POETIK av Lyra Koli

 

 

 

 

Det har blivit omöjligt att säga ”livets mening” utan citattecken utan ett snett hånleende utan en ton av ironi i rösten alltså måste vi ta fasta på ironin. Jag tycker att det är konstigt att många verkar tro att man kan vara antingen för eller emot ironi eftersom ironi betyder att säga en sak och samtidigt hävda motsatsen jag förstår inte hur man kan komma undan det eftersom motsatsen nästan alltid ur något perspektiv också är sann. Att vara ”för” ironi är att vara ironisk som roliga killar är ironiska då är man inte ironisk längre man bara skämtar.

 

Jag hoppas eftersom jag inte vet helt säkert att den här vagt nedlåtande bismaken av ironi som redan nu smyger sig in i texten riktar sig mot mig själv min egen bristande tillförlitlighet och inte läsarens eventuella oförmåga att utläsa alla nivåer jag hoppas att det inte uppfattas som att jag driver med läsaren det är ledsamt när man inte riktigt verkar kunna sluta. Samtidigt måste man hålla läsaren ifrån sig det vill säga jag vill komma närmare läsaren men absolut inte som två vänner utan som att ett djupare bottensediment av bådas våra personligheter som liksom geggas ihop något som bildar ett oåtkomligt skikt bakom vanliga konversationer men som i vissa fall lyckas träda fram i skrivandet.

 

Skrivande är kommunikation skrivande är delande av tankar och känslor och ändå är det inget av dessa saker. Det är till och med motsatsen till kommunikation till tankar och känslor så som ni ser ironi är oundgängligt om man verkligen vill förklara något om det och det vill jag verkligen jag vill att vi tar den här frågan på allvar tillsammans. Kan vi försöka. Nu säger jag det igen i ditt huvud ”livets mening”. Det skulle jag vilja prata om för det är vad skrivandet om inte handlar om eller utgör så åtminstone härmar. Som man härmar när man gör charader det vill säga driver med kärleksfullt och ändå ”fångar” något hos den andra ”fångar” dess personlighet utan att lyckas hålla kvar någonting alls. Faktum är förstås att om man ser på den andra som en person om man ser på livet som ett föremål en behållare så finns det ingenting där att ”fånga” och det är just denna brustna illusion av att ändå fånga något som blir tillräcklig eftersom den är sann.

 

Skrivande kräver att man lägger sig rakt över det som Iris Murdoch kallar the muddle of human life skrivande är störigt klibbigt patetiskt och samtidigt är skrivandet upphöjt. Det här är ingen alkemisk transformation av det ”lägsta” till det ”högsta” det är en bibehållen motsats en spänning. Jag har ofta en känsla av att inte kunna prata utan att låta ironisk samtidigt som jag nästan aldrig är ironisk åtminstone inte särskilt rolig men jag blir illa berörd av alla som låter fullständigt uppriktiga eftersom det måste lura en djupare och lömskare ironi inunder allt det där som de tar för sina ärliga tankar känslor och erfarenheter. De poserar i sin spelade allvarliga hjälplöshet de säger kan vi inte vara lite uppriktiga nu.  Men det är ett ironiskt tillstånd att vara en avskild person sedd utifrån som säger något tydligt eftersom man alltid i själva verket är något annat och mer.

 

Alltid när jag talar om det allra högsta låter jag ännu mer ironisk. Först och främst för att det naturligtvis är outsägligt då håller man ju alltid på med någon sorts bedrägeri när man säger något om det. Sedan kommer vanlig mänsklig anständighet mer ägnad att skydda den andra än mig själv för man kan inte bara hipp happ drabba någon annan med sin egen vitglödgade intensitet sådär det tvingar fram ett band mellan den andra och en själv som den andra aldrig bett om. Text är inget undantag jag borde fortsätta att låta obestämbart ironisk för att du ska slippa behöva skapa en distans på egen hand jag borde låta dig välja med vilket allvar du läser de här orden du har säkert en förutbestämd bild av vem lyra koli är och vilken sorts relation du är beredd att ha med hennes tal. Kändes det bättre eller sämre med små bokstäver. Ser ni vad jag åmar mig.

 

Så mycket bättre det är med fiktion som nästan alltid skapar en svävande ironisk relation mellan replikerna beskrivningarna och författarjaget då skulle du inte veta vad Lyra Koli tänkte om det du just läste men den här textformen poetik kräver en tydlig avsändare jag är noga och försiktig med konventioner både att töja dem och behålla dem. Varför lever vi. Usch hur fult lät inte det där erkänn att det är omöjligt att läsa föregående mening utan ett skorrande av ironi i huvudet utan att uppriktigheten du tvingar fram i dig själv känns en liten smula falsk vi kan inte ens ställa oss den här frågan på ett rakt sätt är det inte fascinerande. Muddle. Jag känner mig klumpigare än de objektiva än de pålästa avvägda litteraturkritikerna litteraturvetarna hur mycket jag än bildar mig känner jag mig lite självcentrerat dum det är en klumpighet jag skäms över och samtidigt vårdar ömt den här texten var först skriven för en ny tidskrift som aldrig blev av jag vet inte ingen svarade på mitt mail nu känner jag som vanligt att jag berättar för mycket. Det är viktigt och det är inte samma sak som att skriva oredigerat och det är inte att ”blotta sig” i bemärkelsen visa fram sitt riktiga jag snarare bara utsätta sig för en pinsamhet som kan spräcka upp ens falskt sammanhållna personlighet en aning. Visa spänningstillståndet mellan beståndsdelarna. Det är roligt att posera det ligger alltid en ironi i konsten den driver med sig själv för att den inte är livet. Är inte den ironin den mest hjärtskärande uppriktighet som en människa är kapabel till.

 

Nej säger vissa det är att ta livet på allvar livet säger de livet vi måste förlänga fånga uppleva livet som om vi alla redan förstod vad det var ”vi måste ta livet på allvar” som om det hade ett uppenbart värde i sig när den plågsamma sanningen är att vi aldrig har lyckats hitta något. Simone Weil använder ett cirkelargument hon säger att faktumet att vi inte klarar av att betrakta existensen som ett mål i sig är ett bevis på att existensen inte är ett mål i sig. Jag vet ingen annan som lyckas kombinera ironi med ett sådant gravallvar som hon är det vad mystik innebär. Bara när man står inför exekutionspatrullerna säger Weil bara när vapnen är riktade rakt mot ens hjärta bara när man står mot väggen och fruktar för sitt liv är existensen ett ändamål i sig. Det är rädslans kalla hand som gör att livet verkar vara meningsfullt i själva verket saknar det poäng vilket man kan känna klart och tydligt nermald av vardag av lidande av tempererade rädslor och obehag av njutningar som man aldrig når kärnan av.

 

Kanske är det därför vi inte kan sluta klicka på artiklar om dödssjuka människor som kanske har cancer vi vill läsa om hur meningsfullt livet blivit för dem när de fått reda på att deras dagar blivit räknade. Vi är ju också förgängliga vi är förljugna och otillräckliga livet har ändå en överhängande stämning av ett slutgiltigt ändamål man vi kan inte få tag i det vi bara plaskar vidare genom vår muddle varje dag stiga upp dricka kaffe jobba träffa andra och så vidare och så vidare. Ändå verkar livet ha en form. Men det är en tom form. Så säger inte Weil rakt ut men hon citerar det som Kant säger om den ändamålslösa ändamålsenligheten purposiveness without an end finalité sans fin Zweckmäßigkeit ohne Zweck det vill säga hur skönheten är. Allt som är vackert verkar vara precis som det ska vara och ändå finns det ingen praktisk eller logisk anledning till att en blomma en människa ska se ut sådär ska vara så outhärdligt fin.

 

Gör man konst är det i tron på att livet är en ändamålslös ändamålsenlighet det vill säga att det inte finns något tydligt meningsfullt syfte då skulle man ägna sig åt det istället för konst konst är meningslöst utöver att det är konst. Men det är ändå raka motsatsen till det meningslösa. Det gör lite ont när jag försöker göra det såhär tydligt. Det är mycket bättre om du bara får en känsla för vad jag menar känslan bär nämligen över en bit av mig in i dig och gör dig partisk det är bättre än om du skulle få argumentation att plocka sönder det går inte att veta någonting om litteratur.

 

Jag orkar inte förklara något mer det här är en löjlig men nödvändig textform några gånger måste man säga vissa saker det är som knuffar i riktning mot malströmmen av muddle som suger oss in i ändamålslösheten. De som är emot ironi brukar säga att det är utestängande för att det skapar ett vi för att man måste vara invigd för att förstå skämtet. Jag tycker att det är ett ytligt argument skämten kan man lära sig skämten förstår alla förr eller senare och om inte så kan de härma tills de träffar rätt. Problemet är att de vill att det ska vara tydligt det blir aldrig helt tydligt det är allvaret mitt i skämtet som man måste älska för att komma åt.

 

Några tips för att sluta stressa

o-head-900

Untitled av Louise Bourgeois

 

Under flera år har jag kämpat med något slags utbrändhet eller utmattningssyndrom eller stress eller vad man nu vill kalla det – själv lutar jag mer och mer mot att bara vilja kalla det trötthet. Det är liksom det som blir resultatet av att man gör för mycket – man blir trött, ibland ända därhän att man blir ”ett murket redskap”, som Simone Weil kallade sig själv.

Jag tror att jag redan när jag var 22 fattade att jag jobbade osunt mycket, men jag visste inte hur jag skulle sluta. Problemet var liksom att jag bara gjorde saker som jag själv tyckte var roliga och meningsfulla. En lång tid drevs jag också av rädslan av att inte kunna försörja mig, som fick mig att känna att jag måste lyckas på flera plan samtidigt för att alltid kunna ha något att falla tillbaka på när det skönlitterära skrivandet inte gav några pengar. Så parallellt med att skriva böcker drev jag tidskrifter, försökte starta ett fackförbund, engagerade mig politiskt, ledde skrivarkurser, studerade heltid, sålde te, skrev litteraturkritik och tog hand om vänner och partners som verkligen inte mådde bra. Till sist urholkas allting när man gör för mycket samtidigt. Man själv urholkas och börjar bli mindre närvarande, göra misstag, inte kunna tycka att något känns lika mycket som förut längre och motgångar som man tidigare hade kunnat ta lättare på får en att bryta ihop fullständigt.

Jag vill inte skriva den här texten för att berätta om hur jag har haft det – alldeles för många behöver ingen sådan skildring för att veta hur det är – utan för att det äntligen har blivit bättre. För att jag har lyckats skapa en fungerande, om än fortfarande inte självklar, livsrytm där jag inte längre pendlar mellan att vara helt kraschad och halvt vila upp mig och sedan gradvis ta på mig alldeles för mycket igen. Därför vill jag dela med mig av några tips som jag önskar att jag själv hade fått när jag insåg att jag var sönderstressad men inte visste hur jag skulle ta mig ur det.

 

Du måste offra något. Att stressa ner är inget add on av mindfulness som du magiskt kan applicera på ditt liv, utan det är ett hårt arbete och det kommer antagligen att kännas skit i minst ett par månader. Du kommer att få mer livsnärvaro och inspiration och liknande tillbaka så småningom, men det kommer att ta lång tid och när det händer måste du reagera med försiktighet så att du inte drar iväg in i ett destruktivt beteende igen.

 

Att ta det lugnt är en skill som tar tid att lära sig. Vi är många som inte bara kan lägga oss på soffan och ta det lugnt utan som tycker att det är jättesvårt att sluta göra för mycket. Sätt låga mål i början och tänk på det som en lång process, snarare år av träning än ett par veckor när du ska låta dig själv vila ut. På lång sikt handlar det inte om att vila ut så att du blir återställd utan om att bryta upp de destruktiva beteenden som har gjort dig utbränd, och det kommer att bli svårt.

 

Det är okej om det känns hemskt att slappna av. Det är inget fel på dig för att du inte klarar av det. Många avslappningsövningar kan snarast vara mer ångestingivande när de säger ”du känner dig helt avslappnad och andas djupt” när man ligger och flämtar som en fisk i halv panikångest. Hitta ett sätt som passar för dig och försök göra det en kort stund, kanske tio minuter, kanske bara fem i början, men varje dag. (Två av de snällaste avslappningsövningarna av alla jag har prövat är de här av Sofia Savita Norgren: https://www.youtube.com/watch?v=_xZSbUuok8g och https://www.youtube.com/watch?v=cY8-YCnEb9g)

 

All tid kan inte vara produktiv tid. Med produktiv tid menas inte bara tid när du lönearbetar utan tid när du skapar något sorts mervärde. Att göra avslappningsövningar är också en form av produktiv tid. Att umgås med vänner kan vara det, att gå på klubb, att städa, att gå i terapi. Öppna ditt liv så att det rymmer en hel del meningslös luft också, utrymmen som inte är vigda åt vare sig arbete eller självvård eller roliga saker, när du inte har något inplanerat och när du inte tar stunden i akt för att göra något du länge har tänkt att du borde göra. Planera in luckor mellan saker du ska göra och inte bara dedikerad avslappningstid. Det är okej om sådan överbliven tid känns skrämmande. Sätt dig bara ner i soffan och vänta tills du får en impuls att sysselsätta dig med något som inte är produktivt. Kanske upptäcker du att du bara vill sitta där en stund och dricka en kopp te, eller så kommer din katt för att bli klappad.

 

Acceptera att du måste skala ner ditt liv. Du måste jobba mindre, men du måste antagligen börja göra mindre av andra saker också. Sociala eller politiska eller andra aktiviteter är också stressande. Att ha många vänner är stressande. Att skapa är stressande. Att flytta är bland det mest stressande man kan göra. Att vara kär kräver väldigt mycket av en. Om du har haft turen att träffa ditt livs kärlek kanske det just då inte finns plats för lika mycket annat i ditt liv. Om du går igenom en breakup behöver du också göra plats för att orka med det.

 

Skräcken för att bli fattig är ibland värre än att faktiskt ha för lite pengar. Det här gäller förstås inte alla (särskilt inte de som har barn att försörja eller en ockerhyra att betala) men man kan ofta leva okej på mycket mindre pengar än vad som räknas som en rimlig levnadsstandard. Det kan vara mycket värre att jobba sig för trött en månad än att tvingas leva på bönor och ris och inte kunna köpa några kläder. Jobbar man för mycket för många gånger går tröttheten kanske inte över, utan blir ett konstant tillstånd.

 

Stress är beroendeframkallande. Man får kickar av att känna att man gör massor samtidigt och kan lyckas med allt och du kommer att söka de kickarna igen. Det räcker inte med att vila ut ordentligt en gång, du blir som bäst en nykter missbrukare som måste vakta ditt beteende under resten av ditt liv.

 

Ta hjälp av någon. Det måste vara någon du litar på och någon som det är okej att bråka med, eftersom du antagligen kommer att bete dig lite svinigt när denna någon frågar hur du mår och om det verkligen är okej att jobba sådär mycket. Du kommer att hitta på jättebra och förmodligen helt försvarbara anledningar till varför du MÅSTE göra alla de stressande sakerna som du har tagit på dig. Då är det ovärderligt att ha en nära vän eller partner som kanske inte tar strid med dig (den har aldrig ansvaret för hur du beter dig), men som ser på och som du vet kommer att bli besviken om du kör slut på dig själv igen.

 

Det går att vägra att stressa. Det här är ett tips som jag fått från något radioprogram om stressade småbarnsföräldrar, där en mamma sa ”jag vägrar helt enkelt att stressa”. Det låter banalt, men oftast går det. Vissa saker kanske rasar ihop omkring en då, men oftast inte lika många som man föreställer sig. Låt dem. Kom försent. Bryt en deadline. Missa ett jobb eller en tunnelbana ett möte med en vän. Vägra  att stressa.

 

Acceptera att du kanske aldrig kommer att orka lika mycket igen som du gjorde förut, eller som människor omkring dig gör. Hur mycket som är rimligt för dig att orka kan aldrig mätas mot något annat än hur mycket du faktiskt orkar nu – sluta titta på din egen historia eller människor omkring dig.

 

Du har antagligen inte alltid jobbat för mycket. Försök att minnas en tid när du var mindre stressad och hur ditt liv såg ut då och fundera på om du vill göra din nutid mer lik den. För mig var det till exempel när jag bodde i en förort på pendeltågslinjen under gymnasietiden och ofta inte åkte in på stan på grejer när jag väl kommit hem – då blev det nog ett par planlösa kvällar i veckan med te och blandband och böcker och MSN och ensamma skogspromenader.

 

Livet går inte ut på att uppfylla så mycket som möjligt. Det är okej (och till och med bra) att ha drömmar som inte realiseras. Du måste inte uppnå allting, det gör inte alls automatiskt ditt liv bättre om du behärskar fem språk och har ett spännande socialt liv och grym karriär och så vidare och så vidare. Livet är själva känslan du har av att vara vid liv, den färgar allt du gör och den kommer att vara grå och trist och malande smärtsam så länge du pressar dig själv mer än vad du klarar.

 

albus.PNG

Albus och jag på schäslongen i ateljén

 

Recension av Den engelske kanal

Den här recensionen skrevs i september på uppdrag av tidskriften Vagant. Redaktionen tyckte att texten var orättvis som recension och ville att jag skulle skriva om den till en mer allmän reflektion i form av en krönika eller essä. Jag vidhöll att tankarna i den här texten uppstått just som en reflektion kring Den engelske kanal, men erbjöd mig att korta ner den till en mer rättvis och konventionell recension. Men i slutändan ville inte Vagant publicera texten, även om de var generösa nog att betala mig för mitt arbete ändå.

 

DSCF9589

Titta en stund på omslaget till Den engelske kanal 2015. Försök fokusera blicken på den vita ytan, så får du en första aning av hur det känns att läsa den. Mitt på framsidan finns en liten symbol som ser ut som en kompass eller en korg. Jag har faktiskt ingen aning om vad den föreställer. På baksidan av boken står det: GUNNAR BERGE, KRISTIN BERGET, BEATA BERGGREN, KARL LARSSON, STÉPHANE MALLARMÉ, LISA ROBERTSON, CLAUDE ROYET-JOURNOUD, AMALIE SMITH, VICTORIA XARDEL. Det finns inga fotografier, ingen mer information på flikarna och inget förord. Det har inte heller dess föregångare från förra året, men de första raderna ur förordet från Den engelske kanal 2013 citeras i ett par recensioner som dyker upp när jag googlar. ”Jeg savner poesi når jeg leser norske tidskrifter”, skriver redaktören Jørn H. Sværen. ”Den engelske kanal, en årlig antologi for inviterte forfattare, er et forsøk på å bøte på detta.” Nyfiket slår jag upp den för att läsa förordet i dess helhet, bara för att upptäcka att det knappt står något mer än så. Som kritiker vet man naturligtvis omedelbart vad som förväntas av en: man ska utbrista HURRA, VILKEN UNDERBAR UTGIVNING! TACK FÖR ATT NI SER TILL ATT DET FINNS POESI!

Men jag har ingen lust. Det är inte för att dikterna skulle vara dåliga: tvärtom, de är mycket välarbetade och intelligenta. Ändå gör det mig bara trött och ledsen att läsa i antologin. Jag plockar upp den och lägger ifrån mig den, tar med den på finlandsfärjan men allt blir på något sätt värre av inredningen på Viking Line; när jag kommer hem igen packar jag av misstag ner boken i en flyttkartong, hittar den igen och mailar redaktören för att be om mer tid till att skriva den här texten.

Det är egentligen inte omständigheter i livet, utan en leda vid boken som uppehåller mig: det sammanbitna, blanka, icke-inbjudande sammanhang den utgör. Saknaden efter poesi bultar på det generöst tilltagna tomrummet på varje sida. Den extrema asketismen i formgivningen verkar understrykande på poesins martyrskap: titta, här är dikterna, genomtänkta och framvärkta i ett liv helt utan glans eller glädje.

Poesin är marginaliserad i samhället. Poesin har blivit trumpen, trött, fattig och ensam. De unga poeterna är inne i en slags post-OEI-depression, som Rebecka Kärde kallade det i en podcast tidigare i höst.  ”Ja vafan, nu då, vad ska vi hitta på liksom, vilken vall ska vi spränga. För om någon redan har gjort till sitt credo att montera ner allting, på nåt sätt, så blir man ju lite handfallen om man är generationen efter.”

Precis som Rebecka Kärde beskriver så har tidskriften OEI varit extremt inflytelserik. Nästan alla de medverkande i Den engelske kanal har någon sorts koppling till OEI. I ett och ett halvt decennium har den varit vad man skulle kunna kalla ”marginalens största centralpunkt” i den nordiska litteraturvärlden. För mig öppnade den redan på gymnasiet dörrarna till L=A=N=G=U=A=G=E poetry, brus- och nonsenspoesi, ett oräkneligt antal avantgardistiska praktiker, historier och teorier som fick möjligheterna på det poetiska fältet att kännas oändliga. Men när jag senare själv började jobba med poesitidskrifter (fikssion) och Ett lysande namn, insåg jag med stigande fascination att diskussionerna om OEI var väldigt infekterade. För att peta på såret skickade jag ut en liten enkät till alla som fanns med i Ett lysande namns adressbok: Vad tycker du om tidskriften OEI?

Denna skenbart oskyldiga fråga från en opublicerad 20-årig poet rörde upp en del häftiga reaktioner. Allt från närapå extatiska utrop (”OEI är ojämförbar, kompromisslös, OEI spelar i en annan division än alla övriga litteraturtidskrifter i Sverige”) till avståndstaganden (”Jag går in på OEI:s hemsida och läser ”OEI om OEI”. Blir trött i huvudet. Det kanske beror på att jag är lite krasslig, men jag tror snarare att det visar på deras anspråk att dominera Sveriges poesiklimat som mynnar ut i storhetsvansinne.”) till feministisk kritik (”Första gången jag var på Göteborgs Poesifestival hade arrangörsansvaret för fredagskvällen överlåtits till dem, och det var män i kostymer överallt. Jag drunknade.”) till ifrågasättande av själva frågan (”Varför är vad någon tycker om OEI intressant? ”) Faktum är att ett mailgräl blev så häftigt att en av de som svarat anonymt krävde att hens bidrag skulle tas bort från den då redan publicerade texten, en konflikt som skapade så djupa splittringar i redaktionen att jag därefter slutade i Ett lysande namn. Texten med alla de anonymiserade svaren lade jag istället upp på min blogg.

Idag, fem år senare, verkar ett sådant känslosvall kring ”tyckandet” om en tidskrift ganska överdrivet. OEI väcker knappast lika starka reaktioner som under 00-talet, och den spända stämning som rådde i poesivärlden när jag gjorde min enkättext 2011 har snarare gått över i en slags kramp. Oavsett vad man skriver för poesi tillhör man numera offentlighetens yttersta marginal, och ingen känner sig längre hotad av dikter utan diktjag eller metaforer. Alla från centrallyriker till Bonnierförläggare till slampoeter verkar ha intagit samma hållning som en av redaktörerna för OEI uttryckte i min mailenkät:

”Det är naturligtvis svårt att driva poesi- och teoritidskrifter. Särskilt när man betänker att en så formidabel tidskrift som SITE får minskat utgivningsstöd med hänvisning till bristande kvalitet. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Lika svårt att bedriva poesiförlag då bok efter bok som inte på ett uppenbart sätt skriver in sig i givna traditionella genrer (lyrik resp. prosa) får avslag från Kulturrådets efterhandsstöd. Men man måste bara fortsätta att arbeta. Det blir bara viktigare och viktigare för varje dag som nyliberalismens nihilism erövrar och tömmer fält efter fält i samhället och språket. Poesin har dessa krafter svårt att komma åt eftersom här inte finns några pengar att hämta. Så vi har en utmärkt möjlighet att göra något som ingen annan kan! Det förvånar mig kanske en aning att inte fler ser denna möjlighet. Var annars är man fri att tala och tänka?”

Poesin, en sista utpost för klara tankar. Poesi, en karg men åh-så-genuin liten klippa vid den yttersta gränsen mot den annars ruttna, klibbiga värld som helt och hållet genomsyras av kapitalismens logik. Att skriva och samla och förpacka och kartongfrakta poesi, ett arbete som kanske är hårt och ensamt, men ändå rent och gott och sant. Man måste bara fortsätta att arbeta. Det finns för lite poesi, så varje dikt innebär ett led i kampen för en bättre värld. Så tycks i alla fall utgångspunkten för antologin Den engelske kanal 2015, redigerad av Jørn H. Sværen och utgiven på Kolon forlag, se ut.

Först när man överför resonemanget till någon annan konstform förstår man hur absurt det är: det finns så lite musik nu för tiden, så vi har ordnat en konsert! Eller: välkommen på en vernissage med konst! Den påstådda öppenhet som skapas av frånvaron av förklarande texter blir förstås bara exkluderande. Känner man inte till de inblandade poeterna sedan tidigare kan man bara bete sig som en medelklassig äldre herre med ”kulturintresse”: det vill säga stå och humma uppskattande utan att egentligen bry sig om vilket verk man ställts inför.

Som sagt: antologin är inte dålig. Men jag förstår helt enkelt inte vad som är syftet med den. Som politisk kamp betraktad är den ganska patetisk. Det bor såklart en neutralitetskritik och en samhällskritik och en subjektskritik och en språkkritik och en narrativitetskritik och en postkritik i texterna, men kraften i den måste sägas vara tveksam när den möjliga målgruppen i praktiken är begränsad till poeterna själva, deras vänner och en handfull kritiker. Estetiskt är den svår och inåtvänd och knappast nyskapande. Poeterna i samlingen förenas av en självmedvetenhet som gränsar till det kliniskt intellektuella, ett självklart avståndstagande från centrallyrikens diktjag, narrativ och känslosvall. Men det var många, många år sedan detta innebar en spräckning av poesins ramar. Nu känns det bara trött. L=A=N=G=U=A=G=E-rörelsens gyllene år ekar svagt i Lisa Robertsons uppenbart Lyn Hejinian-inspirerade tid- och biografishufflande UTOPIA – men Robinson saknar den fylliga hängivelse som springer fram i Hejinians sonora upprepningar och slumpmässiga skarvar i Mitt livs konceptuella flertydighet.

Bra är helt enkelt inte tillräckligt. Åtminstone inte för att väcka mitt intresse – och då får jag ändå betalt för att läsa den här boken. Jag har aldrig tyckt att texter borde vara inbjudande och enkla, men en komplex teoretisk grundval behöver inte utesluta att de är levande, blottande, i rörelse. Den poetiska posen som kapitalistkritisk motståndsman, språklig dekonstruktör och intellektuell nonsenspratare, känns stelnad och förlegad nu. Men jag vägrar att tro att det är den enda formen för lyriskt kritisk tänkande. Och efter några fler timmar med antologin lyckas jag få upp ögonen för några andra tendenser hos texterna.

Kristin Bergets ”Jord” är vid första ögonkastet en väldigt vacker text om människa, natur, historia och skrivakt. Läser man den noga öppnas sakta något obegripligt inom en. De olika betydelsenivåerna smälter ihop, genom ett oerhört skickligt språkligt rytmarbete som får raderna att kännas enkla att ta in men svåra att avkoda. Korta bilder och utsagor utgör flera möjliga vägar in till en samlande gåta. ”Et fossilt eventyr som trekker i nøkkelbeinet”, ”Tiden er ingen markør eller overgang” och ”granitten gir også fra seg kroppsvarme”.

Här pågår en slags kritik som inte direkt tar formen av motstånd, uppror eller nedrivande. Istället böjer sig Bergets ord nästan ömt kring förhållandet mellan människa och natur, ande och materia. Det finns inget tydligt diktjag och inget direkt narrativ, men det är inte så viktigt. Texten är en subjektivitet och en materialitet i sig, som försiktigt men målmedvetet trevar sig fram mot ett slags sökande: ”Selv om vi ikke har en sjel/er det noe som drar i oss likevel”.

Sämst i antologin är Gunnar Berges ”Pascalianske øvelser”. Under rubrikerna ”Øvelse 1-12” staplar han paradoxer som ”Alle gjør det, og likevel er det ikke alla som gjør det” eller ”Det går ikke an, og likevel går det an” eller ”Fuglene synger, men de synger ikke”. Eftersom Gunnar Berge sitter i OEIs redaktionsråd och har skrivit åtskilliga filosofiska essäer i tidskriften genom åren kan man anta att denna skenbart usla poesi har någon skarpsinnig teoretisk resonansbotten. Men ärligt talat, oavsett vilken intrikat relation det finns mellan rader som ”Det som er tilstrekkelig, er kanskje ikke nok” och Blaise Pascals matematiska eller filosofiska texter så kommer det inte att göra de här dikterna intressanta.

Under hela läsningen av Den engelske kanal 2015 tvingas jag gå i närkamp med min egen post-OEI-depression. Jag kämpar med att inte irritera mig för mycket på de pedantiska klammerparenteserna som anger framsida och baksida och små justeringar av den franska redaktören i nyöversättningen av Mallarmés ”Igitur”, eller frånvaron av orienteringsprincip i den franska poeten Claude Royet-Journouds dikter. Hela tiden mal det där citatet från min OEI-enkät i bakhuvudet: Man måste bara fortsätta att arbeta. Det känns som en dummare och dummare inställning ju mer jag läser. Oavsett om man tillhör den psykoanalytiska skolan eller är mer för KBT så vet man att man inte kan komma ur en depression bara genom att fortsätta att arbeta.

Men på några ställen i antologin slutar läsningen att kännas som ett mödosamt och tappert arbete. Jag stannar till och glömmer min bitterhet, följer ett litet något som bökar sig fram genom meningarna på jakt efter något som man ännu inte vet varför det är viktigt. Något nytt, som snarare är radikalt genom sin följsamhet än genom sitt motstånd. Som i de här raderna av Beata Berggren (som förresten också sitter i OEIs redaktionsråd):

”För flera tusen år sedan ristades bilder in på stenar och bergshällar. Bilderna – som kan föreställa hästar som drar vagnar, människor som ror båtar, hjortar och renar som flyr, objekt som ser ut som musikinstrument, hjul, solar eller hattar – ser alla ut att vara placerade lite hur som helst, som om det inte finns något upp eller ner på stenen. Kanske för att stenens yta är ojämn och rund, med kanter, gropar, toppar och jack. Och att bildernas linjer följer dessa.”

Kanske vitaliserar man inte längre poesin genom att spränga vallen för vad den förväntas vara. Istället kan vi vända upp och ner på stenarna utan att skada dem, utan att ens flytta dem, utan bara genom att rista våra bilder längsmed deras linjer. Som med allt som är intressant vet jag inte exakt vad det betyder. Men för första gången på länge känner jag att jag vill vara med.

Veckans inne- och utelista

Inne:

  1. Moraliska gråzoner
  2. Krossad sammet (i dämpade färger)
  3. Lätt packning, helst ingen väska alls
  4. Gamla språk (latin, grekiska, hebreiska osv)
  5. Välgörenhet

Ute:

  1. Könsidentiteter (man, kvinna, icke-binär. alla. tyvärr ännu mer töntigt att säga: jag har ingen könsidentitet. sluta bara prata om dem.)
  2. Göra karriär
  3. Hår klippt i hela längder (typ platt och rakt alltså)
  4. Bokmässan (”Man kommer dit och allting ser medelmåttigt, påvert och fult ut. Futtigt. Det är som när man är på fest, och så plötsligt tänds alla lampor i taket, och så ser man allting för vad det egentligen är.”)
  5. Att ta avstånd från andlighet

The Natural Beauty of Sexes

”Yet something frightening lurks in the song of birds, precisely because it is not a song but obeys the spell in which it is enmeshed.”

Theodor W. Adorno, Aesthetic Theory, s. 65.

The natural beauty of sexes, eller natursköna kön, är ett begrepp som jag har skapat för att hitta en ny ingång till problemkomplexet kön. Med stöd i Theodor W. Adornos estetik, där konsten sägs kunna (indirekt) uttrycka den undanträngda naturen, diskuterar jag hur något hos kön alltid kommer att undgå våra försök att begreppsliggöra dem. Oavsett hur många identitetskategorier vi skapar finns det en annanhet, det som Camilla Flodin i sin Adornotolkning kallar för det naturskönas ”mer”, som vår upplysta förståelse inte kan fånga, oavsett om den är biologistisk eller socialkonstruktivistisk. Detta ”mer”, som jag i uppsatsen också diskuterar som the suffering of incommensurability, kan istället nalkas estetiskt. För att exemplifiera hur kön kan framträda estetiskt använder jag mig av Judith Butlers teori om subversiva kroppshandlingar och Virginia Woolfs roman Orlando. I dem återfinner jag vissa av de karaktäristika som Adorno pekar ut för konstens kritiska potential: paradoxikalitet, negativ utopiskhet och inkommensurabilitet.

Läs uppsatsen här: The Natural Beauty of Sexes