkare/verkligare upplevelse av världen, utan denna utmaning ses av Jameson bara som ett mellanled till försöket att tänka helheten.

III. Politisk estetik utan totalitet
För att förstå de politiska implikationerna i åtskillnaderna mellan Jamesons och Sontags estetik måste vi gå till en teoretiker som kritiserar de totalitära förklaringsmodellerna. Om tolkning, som Sontag skriver, innebär att vi distanserar oss från våra upplevelser och tillbakavisar konstens potential att göra världen verkligare – är tolkning i så fall verkligen det bästa instrumentet för att förskjuta tillvarons förutsättningar? Donna Haraway menar i sin essä Ett cyborgmanifest: Vetenskap, teknik och socialistisk feminism i slutet av 1900-talet att ”Vi behöver inte en totalitet för att kunna verka politiskt.” (2008:214) Även om hon erkänner det marxistiska arvet som betydelsefullt kritiserar hon den ontologiska utgångspunkt som marxistisk teori oundvikligen konstruerar, som genom att naturalisera vissa erfarenheter och exkludera andra alltid blir imperialistisk. ”[M]in invändning mot de socialistiska/marxistiska ståndpunkterna gäller att de oavsiktligt utraderar den mångröstade, oassimilerbara, radikala skillnad som gjorts synlig i den antikoloniala diskursen och praktiken”, skriver hon. (2008:198-199) Jamesons hermeneutiska gest, som reducerar det postmoderna konstverkets sinnliga bearbetning till en förvirrande ytlighet, ett symptom på kapitalets sena utvecklingsfas, kan förstådd genom Haraway sägas förlama den politiska potential som finns inneboende i de heterogena (sinnliga) erfarenheter som verken ger.

Eftersom Haraway utgår från samma högteknologiska, postmoderna samhällstillstånd som Sontag och Jameson blir hennes förhållningssätt till upplevelsen av desorientering/splittring/svindel tillämpbar för att förklara åtskillnaden mellan det politiska förhållningssätt som finns manifest i Jamesons teori och det som finns implicit i Sontags essäer. ”Ambivalensen gentemot de splittrade enheter som förmedlats av den högteknologiska kulturen”, skriver Haraway, ”kräver att man inte sorterar in medvetandet i kategorier som ‘klarsynt kritik som ligger till grund för en solid politisk kunskapsteori’ kontra ‘manipulerat falskt medvetande’, utan kräver en subtil förståelse av uppdykande njutningar, erfarenheter och krafter med verklig potential att förändra spelets regler.” (2008:213) Exakt hur en sådan subversivitet kan framträda och genomföras är förstås svårt att beskriva i generella termer, eftersom den till själva sitt väsen insisterar på heterogenitet. Men relevansen som varseblivningen innehar som politisk spelplan skildras med en träffande enkelhet av Sontag, när hon förklarar att det som den sensibilitetsfokuserade konstförståelsen ”sacrifices in discursive explicitness it gains in accuracy and subliminal power. For we are what we are able to see (hear, taste, smell, feel) even more powerfully and profoundly than we are what furniture of ideas we have stocked in our heads.” (2008:300)

Genom att gripa in i vår sinnlighet kan konsten få en politisk potential som, för att den är så konkret, blir mer direkt och kraftfull än en abstrakt kartografi. Det är en politisk estetik som vägrar att säga att vi ska lämna verket för att sträcka oss mot något större sammanhang som det kan sägas symbolisera. På så sätt blir omfattningen av de områden som kan påverkas både snävare och större på samma gång. Det de förlorar i omfattningen vinner de i konkretion. Sinnlighetsfokus är en lokal strategi som samtidigt får en oöverskådlig potential, eftersom vårt sensorium och vår varseblivning är något som präglar alla situationer, relationer och handlingar. Vår upplevelse av världen kan sägas vara ett viktigare politiskt fält än vår tolkning av dem, och med hjälp av Sontag kan vi förstå hur konsten är det politiska redskap som tillåter oss att gripa in direkt i den sinnliga erfarenheten. Även om idéer och förnimmelser kanske inte kan skiljas åt så har de förra blivit så pass överrepresenterade i politiska såväl som estetiska teorier, att vi behöver påminna oss om att våra sinnliga erfarenheter inte är neutrala, beständiga eller självklara, utan stridbara områden för njutningar och kamp. Verk som arbetar med förvirring eller svindel eller äckel eller reifikation på sådana sätt är inte ytliga, de är sinnliga bearbetningar av våra kroppar, själva underlaget för alla idéer och föreställningar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: