Facklig kamp för författare

I dagarna har jag gått med i Sveriges Författarförbund. Tillsammans med medlemskortet skickade de hem en bunt papper, varav 5 sidor med olika avtal som jag uppmanades skriva på för att uppdra åt SFF att bevaka min personliga upphovsrätt. Frankerat svarskuvert hade bifogats. Först greps jag av impulsen att ta fram en penna, men sedan satt jag med den i handen en stund och lät den sväva över formulären. Vill jag ingå avtal med organisationen ALIS? I en bifogad glansig broschyr kan jag läsa att ”I dagens digitala samhälle sprids texter snabbt.” Vänta lite, det här tycker ju inte jag är något problem?


Nej, det råkar faktiskt vara så att mitt främsta intresse som författare inte är att begränsa spridningen av mina verk. Tvärtom är jag snarare tacksam om människor med små ekonomiska medel har möjlighet att få tillgång till mina texter, om de nu skulle vara intresserade. Men så har jag också lite annorlunda bakgrund än de flesta medlemmar i SFF. Jag växte upp innan man började jaga piratkopierare, och fildelning var min väg till mycket kultur som jag aldrig hade haft råd eller ens möjlighet att upptäcka annars. Litterärt så har jag min främsta hemvist i arbetet med poetiska nättidskrifter. Och där går den nästan kostnadsfria distributionen hand i hand med gratis tillgänglighet.

Visst förstår jag impulsen att kräva betalt för sitt arbete. Men Författarförbundet verkar rikta sina ansträngningar åt helt fel håll. Jag menar att vi som författare har ett samhälleligt uppdrag, och det är samhälleligt som vi bör arbeta för att förändra förutsättningarna för vår försörjning. Som författare kan och bör vi påverka samtiden genom att göra saker med språket och fantasin som ger människor annorlunda redskap för att tänka, uppleva och handla. Jag gick med i SFF för att jag vill arbeta för att vi ska ha ett samhälle där sådana reflexioner av livet kan vara en naturlig del av människors vardag, det vill säga: ett samhälle med ett levande kulturliv. Ett sådant samhälle är inte det liberalkapitalistiska. Då hade vi inte haft några problem med att skrapa ihop till hyran idag. Att man inte kan försörja sig som författare, trots gedigen utbildning, en smula talang och hårt arbete, är en skam. Men det är inte något som vi kommer att förändra genom att kräva bättre betalt från privatpersoner eller fattiga kulturtidskrifter. Om tidskrifter som Tidningen Kulturen eller Kulturtidskriften Cora skulle följa Författarförbundets rekommendationer för minimiarvoden skulle man t.ex. enbart kunna köpa in 15 essäer per år. Då har jag räknat med att de som jobbar med tidskriften gör det helt utan ersättning, och att de inte har några andra omkostnader över huvud taget. Så fungerar det förstås inte.

Mina förväntningar på SFF som en facklig organisation kanske verkar naiva. Men att vänta sig att ett fackförbund ska föra en samhällelig kamp är faktiskt inte orimligt. Se på LO, se på Lärarförbundet, se på IF Metall. Och då menar jag något mer än bara ett block i Prideparaden, även om det förstås vore trevligt att se Författarförbundets representanter i regnbågsfärger i sommar. Det finns en liten flik på Författarförbundets hemsida som heter Kulturpolitik. Men ni kan gå in där och läsa själva — det tama innehållet lämnar åtskilligt att önska. Är det helt orimligt att hoppas på att SFF ska organisera författare för att påverka valresultatet 2014? För mig handlar kampen nämligen inte om min upphovsrätt. Den handlar om kulturens plats i vårt samhälle.