Det har blivit omöjligt att säga ”livets mening” utan citattecken utan ett snett hånleende utan en ton av ironi i rösten alltså måste vi ta fasta på ironin. Jag tycker att det är konstigt att många verkar tro att man kan vara antingen för eller emot ironi eftersom ironi betyder att säga en sak och samtidigt hävda motsatsen jag förstår inte hur man kan komma undan det eftersom motsatsen nästan alltid ur något perspektiv också är sann. Att vara ”för” ironi är att vara ironisk som roliga killar är ironiska då är man inte ironisk längre man bara skämtar.
Jag hoppas eftersom jag inte vet helt säkert att den här vagt nedlåtande bismaken av ironi som redan nu smyger sig in i texten riktar sig mot mig själv min egen bristande tillförlitlighet och inte läsarens eventuella oförmåga att utläsa alla nivåer jag hoppas att det inte uppfattas som att jag driver med läsaren det är ledsamt när man inte riktigt verkar kunna sluta. Samtidigt måste man hålla läsaren ifrån sig det vill säga jag vill komma närmare läsaren men absolut inte som två vänner utan som att ett djupare bottensediment av bådas våra personligheter som liksom geggas ihop något som bildar ett oåtkomligt skikt bakom vanliga konversationer men som i vissa fall lyckas träda fram i skrivandet.
Skrivande är kommunikation skrivande är delande av tankar och känslor och ändå är det inget av dessa saker. Det är till och med motsatsen till kommunikation till tankar och känslor så som ni ser ironi är oundgängligt om man verkligen vill förklara något om det och det vill jag verkligen jag vill att vi tar den här frågan på allvar tillsammans. Kan vi försöka. Nu säger jag det igen i ditt huvud ”livets mening”. Det skulle jag vilja prata om för det är vad skrivandet om inte handlar om eller utgör så åtminstone härmar. Som man härmar när man gör charader det vill säga driver med kärleksfullt och ändå ”fångar” något hos den andra ”fångar” dess personlighet utan att lyckas hålla kvar någonting alls. Faktum är förstås att om man ser på den andra som en person om man ser på livet som ett föremål en behållare så finns det ingenting där att ”fånga” och det är just denna brustna illusion av att ändå fånga något som blir tillräcklig eftersom den är sann.
Skrivande kräver att man lägger sig rakt över det som Iris Murdoch kallar the muddle of human life skrivande är störigt klibbigt patetiskt och samtidigt är skrivandet upphöjt. Det här är ingen alkemisk transformation av det ”lägsta” till det ”högsta” det är en bibehållen motsats en spänning. Jag har ofta en känsla av att inte kunna prata utan att låta ironisk samtidigt som jag nästan aldrig är ironisk åtminstone inte särskilt rolig men jag blir illa berörd av alla som låter fullständigt uppriktiga eftersom det måste lura en djupare och lömskare ironi inunder allt det där som de tar för sina ärliga tankar känslor och erfarenheter. De poserar i sin spelade allvarliga hjälplöshet de säger kan vi inte vara lite uppriktiga nu. Men det är ett ironiskt tillstånd att vara en avskild person sedd utifrån som säger något tydligt eftersom man alltid i själva verket är något annat och mer.
Alltid när jag talar om det allra högsta låter jag ännu mer ironisk. Först och främst för att det naturligtvis är outsägligt då håller man ju alltid på med någon sorts bedrägeri när man säger något om det. Sedan kommer vanlig mänsklig anständighet mer ägnad att skydda den andra än mig själv för man kan inte bara hipp happ drabba någon annan med sin egen vitglödgade intensitet sådär det tvingar fram ett band mellan den andra och en själv som den andra aldrig bett om. Text är inget undantag jag borde fortsätta att låta obestämbart ironisk för att du ska slippa behöva skapa en distans på egen hand jag borde låta dig välja med vilket allvar du läser de här orden du har säkert en förutbestämd bild av vem lyra koli är och vilken sorts relation du är beredd att ha med hennes tal. Kändes det bättre eller sämre med små bokstäver. Ser ni vad jag åmar mig.
Så mycket bättre det är med fiktion som nästan alltid skapar en svävande ironisk relation mellan replikerna beskrivningarna och författarjaget då skulle du inte veta vad Lyra Koli tänkte om det du just läste men den här textformen poetik kräver en tydlig avsändare jag är noga och försiktig med konventioner både att töja dem och behålla dem. Varför lever vi. Usch hur fult lät inte det där erkänn att det är omöjligt att läsa föregående mening utan ett skorrande av ironi i huvudet utan att uppriktigheten du tvingar fram i dig själv känns en liten smula falsk vi kan inte ens ställa oss den här frågan på ett rakt sätt är det inte fascinerande. Muddle. Jag känner mig klumpigare än de objektiva än de pålästa avvägda litteraturkritikerna litteraturvetarna hur mycket jag än bildar mig känner jag mig lite självcentrerat dum det är en klumpighet jag skäms över och samtidigt vårdar ömt den här texten var först skriven för en ny tidskrift som aldrig blev av jag vet inte ingen svarade på mitt mail nu känner jag som vanligt att jag berättar för mycket. Det är viktigt och det är inte samma sak som att skriva oredigerat och det är inte att ”blotta sig” i bemärkelsen visa fram sitt riktiga jag snarare bara utsätta sig för en pinsamhet som kan spräcka upp ens falskt sammanhållna personlighet en aning. Visa spänningstillståndet mellan beståndsdelarna. Det är roligt att posera det ligger alltid en ironi i konsten den driver med sig själv för att den inte är livet. Är inte den ironin den mest hjärtskärande uppriktighet som en människa är kapabel till.
Nej säger vissa det är att ta livet på allvar livet säger de livet vi måste förlänga fånga uppleva livet som om vi alla redan förstod vad det var ”vi måste ta livet på allvar” som om det hade ett uppenbart värde i sig när den plågsamma sanningen är att vi aldrig har lyckats hitta något. Simone Weil använder ett cirkelargument hon säger att faktumet att vi inte klarar av att betrakta existensen som ett mål i sig är ett bevis på att existensen inte är ett mål i sig. Jag vet ingen annan som lyckas kombinera ironi med ett sådant gravallvar som hon är det vad mystik innebär. Bara när man står inför exekutionspatrullerna säger Weil bara när vapnen är riktade rakt mot ens hjärta bara när man står mot väggen och fruktar för sitt liv är existensen ett ändamål i sig. Det är rädslans kalla hand som gör att livet verkar vara meningsfullt i själva verket saknar det poäng vilket man kan känna klart och tydligt nermald av vardag av lidande av tempererade rädslor och obehag av njutningar som man aldrig når kärnan av.
Kanske är det därför vi inte kan sluta klicka på artiklar om dödssjuka människor som kanske har cancer vi vill läsa om hur meningsfullt livet blivit för dem när de fått reda på att deras dagar blivit räknade. Vi är ju också förgängliga vi är förljugna och otillräckliga livet har ändå en överhängande stämning av ett slutgiltigt ändamål man vi kan inte få tag i det vi bara plaskar vidare genom vår muddle varje dag stiga upp dricka kaffe jobba träffa andra och så vidare och så vidare. Ändå verkar livet ha en form. Men det är en tom form. Så säger inte Weil rakt ut men hon citerar det som Kant säger om den ändamålslösa ändamålsenligheten purposiveness without an end finalité sans fin Zweckmäßigkeit ohne Zweck det vill säga hur skönheten är. Allt som är vackert verkar vara precis som det ska vara och ändå finns det ingen praktisk eller logisk anledning till att en blomma en människa ska se ut sådär ska vara så outhärdligt fin.
Gör man konst är det i tron på att livet är en ändamålslös ändamålsenlighet det vill säga att det inte finns något tydligt meningsfullt syfte då skulle man ägna sig åt det istället för konst konst är meningslöst utöver att det är konst. Men det är ändå raka motsatsen till det meningslösa. Det gör lite ont när jag försöker göra det såhär tydligt. Det är mycket bättre om du bara får en känsla för vad jag menar känslan bär nämligen över en bit av mig in i dig och gör dig partisk det är bättre än om du skulle få argumentation att plocka sönder det går inte att veta någonting om litteratur.
Jag orkar inte förklara något mer det här är en löjlig men nödvändig textform några gånger måste man säga vissa saker det är som knuffar i riktning mot malströmmen av muddle som suger oss in i ändamålslösheten. De som är emot ironi brukar säga att det är utestängande för att det skapar ett vi för att man måste vara invigd för att förstå skämtet. Jag tycker att det är ett ytligt argument skämten kan man lära sig skämten förstår alla förr eller senare och om inte så kan de härma tills de träffar rätt. Problemet är att de vill att det ska vara tydligt det blir aldrig helt tydligt det är allvaret mitt i skämtet som man måste älska för att komma åt.
utrymme 