DEN LESBISKA BLICKENS LJUSFENOMEN i På spaning efter den tid som flytt

IMG_20140116_164530

INNEHÅLL

1. Inledning

2. Bakgrund: Ladensons resonemang

3. Blickar och subjekt- och objektskap

4. Den manliga blicken

5. Slutord

 

1. INLEDNING

Det finns mycket bildspråk kring blickar och synintryck att utforska i På spaning efter den tid som flytt. Konstkännaren Swann som i sin älskades ansikte återfinner drag från gamla mästerverk, baron de Charlus märkliga ögonkast, de ”snapshots” som berättaren samlar av Gilberte och Albertine och alla skiftande blom- och smyckesliknelser för hertiginnan de Guermantes vackra blå ögon. Metaforer med ljustema figurerar för en hel del olika blickar. Flickor vars ögon och kinder lyser som solar, godheten som med ens strålar gyllene från Odettes ögon, eller hertiginnans blick som når honom som en blixt när han spanar på henne genom ett bodfönster.

I fokus för denna essä står de lesbiska blickarnas ljusfenomen, som pekats ut av Elisabeth Ladenson i boken Prousts Lesbianism. Metaforiken som används för dessa ögonkast kommer jag att försöka läsa samman med en annan tes hos Ladenson, som handlar om de lesbiska karaktärernas samtidiga objekt- och subjektskap i På spaning efter den tid som flytt. Därpå följer en enklare jämförelse mellan de heterosexuella manliga blickarnas objektifiering och fetischering av kvinnoansikten, med stöd i Laura Mulveys banbrytande artikel Visuell lust och narrativ film som avslutas med en liten reflektion om betydelsen av Prousts framställning av lesbiska blickar.  

 

2. BAKGRUND: LADENSONS RESONEMANG

I Prousts Lesbianism diskuterar Elisabeth Ladenson ingående ett mycket betydelsefullt men underligt underuppmärksammat tema: lesbiskheten. En av hennes första poänger är att framställningen av den kvinnliga homosexualiteten skiljer sig från den manliga på en mycket avgörande punkt. Marcel Proust var en övertygad anhängare av den tyske sexologen Karl Heinrich Ulrichs inversionsteori.1 Inversionsteorin menar att den homosexuella i själva verket är vad vi idag antagligen skulle kalla för en transexuell, det vill säga en kvinna fången i en mans kropp eller vice versa. Att ett sådant synsätt har tillämpats vid framskrivandet av de manliga homosexuella karaktärerna i På spaning efter den tid som flytt är ovedersägligt. Baron de Charlus, romansvitens främste bög, beskrivs vid flera tillfällen som varande en kvinna i hemlighet. På sida 10 i den svenska översättningen av Sodom och Gomorra står det till exempel: ”ty denne man som var så begeistrad för manlighet, som skröt så mycket över sin egen virilitet och i vars ögon alla andra tedde sig avskyvärt effeminerade, just han kom mig plötsligt att tänka på en kvinna, till den grad låg det i det ögonblicket något feminint över hans drag, hans ansiktsuttryck och hans leende.”2 Men de kvinnliga homosexuella framställs aldrig på motsvarande sätt. Det närmaste vi kan komma en man fången i en kvinnas kropp är madame de Vagoubert, som enligt berättarens spekulationer antingen bara är en kvinna med karlaktigt utseende eller också har hon lagt sig till med ett sådant sätt för att behaga sin homosexuella make.3

De lesbiska däremot ”are generally described as being at most ‘a bit boyish'”, enligt Ladenson,4 och påminner snarare om flapper-flickor5 än karlar förklädda i en bedräglig femininitet. Det centrala med den här skillnaden mellan bögar och flator i På spaning är, för den här essän, de subjekt- och objektskap som uppstår som en konsekvens av inversionen. Manliga homosexuella porträtteras närmast som misslyckade heterosexuella: ”An invert is not a man who desires his like in another man, as the prefix homo- suggests, but rather is one who, insofar as he is himself feminine, desires his opposite.”6 De homosexuella männen kan således beskrivas som begärande subjekt som är dömda till evig olycka.7 De homosexuella kvinnorna däremot har en märklig dubbelhet för berättaren. ”What makes woman such as Albertine and Odette eternally inacessible and thus eternally desirable is specifically their status as desiring subjects whose desire is always elsewhere”, skriver Ladenson.8 Inversionsteorins heterosexuellt inspirerade binära begärsmodell kan alltså inte tillämpas på de lesbiska karaktärerna ”because they are never only subjects but always, potentially at least, also objects of desire.”9

En annan viktig del av Ladensons resonemang är synsinnets centrala betydelse i framställningen av den kvinnliga homosexualiteten, som hon utvecklar extensivt i kapitlet med rubriken ”Reading between the Blinds”.10 Ladenson pekar ut ett flertal variationer av detta tema, såsom exhibitionismen hos mademoiselle Vinteuil och mademoiselle Bloch och deras respektive flickvänner, berättarens oförmåga att penetrera lesbiskhetens mysterium och Albertines kropp med sin blick, samt vad Ladenson kallar ”the centerpiece of Gomorrhean optics” – spegeln.11 När mademoiselle Bloch, hennes kusin och dennas flickvän sitter och skrattar högröstat i ett hörn av balsalen på Balbecs casino visar det sig efter att de har gått att Albertine suttit och betraktat dem oavlåtligt i en stor spegel, medan hon samtalat med berättaren. Ladenson använder denna scen för att argumentera för likhetsrelationen som präglar de lesbiska begären (till skillnad från de bögiska), och tillägger att berättaren också här går miste om en direkt anblick av den kvinnliga homosexualitetens mysterium och ”must be content with the reflection of a reflection”.12

Innan jag går vidare med att beskriva det metaforspektrum som står i fokus för den här essän vill jag poängtera en viktig egenskap hos framställningan av lesbiskhet i På spaning. Ladenson är noga med att framhålla hur underutforskat detta centrala tema hos romansviten är: ”The attention the narrator devotes to the mystery of Albertine’s desires takes up more textual space than any other concern in the Recherche, and Albertine’s name occurs more often than that of any other character. Why, then – once again – has this subject been so relatively neglected in the history of Proust criticism?”13 Men, vilket detta citat också tydliggör, ”this subject” är snarare berättarens spekulationer om Albertines eventuella affärer än kvinnlig homosexualitet i sig. Faktiska lesbiska möten upptar ett mycket begränsat utrymme i På spaning. Utöver scenen vid Montjouvain, uppträdandena hos flickorna Bloch och det kort omnämnda tillfället när berättaren har hyrt två tvätterskor till att uppföra en lesbisk sexscen för honom, så finns egentligen bara en ytterligare lesbisk episod värd att nämna, som jag ska återkomma till inom kort. Alla andra lesbiska möten är antingen fantiserade, återberättade av en tredje part (till exempel Aimés brev i band 6) eller efterhandskonstruerade av Albertines halvkvädna, lögnspäckade bekännelser. Mina reflektioner i den här essän är framförallt grundade på Prousts framställningar av faktiska möten mellan kvinnor, i synnerhet följande scen, och de generaliseringar jag gör om det bildspråk som används för den lesbiska blicken är i princip enbart giltiga för detta avsnitt.

På sida 284-286 i Sodom och Gomorra berättades det om en främmande ung kvinna, som berättaren lagt märke till på plagen. Han blir så gripen av hennes skönhet att han överväger att avstå Albertine för henne, och beskriver hennes ögon som ”ständigt stråla[n]de med en glans som förde tanken till en stjärnbild”.14 Direkt därpå konstaterar han att hennes vackra ansikte kanske ”omärkligt blivit frätt av ett mindervärdigt liv, […] så att hennes ögon, som dock var ädlare än ansiktet i övrigt, endast utstrålade lustar och begär.”15 Ladenson beskriver kvinnan som ”a sort of embodiment of Gomorrah, which means that she is all eyes”, och noterar att ”Metaphors of lumniosity accumulate as the narrator watches this form of overtly covert communication as though is was some sort of celestial Morse code.”16

Efter ovanstående intryck följer nämligen en intressant serie av ljusrelaterat bildspråk. Den unga kvinnan, som nyss varit ett begärsobjekt för berättaren, blir istället ett begärande subjekt. ”Följande dag på casinot satt samma unga dam långt ifrån oss, och jag såg då att hon oavlåtligen riktade sina blickar mot Albertine, likt en fyrbåk som sveper runt men ständigt återkommer till samma punkt. Hon tycktes sända ljussignaler till henne, och det plågade mig att min väninna skulle se sig uppmärksammad på detta sätt; dessutom fruktade jag att dessa oupphörligt uppflammande blickar innebar en tyst överenskommelse om ett kärleksmöte följande dag.”17 Han spekulerar i om hon och Albertine möjligen träffats tidigare år, och om det kan vara därför ”som hon nu tillät sig att sända henne dessa ljussignaler”. Hon har nämligen ”bestrålat henne med blickar laddade med minnen”, som Albertine dock väljer att ignorera.18 Bara några dagar senare, och på samma sida av romansviten, så kan berättaren bekräfta den unga kvinnans läggning. ”Det hände ofta i salongen på casinot, när två unga flickor åtrådde varandra, att ett slags ljusfenomen uppstod, liksom ett fosforescerande flöde mellan dem. I förbigående kan påpekas att det är med hjälp av dylika om än ogripbara materialiseringar, genom sådana astrala tecken, vilka sätter en del av atmosfären i lågor, som det skingrade Gomorra i varje stad, i varje by strävar att återförena sina spridda medlemmar, att återuppbygga den bibliska staden[…].”19 Därpå får hon syn på Blochs kusin, och ”I den unga kvinnans ögon tändes genast stjärnorna, men det syntes att hon inte kände den judiska flickan”.20 Snart sitter de dock öppet och flirtar, både över och under bordet.

Ladenson menar att framställningen påvisar att de kvinnliga homosexuella karaktärerna inte tycks behöva ord för att kommunicera med varandra. ”Their intimacy is immediate, and it takes place in a realm of wordless sensuality beyond the comprehension of witnesses to their phosphorescent assignations.”21 Hon använder också stycket för att ännu en gång poängtera synsinnets centrala betydelse i Prousts framställningar av lesbisk sexualitet, men underlåter att göra någon djupare analys av betydelsen av det ljusrelaterade bildspråket.

 

3. BLICKAR OCH SUBJEKT- OCH OBJEKTSKAP

Ladenson har visat att de lesbiska karaktärerna har en dubbel status av subjekt och objekt, eftersom de både är begärda och hyser begär. Dessutom har hon konstaterat en ovanligt rik användning av ljusrelaterat bildspråk i en passage som behandlar möten mellan unga kvinnor. Det finns en intressant parallellitet hos dessa båda slutsatser, som hon dessvärre inte utvecklar. Jämfört med mycket annat bildspråk för ögon och blickar sticker dessa metaforer av. Vid berättarens första möte med Odette, eller ”damen i rosa”, hittar vi liknelsen ”en blick klar som renaste diamant”22. Damerna i furstinnan de Guermantes loge på teatern har ”vattengudinnornas spegelklara ögon med deras flytande, plana yta”23. I kyrkan, första gången hertiginnan de Guermantes kan skådas, lyser hennes ögon ”blå som vintergrönans blommor – blommor jag aldrig skulle kunna plocka men som hon likväl höll i beredskap åt mig”24.

Självklart förekommer det också en väldig mängd av ljusrelaterat bildspråk för andra ögonkast än de lesbiska. För att återgå till furstinnans loge på teatern, exempelvis, så får berättaren uppleva hur hans blickar korsas ”av den ofrivilliga glöden och blixtarna från furstinnans ögon, som hon omedvetet satt i brand endast genom att röra blicken för att se efter vems hennes kusin hade hälsat på”25. När han återskapar sin första minnesbild av Albertine inom sig ser han henne ”avteckna sig mot havet med ögonen lysande under polomössan”26. Några sidor längre fram möts deras blickar, och Albertines blick beslöjas för ett ögonblick, som när ”månen en klar natt [drivs] av vinden bakom ett moln, och dess sken dämpas en sekund för att strax därpå åter lysa med hela sin styrka”27. När hon är bosatt i hans lägenhet möter hans irritation ”hos henne en motsatt vilja som likt en elektrisk ström häftigt stötte bort den; jag såg gnistorna i Albertines ögon”28. Det här är förstås bara ett axplock. Men det fosforescerande ljuset mellan två unga kvinnor som åtrår varandra innehar ändå en särställning i jämförelse med dessa övriga lysande varianter.

För det första tycks de flesta övriga ljusrelaterade blickliknelser antingen beskrivas som ett skönt inslag i en bild – som Albertines lysande ögon under polomössan – eller enbart vittna om ett inre sinnestillstånd. Båda dessa varianter förekommer ju också i samband med den unga kvinnan på plagen, som blir observerad av berättaren innan hon interagerar med andra kvinnor. Först beskrivs hon som en ”skön ung kvinna, vars ögon ständigt strålade med en glans som förde tanken till en stjärnbild”29. Nästa liknelse uttrycker en reflektion om hennes inre syndiga liv: ”så att hennes ögon, som dock var ädlare än ansiktet i övrigt, endast utstrålade lustar och begär.”30 Det som följer därpå av ljusmetaforik är av ett annat slag. Kvinnan bestrålar Albertine ”med blickar laddade med minnen”31, något som inte bara uttrycker hennes egna lustar utan även belyser Albertines. Det ”fosforescerande flöde” som sedan skildras försiggår mellan två flickor, och är som Ladenson pekar ut ett slags tyst kommunikation. Tydligt är att denna blickväxling försiggår mellan två jämbördiga subjekt, och är någonting helt annat än den objektifierande blick som Swann och berättaren utsätter sina älskade för och som jag kommer att gå in på närmare inom kort. Det är också fråga om någonting annat än de förstulna och farliga ögonkast som manliga homosexuella slungar ut i romansviten, som till exempel baron de Charlus på sida 364 i band två – ”Han sände mig en sista blick, på en gång djärv och försiktig, snabb och djuplodande, som ett sista skott man avlossar just som man tar till flykten”32 – till skillnad från dessa kommunicerar de unga kvinnorna helt öppet, om än ljudlöst, sina begär. Uppenbarligen belyser deras blickar också en del av omgivningen (hur skulle berättaren annars kunna konstatera att ”Det hände ofta i salongen på casinot, när två unga flickor åtrådde varandra, att ett slags ljusfenomen uppstod”?); ja, de sätter rentav ”en del av atmosfären i lågor”.33

 

4. DEN MANLIGA BLICKEN

Ladensons bok handlar nästan uteslutande om lesbiskheten i På spaning, och även om hon ständigt diskuterar den i relation till bögigheten gör hon inte någon jämförerelse mellan framställningen av kvinnlig homosexualitet och manlig heterosexualitet. Här kommer jag att begränsa jämförelsen till begärande blickar, och kontrastera ömsesidigheten i ljusfenomenet som vi precis har konstaterat med de objektifierande ögonen hos Swann och berättaren.

I Visuell lust och narrativ film beskriver filmvetaren Laura Mulvey den patriarkala blickens manifestering i hollywoodfilmers objektifiering av kvinnokroppen. ”I en värld karaktäriserad av sexuell obalans har lusten i att se klyvts mellan det aktiva/manliga och det passiva/kvinnliga. Den bestämmande manliga blicken projicerar sin fantasi på den kvinnliga gestalten, som stiliseras i enlighet med den.”34 Kvinnorna blir reducerade till betraktade objekt, och bilder av enskilda kroppsdelar såsom läppar och lår används ofta för att ”ge upphov till en ytmässighet, till något som skänker filmbilden karaktären av ett utsnitt eller en ikon snarare än av illusorisk trovärdighet”.35 Även om resonemanget inte är omeddelbart överförbart till litterära gestaltningar så konstaterar Mulvey själv att ”Inget av dessa samverkande skikt är specifika för film”36, och i viss mening bör det kunna tillämpas även på Proust framställningar av manliga blickar och kvinnliga kroppar.37

Ett övertydligt exempel för hur de kvinnliga karaktärerna i På spaning framträder som bilder  är de otaliga tillfällen när begärda ansikten betraktas som konstobjekt. Första gången är redan på sida 34 i det första bandet, när berättaren fantiserar om den kommande godnattkyssen med sin mor. ”Jag skulle med blicken söka ut den plats på hennes kind som jag skulle kyssa, och samla mina tankar för att tack vare denna inre förberedelse kunna ägna hela den minut som mamma skänkte mig, åt att känna hennes kind mot mina läppar, liksom en målare som inte kan förfoga över sin modell annat än för mycket korta stunder, preparerat sin palett på förhand, ur minnet och efter sina anteckningar utför allt som han möjligen kan göra i modellens frånvaro.”38 Swanns besatthet i Odettes likhet med Botticellis porträttering av Sippora är en frekvent förekommande fetischering, som minst sagt reducerar Odette till (med Mulveys ord) ”egenskapen att-vara-betraktad39, se till exempel sida 259, 271 och 364 i Swanns värld. Albertine liknas också vid en tavla vid några tillfällen, till exempel på sida 394 i band tre: ”Den betagande förening som en ung flicka av utrymmesskäl kan ingå med en badstrand, med den flätade frisyren på en kyrkoskulptur, med en etsning, med allt som gör att man varje gång hon kommer in i rummet älskar en tjusande tavla i henne”40. En annan sak som vore högst intressant att diskutera i relation till den manliga blicken är de ”snapshots” som berättaren ständigt samlar av Gilberte, hertiginnan de Guermantes och Albertine. Om och om igen försöker han frysa bilden av deras ansikte i sitt medvetande, om och om igen blir han överväldigad av den mångfald av intryck som är deras närvaro i tiden och rummet. Detta framskrivna sammanbrott av den manliga blickens försök att reducera sin åtrådda till en bild förtjänar en utförligare kommentar än såhär, men av utrymmesskäl måste jag tyvärr gå vidare med mitt ämne.

Ytterligare en viktig sak, som Ladenson också tar upp i sin bok, är berättarens umgänge med Albertines sovande kropp. Ladenson skriver: ”his most perfect time with her is when she is asleep: it is the only time he does not need her permission, and he is able to ‘possess’ her in the absence of any trace of her subjectivity, her own desire”.41 Albertine är tydligen som vackrast för berättaren när hon blundar: ”Dessa nedslagna ögonlock förlänade likväl åt hennes ansikte den fulländade kontinuitet som inte bryts av ögonen.”42 Här kan vi också se hur viktig framställningen av blicken är för det subjekt- eller objektskap som tillskrivs karaktären.

Att det förekommer en manlig heterosexuell blick i På spaning som reducerar kvinnor till fragmenterade och/eller fetischerade bilder är alltså uppenbart, även om den på sina ställen också demonstrerar sitt eget misslyckande. Jämförelsen med de lesbiska blickarna är dock långtifrån enkel. De heterosexuella manliga blickarna skildras med ett berättarperspektiv som nästan uteslutande är placerat inuti den upplevande personen (Swann och berättaren), och det vi vet om själva blicken är alltså enbart det vi ser igenom den själva. När det kommer till de lesbiska ögonkast som står i fokus för den här essän är berättarperspektivet utifrånkommande. En utomstående betraktaren inregisterar och reflekterar, rentav fantiserar, kring mötet mellan de begärande kvinnornas ögonpar. Faktum är att berättaren är besatt av att försöka få syn på lesbiskheten, att genomtränga dess mysterium med sin blick och kunna begripa dess beståndsdelar, något som Ladenson roat noterar hans upprepade misslyckanden med. Till och med när han hyr två tvätterskor på en bordell kan han inte riktigt se vad som pågår. ”Despite having arranged for it to be played out in front of him, he cannot see it: the passage contains no visual description at all”, skriver Ladenson.43 De lesbiska blickar som berättaren beskriver för oss är alltså tämligen villkorade av hans egna ögon, föreställningar och begär.

Begärsobjektet förekommer också som bild i en lesbisk relation i På spaning.44 En intressant händelse i band fem, som hon dock inte tar upp själv, ger ytterligare underlag för Ladensons beskrivning av de lesbiska karaktärerna som samtidigt varande subjekt och objekt. När berättaren med sin blinda svartsjuka fått för sig att Albertine haft något samman med Esther Lévy, Blochs kusin, ber han den sistnämnda att visa honom hennes fotografi. Vid ett senare tillfälle konfronterar han Albertine, trots att han inte har något fog för sina anklagelser, och säger vredgat: ”Jag har sett hennes fotografi”45. Ännu längre fram, i det gräl som kommer att förebåda Albertines uppbrott, bekänner hon att hon själv gett Esther sitt fotografi.46 Hon gör det i tron att han redan vet, för att hon har tolkat berättarens tidigare replik som att han sett det fotografi av henne själv som hon gett till Esther, medan han i själva verket inte haft några belägg alls för att de överhuvudtaget skulle känna varandra. Episoden låter ana att det egentligen inte är viktigt vems ansikte som är på bilden, eftersom de båda är begärande subjekt och åtrådda objekt på samma gång.

5. SLUTORD

Begärs- och kärleksskildringarna hos Proust brukar betraktas som djupt pessimistiska. Men stycket med det flourescerande ljusflödet ger oss en glimt av en annan värld, en värld där ett subjekt åtrår ett annat och de förenas i en fri och öppen kommunikation. Även om det bara är en fiktionell utopi så öppnar det för nya sätt att begreppsliggöra begärsrelationer, som inte nödvändigtvis måste bygga på en uppdelning mellan subjekt och objekt. Och trots att detta strålande bildspråk skildras genom en manlig berättares ögon, är det något helt annat än den objektifierande blickens reduktion av kvinnokroppen till fetischerade fragment. Här skildras ett enligt berättaren ofta förekommande möte mellan två flickor vars ömsesidiga begär tillskrivs förmågan att sätta en del av atmosfären i lågor. En vackrare bild av lycklig och jämbördig kärlek är svår att föreställa sig.

LITTERATURLISTA

Ladenson, Elisabeth. Proust’s Lesbianism. Ithaca, N.Y.: Cornell Univ. Press, 1999.

Mulvey, Laura. ”Visuell lust och narrativ film”. I Feministiska konstteorier. Stockholm: Konsthögskolan, 2001.

Proust, Marcel. Den fångna. Övers. Gunnel Vallquist. Stockholm: Bonnier, 1993.

Proust, Marcel. I skuggan av unga flickor i blom. Övers. Gunnel Vallquist. Stockholm: Bonnier, 1993.

Proust, Marcel. Kring Guermantes. Övers. Gunnel Vallquist. Stockholm: Bonnier, 1993.

Proust, Marcel. Sodom och Gomorra. Övers. Gunnel Vallquist. Stockholm: Bonnier, 1993.

Proust, Marcel. Swanns värld. Övers. Gunnel Vallquist. Stockholm: Bonnier, 1993.

 

 

 

1Elisabeth Ladenson, Proust’s Lesbianism (Ithaca, N.Y.: Cornell Univ. Press, 1999), 12.

2Marcel Proust, Sodom och Gomorra, övers. Gunnel Vallquist (Stockholm : Bonnier, 1993), 10.

3Proust, Sodom och Gomorra, 59.

4Ladenson, Proust’s Lesbianism, 43.

5Unga 20-talskvinnor som hade kort bobfrisyr, kort kjol och hängde på jazztillställningar, ofta rökandes.

6Ladenson, Proust’s Lesbianism, 38.

7Möjligen undantaget Charlus möten med Jupien och andra av hans sort: ”den lyckliga slump som förunnas män av baronens läggning genom en sådan varelse – ofta rentav, som man senare skall få se, oändligt mycket yngre och vackrare än Jupien – som utkorats för att skänka dessa män deras andel av kärlekens fröjder på vår jord: mannen som endast tycker om äldre herrar” (Proust, Sodom och Gomorra, 14).

8Ladenson, Proust’s Lesbianism, 48.

9Ladenson, Proust’s Lesbianism, 45.

10Ladenson, Proust’s Lesbianism, 58-80.

11Ladenson, Proust’s Lesbianism, 78.

12Ladenson, Proust’s Lesbianism, 80.

13Ladenson, Proust’s Lesbianism, 58.

14Proust, Sodom och Gomorra, 284.

15Proust, Sodom och Gomorra, 284.

16Ladenson, Proust’s Lesbianism, 78.

17Proust, Sodom och Gomorra, 284.

18Proust, Sodom och Gomorra, 285.

19Proust, Sodom och Gomorra, 285.

20Proust, Sodom och Gomorra, 285.

21Ladenson, Proust’s Lesbianism, 78.

22Marcel Proust, Swanns värld, övers. Gunnel Vallquist (Stockholm: Bonnier, 1993), 92.

23Marcel Proust, Kring Guermantes, övers. Gunnel Vallquist (Stockholm: Bonnier, 1993), 41.

24Proust, Swanns värld, 205.

25Proust, Kring Guermantes, 61.

26Marcel Proust, I skuggan av unga flickor i blom, övers. Gunnel Vallquist (Stockholm: Bonnier, 1993), 449.

27Proust, I skuggan av unga flickor i blom, 478.

28Marcel Proust, Den fångna, övers. Gunnel Vallquist (Stockholm: Bonnier, 1993), 95.

29Proust, Sodom och Gomorra, 284.

30Proust, Sodom och Gomorra, 284.

31Proust, Sodom och Gomorra, 285.

32Proust, I skuggan av unga flickor i blom, 364.

33Proust, Sodom och Gomorra, 285.

34Laura Mulvey, ”Visuell lust och narrativ film”, i Feministiska konstteorier (Stockholm: Konsthögskolan, 2001), 55.

35Mulvey, ”Visuell lust och narrativ film”, 56-57.

36Mulvey, ”Visuell lust och narrativ film”, 65.

37En diskussion av såväl lesbiskheten som heterosexualiteten i På spaning efter den tid som flytt kompliceras onekligen av de läsningar som hävdat att många kvinnliga karaktärer i själva verket ska läsas som unga män. Se Ladenson, Proust’s Lesbianism, 10-27.

38Proust, Swanns värld, 34.

39Mulvey, ”Visuell lust och narrativ film”, 55.

40Proust, Kring Guermantes, 394.

41Ladenson, Proust’s Lesbianism, 76-77.

42Proust, Den fångna, 73.

43Ladenson, Proust’s Lesbianism, 72-73.

44Apropå bild och lesbiska begär bör spottandet på porträttet av mademoiselle Vinteuils far förstås också diskuteras i relation till detta problemkomplex. Han har till och med begåvats med en ”blick” – mademoiselle Vinteuil säger ”Jag förstår inte vem som har kunnat ställa dit min fars porträtt som står där och tittar på oss” för att dra sin väninnas ögon till porträttet –  som blir kontrollerbar av flickorna eftersom den ju sitter fast i tavlan. (Proust, Swanns värld, 187.Återigen lämnar jag ämnet därhän av utrymmesskäl.

45Proust, Den fångna, 116.

46Proust, Den fångna, 369.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: