Sorg och klass i På spaning efter den tid som flytt

På ett par ställen i På spaning efter den tid som flytt omtalas Francoises obehag inför berättarens tårar. Tjänstefolk ”står inte ut med att se oss gråta, som om det vore skadligt för oss” heter det på sida 204 i band 4. På sida 399 återkommer ett liknande påstående som får omfatta ”enkla människor” i allmänhet: de ”blir förskräckta när de ser någon gråta, som om en snyftning vore något mer oroväckande än en blödning.” Francoises egna uttryck för sorg beskrivs i sin tur som ”ofullkomliga”. När berättarens mormor låg för döden kände Francoise ”ett alldeles onödigt behov av att ge uttryck åt [sin sorg], men ägde inte den enkla förmågan att göra det.” (band 3, s 381) Gång på gång upprepar hon ”Det känns så konstigt”, en fras som jämställs med vad hon brukar säga ”när hon ätit för mycket kålsoppa”. En brist på differentiering tillskrivs alltså de lägre samhällsklassernas förmåga att känna sin egen (och leva sig in i andras) andliga sorg och fysiska obehag, men i gengäld framställs deras känslor som naturliga.

 
Aristokratins uttryck för sorg skildras inte heller som något eftersträvansvärt. Hos deras sätt att sörja finns en brist på samklang mellan liv och sken. Baron de Charlus, som verkligen hade älskat sin hustru, så att han ”åratal efter hennes död fick […] tårar i ögonen när någon nämnde hennes namn — men ytliga tårar, påminnande om transpirationen hos en alltför fet man, vars panna fuktas av svett vid minsta anledning.” (band 4, s 399) Hans homosexuella leverne uppmålas som ett hån mot hans avlidna maka, vilket gör sorgen ytlig även om den är uppriktig. Oförmågan, eller kanske till och med oviljan, att låta sitt liv överensstämma med de inre känslorörelser som man känner eller borde känna är ett gemensamt drag för flera aristokratiska karaktärer. Ett slående exempel är hertigen och hertiginnan de Guermantes, som i slutet av band 3 är på väg ut på en middag som hotar att bli omintetgjord av en släktings och Swanns förestående bortgångar. Hertigparet gör sitt yttersta för att förneka att någon sådan tragedi skulle föreligga, eftersom de inte vill bli uppehållna från sina nöjen — men när hertigen upptäcker att hertiginnan tagit fel par skor till sin klänning hyser han inga dubier om att hålla hästarna och tvinga henne att gå upp och byta dem. Faktum är att de flesta aristokrater i På spaning framställs som snudd på oförmögna till äkta sorg; även om de, som madame de Marsantes på sida 278 i band 3, noggrannt fullgör sina plikter när det kommer till att klä sig i svart.

 
I kontrast till detta finns berättarens egna, plötsligt frambrytande äkta sorg i band 4, när han vid återkomsten till Balbec blir varse det tomrum som efterlämnats av hans mormor. I en ”ofrivillig och fullständig minnesbild” återfinner han henne ”i hela hennes levande verklighet”, och den ytliga och pliktmässiga sorg som han har anlagt översköljs med ens av äkta sinnesminnen. När den förlorande verkligheten väller in i hans varseblivning, och visar frånvaron av mormodern i varje bekant intryck, förstår han också sin moders sorg. ”Jag tyckte att jag blivit mindre ovärdig att leva i hennes närhet […] sedan en hel främmande och förnedrande tillvaro vikit undan och givit plats för de smärtsamma minnen som med sin törnekrona omgav och förädlade min själ liksom hennes.” (194) Modern har i så hög grad gått upp i sin sorg att hon i ett slags melankolisk internalisering har blivit en kopia av mormodern. Denna strängt asketiska disciplin av sin egen personlighet porträtteras som ett mycket högtstående men något världsfrånvänt sörjande. Modern verkar fullständigt oemottaglig för allt som hon inte kan sätta i relation till sin avlidna mor. Världs- men kanske inte verklighetsfrånvänt: berättaren inser för första gången ”att denna orörliga, tårlösa blick (orsaken till att Francoise inte mycket beklagade henne), som hon fått efter min mormors död ständigt var fästad på den ofattbara motsägelsen mellan minne och förintelse.” (195)

 
Här framträder den sorg som av Proust räknas som den mest ädla. Om någon sanning kan utvinnas ur sorgen så är det den plötsliga och ofrivilliga uppenbarelsen av existensens dubbla faktum av frånvaro och närvaro, död och liv. Därför skildras också avtagandet av denna smärta som en förlust för berättaren. När mormoderns bild börjar blekna inom honom vädjar han ”till detta lidande att det skulle ta form i mitt hjärta, där det också började resa sin väldiga pelarbyggnad, men mitt hjärta var säkerligen för litet, jag förmådde inte bära en så stor plåga, min uppmärksamhet förflyktigades i samma ögonblick som byggnadsverket var fullbordat; dess arkader störtade innan de hunnit växa samman, liksom vågorna faller tillbaka innan de hinner slå sina valv.” (209) Det är alltså varken naturliga och direkta uttryck för obehag, som Fracoises sorg, som är den sannaste; inte heller aristokraternas ytliga men ibland raffinerade gester. Moderns trogna återupprättande av mormoderns väsen i hennes egen gestalt vittnar om en storslagen och uppriktig sorg, men den allra ädlaste är den ensamma och ofrivilliga sorgen som varken kan frammanas eller visas upp. Däremot kan den skildras i konsten, och de dubbla beskrivningarna av berättarens tillvaro i Balbec, före mormoderns död i band 2 och efter den i band 4, är en slående gestaltning av ”denna egendomliga motsägelse mellan fortsatt liv och förintelse”. (185)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: