Hur kan en film vara farlig?

Efter min recension av filmen Vi i tidskriften FLM har regissören Mani Maserrat reagerat på sin facebooksida. Han skriver att han tycker att recensionen är ”makalös”, och flera av hans vänner skyndar till och ifrågasätter feministisk filmteori samt försvarar filmens rätt att vara ”farlig”.  Utöver detta passar flera på att ifrågasätta min kompetens som kritiker och anmärka på min ålder.

Mani Maserrat skriver att han har skickat en vänförfrågning till mig på facebook för att inleda dialog. Eftersom jag inte är helt pigg på att dela mina personliga statusar med honom svarar jag istället såhär:

”Hej Mani!

Jag kommer inte att acceptera din friend request, för som jag har förstått det är du mer intresserad av att inleda någon slags dialog än att ta del av mitt flöde av gulliga kattbilder.

Mäns våld mot kvinnor är ett omfattande samhällsproblem och det patriarkala systemets mest tydliga manifestation. Om man ska ta sig an det problemkomplexet är det relevant att göra det mot bakgrund av en grundläggande feministisk bildning, annars riskerar man att ytterligare bekräfta de sexistiska synsätt som understödjer det systematiska våldet. Jag har svårt att se hur den här filmen skulle vara gjord mot bakgrund av en sådan teoretisk problematisering, men förklara gärna om jag har missuppfattat din feministiska strategi.

Det jag menar när jag säger att Vi är en farlig film är att den reproducerar en stereotyp föreställning om kvinnor i misshandelsrelationer som svaga, undergivna och passiva. Många personer som dras in i förhållanden där de blir utsatta för psykiskt och fysiskt våld lever inte upp till den stereotypen. Det kan gå väldigt långt innan en person som ser sig som stark och kapabel förstår att hon faktiskt blir utsatt. Det är ungefär samma sak med stereotypiserande föreställningar om våldtäkt — eftersom den samhälleliga bilden är en anonym överfallare i en park fattar man inte riktigt vad som händer när våldtäkter sker i nära relationer (vilket dock är den allra vanligaste formen av sexuella övergrepp). Att ge offret skulden — för att hon har för kort kjol, för att hon beter sig för reaktivt och passivt — är aldrig acceptabelt. Om man menar att Idas beteende gör henne medskyldig till misshandelsrelationen, som det antyds i diskussionstråden och i recensionen du citerade om traditionella könsroller, då anser jag att man har ett väldigt problematiskt perspektiv på mäns våld mot kvinnor.

Fråga gärna om det är något mer du undrar över!

Vänligen,
Lyra”

 

Visst är det viktigt att konstnärliga uttryck kan vara oroväckande, provocerande och utmanande. Men ”farlig” är i den här situationen något helt annat för Mani Maserrat än vad det innebär för de tusentals kvinnor som lever i misshandelsrelationer. Jag har inte krävt någon censur för filmen, jag har bara uppmanat människor att inte se den, eftersom den reproducerar sexistiska stereotyper som dagligen har fruktansvärda konsekvenser för underordnade grupper i det patriarkala samhället. Och det rådet står jag fast vid.

Annonser

9 thoughts on “Hur kan en film vara farlig?

  1. Mani Maserrat skriver:

    Och här var mitt svar till Lyra:

    Hej igen Lyra
    Min intension med filmen har varit att skildra en rå, ärlig och bitvis brutal historia om en relation som jag tror är mycket vanligare än vad de flesta av oss vågar erkänna. Min intension har också varit att skapa en debatt, om vi fortsätter att leva i relationer med stereotypa könsroller så kan det i förlängningen leda till just sådana katastrofala konsekvenser som i Kristers och Idas fall. Men det är också viktigt att man, i själva konstformen, vågar skildra en sådan relation på ett ärligt sätt. Killar som Krister finns, tjejer som Ida finns. Min uppgift som regissör är att skildra dem på ett sant sätt.

    Jag tycker att det e intressant att du, i recensionen skriver att ”jag och Jens verkar sakna den grundläggande feministiska bildning som krävs för att ta sig an ett sådant problemkomplex blir filmen direkt motbjudande”. Vad du inte verkar veta är att jag har varit gift med Katarina Wennstam i 7 år. Det är jag som har stått vid hennes sida under all hennes feministiska kamp, det är jag som har stöttat hennes under och efter hennes arbete med ”Flickan och Skulden” som är en av Sveriges absolut viktigaste feministiska böckerna.

    Min 20 åriga kusin var på premiären. Efter filmen var hon väldigt tagen. Hon sa att hon skulle rekommendera den till alla sina kompisar som (tyvärr) attraheras av ”badboys” som trycker ner dem. Kanske kan VI få dem på andra tankar. Därför tycker jag att VI skulle kunna fungera som ett utmärkt plattform för en feministiskt diskussion. Därför tycker jag att filmen är viktig.

    Jag vet inte vilket offentligt forum du vill diskutera det men själv gillar jag facebook väldigt mycket.
    mvh
    Mani

    • Mani Maserrat skriver:

      Det här är Lyras svar:
      Hej!

      Även om vissa saker existerar skapar det inte automatiskt motivation för att framställa dem i film. Rörlig bild är ett väldigt suggestivt och kraftigt redskap för att modifera människors föreställningsvärldar, och jag tror att man måste ta ett vidare ansvar för vad man väljer att framställa än att bara hävda att det är ”ärligt”. Om ditt syfte med filmen varit att skapa en plattform för feministisk diskussion undrar jag varför du reagerar så fientligt på min feministiska kritik av den, och varför du inte själv valt att väcka en sådan diskussion i medierna. Mäns våld mot kvinnor är ett utbrett samhällsproblem, men det problematiserar man inte automatiskt genom att göra en ”skräckfilm om kärlek”.

      Feminismen är en mångfacetterad och komplex idétradition, och jag tror inte att ett äktenskap kan tjäna som bildningsubstitut. Har du läst på något på egen hand?

      Facebook kan absolut vara ett bra forum ibland. Men att diskutera i ett sammanhang där enbart dina vänner kan delta i debatten känns inte helt okej.

      Hälsningar,
      Lyra

      • Mani Maserrat skriver:

        Och mitt svar på det:
        Hej
        Där tycker vi väldigt olika. Konsten måste också spegla verkligheten. Det är konstens uppgift. 20 kvinnor i Sverige varje år av sina män/exmän/pojkvänner etc. Då kan man ju räkna ut hur många Kristers det finns därute. Ska vi inte berätta deras historier? Vem bestämmer det? Jag trodde att vi levde i en demokrati?

        Jag sa inte att filmens syfte är att skapa en plattform… utan att den KAN göra det, stor skillnad. Det är inte heller min uppgift att skapa debatt i media, jag gör filmen, debatten måste uppstå av folket själva.

        ”Skräckfilm om kärlek” uttalandet är ju självklart ett missförstånd, någon gång har jag sagt att jag har regisserat VI som om det ”vore” en skräckfilm om kärlek. SF tyckte att det lät säljigt och har ”citerat” mig, men det kan ju inte du veta.

        Jag tycker inte heller att jag har agerat fientligt mot din kritik men däremot så har du faktiskt kallat min film för FARLIG och uppmanat folk att inte se den. Det är väldigt grova ord, i en demokrati. Vem är filmen farlig för egentligen? Men allt det här ska vi kanske ta i ett annat sammanhang…
        Mvh
        Mani

  2. utrymme skriver:

    Och mitt sista svar: Mäns våld mot kvinnor är definitivt en verklighet, och jag har aldrig påstått att man inte ska skildra den – däremot att ditt perspektiv på det är farligt i och med sitt stereotypiserande. Många misshandelsrelationer ser väldigt annorlunda ut. Jag förstår inte vad som är odemokratiskt med att ge folk rådet att inte se din film, det är din rätt som regissör att göra den och min rätt som kritiker att ge publiken min åsikt om den. Här har jag förklarat lite tydligare vad jag menar när jag säger att filmen är farlig: https://utrymme.wordpress.com/2013/06/07/hur-kan-en-film-vara-farlig/

  3. Christian skriver:

    Hej Lyra,

    Inledningsvis vill jag informera om att jag i viss mån är subjektiv i den här debatten, då jag har fått förmånen att lära känna Mani och desutom främjat projektet med en symbolisk peng och stöttande tillrop. Jag blev berörd av filmen. Inte för att den gav ansikten åt förövare och offer eller för att den var provocerande i sin nakenhet och psykopatiska karaktär, utan för att jag fick inblick i nedbrytningen som kan ske när två dysfunktionella individer stöter på varandra. Ingenstans målas Ida upp som den utlösande faktorn för sitt eget lidande. Det är lika mycket Krister, som, i sin patetiska gestalt, förstör sin egna möjlighet till lycka. Hur jag än vrider och vänder på detta, så förstår jag inte ditt resonemang. Det handlar inte om en film som ska utbilda. Den visar hur en relation KAN utvecklas. Att det handlar om en kvinna och en man är inte det viktiga. Det kunde lika gärna vara två personer av samma kön. Två individer med bristande självkänsla. Förvisso en bräcklig och svag som ställs mot en utagerande, till synes överlägsen. Krister var dock den person som ingen vill identifiera sig med. Det var han som var den verkligt svaga förloraren. Jag tycker du skriver bra, men agitativt och med en förutfattad mening. Allt handlar inte om den feministiska kampen. Livet har så många dimensioner. När man recenserar en film, så bör man väl rimligtvis frigöra sig från sin egna politiska agenda och minst göra ett försök att förstå filmmakarnas intentioner. För mig framstår din kritik som väldigt ytlig, även om jag förstår och generellt sett respekterar ditt budskap. Skådespelarna ställde upp för den här filmen gratis för att de kände att den förmedlade något viktigt. Din recension får den att framstå som beräknande anti-feministisk propaganda. Det blir som när man beskriver en opera som en scen med skrikande människor. Träng djupare… /Christian

  4. Christian Askman skriver:

    Hej
    Det skulle var intressant att höra vad Jens har att säga om det han har skrivit. Vad är ghosten och bakgrunden? Att ta hand om det man skriver och regisserar är enligt mig viktigt. Annars kan det få förödande konsekvenser

    Christian, manusförfattare

  5. Christian Askman skriver:

    Därför tycker jag att diskussionen och debatten om filmens ämne är viktig

  6. […] skickar filmen ut budskapet att ens beteende hänger samman med risken för att bli utsatt.” Och här har sedan diskussionen […]

  7. Anne Norén skriver:

    Hej Lyra och Mani,

    Vad Lyra lyfter fram är oerhört väsentligt och en väldigt bred gedigen syn på hur en våldsrelation/misshandelsrelation kan se ut. Även hur stereotypa idéer om våra könsroller fortsätter bidra till det patriarkala samhället.

    Men vad Mani skildrar genom VI är också en verklighet i den komplexa värld vi lever i. Desto fler dolda situationer som förs fram till ytan desto bättre tänker jag. Jag tycker hela projektet kring VI är en gemensam kamp bla för många av de kvinnor som inte orkar ta den striden själva efter att ha blivit utsatta.

    Där finns alltid utrymme för utveckling och mognad det är väl sunt om man kan jobba för det tillsammans genom att utmana, inspirera och stötta varandra i det arbetet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: