Recension av Den engelske kanal

Den här recensionen skrevs i september på uppdrag av tidskriften Vagant. Redaktionen tyckte att texten var orättvis som recension och ville att jag skulle skriva om den till en mer allmän reflektion i form av en krönika eller essä. Jag vidhöll att tankarna i den här texten uppstått just som en reflektion kring Den engelske kanal, men erbjöd mig att korta ner den till en mer rättvis och konventionell recension. Men i slutändan ville inte Vagant publicera texten, även om de var generösa nog att betala mig för mitt arbete ändå.

 

DSCF9589

Titta en stund på omslaget till Den engelske kanal 2015. Försök fokusera blicken på den vita ytan, så får du en första aning av hur det känns att läsa den. Mitt på framsidan finns en liten symbol som ser ut som en kompass eller en korg. Jag har faktiskt ingen aning om vad den föreställer. På baksidan av boken står det: GUNNAR BERGE, KRISTIN BERGET, BEATA BERGGREN, KARL LARSSON, STÉPHANE MALLARMÉ, LISA ROBERTSON, CLAUDE ROYET-JOURNOUD, AMALIE SMITH, VICTORIA XARDEL. Det finns inga fotografier, ingen mer information på flikarna och inget förord. Det har inte heller dess föregångare från förra året, men de första raderna ur förordet från Den engelske kanal 2013 citeras i ett par recensioner som dyker upp när jag googlar. ”Jeg savner poesi når jeg leser norske tidskrifter”, skriver redaktören Jørn H. Sværen. ”Den engelske kanal, en årlig antologi for inviterte forfattare, er et forsøk på å bøte på detta.” Nyfiket slår jag upp den för att läsa förordet i dess helhet, bara för att upptäcka att det knappt står något mer än så. Som kritiker vet man naturligtvis omedelbart vad som förväntas av en: man ska utbrista HURRA, VILKEN UNDERBAR UTGIVNING! TACK FÖR ATT NI SER TILL ATT DET FINNS POESI!

Men jag har ingen lust. Det är inte för att dikterna skulle vara dåliga: tvärtom, de är mycket välarbetade och intelligenta. Ändå gör det mig bara trött och ledsen att läsa i antologin. Jag plockar upp den och lägger ifrån mig den, tar med den på finlandsfärjan men allt blir på något sätt värre av inredningen på Viking Line; när jag kommer hem igen packar jag av misstag ner boken i en flyttkartong, hittar den igen och mailar redaktören för att be om mer tid till att skriva den här texten.

Det är egentligen inte omständigheter i livet, utan en leda vid boken som uppehåller mig: det sammanbitna, blanka, icke-inbjudande sammanhang den utgör. Saknaden efter poesi bultar på det generöst tilltagna tomrummet på varje sida. Den extrema asketismen i formgivningen verkar understrykande på poesins martyrskap: titta, här är dikterna, genomtänkta och framvärkta i ett liv helt utan glans eller glädje.

Poesin är marginaliserad i samhället. Poesin har blivit trumpen, trött, fattig och ensam. De unga poeterna är inne i en slags post-OEI-depression, som Rebecka Kärde kallade det i en podcast tidigare i höst.  ”Ja vafan, nu då, vad ska vi hitta på liksom, vilken vall ska vi spränga. För om någon redan har gjort till sitt credo att montera ner allting, på nåt sätt, så blir man ju lite handfallen om man är generationen efter.”

Precis som Rebecka Kärde beskriver så har tidskriften OEI varit extremt inflytelserik. Nästan alla de medverkande i Den engelske kanal har någon sorts koppling till OEI. I ett och ett halvt decennium har den varit vad man skulle kunna kalla ”marginalens största centralpunkt” i den nordiska litteraturvärlden. För mig öppnade den redan på gymnasiet dörrarna till L=A=N=G=U=A=G=E poetry, brus- och nonsenspoesi, ett oräkneligt antal avantgardistiska praktiker, historier och teorier som fick möjligheterna på det poetiska fältet att kännas oändliga. Men när jag senare själv började jobba med poesitidskrifter (fikssion) och Ett lysande namn, insåg jag med stigande fascination att diskussionerna om OEI var väldigt infekterade. För att peta på såret skickade jag ut en liten enkät till alla som fanns med i Ett lysande namns adressbok: Vad tycker du om tidskriften OEI?

Denna skenbart oskyldiga fråga från en opublicerad 20-årig poet rörde upp en del häftiga reaktioner. Allt från närapå extatiska utrop (”OEI är ojämförbar, kompromisslös, OEI spelar i en annan division än alla övriga litteraturtidskrifter i Sverige”) till avståndstaganden (”Jag går in på OEI:s hemsida och läser ”OEI om OEI”. Blir trött i huvudet. Det kanske beror på att jag är lite krasslig, men jag tror snarare att det visar på deras anspråk att dominera Sveriges poesiklimat som mynnar ut i storhetsvansinne.”) till feministisk kritik (”Första gången jag var på Göteborgs Poesifestival hade arrangörsansvaret för fredagskvällen överlåtits till dem, och det var män i kostymer överallt. Jag drunknade.”) till ifrågasättande av själva frågan (”Varför är vad någon tycker om OEI intressant? ”) Faktum är att ett mailgräl blev så häftigt att en av de som svarat anonymt krävde att hens bidrag skulle tas bort från den då redan publicerade texten, en konflikt som skapade så djupa splittringar i redaktionen att jag därefter slutade i Ett lysande namn. Texten med alla de anonymiserade svaren lade jag istället upp på min blogg.

Idag, fem år senare, verkar ett sådant känslosvall kring ”tyckandet” om en tidskrift ganska överdrivet. OEI väcker knappast lika starka reaktioner som under 00-talet, och den spända stämning som rådde i poesivärlden när jag gjorde min enkättext 2011 har snarare gått över i en slags kramp. Oavsett vad man skriver för poesi tillhör man numera offentlighetens yttersta marginal, och ingen känner sig längre hotad av dikter utan diktjag eller metaforer. Alla från centrallyriker till Bonnierförläggare till slampoeter verkar ha intagit samma hållning som en av redaktörerna för OEI uttryckte i min mailenkät:

”Det är naturligtvis svårt att driva poesi- och teoritidskrifter. Särskilt när man betänker att en så formidabel tidskrift som SITE får minskat utgivningsstöd med hänvisning till bristande kvalitet. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Lika svårt att bedriva poesiförlag då bok efter bok som inte på ett uppenbart sätt skriver in sig i givna traditionella genrer (lyrik resp. prosa) får avslag från Kulturrådets efterhandsstöd. Men man måste bara fortsätta att arbeta. Det blir bara viktigare och viktigare för varje dag som nyliberalismens nihilism erövrar och tömmer fält efter fält i samhället och språket. Poesin har dessa krafter svårt att komma åt eftersom här inte finns några pengar att hämta. Så vi har en utmärkt möjlighet att göra något som ingen annan kan! Det förvånar mig kanske en aning att inte fler ser denna möjlighet. Var annars är man fri att tala och tänka?”

Poesin, en sista utpost för klara tankar. Poesi, en karg men åh-så-genuin liten klippa vid den yttersta gränsen mot den annars ruttna, klibbiga värld som helt och hållet genomsyras av kapitalismens logik. Att skriva och samla och förpacka och kartongfrakta poesi, ett arbete som kanske är hårt och ensamt, men ändå rent och gott och sant. Man måste bara fortsätta att arbeta. Det finns för lite poesi, så varje dikt innebär ett led i kampen för en bättre värld. Så tycks i alla fall utgångspunkten för antologin Den engelske kanal 2015, redigerad av Jørn H. Sværen och utgiven på Kolon forlag, se ut.

Först när man överför resonemanget till någon annan konstform förstår man hur absurt det är: det finns så lite musik nu för tiden, så vi har ordnat en konsert! Eller: välkommen på en vernissage med konst! Den påstådda öppenhet som skapas av frånvaron av förklarande texter blir förstås bara exkluderande. Känner man inte till de inblandade poeterna sedan tidigare kan man bara bete sig som en medelklassig äldre herre med ”kulturintresse”: det vill säga stå och humma uppskattande utan att egentligen bry sig om vilket verk man ställts inför.

Som sagt: antologin är inte dålig. Men jag förstår helt enkelt inte vad som är syftet med den. Som politisk kamp betraktad är den ganska patetisk. Det bor såklart en neutralitetskritik och en samhällskritik och en subjektskritik och en språkkritik och en narrativitetskritik och en postkritik i texterna, men kraften i den måste sägas vara tveksam när den möjliga målgruppen i praktiken är begränsad till poeterna själva, deras vänner och en handfull kritiker. Estetiskt är den svår och inåtvänd och knappast nyskapande. Poeterna i samlingen förenas av en självmedvetenhet som gränsar till det kliniskt intellektuella, ett självklart avståndstagande från centrallyrikens diktjag, narrativ och känslosvall. Men det var många, många år sedan detta innebar en spräckning av poesins ramar. Nu känns det bara trött. L=A=N=G=U=A=G=E-rörelsens gyllene år ekar svagt i Lisa Robertsons uppenbart Lyn Hejinian-inspirerade tid- och biografishufflande UTOPIA – men Robinson saknar den fylliga hängivelse som springer fram i Hejinians sonora upprepningar och slumpmässiga skarvar i Mitt livs konceptuella flertydighet.

Bra är helt enkelt inte tillräckligt. Åtminstone inte för att väcka mitt intresse – och då får jag ändå betalt för att läsa den här boken. Jag har aldrig tyckt att texter borde vara inbjudande och enkla, men en komplex teoretisk grundval behöver inte utesluta att de är levande, blottande, i rörelse. Den poetiska posen som kapitalistkritisk motståndsman, språklig dekonstruktör och intellektuell nonsenspratare, känns stelnad och förlegad nu. Men jag vägrar att tro att det är den enda formen för lyriskt kritisk tänkande. Och efter några fler timmar med antologin lyckas jag få upp ögonen för några andra tendenser hos texterna.

Kristin Bergets ”Jord” är vid första ögonkastet en väldigt vacker text om människa, natur, historia och skrivakt. Läser man den noga öppnas sakta något obegripligt inom en. De olika betydelsenivåerna smälter ihop, genom ett oerhört skickligt språkligt rytmarbete som får raderna att kännas enkla att ta in men svåra att avkoda. Korta bilder och utsagor utgör flera möjliga vägar in till en samlande gåta. ”Et fossilt eventyr som trekker i nøkkelbeinet”, ”Tiden er ingen markør eller overgang” och ”granitten gir også fra seg kroppsvarme”.

Här pågår en slags kritik som inte direkt tar formen av motstånd, uppror eller nedrivande. Istället böjer sig Bergets ord nästan ömt kring förhållandet mellan människa och natur, ande och materia. Det finns inget tydligt diktjag och inget direkt narrativ, men det är inte så viktigt. Texten är en subjektivitet och en materialitet i sig, som försiktigt men målmedvetet trevar sig fram mot ett slags sökande: ”Selv om vi ikke har en sjel/er det noe som drar i oss likevel”.

Sämst i antologin är Gunnar Berges ”Pascalianske øvelser”. Under rubrikerna ”Øvelse 1-12” staplar han paradoxer som ”Alle gjør det, og likevel er det ikke alla som gjør det” eller ”Det går ikke an, og likevel går det an” eller ”Fuglene synger, men de synger ikke”. Eftersom Gunnar Berge sitter i OEIs redaktionsråd och har skrivit åtskilliga filosofiska essäer i tidskriften genom åren kan man anta att denna skenbart usla poesi har någon skarpsinnig teoretisk resonansbotten. Men ärligt talat, oavsett vilken intrikat relation det finns mellan rader som ”Det som er tilstrekkelig, er kanskje ikke nok” och Blaise Pascals matematiska eller filosofiska texter så kommer det inte att göra de här dikterna intressanta.

Under hela läsningen av Den engelske kanal 2015 tvingas jag gå i närkamp med min egen post-OEI-depression. Jag kämpar med att inte irritera mig för mycket på de pedantiska klammerparenteserna som anger framsida och baksida och små justeringar av den franska redaktören i nyöversättningen av Mallarmés ”Igitur”, eller frånvaron av orienteringsprincip i den franska poeten Claude Royet-Journouds dikter. Hela tiden mal det där citatet från min OEI-enkät i bakhuvudet: Man måste bara fortsätta att arbeta. Det känns som en dummare och dummare inställning ju mer jag läser. Oavsett om man tillhör den psykoanalytiska skolan eller är mer för KBT så vet man att man inte kan komma ur en depression bara genom att fortsätta att arbeta.

Men på några ställen i antologin slutar läsningen att kännas som ett mödosamt och tappert arbete. Jag stannar till och glömmer min bitterhet, följer ett litet något som bökar sig fram genom meningarna på jakt efter något som man ännu inte vet varför det är viktigt. Något nytt, som snarare är radikalt genom sin följsamhet än genom sitt motstånd. Som i de här raderna av Beata Berggren (som förresten också sitter i OEIs redaktionsråd):

”För flera tusen år sedan ristades bilder in på stenar och bergshällar. Bilderna – som kan föreställa hästar som drar vagnar, människor som ror båtar, hjortar och renar som flyr, objekt som ser ut som musikinstrument, hjul, solar eller hattar – ser alla ut att vara placerade lite hur som helst, som om det inte finns något upp eller ner på stenen. Kanske för att stenens yta är ojämn och rund, med kanter, gropar, toppar och jack. Och att bildernas linjer följer dessa.”

Kanske vitaliserar man inte längre poesin genom att spränga vallen för vad den förväntas vara. Istället kan vi vända upp och ner på stenarna utan att skada dem, utan att ens flytta dem, utan bara genom att rista våra bilder längsmed deras linjer. Som med allt som är intressant vet jag inte exakt vad det betyder. Men för första gången på länge känner jag att jag vill vara med.

Annonser

2 thoughts on “Recension av Den engelske kanal

  1. Nathalie skriver:

    Vilken fantastisk avslutning! (Tyvärr inte en mer intelligent kommentar än så. Men står fast vid det.)

  2. […] intressant text/recension om antologin Den engelske kanal 2015 som Vagant inte ville publicera. In och läs den på Lyras blogg så kan vi diskutera i små tvärgrupper sen. Mingel och […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: